Den här tidningen köpte jag på Tokyos flygplats.
Popteen heter den och innehåller ungefär femtusen sidor med söta japanskor.

Efter två och en halv timme hade jag kommit till hälften ungefär.  Modellerna var så övernaturligt docksöta att jag liksom fastnade i varje bild. Retuscheringen är så annorlunda från västerländska magasin också. De förstorar deras ögon och bilderna har det där hela-ansiktet-i-en-enda-färg-så-alla-drag-försvinner som fotoautomaterna gjorde med mig och Michelle. Dessutom hade varenda modell hjärtformat rouge på kinderna, som om de borstat genom en pepparkaksform.

Efter ett tag insåg jag att alla modellerna i tidningen var de här 6 tjejerna. De var tydligen de som var hela Popteens. Varje modereportage följdes av en behind-the-scenes och en sminktutorial så att man precis skulle kunna bli den tjej man gillade mest. En av lite sportig, en var lite barnslig, en var lite rolig och så vidare. Ungefär som en serietidning eller ett popband där man kunde välja vilken tjej man tyckte bäst om. Det mest knäppa var den rosa vikt-hello kitty-kalendern som medföljde. Där stod Hello Kitty på en våg och såg pepp ut och slog man upp den fanns mått, längd och vikt på de här tjejerna. Sedan kunde man skriva sina egna mått, vad man åt i kalorier och vad man vägde, dag efter dag. Så fruktansvärt märkligt och obehagligt. Allihopa vägde ungefär halva min vikt.

Ungefär tjugo sidor innehöll olika hårtutorials, och varje uppslag kanske tio stycken med små, små bilder så att det aldrig tog slut. Vissa frisyrer var så fina att man nästan dog, ingen just på bilden kanske, men jag gjorde taxöron på säkert hälften av sidorna. Nästan alla japanskor, både i tidningen och på gatorna, har tjocka, raka luggar och jag älskar ju sånt.

Mycket sånt här också, nagelbyggning fast med rosetter och minihamburage. Inte speciellt fint, men knasigt.

Och lösögonfrans-tutorials. Före och efter, öppna ögon, stängda ögon, smink som passar, frisyrer som passar, cirkellinser som passar och tillhörande naglar.
Jag fick känslan när jag var där att i Japan är de väldigt öppna med att allt är på låtsas och påbyggt. Naturligt känns inte allt som ett ideal som eftersträvas utan den som orkar mest vinner. De flesta modereportage avslutades med modellerna helt osminkade och sedan fick man se vilka linser hon använt för att få de där mangaögonen, hur mycket löshår, vilket smink och vilka lösögonfransar som användes just den gången.

och manga i slutet såklart.

Ville bara visa, tycker japanskor är så ofattbart får-hål-i-tänderna-söta och älskar att de bara bränner på med de där stora rosetterna och superposerar för allt i världen. Som deras egna värld där borta som man inte riktigt förstår.
.

I bought the magazine Popteen in Tokyo and I love that it’s so weird and the models look like life size dolls. To read my full post click here.

Att Jenny kommer hem från Malmö och väntar utanför jobbet med en bag-in-box. Vi cyklar genom halva stan, placerar oss i ett kvällssoligt vardagsrum och sjunger högt till Håkan Hellströms dimmiga dar.

En pojkvän som ringer på dörren, med pizza och en filt under armen, ord som ”kom så går vi till Vanadislunden” och helt plötsligt är det inte tisdagskväll något mer.

Dricka eftermiddagsvin på Tranan med Carl Fredrik, prata tyst om framtidsäventyr. Någon man känner som går förbi, som inte har bråttom någonstans och vi beställer in en flaska rosé.

Sitta på en brygga i Skanstull och anteckna packlistor i en regnblöt skrivbok. Baddräkt, handduk, solkräm. Imorgon åker vi.

Ta cykeln ner till Humlegården över lunchen. Sitta nära honom och äta mozzarellamackor i en timme, pussa hejdå och cykla tillbaka.

Promenera genom Gamla Stan med Jonna, ta av en halsduk, tappa bort en vante. Det gör inget.

Bränna cd-skivor till fredagsvinet på jobbet, sjunga högt till svenskt sextiotal med Nina, vidöppna fönster och ett Slussen som är alldeles kvällsrosa.

Söndagseftermiddag och min familj väntar med båten vid strandbryggan. Den tunga känslan av en blöt nos i knät och Djurgården som kuliss. Att luta sig lite för långt över kanten för att dra fingrarna längs med vattenytan.

Alfapet på en stickig filt, låga skor utan strumpor i och trassligt igår-var-en-fredag-frisyr.

Dansa hem längs Birgerjarlsgatan med Michelle under armen, skratta åt saker vi inte minns dagen efter men vi har jackan i handen och klockan är tre på natten och det är sol. Det är sol överallt och det är sommar och när jag vaknar kommer det vara sol och gatorna är rensopade och ljust grå och körsbärsträden är överblommade och jag har kronärtskockor i en papperspåse i köket, min pojkvän har fått fräknar och i en skrivbordslåda ligger en flygbiljett till New York.

I want (need): rosé wine in the park, sunlight at 3 am in the morning, overbloomed cherry trees, scrabble in the park and never ending boat trips with my two favourites dogs, vera and milla.

Flyttar man från ett ställe till ett annat behövs det nog en presentation.
Så här kommer en.

Hej.
Jag heter Sandra och är 25 år gammal.
I juni har jag bloggat i fem år, på lite olika platser, men nu har jag hamnat på Rodeo, vilket känns himla fint. Här på niotillfem brukar jag skriva om saker jag tycker om och vad jag hittar på om dagarna och nätterna. Och om kärlek, jag gillar kärlek.

När jag inte sitter framför en dator bor jag i en liten etta i Vasastan i Stockholm.
Den ser ut såhär:

På vardagarna jobbar jag med reklam på en reklambyrå som heter Garbergs. Mitt yrke kallas för copywriter och det är helt enkelt en reklamkreatör. Det är väldigt väldigt roligt, nästan varje minut faktiskt.
Annars hänger jag med mina vänner. De är i olika former och storlekar men är alla väldigt fina.

Vi brukar ha hemmafester med olika teman.
Såhär ibland:

eller så här:

eller såhär:

Och sen fikar vi ganska mycket och hänger på trånga barer och dricker för mycket öl.

Jag har en pojkvän också. Han heter Ludvig men kallas för Ludde. En gång i tiden kallades han för Vinden också, men tyvärr inte så mycket längre.
Så här ser han ut:

Han är bra på olika sätt.
Några av dem är att han har de finaste axlarna i hela världen och skrattar jättehögt på tunnelbanor.

Och sen är jag hemskt intresserad av kläder och tycker att det varje dag borde finnas en anledning att vara uppklädd. Jag inspireras mycket av sextiotalet och franska musikalfilmer i technicolor.
Typ den här är ett fint exempel:
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=7Zqcb0zLgvM[/youtube]

Annars gillar jag saker som rosetter, baskrar, sanslöst korta kjolar och blusar med rund krage. Jag är även ganska noga med mitt hår och fönar det inåt varje morgon med en elektrisk rundborste. Var sjätte vecka bleker jag det. På riktigt är jag rödblond.

Musikmässigt lyssnar jag framförallt på  en himla himla massa soul. Det är något med låtar som sjungs glatt men nästan alltid handlar om krossade hjärtan.
Lyssna och förstå grejen:[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=7C-rAu-8pZk[/youtube]

Här har jag gjort en liten soul-spellista som jag fyller på då och då förresten.

Jag älskar att resa också och försöker göra det så ofta som det bara går.
Försöker alltid lägga undan pengar ut i fall att, man måste kunna rymma iväg till städer långt bort ibland.
Under det senaste året har jag varit i:

London:

Berlin:

Marrakech:

New York:

Moskva:

Paris:

Annars är svag för hundar och kaniner, pojkar med vackra axlar och önskar att det vore sommar året om. Det är rätt svårt att andas under blåsiga marsdagar.

Ser ni mig på gatan någon gång bär jag nog en basker och en rosett eller två.
Lova att hälsa. Jag är jättesnäll jag lovar.

puss och hej så länge. Jag hoppas vi ska få det fint ihop här.
(Allt är inte riktigt klart och fixat som ni säkert ser. deisgnen ska piffas till, kategorier ska in och arkivet är inte stabilt än. men snart!)

It’s always nice with an introduction when you move from one place to another.
To sum it up: I’m Sandra. A 25 year old copywriter who lives in Stockholm, Sweden. I love to travel (especially to New York and Paris), listen to soul music, rabbits make my heart weak, and I never say no to masquerades and beer. In the frame on the right hand side, just at the top, there’s a link called ”in english please”. If you click it and the whole blog will google translate itself to english. But of course I’ll continue with these short translations aswell. Welcome!

2000.
Jag slutade nian och började på gymnasiet. En stor fyrkantig koloss vid Karlaplan som rymde 1500 canada goosejackor, flickor i taxklack och pojkar med två kilo gele i håret. Jag hängde genomgående med ett litet gäng på fem personer och vi fikade precis varendaste dag efter skolan. Mest på String och Saturnus. Vi gav varandra blandband i form av minidiscs (blev stormförälskad i moldy peaches genom ett) och hånglade med varandra och andra på hemmafester. Jag hade en hångeldagbok i en låda vid sängen där jag skrev ner alla jag hånglat med. Hur gamla de var, vad de hette, hur långt vi gick och vad de lyssnade på för musik.

2001.
Jag tilbringade hela min vårtermin med att vara handlöst förälskad i en pojke i min klass som jag aldrig fick. Han fick fylla en hel dagbok och jag svansade efter honom på varenda hemmafest utan att något hände. På hösten flyttade jag och Jonna till London för att läsa andra ring på svenska skolan. Vår rektor hatade oss för att vi kom trötta till skolan minst två dagar i veckan efter äventyr i natten, efterfester vi aldrig lämnade och bussfärder som gjorde att vi nästan aldrig var hemma före fem på morgonen. Men vi hade ingen lust att sova alls. London smakade så nytt och de spelade Håkan Hellström på indieklubbarna och benen kändes lätta som fjädrar.

2002.

Sista halvåret i London fortsatte likadant. Dans, pojkar i svarta luggar och öl på pubar i Londons förorter. På sommaren när vi flyttade tillbaka till Stockholm träffade jag Filip en mörk Babasonicnatt och han blev på någon månad min allraste finaste vän. Tillsammans med honom och fyra andra studsiga sjuttonåringar påbörjades världens bästa gäng. Jag färgade håret korpsvart och vi levde för fredagarna på Metropolis, hängde på Carmen och diskuterade viktiga saker som när vi skulle köpa ett stort piratskepp, rymma iväg med en cirkus och aldrig bli vuxna.

2003.

Jag gick ut gymnasiet i en rosavit sextiotalsklänning och hundratals kilo hopp i kroppen. På sommaren åkte jag och min bästa kompis Vippe till ett stekande hett Roskildefestivalen och varenda dag kändes som den bästa i våra liv. Vi snodde en gitarr, knåpade ihop sånger och tillsammans med en Anna turnerade vi runt på Roskildes camping med ditmålade mustacher och sjöng låtar som inte passar sig på den här bloggen. En pojke som hette Tobias följde med på våra äventyr och vi lekte knasiga lekar och byggde vattenmelonskulpturer. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Stort tuperat hår, tändsticksben i lika tajta cheap mondays och hängslen. En dag några månader senare gjorde han slut med sin flickvän bara för att få kyssa mig bakom ett draperi på Metropolis. Tre månader senare frågade han chans på mig när vi låg i min säng och världen kändes vimmelkantig. Resten av året hånglade jag.

2004.

Jag minns inte så mycket mer än att jag var så förbannat kär. Jag åkte till Vietnam i fem veckor med ett gäng kompisar och saknade honom varje dag. Jag räknade ner och grät i smyg bakom viktiga vietnamesiska kyrkor. På hösten började jag på universitetet. Kulturvetarlinjen närmare bestämt. Jag tänkte att det vore så fint att jobba på bokförlag nämligen. Samtidigt gick jag ner alldeles för många kilo och började fylla en dagbok med sorgliga viktmått och letade ständigt efter hungerkänslan.

2005.
Tvåtusenfem började med ångest. Jag ville ju inte alls jobba på bokförlag kom jag på. Jag ville ju skriva själv. Det var en månad tills antagningar till Berghs skulle in och jag tänkte nu eller aldrig, la mig i humlegården och skrev texter som kanske mer liknade noveller än reklamtexter. Men å andra sidan kanske inte, för efter någon månad eller två fick jag komma på intervju och sedan blev jag antagen. Berghs var omtumlande både i hjärtat och magen. Känslan att hitta rätt är svår att beskriva, men så var det.

2006.
Tvåtusensex blev ett år av resor. Det firades in i paris, fortsatte med skola och klassmaskerader på helgerna med världens bästa Berghsklass. När sommaren kom åkte jag och Tobias till Tokyo i två veckor. Sjöng karaoke, spelade knäppa trumpspel och åt nudlar. I oktober åkte jag och Johan och praktiserade i New York i en månad på en reklambyrå. Jag hade bara varit i en New York en gång tidigare, i en vecka när jag var 14 år. Staden träffade mig överallt. Hur kunde jag ha missat det här, tänkte jag. New york är ju bättre på alla sätt än någon stad jag någonsin varit i innan.
Över jul och nyår firade vi min mammas femtioårsdag genom att åka hela familjen till Kenya och Tanzania. Jag fotograferade flodhästar och lejon, klappade delfiner och gick på hemliga nattklubbar som man fick vada genom tidvattnet för att komma till.

2007.

Jag gjorde slut med Tobias under februari. Samtidigt som jag kämpade med min portfolio och de sista månaderna på Berghs försökte jag hålla mig ovanför vattenytan om nätterna. Jag trodde jag skulle dö av saknad, grät på skoltoaletterna, framför msn, över diskbänken i köket. Gick ner fem kilo för att jag inte orkade äta. Men Joakim räddade mig. Han gav mig nyckeln till sin lägenhet och när vi inte gick ut på nätterna och dansade oss igenom gatorna satt jag bara där hemma hos honom och väntade när han var ute på dejter. Vi växte minst sagt ihop och även om vi inte ses så mycket nuförtiden är han fortfarande en av de bästa människorna jag vet.
När det blev sommar tog jag och Julia vårt pick och pack och flyttade till New York i tre månader för att jobba på reklambyrå. Kanske de bästa tre månaderna i hela mitt liv.  Det är svårt att förklara, men varenda dag kändes fjäderlätt, varenda natt perfekt. Sena nätter, hemliga svartklubbar, pojkar med fräknar och världens bästa rumskamrater Julia och Michelle.
I oktober när jag flyttade hem började jag på reklambyrån Garbergs. Det tog några månader för att jag skulle lära känna mina favoritpersoner på riktigt men sedan hade vi format det bästa gäng som någonsin funnits.

2008.

Hela 2008 var som i en tjock dimma. Mina nya vänner på mitt nya jobb var ju precis som jag, ville bara dansa, dricka öl och aldrig gå och lägga sig. Jobbet var lika roligt som helgerna så allt liksom flöt ihop, som ett mjukt knark och hjärtat var lyckligt. Samtidigt träffade jag Ludde, den sötaste och finaste personen som någonsin funnits. Han luktade så gott, hade korpsvart år och de knivskarpaste käkbenen jag någonsin träffat på. På sommaren åkte vi allihopa till New York i två veckor. Två veckor som ibland kändes som ett halvt år för att vi alla liksom smälte ihop med staden och nästan glömde bort att sova. Min favoritsemester.

2009.

Jag och Ludvig hade varit ihop i över ett år. Och det är konstigt, men det var som att jag tyckte lite mer om honom för varenda dag, som att kyssarna blev ännu mjukare, håret ännu svartare, ögon än mer blå. Jag reste mycket, sparade pengar och upptäckte Paris, Moskva, New York, Marrakech, Berlin och London.
Sommaren, våren och värmen höll på i över 6 månader vilket nog aldrig har hänt, så jag var utomhus i princip varje dag. Hade picknick i parker, satt på uteserveringar med Michelle eller bara promenerade runt längs med gatorna. Ingenting livsavgörande eller omtumlande hände egentligen, det var som om allt försiktigt fallit på sin plats och vi bara kunde göra sådant vi tyckte om. Sådana år är så ovanliga, man måste ta hand om dem, inte glömma bort dem när livet skakas till igen.

pics: 1 2 3 4 5

Det är så himla mycket söndag idag fastän dagarna börjar flyta ihop när man är ledig. Idag har jag ätit ägg och avocado till frukost, diskat lite, tittat på film, ätit mackor, druckit te, kollat på säsong två av Mad Men och nu tittar jag på Vinterviken. Jag ska nog inte göra så mycket mer idag.

.

It really feels like sunday today, even though the days kind of float together when you’re on holiday.