Oj missade visst att devote publicerade en ganska lång intervju med mig för några veckor sedan. Har varit lite förvirrad med all new york-stockholm-paris-flytt och varit dålig på att kolla mail. Pardon.
Hur som helst, här är länken till intervjun som gjordes på Urban Deli för ungefär tre veckor sedan om ni vill läsa.

.

An interview made by devote.se here. In Swedish though.

Den andra krönikan för Devote är ute idag. Den handlar om att det inte riktigt går att rymma från ångest, att man inte kan klippa av bara för att man sätter sig på ett flygplan och drar. Ungefär så. Ni får hemskt gärna vad ni tycker.

I sin helhet:

Man kan packa två resväskor, lämna över en nyckel, köpa en flygbiljett och resa över ett hav. Man kan ha en avskedsfest, dansa över ett vardagsrumsgolv, ligga i en kompis knä och säga att man kommer sakna dem. Man kan stå på en flygplats, kyssa någon adjö, andas honom i nacken en sista gång och säga, ”tack för det här.”
Man kan sätta sig på ett flygplan, med sina högsta skor för att de inte fick plats att packa ner, dricka rödvinsflaskor i tändsticksstorlek och somna till en tecknad film. Man kan komma hem, till gatorna man känner igen, som man inte har bott vid på flera år. Träffa vänner, ta en öl, en kaffe, en bulle, en fika. Hälsa på barn och hundar som har vuxit och glömt bort en, möta ett gammalt hångel ute på någon klubb, låta honom lägga handen vid ens midja, hamna på en efterfest. Man kan säga ”ja, jag har sagt upp mig.” när folk frågar.  ”Jag vet inte vad som händer nu. Vi får se.” Och ibland tittar de oförstående tillbaka och ibland glimtar något till. Längtan efter att rymma och tappa balansen.

Men mellan måndagskvällar och tisdagsmorgnar vaknar man gråtandes klockan tre på natten för att det trycker så hårt bakom revbenen. Och man sätter sig upp och famlar in till badrummet och sväljer två sömntabletter och försöker tänka på varma mjuka saker. För helt plötsligt är man utan ett hem, utan en säng, utan någon som sms:ar att de ordnar sig.  Man sitter pressad mot en kaklad vägg och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker. Att det inte spelar någon roll om man säger upp sig, lämnar allt, köper en enkelbiljett till Paris och talar i stora ord om äventyr. Likt förbannat vaknar man och gråter.
Man inser att man är ensam i alla världsdelar, att hur många mil från honom man än åker, så har han fortfarande gröpt ur något som absolut inte går att laga med nya språk och rutiner. Man inser att även om man inte längre vill krypa ner bredvid honom i en säng, så har han förstört något inuti, rubbat en balans, krackelerat något så grundligt att man drömmer varje natt att man dör. Faller från stup, fastnar i knivar, blir våldtagen i gränder.

Och det är inte förrän man inser det som man lär sig att acceptera att trots att det snart har gått ett år så får det göra ont. Det får göra brista och skära sig bäst som det vill där inne, det spelar ingen roll. För så länge man ställer sig upp, köper den där flygbiljetten, kysser någon adjö, flyger över ett hav, låter ett gammalt hångel dra handen över ens midja och dricker en kaffe i ett välbekant kvarter så är man redan starkare än när det var två. Och en dag går man på en gata och inser att man inte är ensam. Istället är man sin egen viktigaste person och ingen, absolut ingen alls kan längre såra, bryta ner eller vända ryggen till. Man är okrossbar och livrädd på en och samma gång och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det.

——————————————
Ni läser den även här.

–

The second column för devote.se is out today. It’s about how anxiety is not as simple to get rid of as to just escaping it. It will follow. The link is here, I guess you could try to read it in google translate if you want to : )

Grattis allihopa på internationella kvinnodagen PLUS fredag!
Jag tycker det här är en av årets viktigaste dagar. Jag hoppas ni läser både tidningar och bloggar och ser på tv alldeles extra mycket idag för att lyssna, läsa och lära om de orättvisor som fortfarande finns i högsta grad mellan män och kvinnor.

Här kommer i alla fall lite pepp dagen till ära:

“In 1921, early suffragettes often donned a bathing suit and ate pizza in large groups to annoy men…it was a custom at the time”
via got a girl crush.

Chloe Sevignys presentation for hennes nya klädlinje i samarbete med Opening Ceremony, inspirerat av unga feminister under sextiotalet.

Mugshots of the The Freedom Riders.
”In the spring and summer of 1961, several hundred Americans—blacks and whites, men and women—converged on Jackson, Mississippi, to challenge state segregation laws. The Freedom Riders, as they came to be known, were determined to open up the South to civil rights: it was illegal for bus and train stations to discriminate, but most did and were not interested in change. Over 300 people were arrested and convicted of the charge ”breach of the peace.”

Cher i Clueless.

Lena Dunham intervjuas av Claire Danes.
via hjartesmil

Allt Nanna Johansson rör vid.

Tyra i SVT’s dokumentärserie Nittiotalister. Dör på henne! <3

Nina Åkestam.
jag vet att det är många av er som läser min fina vän Ninas blogg, men det borde vara så många många fler. Typ alla om jag får säga det själv. Hon skriver brinnande och lättillgängligt om stora frågor och förklarar feminism så självklart att det borde vara obegripligt för någon att tycka tvärtom.
.
.

Happy international Women’s day! One of the most important days of the year. Here are 8 inspirational links, pictures and women.

Nu ska jag berätta en grej som jag velat berätta för er så himla länge.

♡
För ganska exakt ett år och två månader sedan, när jag låg i en solstol i Mexico och dagarna flöt ihop och förbi bestämde jag mig för att påbörja något som jag skjutit åt sidan jämt jämt för att jag alltid tänkt att jag inte haft tid.
Skriva en historia, en lång, en som inte skulle ta slut efter några sidor, utan ett riktigt bokmanus.

Jag skrev i mobilens anteckningsfunktion, och när jag kom hem fortsatte jag på datorn. Jag skrev på luncherna, kvällarna och helgerna. Mellan reklamjobbet och bloggen och frilansskriveriet. Och i maj hade det blivit 100 000 tecken och jag tänkte att det var dags att skicka in det till ett förlag för att se om jag ens hade en chans.

Jag skickade utkastet till Rabén & Sjögren. Jag hade haft ett möte med dom för några år sedan när de kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att skriva något längre. Jag har träffat en del förlag genom åren (så himla fin ära!) men mötet på Rabén & Sjögren var extrafint. Vi satt i två timmar och pratade om livet och vänner och kärlek. Så därför ville jag att de skulle läsa mitt manus först.

Marie på Rabén & Sjögren hörde av sig och sa att de var intresserade men att det behövde bli längre. Och jag skrev tillbaka att okej, det fixar jag. Men bara tre veckor efter gjorde Ludvig slut. Var så jäkla ledsen som ni vet, gick ju inte att skriva en bokstav till. Jag rörde inte historien på fyra månader. Tills en dag i september då jag tänkte att nä, nu kan jag inte låta honom förstöra mer. Nu gör jag bara det här. Och fem månader senare var manuset dubbelt så långt och prick ett år efter att jag börjat skriva skickade jag den färdiga versionen.

Och igår skrev jag kontrakt. Nu är det klart att jag ska ge ut min egna, första bok. En liten skönlitterär kärleksroman blir det, om den första stora förälskelsen.

Det här är det största och bästa som hänt mig hittills i livet. Jag är så HIMLA glad.
April 2014 kommer ni kunna hitta den i bokaffären.

.
I’ve written a novel about first love, and yesterday I signed the papers with the publishing house Rabén & Sjögren. It will be in Swedish book stores April 2014.

Hur har din dag varit?
Fin tack. Jag har fixat med Parislägenheten (koder och nycklar och hyror och allt sånt där knix), jobbat med Jenny och Matilda på kafé Twang och nu ska jag iväg och dricka öl med Filip.

Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?
Min mamma ville att jag skulle heta Oliver om jag varit en kille. Oliver! Finaste namnet.

Vilket är ditt största beroende?
godis och cigaretter. : (

Vad gör du när ingen annan ser?
Exakt det ni gör.

Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt?
Att få till det perfekta morgonägget kanske då. Öppna en Snapple är en stor favorit också.

Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?
Dement gammal gumma som pratar med djur. Om det gills som psykisk sjukdom.

Vad beställer du på krogen?
Rödvin i början och sen öl. Men alltid prosecco i New York dock, så himla billigt där.

Vilken är din största skräck?
Att allt går åt helvete.

Hur gör man för att ragga på dig?
Man kommer bara fram! säg hej! ska vi hångla! är rätt lättflirtad om personen i fråga är söt. tror jag i alla fall? Nu blev jag osäker.  Det var rätt länge sedan det hände, är någon fin och kysser bra stannar jag helst kvar med dem nästföljande fredagsnätter också. Kysser hellre samma person ofta än olika hipp som happ.

Vad har du funderat över på sistone?
Hur ska det gå med det här himla livet, ungefär.

Vad var det konstigaste som hände i helgen?
INGET. Låg hemma och kräktes i en kastrull.

När skäms du?
Skäms sällan numera. Det stannade kvar någonstans i tonåren. Är dock ganska osäker på gymmet, vågar inte prova alla apparater för att jag är rädd att göra fel.

Berätta om en minnesvärd bakfylla du haft?
Hmm. En gång i New York när vi var där sommaren 2009 och bodde sju stycken i ett litet hus i Williamsburg (BÄSTA!)! Så hade vi festat så himla många dagar i sträck att vi inte orkade gå ut och upptäcka staden. Så jag, Ludvig och Jenny satt i en hammock på vår gård och drack cola och pratade om allt som finns. Minns att jag skrattade så jag fick ont i magen och att ingen av oss ville att dagen skulle ta slut.

Vem är den mest kända människa du talat med?
En gång så stod Jake Gyllenhaal i en affär och då trängde jag mig försiktigt förbi och sa ”excuse me” bara för att kunna utbyta ett ord med honom. Han sa typ ”no worries”.

Vilket uttryck använder du lite för ofta?
Svinbra, pepp, flott och ASSÅ.

Har du någon gång fått en konstig komplimang som varit bra ändå?
Du är dum i huvudet på bara de bra sätten var ju jäkligt fint.

Vilket är ditt vanligaste vardagsproblem?
Gör frukost, ställer allt på en bricka, går in i ett annat rum, sätter mig ner, har glömt saltet.

Vad gör du när du är ledsen?
Gråter gråter gråter. Och röker. Är ensam.

Om du bara fick ha på dig en sak för resten av ditt liv, vad skulle det då vara?
Midnattsblå, kortkort klänning i sextiotalssnitt.

Har du någon gång slagit någon?
Har ju bråkat och slagits som 17 med min lillebror Jack när vi var yngre. I vuxen ålder, nej.

Vad ser du fram emot just nu?
Fredag! Jag vill gå till Under Bron! Träffa kompisar! Dansa! Dricka öl!

lista från midnattsgatan.

.
Translation.
Please click ’in English’ below FAQ to read.