Sandra Beijer

Nu är det verkligen på tiden att återigen spana in ett gäng av era husdjur!
Del 1 hittar ni här.

Elsa: Här har ni Knut Berndt Karlsson. En ettårig mopsblandning som älskar chips och damer. Är alltid med där det händer.

Linnéa: Det här är Kiara! Hon var kobent, vindögd och pratade när vi var på promenad. Hon älskade att jaga flugor, snöflingor och änder. Sistnämnda hoppade hon gärna i vattnet för och simmade fram till, men vände snabbt när hon insåg att anden var lika stor som hon. Tyvärr var vi tvungen att ta bort henne för någon månad sedan, så vet inte om det riktigt passar in. Men har haft andra husdjur, och aldrig känt sådan kärlek som hon kunde ge. Hon var min allra bästa vän!

Martina: Det här är Sia, min tvååriga hermelin-kanin. Hon är forever i trotsåldern, älskar godis och biter min pojkväns fötter som hobby.

Maria: Detta är Walter, en tvåårig mellanschanuzer som tycker att parmesan och buffelmozarella är livet, men som är ganska grinig inför nya människor (dvs i stort sett alla som han inte mötte som valp). Han ylar när kyrkklockorna ringer och piper av upphetsning när vi kör av färjan till ön där vårt sommarhus ligger. Han har ett eget instakonto också: walter.mustache.face Hälsningar crazy doglady nr 1
(Bonuspic på Walter som valp)

Elin: Här är mitt husdjur Sammy, en 14 årig häst. Han är väldigt konstig och speciell. Gillar att gå runt och bära på grejer i munnen. Är livrädd för blåa ikeakassar och älskar godis mer än allt. När jag ger honom någonting att äta så kollar han först inte vad det är utan bara sväljer det. Sen blir han jättesur om jag gett honom något han inte tycker om.

Isa: Här är Dante! Rädd för eltandborstar och vind. För att vara en liten spinkig hund (han har blivit kallad skelett av barn många gånger) är han ändå det största matvraket jag vet. Han sover alltid i min säng, under täcket, tätt intill mig. Efter någon timme har gått sträcker han ut sina långa ben och puttar ur mig från sängen.

Bodil: Säg hej till Nelson!
Han ska vara apporterande jakthund men är rädd för både harar och fåglar, apportera är han inte heller så duktig på.. Men han älskar villkorslöst och är den absolut snällaste jag har träffat. Älskar att leka och det bästa han vet är att bada, även när det ligger isflak kvar på havet! Vi träffas varje morgon och kväll men saknar honom ändå hela dagarna, så bäst

Johanna: Det här är min Bichon Frisé Mossa. Mossa är väldigt förtjust att sova i sängen, pussas och som man kan förstå av den här bilden, gräva i trädgården. Det sistnämna är inte alltid så populärt av resten av familjen men det går ju inte att bli arg när man möter den där blicken

Emma: Här är Bosse, en Grand Danois som fyller 6 år till sommaren och som jag har äran att få vara människa till. Han älskar ostbågar, att inte behöva bli väckt innan kl 11 och att rulla sig i hästbajs

Matilde: Här är jag och världens bästa Bodil!! Hon är hoppig och nyfiken, älskar katter precis som jag och tycker om att tugga på böcker och mobilladdare. Vi gillar båda morötter och duntäcken. Hennes favoritlåt är I wanna dance with somebody av Whitney Houston (baserat på vad hon valde på Spotify när hon klampade över tangentbordet)

Julia: Här är jag och Blondie på spårvagnen. Jag tar hand om henne ibland och hon har hjälpt mig när jag mått dåligt. Legat bredvid mig när jag inte orkat gå upp och tagit mig ut i alla väder. För att hon alltid blir så glad vare sig man varit bara varit i tvättstugan i fem minuter eller varit borta ett par timmar. Vill alltid vara så nära som möjligt och hänger gärna på när det vankas vin på lokal, då vill hon helst ligga i knät med huvudet på bordet.

I lördags var det påskafton och jag vaknade upp i Frankrike och åt detta till frukost: kokosyoghurt med bär, knäckebröd med ost, ägg och nypressad juice.

Sedan gjorde jag mig lördagsfin.

Drack kaffe och matchade dynorna. Tröja och shorts från AA.

Min mamma hade påskpyntat i olivkvistar.

Och på palmerna!

Mina föräldrar hade bjudit in till stor påsklunch i trädgården senare på eftermiddagen. Jag fick hacka lök-ansvaret.

Min mamma dukade.

Mycket påskig dukning också förstås ?

Sill & öl skareva

Jag kom på att jag också borde va påskigare jag med och bytte om till en randig gul body som jag fick i påskpresent av madlady.se innan jag åkte.

Jag och min lillebror Gustaf fick leta ägg i trädgården.

Mycket bra godis. Vann dessutom 60 spänn på trisslotten.

Sedan anlände gästerna. Bland annat en som blev min nya favoritperson i livet: Harald fem månader.

Här satt vi och åt och sjöng snapsvisor.

Lax och skagenröra och färskpotatis med mera.

Milla fick en egen plats vid bordet, vad annars.

Hundaaaaar hundar hundarrrr. Denna hette Charlie.

Hölls fina tal.

Efter att vi ätit upp var det fri lek.

Mamma fick pussar av Harald, och sen dog min kamera. Asså pang bom går ej att återuppleva. Den måste fått en chock efter att ha fått vila så länge och sedan plötsligt börjades användas varje dag i två veckor. Oh well.
Lunchen tog inte slut förrän vid midnatt då vi dansade till soul och Harald somnade i mitt knä. <3
Mycket fin påskafton.

73 Questions With Lena Dunham by Vogue. Extra roligt dessutom att spana in hemma hos henne och Jack.

Sage and brown butter spinach pasta recipe. Enkla pastarecept är oftast dom bästa tycker jag. Detta med smör, parmesan och salvia.

Versus Versace pleated mini skirt. Mmmm veckad minikjol i militärgrönt!

@holasus. Instatips! Mexikanska Susana är kock och bor i London och tar magiska matbilder.

My Place: Stephin Merritt. Nowness har gjort fantastiska hemma hos reportage och jag kan egentligen rekommendera alla (Marianne Faithful! Kelis! Etc!), men allra bäst är reportaget hemma hos Magnetic Fields sångare Stephin Merritt. Varför är jag inte hans bästis. Tack du bloggläsare som tipsade mig btw <3

Tog ju lite foton med min beloved mobiltelefon när jag var i New York också. Dom kan vi ju inte bara slösa bort sådär så jag tycker vi kollar på dom.

Den första kvällen vi kom till New York åt vi middag på bistron Sel Rrose som jag tycker väldigt mycket om. Obs att dom har prosecco på tap där ^^

Förutom ostron åt jag lobster roll. Något av det som godaste som finns.

Här är hela min familj på Boathouse i Central Park.

Här är jag ganska full och spelar biljard.

På söndagen åt jag och Christian chicken wings och coconut rice (+ litchi lemonad!) på Chomp Chomp i West Village. Sjukt gott var det. Vår servitris hade ljusgrön tandställning och hette Peach. <3

Sedan på kvällen hade jag bokat bord på Ivan Ramen åt oss. Asså stället som kocken har som är med i senaste säsongen av Chefs Table!? Var så starstruck över att ens sitta där. Tog en chicken paitan ramen: rich chicken broth, minced chicken, egg yolk, shio kombu, rye noodles. Plus ett extra ägg. Eller servitören ba gav mig ett extra ägg. Han kanske tyckte jag va gulli

Hade bra hårdag i tisdags pga någon annan stajlade det åt mig.

Hej från mig och Miranda!

Hej från mig och Linn.

Här är jag pepp på kväll. Precis som man ska va.

Min sista lunch i New York. Grönt ärtmos (smashed peas, så mkt snyggare på amerikanska) på macka med feta, mynta och pistagenötter. Gott gott gott. Plus hallonlemonad.

That’s all folks.

Här kommer en bok om kärlek som jag läst i tre olika länder, på vissa flygplatser och över en och annan måltid. Kärlekens väg av Alain de Botton.

Boken handlar om Rabih, en trettioettårig ung man som längtar efter den stora kärleken. En dag träffar han Kirsten på jobbet. Han jobbar på en stadsplaneringsbyrå och hon leder projektteamet på kundsidan. Han faller för hennes lugna, trygga sätt, hennes intelligens, mod och fräkniga kinder.

Ja, sen börjar den där kärlekshistorien som vi är uppväxta och uppfostrade med att längta efter. En tvåsamhet, ett bröllop, ett barn eller två, någon att leva bredvid.

Kärlekens väg handlar om Rabih och Kirstens liv tillsammans kombinerat med författarens filosofiska betraktelser kring deras relation. Vad är det egentligen vi kräver av ett förhållande?
Hur kommer det sig att så många förväntar sig att en enda person ska fylla alla ens tomma luckor och obesvarade frågor? Varför glorifieras förälskelsens första faser så till den milda grad att nästan alla förhållanden till slut når någon slags besvikelse? Är det ens värt det? Mår vi kanske bättre utan alltihop egentligen?

Jag tyckte mycket om boken. Den fick mig att känna mycket och tänka mycket. Även om jag nog hade uppskattat lite mer ur Kirsten perspektiv och stundtals ett tajtare genusperspektiv är Alains teorier intelligenta och intressanta, säkert extra så för någon som är gift och har barn.

Det var ganska komplicerat och psykiskt dränerande att läsa en bok om kärlek och relationer på ett filosofiskt plan när man själv för tillfället förlorat respekten på sin egen intuitiva förmåga.
För det är väl tyvärr så det fungerar med jobbiga break-up.
Och det är ju sällan den i förhållandet som faktiskt var ansvarig för de felaktiga handlingarna som måste stå ut med de kvarlämnade svallvågorna av sorg –  det blir istället den som stod bredvid och valde att blunda för det. Man tillät sig att bli så blind att man intygade sig själv att det bara satt i ens huvud. Man blev till och med intygad av den man levde med att det var så.

Jag slås dagligen av skammen över att jag inte var mer intelligent än så. Att jag inte fattade.
Att man aldrig kanske kommer se det sedan heller för att man aldrig vill. Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha. För mig är den nästan orimlig att bära, jag paketerar den fint i någon låda och tänker på annat.

Och precis som karaktärerna i Kärlekens väg kommer vi göra säkert samma misstag om och om igen tills vi dör. Så är kärleken, fett flyktig och så förbannat skör.

Boken finns här och här.