Sandra Beijer

– dorothy koomson

✉
Fina Sandra!
På tal om andra lifehacks – vad gör du för att bota ångest? Du kanske har skrivit om det förr, men skulle vara skönt att läsa ett inlägg där man bara får höra hur någon annan hanterar sin ångest. Steg för steg typ. Du har ju säkert en annorlunda ångest än vad jag har (EXTREMT existentiell för min del, för det är så himla kul att ha). Kanske går det i perioder. Men det är iaf något jag tror att många skulle uppskatta. Puss

✎
Hej och puss.
Självklart kan jag skriva lite om det. Jag jobbar just nu ganska mycket på att förstå min egen slags ångest. Ibland är jag bra på det. Ibland är jag helt sinnessjukt dålig.
En sak som jag tror varit bra för mig, som jag insett bara på sista tiden, är att erkänna för mig själv att jag just nu faktiskt har ångest.
Jag har tänkt så länge, det är bara ett break-up folk har det värre skärp dig.
Men tyvärr är det ju så bara nu. Att jag inte är särskilt lycklig.

En klok läsare skrev såhär till i kommentarsfälltet förra veckan och jag tyckte det var så himla fint:

”Hade en så fucking pissig helg härom veckan och mådde sämre än nånsin och det skrämde mig så himla mycket men tänkte dela med mig av en fett banal grej en vän sa till mig som ändå hjälpte mig sjukt mycket: det är inte farligt. Det är inte farligt att känna saker även om det e jobbigt och en tror att allt håller på att gå under och rasa men det gör inte det, det är inte farligt <3″

Så sant. Det är inte farligt och därför är det okej. Man får vara ledsen ibland, man ska nog det till och med.

Här kommer lite olika strategier jag använder mig av när huvudet börjar krampa och krympa. Och obs, jag vill inte förringa någon som lider av depression etc. Jag vet att det finns så himla många som har det värre och att min lista säkert är banal. Men kanske kan den hjälpa någon.

✖ Ta sig ut.
Ut med dig bara. Förra veckan snittade jag på en mils promenad om dagen. Säger högt till mig själv: Nu går du ut, Sandra. Du har en kvart på dig att ta dig ut i trappuppgången.
Och sen tänker jag att jag får köpa en to-go-kaffe när jag väl kommit ut ur dörren för att typ längta till något.
Man kan inte sitta inne, väggarna har en tendens att röra sig inåt.

✖ Vänta ut det.
När det är extra jävligt och trycket kommer som en påse tungt varmt vatten i mellangärdet så knyter jag händerna, blundar och väntar ut det. Räknar ner från 30 och försöker tänka på bra saker.
Ett problem jag har haft allmänt är att den ”trygga plats” som jag tänkt på när jag haft svårt att sova, längtat hem när jag varit på resor eller varit rädd tidigare har varit morgnar i sängen med honom. Den platsen kan jag ju inte ha längre. Jag har ännu inte hittat en ny specifik plats men jag försöker tänka på typ gröna löv, sol genom gardinen, grus på gatorna. Våren är typ min nya trygga plats?
Jag tänker även ibland när jag inte kan sova/vaknar upp i natten av hjärtklappning att min säng är aaaaas-liten, typ får plats i nåns handflata? Vet inte riktigt varför detta hjälper men det gör det.

✖ Läsa om andra som har ångest.
Man känner sig mindre ensam om man läser om andra som inte är så glada. Det märker jag själv när jag läser kommentarsfältet härinne, att många känner sig lättade över att jag är rätt ärlig kring mitt mående. Så njut av att jag mår lite kasst vetja! : D Hehe, nämen skoja, jag tror inte att det handlar om någon endaste form av skadeglädje utan känslan av att man gör det här ihop med flera andra.
När jag låg och hade söndagsångest för några dagar sedan hjälpte det mycket bra när jag scrollade på instagram och såg att Calle Schulman också hade det jobbigt.
Vi göre tillsammans!

✖ Skriva ner det du tänker på.
Har världens längsta dagbok i anteckingsappen där jag skriver ner exakt det jag känner för stunden. Skriver även ner fiktiva samtal till honom så att jag inte ska ringa honom.

✖ Ha en första-hjälpen-person.
Jag tror det är mycket viktigt (om det är möjligt alltså) att ha en person som man kan stödja sig på. Jag och min mamma bestämde att hon ska ringa mig varje dag tills jag mår bättre igen. Ibland pratar vi i en timme, ibland i två minuter. Men det gör att jag känner att jag inte är ensam i det jag känner och om jag faller kommer någon vara där. Det gör också att steget till att våga ringa när man är extraledsen blir enklare. Jag kan ofta känna att jag inte ska tynga ner någon, men i och med att jag och min mamma bestämt att jag får göra det med henne vågar jag stödja mig mer mot henne.
(Tack mamma för att du finns. <3)

✖ Gå i terapi.
Om man har möjlighet att göra detta hjälper det mycket att gå och prata med någon professionell. Jag har stor respekt för min terapeut och lyssnar därför särskilt noggrant på henne. Hon har ju hört tusentals människors historier om ångest. Vi jobbar en del med panikstrategier eftersom jag lyckats hamna i sådana ibland. Hon sa också till mig förra veckan att jag liksom inte ska känna mig stressad. Tre månader är en kort tid. Man får vänta lite till och det kommer gå bra att vänta lite till.

✖ Andas.
En timme i taget. Det kommer gå över, det tar lite tid bara. När det är som allra värst – en kvart i taget.
Det är inte farligt ♡

Jag har alltid varit en jäkel på att dokumentera mitt liv och idag tycker jag att vi bläddrar lite i mitt fotoalbum från 2005.

Vintern 2005 var jag 20 år och såg ut såhär. Lugg och trassligt hår, peter pan-kragar under tröjor, diadem ganska ofta och alltid alltid svart eyeliner. Jobbade natt på Seven Eleven och pluggade genusvetenskap på Stockholms Universitet.

Bodde tillsammans med (och var kär i) den här personen: Tobias.

Annars hängde jag jämt med Filip.

Johan.

Joakim.

Och Jonna och Tove.

Både jag och Tobias hade färgat av våra kolsvarta hår några månader tidigare och då får man jäääättemycket rött pigment i håret : )

Hade jämt med mig kameran. Här har vi en fika på Saturnus.

Här öl på sunkbaren Treat. Där kostade en 50 cl öl 22 kronor och vi var där så ofta att vi hade med egna blandskivor med Håkan, Smiths, Kent etc så att dom spelade vår musik när vi hängde där ^^

Jag, Tobias och Filip peppiga på indieklubben Metropolis.

”Pose innan jag gick hemifrån*

Jag och Filip på Treat.

Filip och Nathalie på Mettan.

Sån himla tur att alla fick vara prinsessor. <3

Här har vi bildserien ”I väntan på buss 44”.

Och här är den sista sidan i detta fotoalbum – i slutet av april när våren äntligen hade kommit och vi hängde på Mariatorget.

Puss 2005, du var så gullig och indie.

☆

Liknande inlägg:
Mina fotoalbum 1997-1998.
Mina fotoalbum 1998-1999
Mina fotoalbum 1999 – 2000
Sexton år och odödlig.
Foton från 1992-2005.

Translation. Photos from 2005 when I was 20 years old.

Breakfast Mac and Cheese.
Detta är så over the top att man bara måste älska det? Massa ägg massa ost massa pasta, dessutom till frukost

This week’s photographer: Nina Andersson Voigt
Emma Svensson lyfter varje vecka en fotograf hon tycker är intressant och förra veckan var det Nina Andersson Voigt. Blev kär i hennes bilder!

Kul på Twitter.
Jag gjorde ett inlägg för någon vecka sedan eller två med twitter-statusar som jag favoriserat. Julia gjorde sedan sin egen version av detta inlägg. Garvade så mycket.

My daily make-up routine.
Flora har gjort ett inlägg om hur hon sminkar sig och jag blev helt mesmerized av denna video. Jag insåg plötsligt hur sjukt mycket mer skillade folk som är bra på att rita och måla måste vara på att sminka sig? Hon pratar om hur skuggor faller och ja ba o_O
Har noll öga för sånt här själv. Önskar jag hade!

Idag gillar jag magiska fantasivärldar.
Annika har skrivit ett inlägg om magiska fantasivärldar i papper och socker och annat. Fint <3

Mer fashion och vårinspo.
Ida har publicerat lite inspo från vårens catwalks och annat fint. Glitter och sagolikt och inspirerande.

Translation. 6 posts I like on other blogs.

När går du upp?
På vardagar någon gång mellan 07.45 och 08.30. På helgerna när jag vaknar. När jag jobbade i USA började vi tio varje morgon, och jag upptäckte där att det var den perfekta tiden för mig att gå till jobbet. Så nu när jag är min egen chef har jag bestämt att det är då jag börjar också.

Vad är det första du gör varje morgon?
Går till köket och sätter på en kastrull med ett ägg och sedan duschar jag. När duschen är klar är ägget klart! Då är det frukosttajm.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?
Fixar håret och sminkar mig på ungefär 30-45 minuter. Jag vet, jag är långsam men jag hatar att stressa på morgonen. Sjunger även en hel del framför spegeln till sexiotalspop när detta sker.

Är frukost viktig?
Utan frukost fungerar jag ej. Igår smulade jag ner pepparkakor i mitt te istället för i filen och fattade det inte förrän efter typ en hel minut.

Vad äter du till frukost?
Just nu fil för att jag hade det hemma. Men annars två knäckebröd (oftast med pålägg som räkost, kaviar, hushållsost eller jordnötssmör), te och ett löskokt ägg.

Är du morgontrött?
Fy 17 så jävla morgontrött. Vill helst inte tala med någon alls de första tre timmarna som jag vaknat.

Vad har du för alarm?
Läggdagsappen som jag bloggat om här.

Hur ser en perfekt morgon ut?
Vaknar bredvid en väldoftande ung man med breda axlar som inte vill göra något annat än att ligga med mig hela morgonen. Sen gör han mac&cheese med gruyereost till oss som vi äter i sängen med fönstren på vid gavel.

Vad är det bästa med morgonen?
Är ju ingen morgonmänniska direkt, särskilt inte nuförtiden när jag vaknar ensam. Men jag gillar att äta frukost och att lyssna på hög musik.

Hur går du helt klädd på morgonen?
Inget alls oftast. Men klär på mig ganska fort för dagen.

Lista från Kissie.

(foto: janne naess)

I helgens publicerades en intervju med mig i Dagens Media med fokus på mitt yrke som ”influencer” och hur jag tänker när jag går in i reklamsamarbeten. En väldigt fin intervju tycker jag. Har blivit intervjuad ganska mycket genom åren och det märks verkligen när det är en duktig journalist och inte.

I alla fall.

Det här med att märka reklaminlägg är minst sagt en aktuell fråga just nu, så jag kände att jag ville skriva lite mer om det utöver intervjun. (Läs den gärna först, orkar inte upprepa mig ang det som står där).

☆
Så:
Jag är en av dom som varit en så kallad storbloggare allra längst. Jag går in på mitt tolfte år som bloggare nu och mitt åttonde år som egenföretagare. Som det ser ut nu fakturerar jag en fast summa till Metro Mode varje månad + får betalt för de samarbeten jag gör utöver. En ganska vanlig modell tror jag.

Det är ett faktum att bannerdöden kommer att ske inom några år. Då kommer dom redaktionella samarbeten man gör vara det som man i huvudsak får betalt för och lever på.
Alltså är det extremt viktigt att bloggare lär sig att göra intressanta, relevanta samarbeten för sina läsare som passar in i flödet och är trovärdiga. Det är även viktigt hålla en rimlig nivå på samarbeten och inte ”spamma”, samt även såklart att läsarna förstår att samarbeten inte är något ”fel” utan snarare ett måste i och med att läsa bloggar inte är en betaltjänst.

Med det sagt, här är grejer som jag tänkt på, grejer som jag tycker är problematiska och som måste förändras om bloggen som idé ska kunna leva kvar:

→
Du gör inte samarbeten för din egen vinning utan för din målgrupp.
Först och främst –  vad flera bloggare måste förstå är att samarbeten inte är något för dom själva för att kunna leva ett lyxigare liv. Om bloggen är ens yrke måste man behandla samarbeten precis som vilken tidningsredaktion som helst. Man måste tänka: vilka varumärken är relevanta för min målgrupp? Både ekonomiskt, åldersmässigt och såklart som man själv kan stå bakom.
Jag tycker exempelvis det är ganska konstigt när bloggare flyger första klass med typ Emirates till nåt femstjärnigt lyxhotell som ett samarbete. Hur många av läsarna har råd med det här? Antagligen en promille.

När jag och Flora tågluffade runt i Europa förra våren i samarbete med Interrail tycker jag är ett exempel på ett bra samarbete för just mina läsare. Jag hade nog aldrig kommit på att göra den resan privat – men den gick rakt in i min målgrupp och något som många har råd med och därigenom gynnar den både avsändare och mottagare. Plus roligt innehåll för bloggen då obvi. Bra innehåll är A och O i ett samarbete.
Om jag sedan har lust att åka till nån söderhavsö och dricka champagne bör jag göra det för mina privata pengar.
Obs jag säger inte att detta exempel gäller alla, men ni fattar dealen: tänk på mottagaren och inte på dig själv.

→
Bloggare får inte sätta sig på tvären när läsare klagar – lyssna på dom.
En annan sak som jag tycker är lite märklig är när bloggare tar illa upp när deras läsare klagar över dåliga samarbeten. Den direkta kontakten med läsarna är ovärderlig för en bloggare! Säger läsarna att det är irrelevant eller tråkigt så måste man som bloggare kunna ta åt sig av den kritiken.
För att göra ett samarbete intressant bör man lägga ner mycket tid på det specifika inlägget och hela tiden försöka tänka på vad man själv hade uppskattat som läsare.
Obs – detta bör ej förväxlas med dom kommentarer som är ”hej, tänker sluta läsa din blogg nu, du säljer ut dig själv”.
Som läsare måste man förstå att bloggaren behöver gå in i samarbeten och dessutom att ett samarbete inte alls alltid är lika med dåligt. Det går att göra jätteroliga, intressanta samarbeten. Dessutom tror jag att en del bloggare ibland tänker att de inte vill märka ut reklam för att de är rädda för just dom kommentarerna. Så kan vi ju inte ha det.
Både bloggare och läsare bör vara uppmärksamma och inlyssnande mot varandra.

→
Reklamombudsmannenmåste förstå hur en blogg fungerar.
Ett annat problem med att märka ut inlägg är att Reklamombudsmannen måste förstå hur en blogg fungerar. Jag läste att Blondinbella satts dit för att hon inte publicerat logotypen i ett samarbetsinlägg. Vad är det för sjukt?
Ett blogginlägg är INTE en annons utan ett redaktionellt samarbete. Om vi ska kunna göra bra samarbeten måste det finnas spelrum. Att märka ut högst upp och längst ner borde räcka. Läsaren ska självklart veta att det handlar om ett samarbete men man måste samtidigt kunna jobba med varumärket journalistiskt.
Jag pratade med Michaela Forni förra veckan och tydligen ligger RO på henne om att hon måste märka ut dom inlägg som handlar om hennes bok som ett samarbete med förlaget. Detta är ju helt knäppt tycker jag – det handlar ju om kultur. Gudars. RO måste behandla blogg på samma sätt som månadstidningsmagasin typ.

→
Alla måste inte vara poliser.
Jag tycker att det just nu känns lite som en häxjakt mot enskilda kvinnor. Visst att flera bloggar ”fular sig” och det är såklart inte okej, men många gör faktiskt så gott dom kan. Reglerna för märkning av inlägg förändras hela tiden och ibland kan man som bloggare heller inte riktigt vara säker på hur man ska göra. Därför borde dom portaler som bloggare ligger på vara duktigare på att utbilda bloggare och förklara vad det är som gäller. Jag har även lärt mig massor av Influencers of Sweden som fungerar som ett slags fackförbund för bloggare kan man väl säga. Är du bloggare – bli medlem där, kolla vad som gäller! Jag har också gjort misstag genom åren, men det har ju inte varit med mening utan för att jag inte haft koll. Glöm inte  – en bloggare är också bara en människa. : )

→
Detta är även en feministisk fråga!
Tro det eller ej, men detta är även en feministisk fråga. Precis som allt i livet faktiskt, det finns alltid en feministisk vinkel att applicera. Vet ni vilka sajter som inte behöver märka ut adlinks, samarbeten, gåvor etc? Sportsajter. Ingen lägger någon press på de klassiskt manliga intressena och hurvida det ska märkas, eller skattas, eller anmälas och allt vad det är. Trots att dom har jobbat precis på samma sätt som bloggare i flera år. Inte okej. Så konstigt att ingen skriver om det här.

Nu kommer jag inte på mer att säga om denna sak just nu!
Hej så länge!