tankar.

tre små frågor. tre små svar.

Söta ni.
Tack för alla fina, fina kommentarer i föregående inlägget. Åh.
Men det är framförallt tre saker som ni undrar så det är bäst att jag svarar på dem direkt:

1. Kommer du fortsätta blogga?
Ja såklart. Det behöver ni nog aldrig oroa er för om jag ska eller inte. Jag kommer säkert blogga tills jag blir en skruttig gammal gumma.

2. Men hur länge ska du vara borta?
Ja, alltså jag tänkte tills jag tröttnar. Jag har inte riktigt någon plan. Kanske stannar jag för alltid, kanske stannar jag något år, vi får se.

3. Men Ludvig då?
Ludvig är min finaste person så vi ska inte göra slut. Han ska bara gå klart skolan först. Jag är säker på att vi klarar det här. Jag älskar honom, det är det enda som spelar någon roll.


.


So many lovely comments in the previous post! But there were 3 recurring questions, so here are some answers: 1. I will of course continue with this blog. 2. I’m not sure for how long I will be gone, we’ll see. A couple of years is the plan anyway. 3. Ludvig have to finish school first so he is not coming with me. But of course we will still be together, I love him.

att våga följa sina drömmar.


photo: hillary the mammal

.
Jag har aldrig frusit så mycket som förra vintern. Jag låg i mitten av mars i min säng, med ansiktet mot lakanen och axlar som skakade och kände mig ihålig. Huden för länge sedan genomskinligt grå och kroppen orkeslös och vintertung.
– Jag orkar inte mer nu. sa jag till Ludvig. Våren kommer ju inte. Det kommer vara såhär förevigt.
Och han lade sig nära tätt intill och viskade att våren kommer alldeles snart. Men det spelade ingen roll för det var ändå försent. Det hade varit becksvart, sotmörk evighetsvinter i snart ett halvår och det enda jag kunde tänka var att aldrig mer. Aldrig mer igen på tusen år ska jag stå i mars med tre tröjor och lika många halsdukar och ständig röd nästipp.

Det var en fredag kväll då vi skakade hand, jag och Nina. Vi drack öl och det snöade utanför (det slutade aldrig snöa, minns ni? Det snöade lager på lager och på nyheterna pratade de om att snön kanske skulle ligga till juni för att den var så hårt packad). Tunnelbanelinjerna hade slutat gå, de gjorde det ibland, när termometern visade under tjugo minus. Vi var insnöade på en bar på nytorget.
– Jag tänker inte vara här nästa vinter, sa jag till Nina. Jag vill inte. Jag har ihåligt ont i hela kroppen av fucking jävla Sverige.
– Inte jag heller. Aldrig mer 6 månader vinter.
– Vi borde rymma.
– Okej. Vi rymmer.
Och så var det inte mer med det.
Sedan var det bestämt.

Vi började planera redan veckan efter. Först och främst, var skulle vi ta vägen? Vi drog händerna över kartor, snurrade jordglobar och genomsökte internet. Det finns så många städer, länder, djunglar, smågator och torg som behöver besökas. Så många smutsiga lägenheter att måla om, balkonger att dingla benen från och okända människor som måste hälsas på. Mat jag inte ätit, lukter jag inte känt och dansgolv jag inte dansat på.

Fast å andra sidan fanns det också bara en plats jag allra helst ville vara på. Där vintern var kort och sommaren lång, gatorna breda och nätterna överväldigande. Och ganska snart, efter att ha sneglat mot obesökta världsdelar, länder utan vinter och små torg i Montmartre så var det bara så. Det fanns inget annat, det måste bli så.
New York.

Resten av våren hade jag tre jobb. Det ena på byrån jag jobbade på, det andra min fina lilla blogg och det tredje att förbereda flytten. För det är inte alltid bara att packa en väska och rymma. Det tar tid och kraft och mod och ork. Vi översatte våra jobb till engelska, byggde en portfolio, dammsög new york på reklambyråer, bokade flygbiljetter och telefonmöten. Och framförallt var vi tysta. Knäpptysta. För ingen skulle få veta vår flytthemlighet. Inte än, inte förrän vi var helt säkra på hur vi skulle svara. Bara jag och Nina och de allra viktigaste som fina pojkvänner och kloka mammor.

Men hela tiden, bakom låsta munnar och klappande hjärtan så hade vi bestämt. I höst ska vi bo i New York. Inget annat är möjligt.
För man måste tänka så. Man måste vilja något så mycket att det gör ont nästan alltid, annars rinner det ut i sanden som alldeles för många drömmar alltid gör. Och jag sov nästan ingenting och vintern blev vår och sommar och en augustibörjan var allt helt plötsligt overkligt nära. Vi satt med ett kontrakt i handen, till en reklambyrå som vi ville vara på. En byrå i Soho där alla log mot oss när vi pratade och som sa nästan direkt att vi var precis vad de behövde. Som sa det till oss efter fem minuter och vi glädjedansade ut och sa till varandra att det är ju här vi ska vara, det är det här vi väntat på. Och vi skrev försiktigt på, med darrande hand och miljoner med fjärilar i kroppen och faxade kontraktet tillbaka till staden på andra sidan Atlanten.
Och nu har jag slutat på mitt jobb, sagt upp lägenheten, avslutat bredbandet, sålt mer än hälften av min garderob och burit ner flyttkartongerna från vinden.

Och om ungefär fyra veckor flyttar jag till New York.
.
.
.


So this is basically the story: last winter was the coldest in 50 years of Sweden’s history. It’s was terrible in every single way and I decided – never again. Never again a six month long winter for someone who loves thin dresses and the smell of green leaves and newly brushed sidewalks. It’s not fair. And I told my friend Nina this on a particularly cold day in march and she felt the exact same way. And that’s when we decided to move. Move somewhere where to winter is short, the summer is long and the city is bigger and overwhelming. And in the beginning in august we signed a contract for a job at an advertising agency in New York. And now we’re moving in 4 weeks.

ett litet sista adjö.


I måndags åkte vi hela familjen ut till Rindö för att ta sista bilden på trappen vid vårt landställe. Alldeles precis fem minuter tog det och sedan skjutsades hundarna in i bakluckan igen och så åkte vi hem till stan och åt nudelsoppa på min bästa nudelrestaurang och pratade inte en enda gång mer om saken. Nu ska en ny familj få uppleva allt bra med den här platsen. När mina föräldrar köpte det för 15 år sedan var det trasigt och förfallet och utan både kök och toalett och de gjorde det så fint, så fint och det har varit mitt favoritställe hittills. På stranden nedanför flyter det runt hundratals porslinskärvor från en servis från tiden då det var ett pensionat i början av 1900-talet. Och långt innan det, på 1800-talet så var det ett barnhem och det finns fortfarande en stor tavla på barnhemsföreståndarinnan i huset, som måste vara kvar så att det inte ska spöka. I alla fall enligt den förra ägaren som sparade tavlan i en garderob, men min mamma spikade upp den på den synligaste platsen i huset för att vara på den säkra sidan. Och från början låg huset inne i Stockholm, men en dag så tog man ner planka för planka och flyttade det hit, till skärgården och björkarna. Och så tror jag att det nog spökar ända. Men är man snäll och försiktig så gör det inget.


Hejdå fina villa villekullahus!
.


This past monday we all went to our summerhouse that my parents sold this summer to take a last family picture on the porch. Bye bye summerhouse!

en lista.


pic: startbreathing

10 FAVORITER
Färg: Marinblått och midnattsblått.
Mat: Pasta. Allra helst med skaldjur och saffran. Annars med mozzarella och ruccola. Och carbonara såklart, den är given.
Band: Tröttnar aldrig på Belle and Sebastian.
Film: Amelie från Montmartre. På andra plats kommer Life Aquatic.
Bok: Silke av Alessandro Baricco.
Sport: räknas hångla? Annars tar jag typ brännboll. Eller kanske tennis. Tycker inte om sport alls egentligen.
Årstid: Vår. Vår som i maj-sitta-ute-i-parken-vår. Inte april-kanske-snöar-det-imorgon-vår.
Veckodag: Fredag.
Glassmak: Polkagris. Gärna med polkagriskorn i.
Tid på dygnet: Lördagsmornar. Annars älskar jag 6-7tiden i april för att solen är så hemskt stark för första gången på evigheter och hela lägenheten blir alldeles ljusrosa.


pic: intuery

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Förkyld.
Smak: Äpple.
Kläder: Blommig kjol, t-shirt med cykel på och svart jacka. Och en stor halsduk, fryser.
Bakgrund: Regnet.
Nagellack: Glittrigt.
Tid: sexton tjugo.
Omgivning: En trädgård utanför Örebro. I Frövi närmare bestämt!
Irritationsobjekt: Min hals. Bli frisk till Popaganda!


pic: parachutgirl

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Ja.
Brutit mot lagen: Ja, de har väl de flesta.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Ja.
Varit med på TV: Ja. Var till och med miniprogramledare när jag var sju för ett program som hette Bongo som gick på trean. Borde hitta kassetterna och visa!
Kysst någon du inte känner: Många.


pic: in the morning

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Min mamma, Ludvig, Michelle.
Du tycker om: Samma personer.
Du inte gillar: Alla som ens funderar på att rösta på sverigedemokraterna, lägg ner genast!


pic: lesretrouvailles

2 VAL
Kaffe eller te: grönt te.
Vår eller höst: vår såklart.


pic: nicolettesara

1 ÖNSKAN:
att det inte blev höst utan att sommaren stannade för alltid.

(listan minns jag inte var jag fann)
.


here.

om saker som tar slut.


Jag har varit i skärgården i helgen. På vårt landställe strax utan Vaxholm. Satt på trappen och åt upp isglassarna som var kvar i frysen från juli, kände på vattnet med yttersta spetsen av stortån och bäddade i mjuka täcken bredvid hundar och fin Ludvig. Sista sommarandetagen så att säga. Eller sista allt egentligen. För nästa helg flyttar de nya in, en familj från Täby jag aldrig träffat men som skrivit på kontrakt med min mamma och styvpappa. Som såg Till Salu-skylten och sa att här ska vi bo.
Och det är deras nu. Huset som fått varje sommarlov sedan jag var tio. Det är så ibland.
Och jag skulle kunna lägga mig i fosterställning i gräset, rycka tag i äppelträd och säga att nej, jag går nog inte, ni får ta mig samtidigt det ingår förstår ni?
Fast så gör jag inte förstås. Istället äter jag den sista frukosten på verandan, yoghurt med valnötter och honung, kokt ägg och grönt te, släcker huset, låser dörren och åker hem.
.
.


I’ve spent my last weekend at our summerhouse in the archipelago. My parents sold it and the new family is moving in next week.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!