Sandra Beijer

Vaaaar var solglasögonen ifrån nu igen? Någon zötis som minns?
Wildfox!

Åh Sandra, kan inte du fixa ett boktipset-konto? brukar älska dina boktips ju och vore trevligt att följa lite mer vad det är du läser.
Enklaste är att kolla i min kategori ”om böcker”!

what jobs do your parents have?
My mom and my stepdad have a swedish television production company called titan television.

Alltså finns det något bättre än hundmagar?
Nej! <333

Så himla fina bilder du tar. Vilket format använder du? 6:6?
Tack! Oj vet inte, de fyrkantiga tar jag med min iphone och gör de liksom bara fyrkantiga i appen Snapseed.

Hej Sandra! Jag har läst din blogg i väldans massa år men alltid tagit mig för att kommentera några av dina inlägg (ja jag är ströttförtjust i din blogg så klart, det ska också sägas!) men nu är det dags. Du läser väldigt mycket just nu, och som jag sett vill alla dina läsare hjälpa dig till nya titlar (inspirera den som inspirerar). Jag pluggar litteratur och retorik plus jobbar i en bokhandel och känner att nu jädrans ska jag också ge lite tips! Hoppas att det faller på läppen! 🙂
Sommarboken av Tove Jansson
The Bell Jar av Sylvia Plath
A Room of Ones Own av Virginia Woolf
All My Friends Are Superheroes och The Tiny Wife av Andrew Kaufman
Tack för tipsen! Sylvia och Virginias måste jag ju förstås läsa och sommarboken av Tove Jansson ÄLSKAR jag (skrivit ett inlägg om den här). Den sista har jag inte hört om men ska kolla upp! Bra med boktips <3

har du läst virgin suicides? tror du skulle tycka om språket.
Inte läst men älskade förstås filmen!

Tänker du på honom än? Hur känns det om du gör det? Puss.
Ja jo det gör jag ju, men på ett annat sätt än förut. Jag saknar honom inte längre på det där sättet, jag är mest förbannad över hur uppbrottet tedde sig och månaderna efteråt. Var så himla himla ensam alltså. Man måste vara snäll mot den man gör slut med, så är det faktiskt.

Åh, superfina! Köpte du de online eller i en affär? Är också på jakt, och halva priset tackar man ju icke nej till, hälsar plånboken. Puss Sandra!
Jag köpte dem på sneakersaffären som ligger på regeringsgatan, tror den heter Cali Roots? Annars finns de här till fullpris.

Nä nu vill jag allt veta vem den mystiske mannen är!!! <3
ja jo jag träffar någon just nu som jag tycker en väldigt massa mycket om. Men jag måste få ta det lite i min egen takt. Mitt hjärta var så jäkla uppfläckt och trasigt för inte alls länge sedan och jag vill vara försiktig med den här nya personen ett litet tag till. Ha honom för mig själv. Han är fin i alla fall.

Sandra, har du hört att Cory Monteith har dött? Du som gillar Glee och allt.
Ja gud vad megahimlasorgligt det är!!?? Finn var min absoluta favorit och Lea Michelle måste vara så sjukt ledsen alltså. Hemskt hemskt hemskt.

Hej fina Sandra 🙂 Jag undrar vad som hände med resten av din frågestund? Jag frågade för flera månader sen, då sa du att du hade jättemånga svar kvar, men dom kom aldrig. Hur som helst, min lilla fråga var vilka som är dina 3 bästa karaokelåtar 🙂
Hej förlåt, min dator pajade ju i april och sen dess har jag haft en himla röra att hitta saker för de ligger i mappar som ligger i mappar som ligger i mappar (inception deluxe). Mina favvokaraoke-låtar äri alla fall Gwen Stefanis Hollaback Girl, Spice Girls – Spice Up Your Life och Bobby Vee – Take Good Care of My Baby

Åh, Sandra! Någon gång gjorde du ett inlägg med hur du såg ut vilka år. Kan du inte länka till det? Eller göra ett nytt? För min stil är mera din still runt vad jag tror är 2008-2009, och vill ha inspiration! Eller kan du inte göra ett längre inlägg för varje år! Stor kram, hoppas din semester är underbar!
Javisst, här är 2008 och här är 2009!

åh jag älskar din blogg så mycket, men tycker verkligen att du bör fixa till textstorleken. himlans jobbigt att läsa numera.
Textstorleken är mindre än när nya sajten lanserades, cirkus tre punkter mindre. men mindre än så går tyvärr inte för tydligen är den kodad i hård html eller hur man ska säga. vi får bara vänja oss helt enkelt. har du mac kan du hålla in kringlan och klicka på minus-strecket så krymper sidan lite.

Du vet din playlist på Spotify med covers? Det är en av mina absoluta favoriter! En liten grej bara, två personer har påpekat att Personal Jesus minsann gjordes av Depeche först och inte av Johnny Cash, så har du lust att ändra ordningen på dem så jag slipper fler besserwissrar vore det gulligt. Jag har då ingen koll på vem som gjorde vilken låt först. 🙂 Kram!
haha tack yes fixat! 🙂

Var kommer Ninas läppstift ifrån??
Jag troooor att det är ett från Chanel från sommaren 2011, men jag är inte alls säker. Minns att vi letade efter ett sånt till henne då. Men fråga henne på hennes blogg vetja!

hi Sandra, since you talked about how you did not get help from your parents when it comes to your career…how could you get a job in New York without speaking perfect english? I was wondering about that for a long time…
I was hired because they liked our portfolio. I was hired as a conceptual creative and worked with big ideas and digital stuff more than writing headlines. Perfect english wasn’t necessary, we had a lot of people from different countries at the agency.

Min bästa vän i hela världen har blivit dumpad av killen hon varit tillsammans med i evigheter, trodde hon skulle gifta sig med och fortfarande är väldigt kär i. Jag gör allting för att vara där för henne, men vad jag än gör känns det som att jag säger fel saker.
Vad ska man göra egentligen? Speciellt när jag har världens bästa förhållande och hon blir ledsen bara jag får sms av min sambo i närheten av henne. Blä.
Att du bara är där för henne räcker. Sånt här tar tid och gör förbannat ont. Hon kommer va ledsen och trasig, och även om det kanske inte känns så nu är jag alldeles säker på att hon uppskattar att du är där. Hör av dig ofta, ett sms räcker att du tänker på henne. Fråga varje kväll om hon har något att göra. Kolla på film med henne, gå promenader med henne. Man är så ensam så ensam och orkar inte riktigt höra av sig till folk, men blir så glad när andra gör det.

Tackar som svarar! Undrar varför du inte följer Ea (Paris-kompisen) på Instagram. Du gjorde väl det förut?
Jovisst gör jag det!

Och en fråga till eftersom du ger riktigt bra svar. Vad skulle du göra om du inte fick något stöd från din familj, inte bara för dina drömmar men också hur du är eller vad du gör. Allt ifrågasätts, kritiseras, diskuteras eller så sås rädslor typ men vågar du verkligen det? Det känns som att vad de än kommenterar förstörs lite grann Jag bor i en annan stad men att bara bryta med dem är inte ett alternativ och att hålla det mesta för sig själv går ibland men rakt inte alltid(tänk jobb, var du bor, vad du gör) Att ta upp det med dem gick då rakt inte och att bara inte ta åt sig hmm det har jag inte lyckats med än. Hur frigör man sig.
Oj jag har inte så mycket erfarenhet av det här alls, men det låter fruktansvärt jobbigt och hemskt. Mitt enda tips är att prata om det, vara tydlig och stenhård och kanske till och med fråga VARFÖR de gör det här? Men jag förstår om det är svårt. Är det någon som har mer erfarenhet så får ni väldigt gärna skriva i kommentarerna.

En liten fråga. När du hånglar med någon. Vem är det? Är det dina vänner, okända? Alltid samma, tjejer,killar?
Haha det är väldigt olika. Oftast har det varit någon jag halvkänner och träffar på en fest.

T-shirten är så fin! Såg att det var polyester i den, har den blivit noppig?
Nej inte alls, himla bra kvalité!

käraste sandra, hur tusan kom du igång med skrivandet? jag har historier som bara vill ut, men som fastnar på vägen och så slutar det med blanka blad och ”spara inte” och ingenting känns rätt. jag vill ju skriva mer än någonting annat, men börjar tvivla på om det någonsin kommer funka.

jag har samma fråga! samt ett par till… hur kommer du på ideer att skriva tex en bok om? hur väljer du ut vilken du ska skriva om ifall du gillar alla lika mycket? …. och om man har ¨personer som bara vill ut¨ men ingen direkt handling… vad göra?
Alltså, jag har ju försökt skriva något längre sedan jag var typ femton år, så det tog ju en himla lång tid. Jag kom inte på riktigt igång förrän jag var på en ganska lång semester (tio dagar) och helt plötsligt fick jag tid att bara få vara ifred och skriva. Jag hade en idé till en historia och så började jag bara och hoppades på vägen att jag skulle lyckas få ihop det. Jag skriver aldrig från början till slut utan hoppar runt i kapitel. Skrev sista kapitlet ganska tidigt till exempel. Jag tror att det är bra att göra upp ett skelett för boken så att säga. Jag gjorde som en lista vad jag ville skulle hända ungefär i varje kapitel, inte längre än en mening. Då fick jag en bättre överblick och så var det enklare att fylla i hålen. Jag hade flera idéer på längre historier och började egentligen skriva på allihopa (tror det var 3 st) men insåg ganska fort vilken det var som jag själv fastnade för mest och då föll de andra bort naturligt. Jag skrev på kvällarna efter jobbet (hjälpte nog mycket att jag inte ägde någon tv). Ett annat enkelt knep när man får skrivkramp är att läsa en bok. Kanske låter självklart men det tycker jag inspirerar massor.

Waaaaw var har du köpt bikinin? Så snygg!
Jag köpte den i Paris på en kedja som heter Pimkie. Inte så mycket tjusigt därinne egentligen men fastnade för bikinin!

Hej Sandra, vilka fina svar! Jag har en fråga… Vad gör man om man varit utbränd ett bra tag men inte känner sig bättre trots att man slutade jobbet som var en del av orsaken, har testat en massa olika terapier/metoder osv… Allt går bra så länge jag bara gör roliga saker… men så fort det kommer något krav eller vardagliga sysslor eller jobb eller så… då blir det för mycket… Jag vet att du inte är någon terapeut, men tack för svar ändå…
Jag har ingen erfarenhet av utbrändhet men min kompis Nina skrev ett jättebra inlägg om det för ett tag sedan. Här hittar du det.

.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.

Förra veckan lagade jag egen pesto för jag kom på att det har jag ju aldrig testat förut. Till förrätt blev det bruschetta.

Du behöver (för ungefär 3  personer).
För pesto:
1 kruka basilika
En handfull pinjenötter (typ ett halvt sånt där paket man köper)
En dl parmesan
Olivolja
Vitlök (1-2 klyftor)
Pasta (jag tog pappardella pga min favorit)
Räkor (för att det är gott men man måste inte)

För bruschetta:
Baguette
Två tomater
En vitlöksklyfta
Mozzarella (om man vill)
Soltorkade tomater (om man vill)

Vi börjar med peston. Ta av bladen från krukan och mosa ner i en mortel. Man kan spara några blad för bruschettan.

När basilikan blivit till en röra (blir rätt fort), i med pinjenötterna. Pinjenötterna kan du rosta i en stekpanna några minuter så de får en gulbrun färg (när man rostar nötter har man stekpannan på rätt hög värme och använder ingen olivolja och rör runt ofta så de inte bränns). Kasta i en vitlöksklyfta som du delat i några bitar i morteln och parmesanosten + olivoljan. Mortla mortla. Salta peppra. Nu är peston klar.

När du sätter på pastavatten kan du göra bruschetta. Den kan man ha till pastan eller äta som förrätt. Börja med att sätta ugnen på 250 grader. Det kan du förresten göra innan du börjar med peston. Hacka tomaterna och blanda med basilikan du har kvar, finhackad vitlök och lite olivolja (någon matsked).

Gnid in brödet med en vitlöksklyfta och lägg i ugnen högst upp i cirka fem minuter. Om man vill (vilket vi gjorde) kan man lägga mozzarella och några soltorkade tomater på brödet innan man ställer in.

Ta ut när brödet är gyllenbrunt och lägg över tomatröran. Klart.

Oj vad passande nu har pastan kokat klart! Koka pastan 1 minut kortare än vad det står på förpackningen och kasta ner den i en varm stekpanna med peston och rör om. Jag adderade räkor också för det tycker jag passar fint till den här rätten. Rör runt i typ 30 sekunder i pannan.

Salta, peppra, addera lite extra parmesan och ät upp.

Translation. Last week I did home made pasta pesto with shrimps and served with bruschetta with mozzarella.

Såhär såg jag ut i torsdags när jag, Ulrika och Jenny var på Rosendals och åt lunch. Åt en sanslöst god ärtsoppa.

t-shirten med rackets är från wildfox, shortsen är från dr denim i modellen elsa och skorna är nike air max 1.

resten av dagen får ni se lite senare i veckan. glad söndag!
.

Translation: my Thursday outfit. T-shirt from wildfox, shorts from dr denim and sneakers by nike.

här kommer fredagens franska äventyr fast genom kameran på min dator.

Jag låg i en solstol hela himla dagen och lyssnade på sommarprat och skrev. Lyssnade på Jonas Gardells och Liv Strömqvists. Båda var så himla bra, megatips. Angående skrivande kommer också ett annat tips, Katerina Janouch har startat taggen #skrivjuli på twitter där alla som är sugna att skriva något längre kan peppa och hjälpa varandra. Himla bra grej.

Vid lunchtid åt vi pasta med citron, vitlök, basilika och mozzarella. Till efterrätt denna chokladmuffin.

sedan sov vi lite för att det är semester och man kan och när klockan var sex gick vi till mataffären med den här gullisen och handlade mat för kvällen.

vi grillade oxfilé och rödlök och åt vitlöksfräst potatis till. Somnade till ett avsnitt av Vänner. Fortfarande oerhört roligt tycker jag, trots tio år gammalt.

Translation. My Friday in Cap d’Antibes through photobooth. Hanging by the pool, eating pastries, hanging out with Milla the dog and making dinner.

här kommer svar på några av kommentarerna jag fått de senaste två veckorna. fler svar kommer snart, tar lite tid bara. puss.

Det känns som om det är väldigt länge sedan du skrev något intressant, ärligt talat. När du nu ens gör något nytt inlägg senaste månaderna har det mest varit fest- och lek- och skuttarunt-bilder, rätt enahanda för lite mer vuxna läsare.
Det är nog för att det är exakt det jag gör om somrarna. Festar, leker och skuttar runt. När jag alla de andra månaderna tillbringar majoriteten av mina vardagar framför en dator och kan sitta och skriva och fundera ut saker är jag kanske vid en dator en halvtimme om dagen högst på somrarna. Då blir inläggen så därefter, så har det varit varje sommar sedan jag började blogga och kommer nog (förhoppningsvis) fortsätta vara så. Längre inlägg och tankar och sånt kommer när temperaturen sjunker igen.

Seg uppdatering på sistone. Varför?
Ja, för att Rodeo byggde om sin sida och jag kunde inte blogga då. Nu är det som vanligt igen. Men på somrarna uppdaterar jag en gång om dagen istället för två för att läsarantalet sjunker de månaderna när alla är ute och ränner (och jag är ute och ränner för den delen också.)

Silikontröjan syftar väl till TV-programmet? Jag och min syster brukade alltid titta på det programmet! Dessutom hade min syster en hamburgartelefon  Funderar på om jag ska köpa en för min framtida bostad.
Yes! Silikontröjan syftar till TV-programmet som gick på trean då, runt 1998. Det var min mamma som producerade det, så jag hade ett gäng såna där tröjor : )

Hej Sandra! Vad roligt med banantelefonen, har du kvar den? Jag fick en för flera år sen av ett par kompisar efter som jag då var storkonsument av bananer. Det var som en grej. Min har en hemskt gäll signal när det ringer, var det samma med din? Nu känns det inte som att jag kommer använda den så mycket, det blir väl framtida barn, om det nu finns kvar fast telefoni när det är dags.
Banantelefonen finns inte kvar, undrar om någon egentligen har hemnummer längre? : ) Jag minns inte alls min signal, men låter rimligt att den var gäll..

Men alltså jag blir galen av nyfikenhet och bara måste fråga, när ni nu har guds välsignelse och så vidare…har du och joakim aldrig funderat på att bara typ…gifta er? eller åtminstone smita iväg på en romantisk semester och se vad som händer? eller har ni “been there done that” och insett att det inte var för er. för det är bara så OMÖJLIGT att förstå att ni inte har ihop det…det verkar ju så perfekt härifrån bakom skärmen liksom…. förlåt.
vara bara tvungen.
hållit tillbax det ett helt år nu liksom.
Haha, nej jag och Joakim tänkte inte rymma iväg och gifta oss : ) Jag och Joakim är först och främst bästa vänner. Men vi har tummat på att om vi båda är ogifta när vi är 40 så rymmer vi och gifter oss och bor på nån varm plats och lever lyckliga 4-ever.

Har ett problem. Jag är 24 år och känner inte riktigt att jag har några vänner. Alltså jag umgås ju med folk, och någon har jag känt i 16 år, men ibland känns det som att de har så många andra att jag lika väl kan försvinna för gott. Har jag bara världens sämsta självkänsla? Eller kan du/ni också känna att folk liksom inte VILL vara med en men inte ursäktar sig typ. Ibland känner jag mig så himla himla ivägen, och jag tänkte väl förr att när jag är 25 har jag åtminstonde en person att lita på. Min äldsta vän brukade nämligen mobba mig varann dag när vi var yngre och det sitter i. Även om jag vet att hon inte menar illa nu så tar jag illa upp när alla tycker ett plagg är roligt och hon bara “de ser ut som dina sådana där byxor..”. Borde jag säga till att det känns? Är jag bara känslig kanske? Jag vill ha sådana kompisar som du har. Jag antar väl att även ni bråkar, men ni verkligen verkar älska varandra så himla mycket också! Hur hittar man dem? (och jag vet att den här frågan kan vara helt omöjlig att svara på).
Jag har träffat mina kompisar på alla möjliga platser, men majoriteten av dem har jag träffat på senare år. Jag har få personer i mitt liv kvar från min tonårsperiod, jag antar att det beror på att man växer ifrån varandra och förändras. Nästan alla mina kompisar har jag träffat genom skola och jobb, där det liksom är naturligt att man lär känna nytt folk. Jag tror att om man känner att man behöver nya bekantskaper kanske man ska försöka skapa och hitta sådana situationer? Börja på någon aktivitet, gå med i en förening, engagera sig politiskt eller vad man nu är intresserad av. Det gömmer sig framtida bästisar lite här och var och ibland man måste titta lite extra noggrant för att hitta dem. lycka till puss.

Sandra, jag har bara en generell fråga om det här med T. För ett tag sedan hade ni varit och tagit en fika, och jag bara undrar lite så där hur det var, om ni brukar göra det och om det i så fall inte kändes lite konstigt att göra det första gången? Och vad pratar man om?
Anledningen till att jag och T (min första pojkvän) tog en fika i somras var för att han var i New York och hade läst på bloggen att jag och Ludvig gjort slut och att jag var väldigt ledsen. Och då hörde han av sig. Vi hade inte setts på många år men det var en väldigt fin fika, i all trasighet. T och jag var ju ihop för väldigt väldigt länge sedan och har liksom inga känslor kvar för varandra. Men jag tror att man för alltid har något slags band med den man har älskat, man har ju en gång i tiden vetat precis allt om den människan. Man är på samma sida på något vis, vill att den andre ska må bra. Vi pratade mest om Ludvig, det var nog typ det enda jag pratade om då.

Hej Sandra! Har du några tips till en som vill byta jobb till något mer kreativt, starta eget eller frilansa… men som har så många olika ideer att jag inte vet vilken jag ska satsa på (tänk om den andra iden varit bättre osv) – och sen när jag väl påbörjar någon ide så tar jag den inte hela vägen? Hur väljer man bland sina ideer och hur behåller man motivationen när man väl valt?
Man ska väl börja med att köra hela vägen med den som är absolut roligast. Då brukar det bli bäst känns det som, om man gör saker som man tycker om. Man får liksom inte glömma att det finns så många människor som har bra idéer men aldrig riktigt tar tag i saken, så kör hårt liksom bara, jobba, ge inte upp, peppa dig själv, prata om det, sätt upp personliga mål och så vidare. Det är få som orkar, så om du bara orkar och kör är du unik bara där tycker jag. Lycka till! : )

Alltså vad gör man ens, när man trånat efter en kille sedan första gången man såg honom för snart två år sedan och då man konstant i sexmånader velat ha honom, honom och bara honom. Vad gör man när han försvinner för alltid, går ut ur ens liv? Vad gör man när man blivit full och gett ett litet brev typ -hej jag tycker du är så jävla snygg. och han inte hör av sig, inte säger tack, ingenting. Vad gör man när man knappt kan se på honom men om man väl pratar med honom så känns det så bra? Vad gör man om man verkligen gått i ett år och tänkt att “någon gång ska jag få honom, om så bara för en kväll” och det inte blir så? Och hjärtat och huvudet och kroppen inte tänker acceptera ett nej? FUCK bara. lol.
Man biter ihop och tar sig igenom det. Det finns liksom inget annat svar. När man gjort allt man kan, när man till slut måste inse att han faktiskt inte vill, då gråter man, då är man ledsen, slår sönder något, kramar en vän, lyssnar på sorglig musik, och sedan blir man arg och frustrerad och ja, en dag känns det lite mindre. Och en dag kommer det slutat kännas helt. Även om det inte känns så nu.

hej sandra. här kommer en fråga som jag hoppas att du inte tar illa upp av. ett svar vore fint.
Har du någonsin tagit illa upp över att du blivit sedd för din ekonomi? jag drar nu ganska stora slutsatser baserade på ganska lite fakta, men jag tänker mig att du växte upp i en familj där det var lite bättre ställt ekonomiskt än i genomsnittsfamiljen. Blev du/blir du ledsen när folk tänker att du “får allt du vill ha”, och att man minimerar dig till “en bortskämd snorunge”? för själv stöter jag på det ibland, och kan bli ganska ledsen. så fort jag åstadkommer något så antar människor att jag fått det genom min mamma eller pappa. jag tycker det är svinjobbigt. det blir som att allt jag gör i slutändan bara blir något som mina föräldrar gjort åt mig. det är svårt att få andra att uppfatta mig som en egen person, med egna erfarenheter och egen kompetens, för de ser bara mina föräldrar. Förstår du hur jag menar? Vad är dina upplevelser? Hur gör man för att komma undan?
tack för en jättefin, ärlig och vettig blogg. hoppas du har en fin dag. kram.
Hej! Ja alltså, det där är ju den vanligaste ”kritiken” jag får härinne, eller hur man ska kalla det. Att jag fått allt serverat och så. Då tänker jag såhär: först och främst, värre elakheter skulle man ju kunna få. Ja, det stämmer att jag är uppväxt i ”övre medelklassen” eller hur man ska säga, jag har haft det bättre ställt ekonomiskt än genomsnittsfamiljen. Och det kommer ju automatiskt alltid att finnas människor som tycker att jag har fått allt jag vill ha. Det gör mig inte så mycket så länge jag själv vet vad som stämmer. Mina föräldrar har inte hjälpt mig med kontakter osv en endaste gång och jag har levt på min egna lön sedan jag var 21. Självklart har man ett socialt kapital beroende på var man är uppväxt, har man akademiska föräldrar är det större sannolikhet att barnen kör samma bana och är man uppväxt i en trygg miljö har man mycket vunnet redan där. Men jag tycker inte att jag är en ”bortskämd snorunge”. jag har skapat min egen karriär och ingen har ju liksom ”fixat mitt visum till new york” eller ”skrivit min bok” och så vidare. Det är ju bara jag.

Hvordan “bruker” du spillelisten din “allt som är roligt att dansa till.” på spotify? Jeg har hørt litt på den og det er mye bra der, men den er også veldig random. Plutselig kommer noen veldig upbeat-låter og så noe helt annet. Bruker du shuffle eller spiller du den fra “a-z”? Sorry for merkelig og uforståelig spørsmål er bare nysgjerrig  PS. håper du klarer å lese norsk.
Haha ja den är väldigt spretig, jag brukar bara ha den på shuffle : ) kram

har du alltid med din systemkamera när du är ute på helgerna, blir det inte jobbigt att släpa runt på den?
Oftast har jag det, men tycker inte att det är så jobbigt, den är ganska nätt. Är ju van också, har släpat omkring med den nästan dagligen sedan 2007.

Hej Sandra! Måste bara få fråga vad du har under när du har kjol. Jag tycker alltid att det är jättesvårt att välja för jag vill helst inte ha något annat än underkläder under men samtidigt vill jag kunna röra på mig osv utan att visa rumpan för alla i närheten.
Jag har ju oftast strumpbyxor och då tycker jag inte det gör så mycket om man råkar se lite strumpbyxe-ass när man går i en trappa eller så. På somrarna använder jag oftast bredare trosor och sedan tycker jag ärligt talat inte att det är en så stor big deal om de råkar synas lite nån sekund här och där.

Sandra!
Jag vill fråga dig som har erfarenhet en grej. Jag har varit megamegakär i en kille i snart tre år. Han är ett par år äldre än mig men vi har en väldigt nära kompisrelation och umgås i samma gäng. Tidigare i år berättade jag för honom hur jag kände och så, men han sa att han inte kände likadant. Men fortfarande är han så fin och omtänksam och pojkvännig mot mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han ska resa och jag måste plugga klart, så han bara säger att det inte kommer funka. Vi träffas nästan jämt och jag tycker det är så jobbigt att inte få vara hans. Ibland får jag små ryck och är jättenära på att kyssa honom. Vad ska jag göra tycker du? Jag kan bara inte gå vidare – han är den finaste i livet.
Ibland när man blir kär i en kompis så måste man bara ta en liten paus från varandra tills det gått över. Man kommer hitta tillbaka till varandra, det är jag säker på. Men att vara runt någon hela tiden, som inte är kär i en när man själv håller på att gå itu, det är tortyr. Utsätt dig inte för det. Var ärlig med honom, han kommer förstå, och en dag kommer ni kunna vara vänner igen.

.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.