Vem är Magnus? Alltså hur är han som person och som partner? Vad gillar han att göra och sover han på mage osv. Förstår om du inte vill berätta men jag är så nyfiken.
Han är lång, snäll, lite fnittrig och tycker om att prata och diskutera. Han frågar mycket om mycket, funderar länge över saker man sagt och jag frågar ofta vad han tänker på för han får något drömskt i blicken och försvinner iväg. Han kommer ihåg vad exakt alla man träffar eller ser på tv eller i filmer heter (jag är prick tvärtom) och han kan typ allt om historia. Han lägger gärna i någon slags historiereferens när vi är ute och går på stan, pekar på byggnader och torg och berättar olika saker om krig och kungar. När jag är stressad blir han aldrig arg utan säger bara ”det kommer bli bra till slut för det blir det alltid” och han springer ner på helgmorgarna och handlar brakfrukostar med croissanter och nypressad juice och dukar upp fint. Han är väldigt generös, kommer väldigt mycket från göteborg (fattade ingenting av skämt-jargongen i början men nu börjar jag lära mig) och är så jäkla söt att jag bara kan sitta och pussa på honom i evigheter tills han säger ”tack tack men nu tar vi en liten paus”. Han är opretentiös och tycker om att hitta på saker. Han sover på sidan och rycker som en hund i sömnen, min gissning är att han drömmer väldigt fartfyllt.
Tycker du att boken ska ligga/benämnas, som den gör på flera ställen, under barn/ung? Jag tycker inte att det stämmer särskilt väl, tycker mer att det är en bok för vuxna som vill slängas tillbaka i tiden och känna den där fruktansvärda/underbara tonårsförälskelsen igen. Jättefin bok i alla fall, hade svårt att lägga ifrån mig den! Kom förbi Sabis någon gång så bjussar jag på skagen, kolla efter den blonda tjejen i fiskdisken!
GOTT med skagen! Tack! Det är ju en ungdomsbok men jag tycker nog som du, eller det tänkte jag när jag skrev den, att man inte behöver vara tonåring för att läsa. Har hört flera +30 som läst och tycker om den.
HUR FÅR MAN NYA VÄNNER??? E så trött på mitt umgänge!! Vill ha nya SNÄLLA SPONTANA OBLYGA kompisar som e lite mer som mej o kan ta risker o våga göra saker men ändå inte är helt galna. ! Hur gör man? Vet du nån bra aktivitet (OBS inte teater, har redan provat o de funkade inte alls) som man lätt lär känna andra eller något helt annat! E för ung för att gå ut på krogen så de funkar inte heller!
Jättetacksam för hjälp
kram hälsningar 14 år
Internet internet internet! Hör av dig till bloggare i din stad som du kanske läser och tycker om i din ålder, folk vill ofta träffas faktiskt. Eller börja på någon aktivitet, jag gick på teater i högstadiet och lärde känna massa nya bra personer genom det. Men kanske inte teater då, men det måste ju finnas sportrelaterade grejer, politik som ungdomsföreningar, feministiska föreningar, pysselföreningar, bokcirklar, googla skiten ur din stad och kolla! Ligg i och leta, och kolla mina brevvänsinlägg här på bloggen! Finns så många bra personer att höra av sig till i dem.
Hej Sandra! Jag har en fråga som inte alls rör kläder, utan hud…
Jag är, precis som du, väldigt ljus i hyn. Jag blir aldrig, aldrig brun på sommaren. Inte det minsta. Mest lite ljusröd och sen vit igen. Dessutom får jag alltid soleksem några gånger varje sommar, värsta eksemen som finns ju! Så min fråga lyder: är det likadant för dig? Och hur hanterar du det? Vilka är dina lösningar?
Jag älskar ju, som alla andra, sommaren, men det är så tufft att (gud, vilka i-landsproblem, fy tusan!) behöva gå med långbyxor och långärmade tröjor mitt i stekheta sommaren… Jag vill ju vara vid stranden med mina vänner, men de vill ju inte sitta i skuggan där jag egentligen borde hållas…
Oj det låter jättejobbigt. Jag får inte eksem på sommaren utan på vintern i torra klimat (i sverige alltså). Nu denna vinter gick jag till doktorn som skrev ut receptbelagda krämer och piller. Det gjorde att min vinter blev helt eksemfri, har aldrig hänt tidigare. Så liksom, ta problemet till allvar, gå till doktorn. Bästa jag gjort i hudväg.
Hej Sandra! Vad obegripligt vacker du är! Tack för att denna blogg finns, jag har använt dig som ledsaga så så så många gånger under mitt tonåriga liv.
Såhär: När jag gick ut grundskolan så hade jag kämpat i nöd och lust. Jag fixade riktigt höga betyg och sedan sökte jag in till en sam-linje med inriktning kriminologi. Det förväntade sig alla av mig och jag med, jag vill alltid glänsa så mycket som möjligt.
I början trivdes jag men sen, när pressen blev för stor så blev kontrastskillnaderna så glasklara. Jag är en sådan som ibland inte kan sova på nätterna för att jag måste måste skriva. Jag har skrivit texter som har fått massvis utav uppmärksamhet (tillochmed utav kvinnan som vann stora journalistpriset förra året) och att skriva är det som jag andas för i stort sett. Vad gör jag nu då? Jag brinner ju för skrivandet och kan knappt gå rakryggat eller andas på riktigt i skolan för axlarna sjunker ner och luftstrupen knyts åt.
Får man hoppa av gymnasiet? jag har liksom (förlåt alla) men sett ner på de som gör det tidigare men nu förstår jag verkligen!! Men åh mitt huvud är så förvirrat tillsammans med resten av mig.
kram Sandra.
Hej fina du! Svår fråga men jag personligen tycker att det är viktigt att gå ut gymnasiet. Det kommer spela roll i majoriteten av dina framtida arbetssökningar och därför tycker jag att det är jäkligt viktigt att försöka palla sig igenom det. Men hallå! Kan du inte byta linje? Hade flera kompisar som byte från natur till media när de helt enkelt inte orkade med längre. Det låter ju som linjen du går inte är rätt för dig. Tycker även du ska prata med SYO (heter det så i gymnasiet?) och förklara din situation, kanske kan du ta ett sabbatsår. Men gå klart gymnasiet! Du kommer tjäna på det i det långa loppet.
Sandra, jag behöver din hjälp. Jag har skrivit den här kommentaren i snart en timme och vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig, så här kommer en snabbversion av den novell jag nyss skrev för att sedan sudda ut:
Jag är megakär i en kille som inte längre är kär i mig. Jag är så kär så att det bultar i hela kroppen. Om åtta veckor flyttar jag till staden där han bor, en stad som jag egentligen bara förknippar med honom just nu. Jag kan inte ångra flytten och jag vill fortfarande flytta trots att det gör ont att tänka på att jag kommer behöva gå på de gatorna där vi kysstes för första gången, där jag träffade hans vänner för första gången och där han sade att han älskade mig för första gången. Det känns som att flytten dit liksom redan är dödsdömd. Så min fråga till dig är; hur kommer jag över honom? Hur kan jag ta mitt pick och pack och bege mig av till den staden jag älskar mest av allt på hela jorden utan att vara orolig för att minnena av honom, av oss, ska ta över hela min vistelse där? Och hur i helvete ska man börja våga tro på kärlek igen när man redan fått sitt hjärta krossat? Jag är desperat, jag skulle aldrig be dig om hjälp annars men jag vet att du är så klok och vis och alltid har någonting bra att säga om kärlek och sånt.
Minnena kommer göra ont i början, för så är det. Men allt eftersom tiden går kommer de gamla minnen suddas över av nya. En dag kommer den där staden som var er bara var din egen. Att komma över någon tar en jäkla tid, det är bara att hålla ut. Har skrivit om att komma över någon en hel del och du hittar ganska många inlägg om det i kärlekskategorin, bland annat det här, det här och det här.
Hej Sandra (eller någon bara)! Detta är kanske ett för gammalt inlägg för att få svar, men jag testar i alla fall.
Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här;
Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.
Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.
Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Åh, nu blev det här jätte långt och jag vet knappt vad min fråga är, men jag vet bara inte vad jag ska göra…
Hej! Jag vet inte hur gammal du är, men jag känner väldigt mycket igen de här känslorna från min egen tonår och det tror jag många andra gör. Man försöker hitta ”vem man är” som person och det är knakigt och svårt på vägen dit. Jag fick exempelvis höra att jag var tråkig men det var ju bara för att jag var superblyg och inte vågade visa vem jag var för nya personer. Hur ska man våga vara sig själv om man inte känner sig trygg? Jag tror att det finns flera trix att ”öva” sig på att bli bättre på att våga och låta sig själv undersöka vem man är och ett av dem tror jag är att faktiskt prata om det med dina vänner. Våga öppna upp dig inför dom! Berätta hur du tänker, att du inte alls alltid är ”konstig och rolig” utan också har ångest och funderingar och ibland känner dig så obegripligt ensam att du inte orkar göra något annat än att stanna hemma. Jag är ganska säker på att de känner precis likadant om sig själva. En annan sak man kan göra är att skriva ner sina tankar för sig själv. Skriva skriva skriva, hur man mår vad man känner, vad man vill känna. Ibland kommer man på sig själv med att hitta lösningar i sina egna ord. Lycka till puss.
Hur lyckas du behålla dina vita skor vita? Mina blir smutsiga efter en dag.
De är smutsiga, mina vita skor ser bara vita ut för att bilden är tagen långt ifrån. 🙂
Fröken Beijer, skulle du kalla dig själv en introvert eller extrovert?
Okej, hmm. Jag tänkte först skriva extrovert här men sedan började jag googla, läste ett par artiklar samt gjorde två test på två sajter och fick båda gånger mer introvert än extrovert. Så en blandning med en starkare introvert-sida blir nog svaret. Ska försöka förklara,
Jag är väldigt social, tycker om fest och nya människor och att prata mycket mycket mycket om ingenting med människor jag aldrig mer kommer träffa. Jag är inte orädd för att hälsa på folk, hade inga problem att hålla föredrag i skolan och sjunger högt i karaokerum. Jag tycker inte om att vara ensam för länge om jag inte har något att göra och kan bli ångestledsen väldigt fort om ingen hör av sig eller kan ses när jag kan. Människor ger mig energi.
Men, jag är extremt nervös och tyst i nya sammanhang om det inte finns någon trygghet någonstans (som i en vän exempelvis), har hört att jag är ganska svår att lära känna väl, blir socialt utmattad när jag varit på fest och är väldigt mån om min egen ensamtid. När jag är ute och festar går jag iväg minst en gång per kväll utan att säga till och bara ställer mig bakom ett hus och lyssnar på min egen musik i hörlurar för att samla energi och för att det kliar i kroppen efter bra musik (GUD vad pretentiöst det låter, men jag tror tack&lov majoriteten av de jag umgås med inte har koll på att jag gör det här). Jag mår allra bäst när jag får vara ifred och skriva hela dagarna och sedan träffa folk JÄTTEJÄTTE-mycket i tre dagar.
Jag har en tendens att se mer av det dåliga än det bra när jag gör grejer. Jag har jämt prestationsångest och blir ofta förvånad när jag får komplimanger om att jag skulle vara smart eller duktig. Jag jobbar mycket på att tycka det jag gör är ”bra”. Händer det för mycket låser min hjärna sig och det är därför jag måste skriva listor hela tiden för har jag inte kontroll över sammanhanget kan jag inte arbeta överhuvudtaget. Jag är rätt usel i stress om inte jag har den fulla kontrollen (därför passar nog frilans mig bra). Jag jobbar bäst när jag är ensam. När jag gjorde den där Spotify-sammanfattningen hur mycket man lyssnat på musik genom hela året visade det sig att jag lyssnat på musik var fjärde minut under min vakna tid, och det säger nog ganska mycket, väljer ofta musik framför sällskap. Dock – älskar verkligen människor, men i rätt dosering.
Hm, det här är inte alls menat som någon kritik, men har du aldrig dagar då du liksom blir trött på dig själv och inte orkar posta en massa videoklipp med citat och bilder på dig själv i alla möjliga vinklar?
Jag har ingen blogg, men jag kan ibland nästan ångra inlägg på Facebook etc som får många ”likes”, det blir så mycket fokus på mig mig mig. Hur hanterar du det? Jag vet inte om det här blir oklart, men jag hade haft så svårt för att ständigt lyfta fram mig själv på det viset.
Det här är svårt att förklara men kan försöka! Grejen är den att jag ser inte riktigt bloggen längre som att det är ”jag” som postar massa bilder på mig själv. Jag tänker på ett helt annat plan i och med att jag jobbar med den. Postar jag en dagens outfit är det för att ”det var ungefär en vecka sedan jag gjorde det och nu är det ju dags”. Det är nästan som att det inte är jag på bilderna om du fattar? Alltså jag vet ju att det är jag, men det är som om jag betraktar mig själv utanför när jag sitter och redigerar bilder på mig själv och publicerar. Jag tror nästan att det måste bli på den nivån till slut när man jobbar så mycket med sig själv, annars skulle jag nog ha all världens utseendefixeringsproblem för jag skulle ha tid att märka prick alla fel. På min privata del av internet, alltså facebook, publicerar jag aldrig bilder på mig mig själv och byter profilbild typ två gånger om året kanske. Jag kan bli trött på mig själv nu när jag syns på TV och i tidningar och sådant i och med min bok, och det kan hända att jag ligger vaken om nätterna och bara är. så. less. på. mig. själv. Men jag vet å andra sidan att jag behöver göra det här för min boks skull, och jag är så himla stolt över den, så då får det vara värt det.
Sandra kan inte du göra ett inlägg om hur du fixar ditt hår? Skulle vilja ha hair tutorials till all de här frisyrerna! Du är så fin. Puss!
Absolut! Ska försöka komma ihåg det när jag börjar komma lite i ordning i min lägenhet och har en vettig spegel! kram
Vad har du för läppstift på randig-tröja-dagen? :>
Tänkte göra ett ”det här är alla mina läppstifts-inlägg” i en snar framtid så håll utkik!
Men alltså HEJ, först och främst älskar jag din blogg, har liksom aldrig kommenterat förut men känner att det vore på sin plats att berätta det nu. Och, till saken. Jag och min syster skulle gå på vintagebloppisen i söndags. Vi var taggade till tusen men när jag cyklade ned till tunnelbanan (lite för stressad och lite för utan hjälm) krockade jag med en bil. Nu är jag hemma från sjukhuset, hade faktiskt jättetur och klarade mig med en hjärnskakning och brutet nyckelben. MEN jag är så ledsen över att vi missade bloppisen. Snällasnällasnälla säg att det händer igen hyfsat snart? Älskar ju din stil. Blir det typ något i höst eller nästa år?
Hej och tack! Vad hemskt med bilkrocken gudars skymning! Hoppas du tillfrisknar snart snart. Angående bloppisen så kan jag bara prata utifrån mig själv, men jag kommer nog inte ha en på ett tag. Nu har jag ju liksom inga kläder kvar att bloppa iväg, sålde ju det jag inte använda just på själva bloppisen 🙂
Hej Sandra! Du är så himla klok (och vacker) så jag hade velat fråga dig en sak. Jag, precis som du, älskar korta, vippiga kjolar som sitter i midjan och har helst på mig det exakt hela tiden. Men jag har ett litet problem… Min pojkvän och jag blev tillsammans för ungefär ett år sedan och han hatar dem! Jag ser alltid till att ha på mig ett par enkla boxertrosor under min kjol för på det sättet så känner jag att jag inte behöver bry mig om kjolen blåser upp och visar lite av min rumpa eller om jag råkar böja mig ner för långt. Men min pojkvän påstår att det är jätteslampigt att ha en kort kjol och råka visa trosorna även om jag har på mig det mest osensuella paret jag hittar, och att det ger folk alldeles fel bild av mig. När jag ignorerar hans klagomål och tar på mig min favoritkjol så går han omkring och avlägger en massa negativa kommentarer och suckar hela dagen, vilket verkligen sänker mitt humör. Så nu undrar jag: Vad ska jag göra för att det ska bli bättre? Ska jag strunta i det och låta honom vänja sig eller ska jag lyssna och sluta använda dem? Jag har självklart redan pratat med honom om det men han verkligen vägrar att lyssna. Jag hade varit jättetacksam för svar!
Säg till på skarpen. Säg att det är DU som bestämmer över vad DU har på dig precis som du inte skulle styra över hans klädval. Han har ingen rätt till att kontrollera dig. Var tydlig med det här. Säg till honom att sluta kommentera för så länge du tycker något är fint har du rätten att ha på dig det. Låt ALDRIG någon stoppa dig för att ha på dig det du tycker om. Kontrollerande killar är den värsta sorten, blir det inte bättre kan det nog vara läge att säga tack&hej. /mvh tjej som visar rumpan mest hela tiden pga korta kjolar.
Kommer boken komma som ljudbok? Vill så gärna ta del av boken, men tycker bättre om att lyssna än att läsa! Kram på dig
Oj vet faktiskt inte, inte just nu i alla fall, det är inte jag som bestämmer detta utan mitt förlag! kram.
photo source.
