Sandra Beijer

I början av våren 2014 kommer min debutroman Det handlar om dig ut. En kärlekshistoria mellan två tonåringar som utspelar sig under en höst i Stockholm.
Huvudpersonen har tre bästa vänner. De har för tillfället namn jag valt just för att jag inte känner någon som heter så. Och därför tänkte jag, vad vore inte finare än om ni fick välja vad de skulle heta istället?

Därför har jag idag tillsammans med mitt förlag en tävling där ni kan få döpa karaktärerna, kanske utifrån vad ni själva heter, er bästa vän, någon ni är kära i eller ett syskon kanske? Karaktärerna är två tjejer och en kille (kan tyvärr inte berätta så mycket mer än så).

Skriv en motivering till varför just namnet du väljer skulle vara fint att få i tryck!
Jag kommer förutom er motivering förstås försöka välja ett namn jag också tycker klingar bra till karaktären.

Vinnaren får förutom att ge karaktären ett namn även ett personligt signerat exemplar av boken.

Skriv namn och motivering i kommentarsfältet och glöm inte att lämna din mail också.

Lycka till. <3
.

Translation. A competition for my Swedish readers where they can name three characters in my novel that will come out this spring.

photo source.

November började med Halloween. Jag och Joakim var skelett.

Lagade en jäkla massa sallader med granatäpple, avokado och mozzarella till lunch och så gjorde vi sashimi en kväll till middag.

Åkte till Sandhamn med familjen och den här lilla personen var superredo att hoppa i land.

Stockholm var kallt och glittrigt och jag var på födelsedagskalas.

Jag började gå på lägenhetsvisningar och Magnus följde med och hjälpte till att tycka. Sedan så testade jag antigravitations-yoga.

En söndagsfrukost hemma och en söndagsmiddag på Ramen Ki-Mama.

Packade ihop mina grejer och flyttade från söder samt gick på en promenad på Drottningholm.

Var bjuden på finfest som hade både bra öl och bra ballonger.

Flyttade hem till min föräldrar en vecka. Några har frågat varför jag inte bor där längre än så, och det är för att det inte finns någon plats. Kan inte bo på en soffa med tre resväskor i en månad. Särskilt inte under juletid när min mamma vill pynta och fixa och göra mysigt, och så hänger jag där med allt mitt skräp liksom.

Ett lilaskimrande Östermalmstorg och en hemmagjord pizza.

Hade marknadsmöte med mitt förlag. Det var så himla spännande, nu närmar det sig verkligen liksom.

I fredags hängde jag och Michelle på Östermalm, åt sushi, plockade gratisvykort och hittade bra gatukonst.

Och månaden avslutades som ni vet på Artipelag.

Jag heter sandrabeijer på instagram.

I lördags åkte vi ut till ett vintersoligt Värmdö.

För att besöka konsthallen Artipelag. Såhär vackert var det när man klev in.

Vi började med att sätta oss i deras café och äta lunch.

Hej hej.

Vi åt räkmacka.

Sedan gick vi ut och spanade in utsikten innan det fina solljuset skulle försvinna.

Här var mitt lördagsgäng. Joakim, Johanna, Michelle och Sara.

Joakim.

Johanna och Sara.

Ganska snart var vi färdiga med utsiktstittande.

Så då gick vi in och besökte utställningen.

Det var en utställning med olika konstnärer som använt griffeltavlan som hantverk. När man kom in fanns en egen vägg där man själv kunde rita.

Så då gjorde vi det förstås.

Varandras silhuetter närmare bestämt.

Sedan kollade vi in resten av konsten.

Artipelags lokaler är nog det finaste av allt, med stora fönster och skog utanför.

Vi kom fram till att vi nog tyckte bäst om Elis Erikssons verk men att vi också var lite rädda för honom.

Vid klockan två dök en violinist upp och tolkade det som ritats på griffeltavlan under dagen. Här spelar hon våra verk.

Dagen avslutades med att vi gick upp på taket och tittade på solnedgången. Att det blir kväll redan klockan tre, står knappt ut vad deprimerande det är, men vackert är det ju i alla fall.

Och det var den lördagen på ett ungefär.

Translation. Last Saturday Michelle, Sara, Johanna, Joakim and I went to Artipelag, a venue for art and food at Värmdö in Stockholm. We had shrimp sandwiches and watched different artists that had used chalkboards and crayons in their work.

Hej, här kommer en uppdatering om min boendesituation så att ni hänger med! I torsdags flyttade jag från min mammas soffa till Vasastan och Michelles mamma istället. Här bor Michelle en liten stund också (för hon fick för sig att hon skulle flytta utomlands, hyrde ut sin lägenhet men ångrade sig och hyreskontraktet går inte ut förrän vid årskiftet) så vi är rumskompisar i en månad. Här finns ett gästrum som vi kan bo i och det är ju himla bra.

Vi delar säng och allt är som på den gamla goda tiden. Älskar på något vis att vi är trettio om ett år och delar rum hemma hos en förälder. Livet är så otippat vilket är himla skönt ändå, vad som helst kan liksom egentligen hända, allt tar inte slut och blir som vanligt en dag. Här stannar jag hur som helst i en månad, sedan har jag faktiskt lyckas få tag i en lägenhet som jag ska hyra i tre månader tillsammans med min gulliga kille. Han är också bostadslös just nu och vi har ju bott ihop hos Nina sedan hans hyreskontrakt gick ut i oktober men nu bor han hos en vän. Saknar honom väldigt.
Sedan är hur som helst förhoppningen att jag ska hitta en lya jag älskar och köper, men jag det tar ju lite tid att hitta den rätta.

Translation. Apartment update. I moved out from my parents after I’ve been living on their couch for a week and now I’m staying with Michelle at her parents place for a month. After that I will move to an apartment which I was able to rent for an affordable price for 3 whole months. The rental situation in Stockholm is crazy. 

Jag måste tipsa om en av de finare filmerna jag har sett i höst, Safety Not Guaranteed.

Filmen handlar om Darius. Hon börjar som praktikant på en trött nyhetstidning där varenda medarbetare har fastnat i gamla hjulspår. Under ett idémöte nämner en av journalisterna, Jeff (han som förövrigt spelar Nick Miller i New Girl), att han har sett en annons som han vill utforska vidare. Annonsen är kort – inte längre än sex meningar – och handlar om någon som söker en partner att resan i tiden med.
Darius anmäler sig direkt som frivillig att hjälpa till. De beger sig ut på en roadtrip och efter lite research nosar de till sist upp författaren av annonsen. Han heter Kenneth och är helt allvarlig angående tidsmaskinen. Samtidigt är han oerhört nojjig över att han blir förföljd av någon som vill stoppa hans tidsresande. Artikeln som först handlar om en galning som tror sig kunna resa i tiden tar allt eftersom de lär känna Kenneth en mer seriös vändning. Tänk om det kanske ändå stämmer att han byggt en tidsmaskin?

Vemodig, romantisk och knäpp och med den finaste slutscenen evers. Se den!
Finns på netflix förresten.

Translation. I saw the movie Safety Not Guaranteed a couple of months ago and loved it. It’s about Kenneth, a strange man who claims that he has built a time machine. Darius, Jeff and Arnau, three journalists at a Seattle-based magazine decides to write an article about him and are suddenly in the middle of a strange adventure.