Sandra Beijer

God morgon finaste ni. Så var det måndag igen. Jag är så pms-känslig idag och oroar mig för ungefär allt som går att oroa sig över. Skulle behöva någon slags livsprojektledare som kunde rita på en stor whiteboard i vilken ordning jag ska hantera allt. Ska försöka mig på någon slags minivariant av detta idag. Sortera, nysta upp och ut och planera de närmaste veckorna. Och gråta en liten skvätt för den delen också. Bara för att liksom. Här kommer lite tips på grejer jag samlat på mig från förra veckan,

Emma Sundh är på någon slags fransk-pittoresk-by-turné och jag blir så himla sugen på att göra samma sak. Franska små byar är lätt det vackraste vi har och bilden här ovan borde sitta inramad på en vägg hemma hos mig. Måste nog fråga Emma om jag kanske kan få den högupplöst.

Fy fan i helskotta för terrordådet i Trollhättan förra veckan. Och flyktingbostäderna som brinner, kommentarsflödet på nyhetssidor (jag SKÄMS över mänskligheten) och rasismen som blivit som rumsren. Den tiden vi lever i just nu, mörk. Martin Gelin skrev en intressant artikel i expo om hur rasisterna förenas på nätet. Det behövs mer kunskap om detta tror jag.

Tvära kast här men vi hoppar vidare till mode. Märket Courreges, som kanske hade sin absoluta storhetstid på sextiotalet, runwayade sin vårkollektion 2016 nyligen och jag är KÄR i den. Kolla bara vad fint. Mer här för den som vill se.

Och så vill jag tipsa om en tips-app! Den heter Soon och är väldigt praktisk i tipsiga sammanhang. Tycker folk jämt säger ”Du måste se den där x filmen” eller ”läsa den där x boken” eller ”åh är du i new york nu du måste gå till x den här baren”. Här kan man enkelt skriva in alla tips och då fattar appen vad det är och kompletterar med bra info typ författare, kartor, öppettider, telefonnummer etc. Praktiskt om man är en sån som mig som tappar bort folks tips hela tiden. 

Avslutar med detta blogginlägg Karin postade igår, med bilder från hennes bästis bröllop. SÅ fint bröllop och de ser så himla kära ut. Älskar att killen har grävt ner sig i hennes nacke på minst varannan bild. Kärlek är så bra grejer.

Translation. A few Monday links I’ve enjoyed. Emma’s wonderful trip to France, a Swedish article about racists forums on the internet, Courreges s/s 16, the app Soon and a beautiful wedding. 

I torsdags gjorde jag pincurls när jag kollade på en lökig film som jag ändå måste ge 2 plus pga att Max Greenfield (schmidt i new girl) spelar douchig hipster som ligger med Aubrey Plaza. Sedan somnade jag och vaknade 9 timmar senare.

Och hade jättelockigt Shirley Temple-hår.

Om man försiktigt borstar igenom håret underifrån och formar lockarna med händerna får man Marilyn-svall.

Och om man inte ger upp utan borstar i fem minuter till får man stora mjuka lockar á la Hollywood.

Dagens tips om ni har slut på liv på Candy Crush när ni kollar på film men ändå vill göra något med händerna.

Såg en så himla konstig och rolig film i veckan med Kristen Wiig i huvudrollen. Producerad bland annat av Will Ferrell.

Welcome To Me är en svart komedi som handlar om Alice Klieg. Hon är diagnosticerad med borderline och lever ett kvadratiskt liv med likadana rutiner varje dag.

Hon tittar på sina inspelade videokassetter med gamla Oprah-avsnitt.

Och köper sin dagliga Mega Millions-lott. Och just denna dag, där filmen tar sin avstamp, vinner Alice Klieg högsta vinsten.

86 miljoner dollar. Ka-ching.

Det första Alice gör är att flytta från sin lägenhet till ett hotellrum på ett casino. Hennes bästis får såklart hänga med.

Sedan åker hon till LA och köper TV-programtid. 100 avsnitt á två timmar för att sända sin egen Oprah-inspirerade show ”Welcome to Me”.

Bland annat åker hon in inuti en plastsvan i introt, lagar kötttårta och råa köttstjärnor, kastrerar hundar och pratar med sin psykolog i telefon.

Ah och sen händer förstås massor med konstiga grejor. Himla rolig idé till en film, man sitter på spänn och undrar vad som 17 ska gå fel prick hela tiden. Dessutom älskar man ju Kristen Wiig och hennes minspel. Dagens filmtips.

Translation. Watched Welcome to Me on Netflix last week. A movie about a women named Alice Klieg. When she wins the Mega-Millions lottery, she immediately quits her psychiatric meds and buys her own talk show.

Rundar av denna vardagsvecka med lite smink- och hudvårdsprodukter jag inhandlade direkt när jag landade i New York och som jag nu använt ett litet tag. Sephora är så drömmigt här. Att jag redan har varit här i två veckor förövrigt?? Inte klokt. Är mycket ledsen över att jag varit sjuk nästan halva tiden. Men idag är jag äntligen frisk igen. Nu blir det nya tag.

Mot produkterna:
First Aid Beauty Ultra Repair Concentrate → är en tjocktjock ansiktskräm för torra partier. Kom hit med en fnasig näsa och fnasiga kinder och efter en vecka var allt fnas borta! Helt sjukt ju. Dock fick jag tre stora finnar i pannan, vilket KAN ju vara krämens fel men lika mycket luften i detta landet. Vad vet jag.

First Aid Beauty Facial Radiance Polish → en ansiktsskrubb som går att använda varje dag (om man vill). Även mycket nöjd med denna. Huden blir len men kärnorna är väldans få och försiktiga för att inte slita på huden. Är man ute efter en rejälare skrubb kanske inte denna är grejen men annars så.

Smashbox Photo Finish  → Kommer alltid tillbaka till denna primer till slut. Den är verkligen den bästa av alla jag testat. Denna gång blev det en med extra fukt i.

Smashbox Camera Ready BB Cream Eyes → Brukar köpa YSL Touche Eclat som concealer och tänkte att jag skulle testa ett billigare alternativ. Denna funkar helt okej men ger inte riktigt samma resultat som YSLs variant. Tyvärr : (

First Aid Beauty Gentle Cleansing Wipes → sminkborttagningswipes for känslig hy. Rekommenderar nog ej dessa. Bränns och sminket försvinner inte särskilt bra.

Det var dagens mini-sminkrecensioner! Glad fredag på er nu.

.

Translation. Some reviews of make-up I bought at Sephora when I got here 2 weeks ago. 

Veckans krönika skrevs sängliggandes i fyrtio graders feber, så ni får ta den för vad den blev. Handlar hur som helst om det som snart är här.
Läs HÄR, i dagens Metrotidning eller här i sin helhet:

→

Färgerna är många och i regnbågsskala: från mattgrått till nästan genomskinligt vitt. Paletten får plats i mina båda händer. Jag tittar på mig själv i spegeln någon sekund innan jag säger hejdå. Farväl för en stund, vi ses imorgon igen. Sedan tar jag penseln försiktigt mellan tummen och pekfingret, blöter i vatten och väljer en färg.

I sin garderob plockar hon fram de allra glittrigaste, mest färgsprakande kreationerna medan jag väljer lager på lager i svart sammet. Hon glöder när hon går förbi mig i ögonvrån, vecklar ut sig som en påfågel när jag tittar dit. Jag bygger öron, svarta som natten, av ståltråd och lösa tygremsor. Hon ställer oss båda framför sin helspegel sedan, suckar lyckligt och tar min hand.
– Alltså ser du. Ser du hur fucking jävla snygga vi är?

På tunnelbanan på väg dit känner jag hur osäkerheten stegvis klättrar tillbaka.
– Gud, jag känner nästan ingen på festen, säger jag.
Hon sitter mitt emot mig i rosa lösögonfransar och ler. Om jag för händerna mot huvudet är öronen där, hårda och omöjliga att missa.
– Ingen känner någon ikväll fattar du väl. Ikväll är alla någon helt annan.

Och hon har förstås alldeles rätt. För när vi öppnar ytterdörren och stiger in är universumet ett parallellt. Där står en dunig svan och skålar med Barack Obama. På dansgolvet har ett knippe färgkritor tagit varandra om midjan och rör sig rytmiskt till musiken. I köket står Marilyn Monroe och kedjeröker ut från fönstret, askar i ett spetsigt martiniglas. I hallen står han den där jag absolut inte vågar prata med, men idag är han ett stort mjukt blåbär, kramar mig så att jag sjunker in i det blå tyget.
– Du är det gulligaste djuret jag någonsin sett, säger han. Vad är du ens utklädd till.

Men jag är inte utklädd förklarar jag. Jag är det här ikväll. Och jag spänner ut mina klor, visar huggtänderna tills han tar ett steg bakåt. Sedan går jag mot vardagsrummet istället. Där har någon virat fast en diskokula i taklampan. Färgkritorna bjuder in mig i dansen, jag vickar med sammetssvansen, glömmer både mitt förnamn och efternamn. Tar en kyss av en särskilt lång och spänslig kanin, sväljer oliven i Marilyns höga drinkglas.

På vägen hem köper vi vykort som vi skriver, frankerar och skickar iväg innan vi ångrar oss. Det är ju inte vi som är avsändarna, det är våra tillfälliga nattpersonligheter. Jag somnar med svansen om kroppen sedan, vaknar till en helt vanlig söndag. Men om ett år, om prick 365 dagar, är det Halloween igen, och då kan vi vara precis vilka vi vill, vad som helst, hela natten.

–

Translation. A column in the Metro newspaper today.