Sandra Beijer

Hej från Italien! Jag är här en vecka med nio kompisar, vi hyr ett hus i Camaiore som ligger i Toscana. I måndags vaknade vi däremot upp i Bologna för att sedan ta oss med bil till vår slutdestination.

Efter två och en halv timme var vi framme. Vi stannade för lunch på stranden.

Viktor läste om italiensk fotboll.

Och visade Gustav och Alexandra.

Vi drack prosecco förstås, nu när vi äntligen var i landet det kommer från och allt!

Jag åt vongole till lunch. Så himla god var den.

Efter lunchen gick vi ner till havet och badade (shorts från AA och baddräkt från River Island om någon undrar).

Efteråt, fulla med sand prick överallt styrde vi kosan mot huset.

Framme!! Vi har hyrt en 1400-talsvilla på Airbnb och den var ännu drömmigare än på airbnb-bilderna. Så stor och grönskande och med en trädgård som typ aldrig tog slut.

Efter att vi delat upp sovrummen satte vi oss vid poolen och carpade lajf.

Och öppnade en prosecco förstås.

Elsa styrde blommig fiskbensfläta på Siri.

Och så gick vi på rundtur i trädgården.

När klockan närmade sig åtta blev det middagstajm. Vi har delat upp oss i matlag så att inte alla behöver ha hand om disk och matlagning varenda dag. I måndags var det Nina och Alexandra som skulle kirra biffen.

Vi andra hjälpte till att duka, komponera musikquiz och planera veckan.

Det blev en stor sallad med bönor och ost och ugnsrostade persikor och charkisbricka till. Så gott så gott.

Sedan hängde vi utomhus till småtimmarna och lekte lekar. Heja semester bra måndag!

.

Translation. I’m in Toscana för a week with 9 friends. We’re renting a big villa with pool and drinking prosecco all day long.

Kommer ni ihåg inlägget när jag frågade er vilken färg vi skulle ha på vår ena vardagsrumsvägg? Förra veckan köpte jag äntligen ett knippe prover för att testa vilken färg som skulle vara finast.

Jag valde mellan tre olika blå som ser typ exakt likadana ut på den här bilden.. 204 Pale powder, en ljusblå färg med lite grönt i. 205 Skylight, en ljusblå med grått i, och 235 Borrowed Light, en helt ljusblå.
Alla tre är från märket Farrow & Ball.  Ett färgprov är en mycket liten burk målarfärg. De kostade 70 kronor styck, så en bra grej för att testa vilken som känns bäst på väggen.

Så körde vi igång.

Så här blev det sedan! Otroligt jäkla omöjligt att fånga på kamera, men ändå.

Här ser man ännu mer hur omöjligt det är. Denna bild är oredigerad. De runda prickarna är hur de säger att färgerna ser ut på hemsidan. Den längst till höger som är mest i skugga (därav den stora färgskillnaden) tyckte vi i alla fall var för babyblå. Men vi velade mellan de andra två.

Så här ser färgerna ut enligt hemsidan, så ni får en liten bättre bild. Alltså väldigt lika men ändå inte. Lite grönare, lite gråare och lite blåare.

Efter några funderingar samt en röstning när vi hade kompisar på besök valde vi den blågröna, nummer 204. Jag hade i och för sig valt den i mitt huvud sedan jag hittade den här fina beskrivningen av färgen på Pinterest för några månader sedan : ) Jag vet inte om vi kommer ta just Farrow & Ball-märket till väggen pga så sjukt jäkla dyr, men ska försöka hitta en liknande färg hos ett annat märke tänker jag.
Spännande iaf tycker jag, och roligt. Resultat kommer snarast!
.

Translation. Three colors we have been choosing from for our livingroom wall. I think we’re going for the one on the left, Pale Powder no 204 by Farrow & Ball.

Det är ju inte bara böcker man läser på semestern. Här är tre tidningar som jag tagit med på olika resor på sistone. Så fina att de går lika bra att ha framme på soffbordet.

Den första heter Pet People och handlar helt om husdjur!

De fokuserar på en stad i taget där man möter olika ägare och deras bästisar. Hur gullig är den här taxen?

Finfint uppslag.

Den andra tidningen är Paper Light som Frida Vega står bakom.

Fina intervjuer med vettiga personer. Exempelvis Malin Gabriella Nordin som har varit min favoritkonstnär alldeles för länge för att inte äga något av henne. Men förra veckan skickade jag i alla fall ett mail till fröken för nu ska jag handla något tänkte jag.

Och massa flotta fotografier också.

Det sista magasinet är ett helt nytt och heter Deriva Paper.

Ett resemagasin som är tänkt att uppleva en stad på ett långsamt sätt, upptäcka de små sakerna. De har exempelvis olika små promenadstråk som man kan följa.

Det första numret handlar om Barcelona och därför gav jag bort det till min kompis Jenny som snart åker dit. Nästa nummer handlar om Stockholm tror jag!

Alla tidningarna hittar du i välsorterade tidningsaffärer, eller på respektive magasins hemsida.

.

Translation. Three magazines I’ve been reading when I’ve been travelling this summer. Pet People, Paper Light and Deriva Paper.

Så är vi till sist inne på den sista festivaldagen i Gagnef. Vi promenerade nästan en halv mil på lördagsmorgonen för att komma till en pizzeria. Så. hungriga.

En värdelös grej som hände var att jag tappade min kamera från bänken och objektivet sprack. Magnus försökte laga med hoppet var ute :'(

Jag hann ta den här bilden på en efterlängtad pizza i alla fall.
Resten av dagen kommer därför här i mobilbilder!

Efter att vi var mätta gick vi till festivalen och satte oss vid Nina och Antons tält tillsammans med Sara och Jenny. Här är jag och Sara. Det var supervarmt på lördagen, himla härligt.

Vid fem traskade vi in på festivalområdet.

Det var konstauktion vid amfiteatern! Man kunde buda på tavlor och fotografier genom att ropa från publiken. Vissa grejer såldes för uppemot femtontusen kronor!

Här satt vi och konstauktionerade oss. Köpte dock inget själva : )

Efter auktionen var avslutad satt vi kvar på våra platser för en halvtimme senare spelade Amason! Åh det var så bra och fint. Filmade lite och la upp på instagram om ni vill se.

Satt bredvid Linn och Alexandra. Linn var förresten den ansvariga för pingvinen i publiken på bilden över.

Efter konserten gick vi tillbaka in på den rökmaskinstäckta campingen.

Tog ett bandfoto på mina gullisar.

Vi fick skriva i tältgrannens gästbok. Av oklar anledning trodde ett knippe att det var min gästbok, så efteråt var den fylld med små meningar till mig istället : )

Jag köpte yelloshots av en kille som gick förbi. Siri tyckte de smakade sådär.

Vid middag var vi bjudna på BBQ vid Odd Mollys campingplats. De hade inrett med mattor och lyktor och hade liksom riktiga sängar och klädhästar där? Så knäppt. Vi åt korv och smygtittade på Zara Larsson som hade ett hov av människor runt sig konstant.

Vid elvatiden orkade jag och Magnus inte festivala något mer och vi begav oss hemåt.

Gagnef visade sig från sin drömmigaste sida.

Sedan sov vi en hel natts sömn för första gången på tre dagar och det var alldeles underbart.

Dag 1 här.
Dag 2 här.

Translation. Last day at the Gagnef festival. We hung out at the camping area, went to an art auction, saw Amason and ate hot dogs.

Här var det ny bok utläst hemma hos mig. Den här gången Sara Stridsbergs Beckomberga, en tokhyllad skönlitterär historia om Beckomberga, mentalsjukhuset utanför Stockholm som var öppet mellan 1935 till 1995.

Historien handlar om Jackie vars pappa Jimmie Darling blir inlagd på Beckomberga när hon är liten. Där sitter han sedan fram tills att hon är vuxen och Beckomberga bommar igen. Jackie tillbringar mycket tid på mentalsjukhuset, både med sin pappa och de andra patienterna och snart är de sterila korridorerna hennes andra hem.

Boken hoppar mellan årtal och skeenden, vi får lära känna Jimmie Darling som ung, Jackie som vuxen och tiden däremellan. Jackies mamma Lone som rymmer till Svarta Havet när saker gör för ont och tiden innan Jimmie togs till Beckomberga. Och tiden efter.

Det här är en bok proppfylld med vackra formuleringar och magiska beskrivningar, fantasifulla liknelser och metaforer. Sara Stridsberg har ett säreget språk som är poetiskt och trolskt utan att det blir för pretentiöst. Jag tycker mycket om böcker där språket får ta stor plats, men trots det fastnar jag inte till hundra procent för Beckomberga. De målande naturbeskrivningarna sträcker sig ibland över en halv sida och en mening kan hålla på i fyra rader. Jag kommer aldrig riktigt in i historien, till den där bästaste berättarplatsen när världen utanför försvinner. Så som det är med en riktigt bra bok ni vet.
Beckomberga är välskriven men inte särskilt välkomnande på något vis, det känns som jag hela tiden är på utkanten. Kanske är det det dramaturgiska drivet i boken som saknas, vad vet jag.

Rekommenderas för en språklig läsupplevelse med massa vackra ord och meningar att stryka under men kanske inte helt en bok att försvinna in i enligt mig.
Flora har också läst den såg jag, och tyckte annorlunda!

Finns exempelvis att köpa här eller här.