✉
Tycker du själv att du är snygg? Jag tycker det! Men jag kan inte låta bli att undgå, både du och din vän Elsa har era små manér framför kameran, har svårt att tänka mig att ni sitter och gör samma ”grimaser” i verkliga livet (vet inte vad grimas har för fin motsvarighet!). Har du/ni övat in den eller har den alltid funnits där? Är det när du gör grimas du tycker att du är som snyggast? Jag får en känsla att du tycker att du ser extra gullig ut (kanske binder ihop med din serietidning-figur-dröm)? När tycker du att du är som allra snyggast? Med vänlig hälsning, en tjej som ser ut som ett fån både i och utanför kameran
→ Hej och puss. Jag tror, att när man har bloggat i över elva år, så kommer poseringen utan att man ens tänker på det. Jag har tagit så många fotografier på mig själv att för mig finns det inte längre något ”skamligt” eller pinsamt kring det. Jag ba gör det. Jag struntar i om någon tycker att jag ”gör mig” snygg eller gullig, eller om jag släpper poseringen exakt efter att fotografiet tagits. En fotomin är ju något annat än ens vanliga uttryck.
Men med det sagt är det klart att alla gillar att bli fina på foton. Har till exempel efter att fotograferat mina kompisar i så många år lärt mig alla deras spegelminer och vet vilka foton de inte skulle tycka om att jag la upp på dom i min blogg.
Jag har även utvecklat ett slags ”skydd” för mig själv eller hur man 17 ska säga. Ska försöka förklara.
När jag tar foton till dagens outfit eller en selfie tänker jag liksom inte att det är jag på bilden? Jag tänker att det där är en annan person, det är niotillfemsandra. Det gör att jag inte sitter och stirrar sönder bilder på mig själv för att upptäcka fel. Har haft så mycket komplex (och har fortf en del) att jag nog hade blivit tokig om jag hela tiden tänkte att det var jag på bilderna. Och obs, jag menar inte att jag har skapat en bloggpersona som inte är jag, utan snarare att jag bara ser mig själv helt utifrån, som om jag publicerade bilder på en kompis. När någon kommenterar typ ”oj vad snygg du är!” tänker jag mer ”kul att de tyckte bilden var fin!” än ”härligt att någon tycker jag är snygg”.
Det är väl en ren slags överlevnadsstrategi. Tycker själv att jag har ett ganska alldagligt utseende ärligt talat, men att jag har många andra fina kvalitéer (och är en jäkel på att posera!). Tycker i överlag att folk är som snyggast när man får se dem irl och får ihop hela deras persona. Ett asstort garv eller ett spännande blänk i en blick är den ultimata snyggman för mig.
✉
Mitt bästa tips? Njut av hösten istället för att vara så himla negativt inställt till vintern. Jag älskar din blogg, och alla får tycka vad dom vill tycka om att vintern är på G, men det blir alltid så negativ ton i din blogg så fort sommaren är över typ. Hösten är fin, vintern är också fin, och jag känner att det intrycket du ger dina läsare varje tidig höst är ”kyla är hemskt och tycker du inte det är du knäpp”
→ Ah jag vet. Jag får lite kritik kring detta varje gång det blir kallt igen..Men jag klagar typ inget IRL så då känner jag att jag måste få vältra mig i klaaaaget i min egen kanal. Plus att jag försöker ju vända på det ibland genom att göra lite peppiga listor om kul grejer med vintern å sådär.. Erhm.
Önskar verkligen att jag inte var en så väderstyrd person. Tänker att det kanske väger upp i och med att jag är så orimligt pepp mellan maj-september?
Men! Tänk i framtiden när jag blir asrik miljardär och det varje gång på bloggen i oktober kommer ett ”So long! Nu drar jag till Bali fram till mars! Vi hörs därifrån!”. Det kan vi gemensamt längta till – när jag, Mange och alla våra corgis sätter oss på vårt jetplan till vårt slott vid havet. Sedan blir det bara massa inlägg med fruktsallader på stranden, dagens outfit med sarong och hundvideos när de jagar pinnar i sanden. Samt lite bilder från slottet då, kommer ha många fester där tror jag.
✉
Hej Sandra!
Litar alltid på dina kärlekstips hehe så här kommer en fråga. Jag tror jag börjat gilla en person, vi går i parallellklass och har hängt en del i grupp på sistone. Då är det SÅ kul och avspänt, känns som att vi klickat. MEN de få gånger vi varit ensamma (Max några minuter) har det känts som att det är lite ansträngt – han har blivit ganska stel och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Han är verkligen inte den flirtiga typen=svår att läsa av. Är trots detta typ säker att jag skulle vilja träffa honom ensam men är 1. Sjukt rädd att få nobben och 2. Osäker på hur det då skulle bli med gruppdynamiken. SNÄLLA hjälp, ska jag fråga ut honom, och isåfall hur? Är INTE van att dejta så några basic dejttips vore också toppen.
Tack för superfin blogg, kram!
→ Hej din puss. Grattis till att gilla någon, det är världens mysigaste (och jobbigaste) känsla. Att det blir stelt är inte så konstigt känner jag, det brukar det bli när man tycker om någon (och kanske han dig!). Jag tycker hjärnan rör sig helt panikartat när man sitter bredvid någon man gillar men inte vet hur hen känner.
Vad. i. helskotta. ska. jag. säga. tänker man och så slutar det med att man inte säger någonting. Så bara så du vet, du är inte ensam i detta.
Ang tips så skulle jag mjuka upp relationen mellan er genom att prata mycket med honom när ni är i grupp. Då är det inte lika läskigt och du har chansen att samla på fakta om honom. Alla människor gillar nämligen att prata om sig själva samt uppskattar när man minns info om dem. Vad lyssnar han på för musik? Vad gillar han för TV-serier? Vad är hans fina tröja ifrån? Var ska han resa härnäst? Vad gjorde han i helgen? etc. Plus följdfrågor då.
Sedan, när ni är själva, så kan du bara plocka upp något av det du har lärt dig om honom.
Ex: han berättar att han gillar Lorentz. Toppen, då kan du nästa gång ni ses själva kanske prata lite om den musikgenren, kanske har du hittat någon ny låt du tror han skulle gilla, en klubb han borde gå till, ett sjukt snyggt albumomslag. Musik är extra bra grej för det kan ju leda till att man delar hörlur (=kroppskontakt).
Efter det kanske du vet någon konsert han skulle gilla, så du frågar om ni ska gå ihop. PANG BOM datingmoment! Att hitta så naturliga övergångar är nyckeln när man är lite orolig tror jag.
Så: samla information om honom, visa att du minns den, ge honom uppmärksamhet om hans intressen, föreslå en gemensam aktivitet som är naturlig. LYCKA TILL. <3
✉
Vore kul att se hur en ljudbok blir till! Jag undrar om det är svårt att läsa? Och det måste ta så lång tid? Blir man inte väldigt trött i rösten??
→ Hej! Bara för det så fotograferade jag aldrig de dagarna jag var där för att det inte blev så av x antal orsaker. Men! Kan berätta! Jag var där 4 timmar om dagen i tre dagar och läste. Så totalt läste jag i tolv timmar.
Man sitter i ett ljudisolerat bås med hörlurar och läser från en ipad och sedan sitter en ljud-redaktör i ett annat rum med ett fönster emellan så man ser varandra. Hon sa till mig när jag läste för snabbt. Eller när jag läst för många kapitel efter varandra så att rösten började gå på tomgång. Hon instruerade mig lite då och då och gav input hur man ska tänka när man läser.
En bra grej var att hon sa att man ska tänka som om man berättade historien för någon och inte bara läste upp den för någon. Då hamnar man i ett annat mindset. Jag försökte också ”kapsla in” mig själv, som om jag berättade min egen historia, som om den hänt mig själv. Tur att boken är skriven ur ett jag-perspektiv. Eftersom hon är ledsen typ majoriteten av boken gick jag därifrån ganska dränerad hehe.
Man tar någon minuts paus i timmen för att pausa rösten lite men annars läser man i princip konstant under fyra timmars-sessionerna. Drack en liter vatten per gång jag var där!
Allt som allt var det en sjukt rolig upplevelse, hoppas ni som gillar ljudböcker kommer gilla min uppläsning.