Favorit…
plagg: just nu min jacka från opening ceremony. Den är lite för stor i armarna  och noppar och går sönder lite här och var, men den är i den perfekta längden och jag känner mig lite arg när jag har den på mig. jag gillar plagg man känner sig lite arg tillsammans med. Som om att man kan trycka upp alla sketchy killar som ropar efter en på gatan och bara VASARUSARU?

låt: Min favoritlåt just nu är Eliza Doolittle – Skinny Genes. Min favoritlåt alla tider är The Smiths – Unhappy Birthday. Så sorglig.

fik: mitt favoritfik i New York är McNally Jackson Books på Prince Street. En bokaffär och café kombinerat och man får ta med sig böcker från hyllorna och läsa. Och alla kakor har bokcitat på sina små skyltar.

klubb: min favoritklubb är hemmafesten. skulle välja vilken hemmafest som helst framför klubb. Mitt favoritklubb genom alla tider är Metropolis. Herregud och gudars skymning vad roligt jag har haft där. Hånglat bakom draperier och snott öl och lekt knäppa lekar med okända människor. Den stängde 2005 och låg på Riddarholmen i Stockholm.

En natt på mettan.

artist/band: Belle and Sebastian är nog mitt allra mest lyssnade band. Och Smiths.

man: Ludvig.

kvinna: Mamma.

djur: Vera och Milla.

inredning: Shabby Chic. Haha, nej jag skoja bara. Jag gillar när det är färgglatt och mycket bilder på djur. Och så gillar jag vitlackerade trägolv.

Jag hatar: Folk som tycker det är kul att hata och dra ner människor.  Därför kan jag ju i och för sig inte hata dem för då blir jag ju per definition dem, men jag tycker bara inte om skitsnackartypen som höjer sin status genom att trycka ner andra.

Jag älskar: Ludvig, spaghetti, min familj, vänner, kantareller samt nästan alla slags hundar.

Jag brinner för: alla fina förvirrade personer som mailar och hör av sig till mig. inte för att jag har några lösningar och svar alltid, men det känns bara så fint på något sätt. jag var själv så himla förvirrad när jag var 17 och vet lite hur det känns ibland.

Jag kan dö för: mina syskon.

Jag trodde aldrig: att jag skulle tjäna pengar. trodde jag skulle leva på minimum och vara svår och fattig och skriva saker ingen ville publicera. istället har jag ett aktiebolag och jobbar på reklambyrå i new york, känns fortfarande märkligt.

Jag vill tro: på att det ordnar sig för alla. någon gång i  alla fall.

Jag hoppas: att jag får stanna i New York i många år.

Svart/vitt
Fest/Hemmakväll
Fisk/kött
Bohemiskt/ljust o fräscht
alkohol/alkoholfritt
kladdkaka/morotskaka
chips/godis

Bästa…
ligget: det när man kommer hem från en fest och har haft så himla roligt och kvällen är inte slut och man brutalhånglar redan i hallen.
festivalen: emmaboda som tonåring. way out west nu.
bilden: älskar den här bilden pa mig och Ludvig från Paris. Vi passar så bra ihop på den tycker jag.

tidningsomslaget: det här är mitt favoritomslag alla tider. Elle UK april 2010.

skivan: 69 love songs av Magnetic Fields.
lägenheten: den nästa jag ska bo i! jag dör av längtan.
julen: när hela min familj firade jul i thailand och vi skildes åt på morgonen och gick ut på stan själva och hade sedan paketöppning på balkongen med allt vi köpt under dagen. alla fick en grej från alla för ungefär fem kronor styck. har aldrig blivit sa rörd över chipspåsar och tvålkoppar. sedan badade vi med en full jultomte i en pool.
sommaren: den 2008 när vi bodde några veckor i en lägenhet i Brooklyn och hittade på knappa grejer som att ro i Central park i matroshattar eller låtsas att Sebastian var 17 år en hel dag.

hösten: den 2007 när jag precis kommit hem efter tre månader i New York och jag hade äntligen kommit över mitt ex och det kändes som att Stockholm kunde bli vad som helst och allt var nytt.
resan: Samma som bästa sommaren.

När jag var 16 ville jag: Skriva som Linda Skugge och hångla med pojkar i svart hår och randiga tröjor.

jag som sexton.

När jag var 20 hade jag precis: blivit ihop med Tobias (som hade svartfärgat hår och randiga tröjor), pluggade på universitetet och hängde på klubben Metropolis och dansade varje fredag.

20 år.

När jag var 10 fick jag: reda på att min mamma var gravid med min lillebror Gustaf. Var så sjukt ledsen över det. Bara grät och grät. Det var som jag till slut fattade att mina föräldrar inte skulle bli ihop igen.

jag som tioåring med jack och mira.

När jag var 25 åkte jag: till New York, Marrakech, Berlin, London, Tokyo och Cannes. Bra år.

25 år på väg hem från en efterfest med lösögonfransarna på sned.

När jag var 30 ville jag: jag vet inte, inte där än. Men kanske vill jag ha en hund?
Jag kommer aldrig: jag hoppas i alla fall att jag aldrig låter livet liksom vara, ser repriser på tv och går till ett jobb jag för länge sedan tröttnat på.
Jag kommer alltid: följa magkänslan och våga avsluta saker när de känns fel och tar ner mig. oavsett vad det handlar om. och alltid tacka ja till allt som känns roligt och bra och framförallt megaläskigt.

Listan snodd från Emelie.

.

Please read this list by clicking ”in english” below FAQ in the right frame.

pic source: 1 & 2

Längd: 162 cm
Hårfärg: jordgubbsblond enligt frisören. har ungefär samma på riktigt också.
Ögonfärg: blågröngul. trist svensk ni vet.
Fräknar: över axlarna och precis under ögonen.
Bästa kroppsdel: jag gillar mina ben, öron, fötter samt proportionerna i sin helhet. och hjärnan såklart.
Sämsta kroppsdel: tycker inte om min näsa samt min totala avsaknad av kindben. dessutom har jag en kort hals. plus tusen andra saker, men komplex är skit alla dras med så strunt i dom så gott man kan.
Ärr: Ett i ögonbrynet av vattkoppor samt under hakan när jag ramlade på min studentskiva och fick sy fyra stygn.
Tatueringar: inte en endaste prick.
Piercingar: Hål i öronen. Har inte haft några andra piercingar förut heller, även om jag velat. Fick inte för min mamma och sedan när jag fyllde 18 hade jag ingen lust längre.
Sjukdom: inga sjukdomar. är frisk (hurra!).
Brutna ben: nej inte ett enda. eller jo, spräckte armbågen i en skidolycka när jag var sjutton. kras bara.
Fobi: spindlar och mörker.
Tvångstanke: Vara for vulgär/barnslig/rak/otrevlig i sammanhang där man ej ska vara det. Till exempel stela flotta middagar.
Rädsla: Bli heartbroken igen. Pallar inte. Vägrar.
Kroppsligt partytrick: Alltså jag tror faktiskt inte det. Kan inte ens knäppa med fingrarna och knappt vissla heller.
Bästa känsla: på flygplanet på väg till Ludvig när jag ska landa om ungefär fem minuter och jag vet att han är där nere på marken och väntar på mig.
Bästa fysiska känsla: Den i maggropen när man blir glatt överraskad samt att bli kysst mellan skulderbladen upp mot nacken.

lista snodd av karin.

Idag är min andra krönika ute för Sofis Mode! Den handlar om att vara olyckligt förälskad i någon när man är 16 år och livrädd. Många har frågat om krönikorna finns online men tyvärr inte. De kommer bara finnas i tidningen. Berätta gärna vad ni tycker om ni har läst. Puss.
I sin helhet:

Han börjar i min klass en onsdag i augusti, två veckor senare än vi andra. I ljusbrun lugg och fyra födelsemärken i en rektangel över kinden kliver han in på kemilektionen och avfyrar tre skott rakt i mitt mellangärde. Jag sitter längst bak och han placerar sig på platsen bredvid mig innan vi hunnit hälsa på varandra. När han lutar sig fram för att titta på ett diagram på sida 223 viker sig kanten av t-shirten och jag ser ner till hans ryggslut.

Det tar en vecka tills jag vet vad han heter i mellannamn och vilken dag de serverar hans favoriträtt i skolmatsalen. Han spelar fotboll på eftermiddagarna och jag sitter på trappen och tittar.  Röker för att kunna sitta kvar, cigarett efter cigarett och han gör alltid mål. En fredagseftermiddag lyfter han upp mig helt utan anledning och bär mig längs med hela korridoren fram till våra skåp. Jag byter mitt lösenord på skolans datorer till hans namn.

Jag går till gymnasiet utan jacka hela november bara för att kunna fråga om jag kan låna hans halsduk. Den är tunnstickad i ett fotbollslags färger och jag hör ingenting vad som sägs på lektionerna. Jag skyndar mig ner till matsalen för att stå bakom honom i kön. Jag tänker att jag inte behöver göra något mer i mitt liv än att gå bakom honom, med en matbricka med vegetariska biffar och titta honom i nacken. En måndag tar han pennan rakt ur min hand under en lektion. Hans fingrar är varma och jag måste pressa låren mot stolsbenen när de inte slutar skaka. Jag skriver hans namn femhundra gånger i min dagbok och femton miljoner i mitt huvud.

En fredagskväll när vi har känt varandra i sex månader hånglar han med en tjej i parallellklassen. Jag råkar kliva in när de ligger bredvid varandra i ett sovrum och han har händerna innanför hennes jeans. Hon är sötare än jag, med svart lugg och en liten rund mun. Någon som heter Erik skriker deras namn och en vän håller om min rygg och säger att vi ska gå nu. Det är inte förrän vi är hemma som jag tappar ytterjackan på golvet och glömmer knyta upp skorna. Ligger under fläkten, kedjeröker och gråter ner min nya tröja.

Jag tror att hjärtat ska kapitulera i femtiosex dagar till och sedan är det skolavslutning. Han kramar mig hårt på gården och säger att vi ses i september.

Tio år senare händer det att jag ser honom ute ibland. Vi känner inte varandra längre, och vi hälsar inte. Men de få gånger då jag ser honom luta sig fram för att signera ett kvitto och t-shirten viker sig i en försiktig triangel tänker jag på hans namn. I skolkatalogen, som lösenord på min dator, i min dagbok, i krita på min innergård och hur händerna skakade okontrollerat när han satte sig bredvid mig på kemilektionerna.
.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my second column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about being 16 and in love with someone who doesn’t want you back.

Jag är så ledsen idag att jag vill gömma mig under en sten och aldrig mer komma tillbaka. Igår blev jag bestulen på min väska. Min nya fina väska, och inuti låg allt som jag tycker är så himla viktigt att ha med sig varje dag. Och visst, det är ju bara saker. Och det sa jag till mig själv efter att jag spärrat korten och telefonen och gråtit en liten skvätt. Men där inuti låg också mitt pass och visum.
Och ja. Jag vet. Dumt. Men så var det.
Och utan visum får jag inte lämna landet. Jag och Ludvig plus ett helt knippe kompisar ska fira jul och nyår i Mexiko och det är inte alls säkert att jag kan göra det längre. Och jag skulle förstås kunna förnya visumet i Mexiko (man måste göra det utomlands kan ej göras i USA) men ambassaden är stängd dagarna innan jag reser tillbaka till New York och jag vet inte om jag vill stanna kvar ensam därborta och vänta tills det är färdigt.
Nästa vecka (om det finns tider) tar jag en buss till Washington för att få ett nytt pass (helt knäppt att man måste göra det därborta) och sedan får vi helt enkelt se vad som händer. Kan inte ta ledigt en vecka och åka till Sverige eller Canada. Inte en hel vecka. Det hinner jag inte. Så hemskt det här. Är helt hjälplös på grund av en frikkin pappersbit. Och förkrossad. Behövde skriva det någonstans.

Idag kommer min första krönika i Aftonbladets bilaga Sofis Mode ut. Den handlar om att våga göra saker fastän det är läskigt, som att till exempel lämna allt och flytta till New York. Vore så himla fint om ni läste och sa vad ni tyckte. Nästa kommer om två veckor. Puss.
.

My first column in the Swedish magazine Aftonbladet in their fashion section Sofis Mode is out today. Very excited and nervous. I’ve written about how to find the courage to do what your heart wants, in my case move to New York.