Sandra Beijer

Crêpes är ju kul och bra och mättande och sjukt enkelt (men tar lite tid). Här kommer ett recept.

Börja med att göra pannkakor. Visp visp stek stek. Plattan ska vara på hög värme och mycket smör i pannan.

Efter ett ett tag har du hur många pannkakor som helst. Vissa vackrare än andra.

Hacka en vitlöksklyfta, ett gäng champinjoner (typ 7-8 kanske), en liten gul lök.

Hacka även chili (cirka en halv). Och så kan du skala räkor också. Räkorna kan man dela i halvor sen, så får de bättre plats i crêpesen.

Börja med att fräsa löken, vitlöken och chilin i olivolja, kasta sen i champinjonerna. Champinjonerna har stekts klart när allt vatten dunstat bort. Ha då i en burk creme fraiche (nästan en hel) och låt sjuda och rör om tills creme fraichen blir lite tjock. Salta, peppra, ha i rejält mycket persilja (jag tog fryst, det finns billigt i frysdisken). Det sista steget är att kasta i alla räkorna och en rejäl jäkla klick aioli.
Alltså, har man inte aioli hemma så kan man ju abso äta hela denna rätt utan aioli, men det är i alla fall väldigt gott att ha i det.

Nu är såsen klar! Lägg ungefär såhär mycket på en pannkaka och rulla.

Om man vill och har mycket tid över kan man även lägga de i ugnen på 225 grader i sju minuter med lite riven ost över. Men det blev gott även om man inte gör det.
Ät upp! Blir mat till ungefär tre trevliga personer.
.

Translation. I did crêpes last week. I made a sauce that turned out really good containing garlic, mushrooms, chili, yellow onion, shrimps, creme fraiche, aioli och parsley.

Hallå jag har nya örhängen! De största i storlek jag köpt sen kanske 2002.

Det är dom som var med i mitt klädcollage för några dagar sedan. Väldigt mycket nittiotal och skareva’skareva som man säger.

De fick följa med ut i fredagsnatten förstås. Härifrån.

.

Translation. New earrings from Asos.

Jag får många frågor om hur man ska göra för att klara av att skriva långt utan att tappa lusten/orken/idén/modet. Blir lite stressad av dessa mail. Jag tror det är för att det finns så många andra människor jag ser upp till som skriver som jag tänker att man borde fråga istället. Jag känner liksom inte att jag har rätten att komma med tips riktigt än. Kanske får min lilla bok tidernas sämsta recensioner och alla kommer peka och skratta. Kanske lyckas jag aldrig skrivit något mer resten av mitt liv. Samtidigt blir jag irriterad över att jag känner så, för det hade antagligen aldrig en snubbe gjort. Han hade bergis redan sökt till Författarförbundet och egen skrivarlya någonstans. Blir galen på mig själv för att jag känner mig värdelös minst sju gånger om dagen.
Men! Jag har ju trots allt skrivit ett word-dokument på nästan tvåhundra sidor. Det gick ju ändå.
Så – här kommer ett gäng skrivtips från en som tvivlar för mycket på sig själv för sitt eget bästa, men som ändå lyckats få ur sig något som faktiskt ska ges ut.

Idén.
Först och främst måste man ju ha en idé, och den måste formuleras ner på papper. Jag skrev först idén som en mening. Sedan skrev jag en halv a4 som summerade hela historien och sedan skrev jag en lista på alla punkter som skulle hända från början till slut. Jag har aldrig gått en skrivarkurs så jag vet inte om det är såhär man ska göra, men jag tycker i alla fall att det gör att man får en slags överblick. En början, en mitten och ett slut är ju en klassisk grej som man i alla fall måste ha. Att bara börja skriva från början utan att inte veta var historien ska ta vägen kan bli supersvårt och göra att man tröttnar direkt. Man vill ju veta var målet är, inte bara springa hejvilt.

Platsen.
Man skriver bra på olika platser beroende på vem man är förstås. Jag skriver bra runt många människor. Människor som också sitter vid datorer och smattrar, skickar deadlines, mail eller vad de nu pysslar med. Jag måste se andra människor utföra saker för att själv komma i samma mindset. Jag tror det är för att jag är rätt lat som person egentligen. Jag är inte en sådan som tröttnar på långsemester och säger saker som ”nä nu är jag faktiskt klar med att ligga i den här solstolen”.  Jag älskar att vara ledig, äta middag sent sent utan att bry mig om morgondagen och så. Därför skriver jag mest på platser där jag kan leka upptagen. Det bästa vore om jag hade haft en skrivchef som i slutet av varje dag krävde ett kapitel. Det har jag inte, men därför sitter jag på caféer som har wifi. För där sitter alla andra som frilansar, och då kan jag leka att vi alla måste skynda oss att skriva klart det där som vi lovat vår skrivchef att skriva. Så helt enkelt – hitta din plats där du blir mest inspirerad. Om det är ett stökigt cafe eller i ett badkar spelar ju ingen roll, man får prova sig fram.

Inspireras.
Läs läs läs böcker, se på sjukt mycket film. Jag har börjat med en tradition där jag går hem på lunchen någon gång i veckan och ser en långfilm, gärna sorglig. Sitter och snyftar i min ensamhet och sedan vill jag bara skapa något lika sorgesamt själv. Samma gäller böcker, försöker börja mina skrivardagar med att i alla fall läsa ett kapitel ur någon bok. Inspirera ihjäl dig av de du tycker är coola, bra och fantastiska. Ur det kommer oftast ens egna ord att flöda enklare.

Musik.
Svinviktigt, iallafall för mig, att helt stänga in sig i en värld av musik där jag inte hör något utanför. Införskaffa bra hörlurar och gör en spellista med dina bästa skrivlåtar. Jag skriver bäst när ingen sjunger. Här är min lista.

Multitaska.
Jag har dåligt tålamod. När jag skriver hoppar jag mellan olika dokument och idéer. Jag skriver ett halvt kapitel, byter till ett annat, skriver några meningar på en krönika och just nu sitter jag och skriver den här listan. Nyss skrev jag kapitel femton i en ny historia utan att varken ha skrivit kapitel 10, 11, 12, 13 eller 14. Jag tror jag måste göra så, för att annars är det som att jag klättrar in i mig själv och får inga andra idéer. Krönikan kanske föder en ny sidohistoria som sedan föder ett blogginlägg och så vidare. Jag vet att de säger att man ska vara så himla koncentrerad och fokusera på det som händer nu nu nu. Men jag kan inte det, kanske har det att göra med tiden vi lever i, där man inte kan kolla på tv-serier utan att spela ett spel på mobilen. Så för att inte bli galen på en sak så byter jag ofta projekt. Det gör att det går sakta, men allt går ändå framåt. Jag är ingen snabbskrivare, men då får det väl vara så.

Listor.
Ibland går det bara inte att skriva. Varenda mening blir ett trassel. Då skriver jag listor istället. Istället för att skriva hela det där kapitlet om när de bråkar så skriver jag istället punkt för punkt vad som ska hända. Typ ”Hon kommer i i rummet. Han dricker kaffe. Hon stänger av teven. Han blir arg. Hon distraheras av en hund på gatan” osv. Då kan jag gå tillbaka en annan dag och skriva mer på riktigt när jag känner att fingrarna och huvudet har lust.

Skrivprogram
Jag skrev Det handlar om dig till 50% på mobilens anteckningar och till 50% på Mac’s program textredigerare. Båda programmen är helt värdelösa, rättar ord och är estetiskt fula. Men för mig hjälpte det för då blev historien inte för viktig. Jag mindfuckade mig själv helt enkelt. Skriver man en bok på mobilen kan det ju omöjligt bli en bok, och därför kan jag heller inte fastna och få panik för att det inte blir något, för det ÄR ju ingenting. Fast sedan så blev det ju någonting ändå (och tog typ hur länge som helst att skriva över till datorn från mobilen..).
Men vill man skriva på tjusiga program kan jag rekommendera:

Scrivener
Min förläggare rekommenderade Scrivener till mig förra veckan och jag testar nu versionen som är gratis i 30 dagar. Scrivener är som ett mer avancerat Word, och kanske framförallt gjort för dom som försöker skriva något längre. Du kan dela upp dina kapitel i mappar, hur smått du vill, organisera och skriva stödord så du inte tappar bort dig. Du kan också spara bilder och länkar i särskilda research-mappar. Väldigt bra om man som jag är lite virrig och skriver lite här och där och hipp som happ. Då är Scrivener ett praktiskt sätt att hålla koll på trådarna i sin historia. Går att ladda ner här.

Ommwriter
Ommwriter tar över hela din dataskärm, täcker mail, bloggar och spotifyfönster. Istället hamnar du i en liten tyst värld där bara ditt skrivmaskinknatter och något stilla grottdroppliknande ljud hörs. Eller fågelsång om du har lust med det. Går att ladda ner här.

Låt någon annan läsa.
När du känner att du har en historia, den behöver ju inte vara hundra sidor liksom, men i alla fall ett början och ett slut, låt någon du litar på läsa den. Någon som kommer komma med vettig input och kanske har ett annat skrivsätt än du själv har. För mig var Nina värsta drömpersonen. Hon skrev ut mitt första utkast och kom tillbaka några dagar senare med en bunt full med gula markeringar och frågetecken i svart bläck. ”Är du medveten om att du använt orden ”käkben” åtta gånger? Det går ju bara inte, du får använda det högst EN gång.” Att låta någon annan läsa gör att texten helt plötsligt får liv och blir på riktigt. Någon ska ju faktiskt till slut tycka att det är roligt att läsa den. Men låt inte folk läsa hela tiden, man måste också få vara i fred med sin text. Jag lät några få läsa den först när den var tunn men hade hela historien där, och sedan när jag kände att den var ”klar”, dvs samma historia men med mer kött på benen. Jag hinner tyvärr inte läsa era verk, får så många skickade till mig, hinner inte. Hoppas ni har någon annan i närheten som kan hjälpa er. <3

När man känner: blä.
När inget annat funkar. När det känns som det man skriver är bara strunt och skit och värt noll och ingenting. Då tänker jag att jäklar ändå vad få det är som pallar skriva en hel himla historia. Lyckas jag bara skriva färdigt den, då är jag ändå så mycket närmare målet än dom som slutade mitt i. En riktigt dålig roman är ju bättre än ingen roman alls. Kanske världens futtigaste tips, men funkar på mig och hjälper prestationsångesten en del. För det behöver ju egentligen inte bli bra, inte än, bara det blir NÅGOT.

Lycka till med skrivandet.
.

Translation. My best writing tips.

picture sources.

Nu var det länge sedan jag gjorde ett sånt här inlägg, men idag är det dags igen! Här kommer tre fina illustrationer jag fått på sistone. <3

Den här hittade jag av en slump när jag städade i min mailkorg i förrgår. Så himla dumt, men bättre sent än aldrig. Malin hade ritat den här helt fantastiska lilla ulven. Hade jag varit tecknad hade jag helt klart velat se ut såhär. Utifrån denna bilden gissar jag på:

Av Anna har jag blivit avritad två gånger i höst! Först här, från min födelsedag på Way Out West. Utifrån denna,

Och sedan den här drömmiga, från en photobooth-bild förra veckan:

man tackar och bockar så väldigt mycket. <3333

,

Translation. Some drawings I’ve received recently. <3

På något plan känner jag mig lite fånig som skriver till dig eftersom jag inte känner dig men du känns så förnuftig och lyckas alltid ge så bra råd. Jag är så uttråkad, jag lever men jag lever inte. Jag läser om ditt liv och blir alldeles avundsjuk för du gör saker hela tiden och du lever. Jag sover och jobbar, mer orkar jag inte. Jag behöver veta hur man gör! Hur gör man för att leva? Hur gör man för att uppnå sina drömmar? Mitt liv har stannat och det finns inte många i mitt liv som jag kan vända mig till så därför vänder jag mig till dig.
Oj oj :'( alltså, ibland känns ju livet så för alla. Att det bara går på rutin, det gör det verkligen verkligen för mig också ibland. En idé kanske är, om man verkligen vill förändra sin situation, att göra en lista på vad man vill förändra. Vill du bo utomlands? Byta jobb? Läsa en ny utbildning? Eller bara flytta till ett nytt kvarter? Lära känna nya bekantskaper? Jag tror att om man kanske definierar vad man vill förändra och sedan börjar sätta bollen i rullning känns det inte lika stort och livsomvälvande.  Även om allt bara ruckas någon millimeter brukar jag alltid känna mig gladare och peppad igen på nytt. Det är viktigt med små förändringar till att börja med.

Hej Sandra! Jag måste få tag på vita strumpbyxor i Stockholm, men hittar ingenting på H&M, Lindex, Kappahl eller Gina. Har du något tips, var köper du dina?
Jag köper mina vita strumpbyxor på Asos! De heter ”winter white” om jag minns rätt.

Hi Sandra! Why don’t you wear your cat eye line anymore?
I just got tired of it and needed a little break. Have been wearing that black eyeliner since I was 16!

Får man fråga en sak? Ni ser ut att ha så himla kul på er sextonårstid, är säker på att ni hade det också. Och ja, vem vill inte ha kul? Jag skulle vilja vara lite mer som er på den filmen, men det är inte jag. Jag vill vara så, men då skulle jag inte vara mig själv, does that makes any sense? Vad gör man?
Man får inte glömma att inlägget jag gjorde om min sextonårstid var ett år komprimerat till några bilder och en tvåminutersfilm. Merparten av min tonår var jag osäker, ensam och undrade när det där himla livet skulle börja. Det där riktiga, det spännande och roliga händer när man blir vuxen och kan bestämma över sitt liv på ett helt annat sätt. Och tills dess får man göra det bästa av situationen. Hänga med kompisar, kolla på bra film och hångla lite kanske. Som Annika Norlin säger: ”vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid.”

Efter att ha följt din blogg i några år, följt äventyr, kärlekar och hjärtesorg. Följt din berättelse om hur osäker du var som tonåring, kan jag inte sluta undra… Om man är 21 år och har rest till andra sidan jorden och tillbaka, utan att hitta kärleken. Utan att ens ha fallit det minsta för någon. Om man har haft några pojkar men ingen har fått vara kvar, därför att man är så fruktansvärt rädd att visa sina fula sidor. Om man inte gör annat än att hitta fel hos pojkarna, eftersom det då är lättare att putta bort dem och aldrig låta dem komma nära. Vad tusan gör man då? Vill ju hitta kärleken och vill ju inte skämmas över mig själv. Men det gör jag.
21 år är INGENTING. Så så så många som inte varit ihop när de är 21. Ju äldre man blir, desto tryggare blir man i sig själv. Jag var också ett litet förvirrat skrutt under den tiden. Och jag knuffade bort varenda kille som visade intresse för mig innan jag träffade min första pojkvän, för jag var livrädd för att någon skulle ”upptäcka vem jag var” (helt sjukt egentligen). Allt kommer bli bra, men börja med att fokusera på dig själv. puss.

ursäkta för URTRÅKIG kommentar MEEEEN var är din randiga klänning ifrån?! JAG ÄR KÄR!!!
Den är från Nastygal.com men jag köpte den för länge sen så jag tror inte den finns kvar. kram

Hej Sandra, kan du berätta hur man slutar vara en blygis? Vill ju våga prata med den gulliga killen på morgontåget.
Jag var också världens megablygis när jag var yngre. Gick runt och trånade efter kille efter kille utan att våga visa en endaste känsla eller ge bort en endaste blick. MEN. När man börjar göra små modiga steg märker man ganska fort hur lite det spelar någon roll, alltså jorden går liksom inte under om man vågar säga hej. Istället händer något precis tvärtom: man känner sig världsbäst för att man vågar ta kontroll över sitt eget öde & liv. Om man vågar små små saker i taget vågar man till slut massor. Man får ta det i sin eget takt och bestämma sig för att det här ska jag banne mig fixa.
Puss.

Sandra har du kollat på skins?? Om inte så gå gör det på direkten, supertips!!!!
Kollade lite på den brittiska versionen när den kom ut men glömde bort den sen. Får kanske prova igen!

På tal om kjolar, vad köper du oftast dina vippiga kjolar? De är jättefina! 🙂
Majoriteten är från AA och någon enstaka från Asos.

Du har för stora krav på ditt skrivande, tror jag. Prestationsångest, liksom. Och då är det väldigt svårt att hitta bra ord att sätta efter varandra. Man tänker för mycket och låser sig själv. Så ta en stund och bara kladda ner knas. Det kan handla om allt, och det behöver inte vara logiskt eller fint alls. Glöm alla regler och ramar, go crazy. Och få in i ditt huvud att skrivtorkan kommer gå över, du kommer hitta tillbaka till orden och flytet. För det är sant. Styrkekramar tills dess!
Du har nog rätt. Ska tänka så!

Klappade ni en främlings hund? Nu ser man ju iofs inte om ägaren var med men eftersom hunden är fastbunden antar jag inte det. Det existerar typ inte ens i min värld att göra så, tänk om hunden skulle bitas? Tänk om hunden blir förvirrad om det kommer massa folk och pratar med den/klappar den? Det är ju någon annans hund liksom. Det kanske är annorlunda i storstäder men att klappa någons hund utan tillstånd av ägaren var bara… konstigt. (OBS jag vet förstås inte om ni känner ägaren eller så, se det lite som en allmän undran; gör folk så i allmänhet?)
Haha nej alltså vi kände hussen, han hamnade bara inte på bild : )

vad gör man när allt funkar med killen förutom det sexuella? det har varit bra ända tills nu för några veckor sedan, när jag började tappa sexlusten. jag älskar honom fortfarande, mina känslor för honom har inte förändrats till det sämre så jag vet inte varför jag aldrig längre är kåt. det börjar bli jobbigt eftersom han är som vanligt men jag aldrig vill. hjälp!
Finis. Jag tänker att några veckor inte är så lång tid. Ibland går det upp och ner och så är det i förhållanden och det gör ingenting. Om jag vore du skulle jag prata med honom om det. Säga precis det du skrev till mig, för det är ju uppenbarligen något du går och funderar på. Är han vettig och bra är det något ni kommer kunna ha en bra diskussion om. Och hångla en himla massa utan att det nödvändigtvis leder till sex, så slipper du för en stund känna press på att det skulle bli ligga av bara för det. Ta det i er egen takt liksom, jag tror absolut att det kommer gå över. Och det är inte så att du börjat äta p-piller eller något sånt på sistone? De har ju en tendens att fucka upp och då kan man ju gå till gynekologen och förklara situationen. Puss.

sandra. finaste snällaste du.
jag har en pojkvän, en fantastisk pojkvän, och vi har varit tillsammans sen vi var sjutton och idag är vi tjugo. jag har älskat ihjäl mig och varit så kär att det har känts som att hela jag ska bara brista och falla i tusen bitar. men nu känns det inte så längre. jag är inte längre lycklig i det vi har. jag har funderat så himla himla länge men har nu kommit fram till att det enda vettiga som finns att göra är att göra slut. men hur i himmelen gör man slut på något så fint som det ändå är? och värt att säga att att han bor i stockholm och jag i uppsala, så det är ju ett slags distansförhållande sen några månader tillbaka också. snälla sandra, svara.
Alltså jag vet hur himla SVÅRT detta är. Ont gör det för båda och herregud och åh. Men grejen är den att man kan ju bara inte vara ihop med någon man inte är kär i. Det är ju inte snällt för någon av er. Och därför får man helt enkelt bara sätta sig ner bredvid honom och säga just det du har skrivit till mig. Och det kommer vara sorgesamt och hemskt, men i slutändan kommer det vara det allra bästa för er båda två. Här är ett inlägg om när jag gjorde slut med min första pojkvän.

Hur får man egentligen tag på en hyreslägenhet i Sthlm? Vid 26 års ålder är det väl dags att lyckas med detta omöjliga. Tips mottages tacksamt. Ps. Har ej rika föräldrar, och min egen inkomst ligger på ca 7000 kr i månaden.
Jag har INGEN aning. Är själv i samma sits. Jag frågar folk på facebook samt kollar blocket. Man får nog bereda sig på att flytta runt en del, stockholm är inte enkelt bostadsmässigt.

Hej alltså har en fråga som jag inte vet om den är jobbig lr inte men jag får lite ångest. Min kille och jag gjorde slut för ett år sedan och det är som det är liksom. men jag vet inte vad jag ska göra med alla hans grejer som jag fick. Jag fick samma LP spelare som du fick på våran två-årsdag och jag vill inte slänga den men kan inte förmå mig att slänga eller ge bort, hur gjorde du med alla jävla minnen och saker? puss
Den första veckan slängde jag det som stod framme. Typ den där tavlan som såg ut som honom, någon bok han hade glömt kvar och sånt. Men bilder och kärlekslappar och presenter och så vidare la jag i en skolåda längst in i garderoben. För jag gjorde misstaget att slänga typ allt från mitt och Tobias förhållande i världens himla heartbreak-vrede. Jag har inte något fint och personligt kvar av det livet jag hade med honom och det känns så himla sorgligt nu såhär sju-åtta år senare. Så göm dom för dig själv för sjutton. Du kan ju till och med lägga det i en låda och ställa hos en kompis. En dag kommer sakerna inte göra lika ont. puss.
.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.