Sandra Beijer

Förra fredagen var det World Poetry Day och jag frågade er om ni hade någon favoritdikt att bidra med.
Det är så otroligt många fina rader i det kommentarsfältet nu, så jag tänkte portionera ut ett par stycken i några inlägg.
Men man får inte ha för många dikter i bara ett inlägg eftersom det känns som att poesi är tänkt att läsas med många pauser tänker jag.

✎
He folded his fear into a perfect rose. He held it out in the palm of his hand. She took it from him
and put it in her hair.

– A. Roy
.
✎
My heart cannot die: I would like to kill it,
since that would please you,
but it cannot be pulled out of your breast,
where it has been dwelling for a long time;
and if I killed it, as I wish,
I know that you would die, and I would die too.

– originaltitel: Morir non può il mio cuore, men jag vet inte vem som har skrivit den. Det finns dock en tonsättning av den som en 1500-talskompositör som hette Madalena Casulana har gjort hälsar Alva.

✎
I’ve been smoking alot
and starting to doubt
If I’m breathing you in
or smoking you out.

– Keaton Henson

✎
To sum up life: We’re all just walking each other home.

– Ram Dass

✎
Because, he said,
”I sometimes have a queer feeling with regard to you – especially when you are near me, as now: it is as if I had a string somewhere under my left ribs, tightly and inextricably knotted to a similar string situated in the corresponding quarter of your little frame. And if that boisterous channel, and two hundred miles or so of land some broad between us, I am afraid that cord of communion will be snapt; and then I’ve a nervous notion I should take to bleeding inwardly. As for you, – you’d forget me.”

― ur Jane Eyre av Charlotte Brontë,

✎
She wasn’t doing a thing I could see,
just standing there, leaning on the balcony railing,
holding the universe together

– J.D. Salinger

✎
I gamla ryska romaner är brev något man bränner under vinterkvällar i den öppna spisen. Man bränner dem inte indränkta i matolja en sommardag i sin trädgård. Men i den osköna realistiska värld vi lever i händer det faktiskt att man genomsvettig bränner brev en sommarmorgon. Det finns ett och annat man inte kan välja här i världen. Det finns gånger då man inte kan vänta till vintern.

– ?

✎
Fukaeri kisade med ögonen, knep ihop munnen till ett streck och tittade länge Tengo rakt i ansiktet. Som om hon försökte läsa ett meddelande som stod skrivet i det med mycket liten stil. Nästan omedvetet förde Tengo handen till sitt ansikte, men han kunde inte känna att något stod skrivet där.

– ur 1Q84 av Haruki Murakami

✎
It’s 11 am and I’m sitting in a restaurant
3 beers in. Believe me, even I’m surprised
I’m still alive sometimes.
I have been drinking about you for 2 days.
Lately you remind me of a wild thing
chewing through its foot. But you
are already free and I don’t know what to do
except trace the rough line of your jaw
and try not to place blame.
Here is the truth: It is hard to be in love
with someone who is in love someone else.
I don’t know how to turn that into poetry.

– Clementine Von Radics

.
.

Translation. Last week it was World Poetry Day and I asked to hear your favorite poem. Here are some of them.

photo source.

Från och med idag är jag ny kolumnist i Metrotidningen. Kul va! Varannan fredag kommer det gå att läsa mina krönikor i tidningen och på webben.
Den första publicerades idag och handlar om att säga upp sig.

LÄS HÄR eller här i sin helhet:

→

”Nu säger jag upp mig”, viskar jag till min kompis i trängseln på ett tak någonstans i Brooklyn. Vi klamrar oss fast kring varsin burköl och hans ögon växer.

”Är du helt säker?”

Jag står i en vårjacka trots att kalendern visar januari och knuffas fram och tillbaka i svärmen av fest. Musiken dånar ut i natten, visslar sig fram mellan broarna. Han kastar iväg sin burk och lägger sina händer om mina axlar.

”Vill du verkligen offra det här?”

Och jag vill förstås svara att jag vill det. Att jag är fullkomligt och hundra procent redo att släppa det här livet. Men det är jag inte. För bara några dagar sedan hamnade vi på en oansenlig bar som efter en timme sprack upp till en guldglittrande burleskfest. Dagen efter det stod vi i ett vardagsrum som byggts om till en teaterscen. Och i dag: i dag åt vi ostron i en skybar och såg en skymt av Harrison Ford. Nu står vi här, på en takfest fastän det är januari. Hur kan jag vara säker? Jag har aldrig varit så osäker på något i hela mitt liv. Men i stället svarar jag:

”Ja. I morgon säger jag upp mig.”

Men det blir i morgon alldeles för fort. Jag har bokat ett möte med min chef strax innan lunch. Jag övar meningar och bortförklaringar och potentiella scenerier. Halsen är så torr, kanske ett resultat av gårdagens öl, men det känns inte så. Även om jag har sagt upp mig förut är det inte samma sak som nu. Det här är inte att ge upp ett jobb, det här är att ge upp allt. Manhattans breda avenyer, Bushwickmän i hatt med mjuka läppar, pizza slices för en dollar, de fluffiga träden i West Village och: mitt hem. Jag krigade så länge för den fina visumstämpeln i passet och nu rycker jag undan den från mig själv. Tre år i New York är en livstid. Jag tittar på bilder innan jag flyttade och tänker att jag ser ut som ett barn. Hon där, hon visste ingenting. Hon visste inte att det skulle bli precis som på film: att storstäder tar en med storm. Framför allt de på öar. Framför allt de som aldrig sover.

Jag blir vinkad in i det inglasade hörnkontoret där min chef frågar vad som står på. Jag vill egentligen svara att exakt allt jag känner står på, men i stället gör jag något annat, jag minns det knappt. Jag säger upp mig. Säger upp mig från det fina kontoret på den tjusiga adressen, säger tack för allt men nu måste jag fara. Adjöken adjö.

När jag lämnar rummet tänker jag inte på New York. Jag tänker varken på takfester, Broadwaymusikaler, Williamsburghipsters eller den dammiga söta doften i East Village under sommarmånaderna. Jag tänker inte ens på de breda storslagna avenyerna som viker ut sig utanför fönstret. I stället tänker jag på ögonblicket i det inglasade hörnkontoret när han frågar,

”Men varför?”

Och jag svarar, för att det inte finns något annat svar då eller nu eller någonsin:

”För att jag vill skriva. Jag vill inte jobba på kontor. Jag vill bara skriva.”

.

.

Translation. I’m the new columnist in the Metro newspaper. Here’s the first column, about quitting your work.

Olivehummer.
Siri är från Stockholm men bor i Dubai just nu. Hennes frukostar är det bästa i min feed om morgnarna. Så mycket grönt, så mycket gott. Dessutom är hennes captions alltid väldigt roliga. Följ för 17.

IoandKili
Io och Kíli är två kaniner som bor ihop. De är så så gulliga som ni ser. Alla borde ha minst ett kanin-instagramkonto i sin feed. Jag har ungefär 35.

ILoveWildfox.
Kimberley Gordon är creative director för klädmärket Wildfox och detta är hennes inspirationskonto där hon postar bilder hon hittar och tycker om. Tycker hennes smak är väldigt tilltalande och bubbelgummig på de bästa sätten.

MecsMetroParis
Ni känner kanske till instakontot HotDudesReading men visste ni om detta? Bara massa vackra män i Paris tunnelbana. Varsågoda.

Babe_Ebba
Hur fin är inte Ebba och hennes bilder? Det är som om det alltid är vår här.

Symmetrybreakfast
Perfekt symmetriska frukostar skapar ett par från London. Som en spegel, fast det är det ju då inte. Dessutom ser allt sjukt gott ut.

Charliexbarker
Charlie är, om jag förstått det rätt, en bloggare och modell boende i London. Jag bara älskar den här färgglada don’t give a fuck-världen hon byggt upp på sitt instagramkonto.

MyDarlingLemonThyme
Så fint matfoto av en före detta kock boendes i Australien. Vill äta allt.

Translation. 8 instagram accounts I like and I think you should follow!

Idag ska vi spana närmare på innehållet i min väska. Själva väskan är en Mulberry i petrolblått. Modellen heter Bryn och den sjunger på sin sista vers tror jag. Så här såg den ut när den var nyinhandlad. 

Då ska vi se.

Man får plats med fler grejer än vad man kan tro! Eller i och för sig är hörlurarna inte i själva väskan, utan de hänger på axelremmen (eller sitter över mina öron).

1. Passfodral från Kate Spade med pass i.
2. Solglasögon från Le Specs.
3. Små hörlurar från Happy Plugs.
4. Läppstift från & Other Stories i färgen Melton Sunset
5. Fotoautomatbilder från i lördags.
6. Boken jag läser just nu.
7. En len sten jag hittade en gång.
8. Plånbok från Miu Miu.
9. Rosa klocka från Swatch (tar av den när jag jobbar, därför hamnar den jämt i väskan)
10. Kompaktpuder från Chanel
11. Läppbalsam
12. Åkkort
+ lurar från Urban Ears i blågrått.

Det var det hela! Inser nu att jag förlagt mitt pennskrin någonstans. Det brukar alltid ligga i min väska, hmm. Måste gå och leta, hejpuss.

Går fortfarande runt i min vinterjacka (såklart), men hoppas hoppas hoppas man får plocka fram vårjackan efter påsk. Längtar så mycket efter löv på träden att jag blir snurrig.
De jackor som jag brukar använda när temperaturen stiger är:

Min gröna jacka är väl snarare en höstjacka, men det kanske inte spelar så stor roll i Sverige. Den är från 70-talet men jag köpte den som oanvänd vintage med en liten prislapp kvar på. Ribbad, med stor fuskkrage och midjekort. En av mina varmaste tunna jackor, passar bäst där i början av april.

Min rosa jacka är typ som en uppfixad seglar-eller friluftsjacka (gud så dålig på klädbegrepp men ni fattar hoppas jag). Märket är Confezioni Crosby och jag köpte den på Opening Ceremony hösten 2012. Tycker om den smutsrosa färgen, aztekmönstrade fodret och alla snören lite här och var.

Den mörkblå bombern är från Lager 157 och är väl en ganska klassisk bomber minus puffigheten i ryggen som inte riktigt är min grej. Önskar så himla gärna bara att denna jacka var lite kortare så att den slutade där mina kjolar tog vid. Men man kan ju inte få allt.

Den här flygarjackan från Opening Ceremony har dock en helt perfekt längd! Den köpte jag våren 2011 och det är ju tur att jag inte har några närbilder för den är så använd och älskad att det är hål och lösa trådar precis överallt.

Regnjackan är kanske den jacka jag får mest bloggfrågor om. Den är köpt på Petit Bateau i Paris (men tror att den finns på Urban Outfitters i Sthlm). Regnjacka känns som ett viktigt garderobselement i sommarsverige. Tycker den gula färgen är regnjackeperfektion.

Sist men inte minst är förstås jeansjackan. Jeansjacka är det finaste man kan ha på våren tycker jag. Jag har två, en från Monki och en från JC som jag själv designade förra våren. Alltså tänk när man kan gå runt i bara jeansjacka igen. Då.

Vårjacka jag drömmer om:
– croppad bomber i en ljus färg, kanske blått eller grå.
– vit tajt kort jeansjacka
– uppdaterad midjekort hejarklacksuniformsjacka med tryck på ryggen.

.

Translation. Longing for spring. Here are the jackets I own and am ready to wear when the temperature is right.