Asos har så mycket fint just nu för en som älskar nittiotal.
Som den här magtröje-kjol-kombinationen som blir som en klänning med glapp i. Med märkligt hieroglyf-aktigt mönster föll jag direkt och tänkte leva i detta i sommar. Vill bara ha vitt och ljust på mig nu. Vintern behöver aldrig mer komma tillbaka.
Jag tänker att det här är outfitens soundtrack.
Förövrigt – en sak jag måste prata om efter att så många har tagit upp det på sistone. Som ni vet har jag ju alltid gillat tajt och kort och litet oavsett vad jag vägt. Är ju en sucker för sextiotal och nittiotal och går igång på lite för korta kjolar och tröjor. Jag gillar själv outfitbilder i andra bloggar och får inspiration efter hur andra klär sig. Och man skriver ju liksom en blogg så som man själv hade velat läsa en. Mode är ett av mina stora intressen och jag älskar att klura ut klädkombinationer och drömma mig bort till den perfekta vårjackan och sådär. Men på sistone har jag känt mig lite kluven till att lägga upp dagens outfit ändå.
Jag har under våren fått ganska mycket kommentarer om min kropp, både på bloggen och i verkliga livet. Och jag har tänkt en del på det, om jag ska ta upp det här eller inte. För på ett sätt vill jag ju inte sätta fokus på kroppen, men på ett annat sätt gör jag det redan i och med att jag finns ju i kläderna jag bär och tar foton på.
Jag väger rätt lite just nu. Jag vet inte varför jag gör det. Jag äter som vanligt, pasta mest, och jag tränar ganska sällan (typ två-tre gånger i månaden just nu). Men ändå går jag ner i vikt. Varje månad. Hela tiden. Ända sedan det tog slut mellan mig och L har jag gått ner. Först tänkte jag att det hade med sorg att göra. De där första månaderna kunde jag knappt äta och då gick jag ju rimligtvis ner. Sen tänkte jag kanske att det var på grund av p-piller, och det stämmer nog delvis. Jag har alltid gått upp några kilo mer av p-piller och stannat där, och direkt när jag slutat har jag tappat dem. Två olika normalvikter för min kropp helt enkelt. Men nu har jag inte ätit p-piller på snart ett år, ska man fortsätta gå ner även efter så många månader? Jag undrar alltså, har själv ingen aning.
I juni ska jag på hälsoundersökning. Allt ska kollas. Jag vet inte om jag kommer få något svar ang. min spinkighet, kanske, kanske inte. Men jag vill bara säga att jag är medveten om att mina ben ser ut som pinnar. Jag vet. De har alltid varit väldigt smala men nu är de väldigt väldigt smala. Jag har fått så många negativa kommentarer om dem på sistone att jag funderat på att skaffa längre kjolar men sedan har jag tänkt att nej! jag tänker inte skaffa mig ännu ett komplex, det är inte okej. Jag älskar ju den här siluetten och det är därför jag bär den och jag tänker inte sluta på grund av benform. Men som ägare till en stor blogg med många unga tjejer som läser vill jag bara vara tydlig med att jag INTE svälter mig. INGENTING är värt att banta för. NOLL SAKER. Man blir lycklig av mat. Jag har haft problem med maten som yngre och jag har skrivit om det bland annat här och här. Jag har aldrig varit så olycklig i mitt liv som när jag vägt som minst och jag har aldrig varit så lycklig som när jag vägt som mest. På riktigt alltså. Matkontroll är den värsta fällan jag hamnat i och man blir bara otrevlig, introvert och ointressant av det. Även om det låter klyschigt: njut av livet. Det finns bara ett enda. Ha så roligt ni BARA KAN. Ät, må bra, hångla, res, träffa nya människor, dansa.
Jag vet inte om ens det här var något att ta upp. Jag bara kände att det behövdes något slags svar. Ett svar att jag mår bra, att jag inte vill uppmuntra till bantning på något sätt, men att min kropp just nu beter sig märkligt och så är det ibland i livet. Min blogg har följt med oavsett vad jag vägt, oavsett hur jag mått. Den är min dagbok över livet och jag vill att det ska fortsätta så. Jag vill inte censurera och ta bort. Jag vill att den ska få vara. Och nu råkar jag väga mindre, men det är inget aktivt beslut. Jag tänker att så länge jag själv vet att jag mår bra så spelar det ingen roll vilket BMI jag har. Jag vet att jag äter, jag vet att jag skrattar på riktigt och jag vet att jag är lyckligare nu än jag varit på länge och det har ingenting med min kropp att göra utan att jag tycker så mycket om mitt liv som det ser ut nu. Nu vet ni i alla fall.
.
translation.
A new ”dress” from Asos and some thoughts about my weight.
