Sandra Beijer

Förra fredagen var vi som sagt i Italien. Cinque Terre där vi hängde består av fem byar som man kan vandra mellan, och det skulle vi alltså göra denna dag. Inte alla, men i alla fall två.

Det här var jag första kvarten. ”Gud vad kul, jag köper med mig kaffe så vi kan fika på vägen”

Efter en halvtimme not so much. Så svettigt och brant (men vackert och värt ändå obs).

Efter en timme siktade vi staden Vernazza bakom kröken.

Sluuuuuuuuuuuuuuuuuta vilken fin stad. Tänker att den måste vara på någon slags lista över en av världens vackraste platser. I alla fall gulligaste.

Vi välkomnades när vi kom ner.

Dödens trötta och svettiga men glada över att vara i någon slags pastelldröm.

Vi gick ner till hamnen och åt skaldjurs-carbonara. Aldrig hört om en sådan rätt förut men den var helt strålande.

Efteråt promenerade vi runt i staden och tittade oss omkring. Det här med att gå över berget till nästa by fanns ju inte riktigt på kartan pga benen darrade fortfarande.

Så vi tog tåget hem till Monterosso och badade istället! Med en boll som vi köpte i Vernazza till Milla som hade födelsedag dagen efter.

På kvällen gjorde vi oss tjusiga och gick för att äta middag. Det var fourth of july så byn var Amerika-pyntad.

Jag såg ut såhär i ny klänning.

Hej katten.

Vi åt på ett ställe där alla stod i kö i en halvtimme för att få bord. Det såg vi som ett gott tecken. Magnus beställde bläckfisk och jag räkpasta och sedan tillbringade vi nästan hela kvällen där för gästerna runt omkring oss var pratglada amerikaner och engelsmän som ville dela med sig av sina liv. Gärna för oss.

Dagen efter tog vi eftermiddagståget hem till Frankrike igen. Men det tar vi en annan gång.

.
Translation. Last Friday when me and Magnus were in Italy, we walked over the mountain from Monterosso to the pastel dream village Vernazza. We had shellfish carbonara by the ocean and then we took the train back and spent to rest of the day on the beach. In the evening we had dinner in the old town of Monterosso.

En vecka försenat men förra fredagen kom det allra sista avsnittet ut av Sandra & Michelles tvodd på SVT Flow. Nu har vi sommarpaus och återkommer som podcast lagom till att hösten kör igång. I det sista avsnittet läser vi högt ur våra dagböcker. Vi båda skrev mycket som tonåringar och har letat fram samma datum för att se vad vi gjorde, kände och tänkte på precis samma dag! De är ganska så rejält olika vilket är roligt tycker jag, mina är tonårspretentiösa deluxe, men det måste man ju också få vara såklart.

KOLLA HÄR.

 .

Translation. Last episode of Sandra & Michelle. We read chapters from our teenage diaries.

Läste ut Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt förra veckan. Jag köpte den efter att tre bloggläsare hade rekommenderat den till mig, oberoende av varandra. Ett enda litet exemplar fanns kvar i min närmaste bokaffär, så det måste förstås varit ödet.

Låt vargarna komma handlar om fjortonåriga June som bor i en förort till New York tillsammans med sin syster Greta och deras mamma och pappa. Året är 1987 och Junes morbror Finn är sjuk i aids. Faktum är att han dör ungefär trettio sidor in i boken. Finn är Junes allra bästa vän, han bor i en inbonad lägenhet mitt på Manhattan, målar tavlor, kan allt om historia och är allt det som hennes klasskompisar inte är. När han dör vet hon inte vad hon ska ta sig till.

På begravningen ser hon en man som smyger omkring i utkanterna av sällskapet. ”Han är inte bjuden” informerar hennes syster Greta. ”Det är Finns speciella vän, han som dödade honom.” Här kan man förstås börja ana att Finns pojkvän, eller så kallade ”speciella vän,” och June kommer att hitta till varandra om några kapitel. Och visst gör de det, trevande och på ett sorgligt men högst nödvändigt vis, eftersom de är de enda två i hela världen som älskat samma person lika högt.

Låt vargarna komma är en väldigt fin bok. Den handlar både om att vara fjorton år och ganska ensam, om att sakna någon som aldrig mer kommer komma tillbaka och om att hitta vänskap på oväntade platser. Och om kärlek såklart. Och lite mysterier är förstås också inbakade. Stundtals lite för amerikansk om ni förstår, men inte så att det emot för mycket.

Jag tycker boken i sin dramaturgi och på många sätt i sitt ämne liknade John Greens Förr eller senare exploderar jag men till skillnad från Greens bok där jag ibland kunde känna att dialogen var krystad och inte alltid särskilt verklig, tycker jag den här författaren lyckades så otroligt bra med det. Boken känns liksom, så himla verklig. Karaktärerna pratar som man faktiskt pratar, handlingen är oförväntad och boken är så otroligt välskriven och stundtals himla sorglig.

Och kunde känna igen mig och komma ihåg hur det är att vara fjorton någonting och bygga upp världar i hemlighet där allting var precis motsatsen till hur det egentligen var på riktigt. Finns här eller här.

.

Translation. Just finished Tell the Wolves I’m Homeby Carol Rifka Bunt. Such a lovely book, read about it and buy it here.

För ett år sedan, eller snarare – för elva månader och en dag sedan, fyllde jag 29 och fick en resa till Italien av min pojkvän. Jag har nämligen aldrig varit i Italien. Eller jo, en eftermiddag en gång i San Remo under 2008 i och för sig, men jag vet inte om en endaste eftermiddag riktigt räknas. Hur som helst bestämde vi oss för att äntligen göra den där födelsedagsresan förra veckan! Vi tog tåget från Antibes och åkte fyra och en halv timme bort till Cinqueterre.

Pang bom framme här! I delen av Ciqueterre som heter Monterosso. Hej Italien!

Vi gick av tåget och promenerade från tågstationen till vårt hotell.

Passerade lite badande barn på vägen.

Genom den här gången och uppe på en liten kulle –

Låg det rosa huset vi bodde i.

Efter att ha lämnat våra grejer spanade vi in byn, som var väldigt pittoresk och gullig. Det var trettiotvå grader den dagen så ganska snart bestämde vi oss för att lämna alla kameror och väskor på hotellet och gå ner till stranden och spendera resten av dagen där.

På kvällen gjorde vi i ordning oss.

Och promenerade in i de gamla delarna av Monterosso.

Hamnade på den här fina baren och drack drinkar.

Sedan gick vi till en restaurang vid vattnet som alla på tripadvisor sa var dödsbra (älskar tripadvisor). Vi delade på en skaldjurspasta.

Och vid midnatt verkade hela staden ha somnat så då gick vi hem och gjorde det också.

.

Translation. Last Thursday Magnus and I took the train to Cinqueterre in Italy. It was a late birthday present from Magnus and my first time in Italy! We stayed in the part called Monterosso and spent the day swimming in the ocean, eating pasta and drinking red wine.

Förra onsdagen, dagen efter jag och Magnus landat på Franska Rivieran, åkte vi in till Cannes på utflykt.

Förutom att promenera runt i de gamla delarna tog vi oss högt högt upp och spanade in utsikten.

Och fotograferade.

Jag hade på mig exakt samma kläder som när vi var i Cannes förra året. Så var tvungen att föreviga på samma plats : )

Sedan lunch såklart. Jag beställde in skaldjurspastan från drömmarna.

Glass på det.

Sedan åkte vi hem igen. Obligatoriskt eftermiddagsbad.

Och krama Milla såklart.

På kvällen hade jag och Magnus middagsansvaret och grillade burgare enligt Flippin Burgers recept.

Min mamma hängde i hängmattan och väntade.

Tadaaa! Ser kanske lite brutalt ut, men så himla gott! Karamelliserad rödlök, cheddar, bacon och vitlöksfrästa champinjoner som topping.

Sedan tillbringade vi resten av kvällen på mjuka kuddar tillsammans med Milla. Dagen efter bar det av till Italien!
.

Translation.  Last week Magnus and I went to the old parts of Cannes, walked around, did some shopping and ate lunch. In the evening we grilled burgers and hung out with Milla.