Sandra Beijer

Livet går upp och ner ni vet och för tillfället är det en del ner. Bestämde mig därför för att dra ner tempot på blogginläggen fram till nyår. Hoppas okej. Allt jag gör går så otroligt långsamt och går minsta sak på ett sätt jag inte tänkt det som är det som att världen ska rämna under mina fötter. Vad är det om, blir så ledsen över att mitt hjärta inte kan bete sig. Nu är det så i alla fall, och idag kände jag att det kunde vara passande då kanske med en bokrecension av en av de sorgligaste böcker jag läst i mitt liv typ.

Det här är en tjock bok.
731 sidor och säkert en, två kilo. Så stor att min väska blivit kollad de tre gånger som jag gått genom security på flygplatsen för att de inte förstått vad för stor tyngd jag har i väskan.
Det var ett litet liv.
Hade jag vetat från början vad Hanya Yanagiharas hyllade roman handlade om tror jag inte att jag hade läst den. Jag har blivit så himla ledsen av den här boken. Den är så sorglig. Eller nej förresten, inte sorglig: brutal.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara har blivit rätt hajpad under hösten och när jag fick den i present när jag signerade böcker i Gbg (tack!) blev jag himla pepp. Jag hade absolut ingen aning om vad den handlade om mer än att det var några unga killar som släntrade runt i New York och försökte komma på vad de ville bli.

Så börjar också boken. Man får mellan kapitlen följa Jude, JB, Willem och Malcolm – fyra bästa vänner som drar omkring i Downtown New York, äter på små hippa japanska hak, går på hippa fester och utbildar sig inom varsitt hippt högstatus yrke. De har ett så starkt vänskapsband sinsemellan som många utestående i boken nästan anser komiskt.
Shit va fint, tänkte jag de första tvåhundra sidorna. Ska jag bara mysa omkring längs med New Yorks gator med de här grabbarna i 731 sidor och läsa om helg-förälskelser och konstfester i Bushwick?
Som en Girls i bokform liksom.

Men nähädå. Det skulle jag inte alls.
Efter drygt 350 sidor eller något sådant (har förträngt) förstår man att boken handlar framförallt om karaktären Jude. Till skillnad från de andra tre unga männen förstår man att Jude döljer en hemlighet. En hemlighet så mörk att han spenderar större delen av boken att dölja den även för läsaren. Den sipprar långsamt ut mellan sidorna, väver sig in i händelser allt eftersom livet fortgår.

Jag kan inte berätta mer utan att spoila för mycket. Den här boken tog tag i mig på ett sätt jag inte alls var beredd på. Sidorna är alldeles krullade av tårar. Jag har drömt om Jude om nätterna. Jag har skjutit boken under sängen för att slippa titta på den. Jag ställde till slut en timer på en timme om dagen för att tvinga mig själv att läsa klart den, kötta mig genom slutet för att slippa den.

Så ja – vill du läsa en bok på 731 sidor som kommer göra dig jävligt ledsen men få dig att känna mycket – den här boken är för dig. Men är du minsta skör, är dina känslor oberäkneliga och svåra att hålla i styr, läs något annat. Jag vet ärligt talat inte om det var värt det. Vill även utfärda en triggervarning till alla med någon form av självskadebeteende – läs inte denna.

Nu känner jag dock ett stort behov av att få tala med någon om Ett litet liv. Har någon här läst den? Snälla berätta hur du känner, det känns som att jag lever ensam med Jude inom mig.

Boken finns här och här.

Translation. Just finished A Little Life by Hanya Yanagihara. The saddest book I ever read.

☆ Helrosa Champion-set på runway.
☆ Acne höst -16’s glitterkängor.
☆ Den här franska bruden i basker och bomber.

☆ Alicia Silverstone på 90-talet.
☆ Glitterkjol från & Other Stories
☆ Ankelboots i sammet med bred dragkedja från W Concept.

☆ Sjukt fin bikini från Cupshe
☆ Bella Hadid fotad av Tyler Ford
☆ Bred guld-eyeliner över hela ögonlocket!

☆☆☆☆☆☆☆☆

Varsågod, lite fina historier från era liv om bra saker som hänt er under 2016. <3

☆
Att min bästis har flyttat in i huset mittemot och att vi börjar varje morgon med att vinka till varandra.

☆
Jag har fått en crush på jobbet som gör att min kropp reagerar på att lägga perfekta eyelinervingar, lukta gott och ha en positiv inställning varje morgon.

☆
Min killes föräldrars hund och mina föräldrars hund som båda är 10 år gamla blev sambos i tre veckor. De trivdes så bra ihop. Varje helg packade vi in oss i bilen med kaffe och kakor och låtsades vara en gullig liten familj vi fyra. Sen gick vi långa skogspromenader och folk stannade och ville klappa våra söta gammelhundar <3

☆
Bröt upp och lämnade pissig relation i november förra året. 38 år med en 5-åring, halvbra jobb och en gammal depression i bagaget tog vi vårt pick och pack och hamnade i en tredjehandslägenhet i Stockholms södra förorter. Det läskigaste jag någonsin gjort, men jag vågade till slut kasta mig ut och carpa den där jävla dagen.
Hade högt flygande planer om att härja (och ligga) sönder sommarstockholm, men blev matchad efter att jag funnits med på Tinder i ett dygn. Max – en ensamstående tvåbarnspappa från Bagis som visade sig vara den jag alltid har väntat på. Livet alltså!

☆
Ringde upp min favoritlärare från gymnasiet som nu är pensionerad och världens snällaste lilla gubbe. Någon vecka senare fikade vi på konditori i 3 timmar och pratade om språk, litteratur och våra liv

☆
Det var fredag och istället för att gå i skolan så kom hon jag är kär i hem till mig. På mitt badrumsgolv tatuerade vi varandra med hjälp av en synål och indiskt bläck. Blå skrev jag på hennes höft i min handstil och likadant gjorde hon på min. Nu kommer vi alltid ha varandra och alltid va med varandra. Sen på kvällen blev vi fulla i en lägenhet och kanske lite för mycket och kanske att jag kräkte ner oss båda. Men vi hjälpte varandra att ta oss hem till min säng där vi åt pizza och sen somnade tillsammans.

☆
Dejtar en i min klass. Ganska mycket i smyg. Har sex och skippar lektioner. NAAAAAAJSSSS!!!!!

☆
En fin grej som hände häromnatten var när min kille knuffade på mig för att jag snarkade. Men i själva verket var det vår gamla katt som låg i min famn och snarkade så högt att han väckte oss andra.

☆
hade saknat och väntat på honom i sju år och så plötsligt en dag i september så stod han nedanför mitt fönster med en burk ravioli i handen och log mot mig

☆
Att han hade gått och lagt sig men cyklade till mig bara för att hångla i min port

picture source.

Nyår nalkas och nyår är en av mina roligaste högtider tillsammans med midsommar. Alla är så finklädda, man dricker bubbel och räknar ner och hånglar. Fyra panggrejer alltså.
Ska vi kolla hur jag sett ut på nyårsafton genom åren?

2006.
För tio år sedan firade jag nyår på en hemmafest i Paris med min franska kompis Kris och min dåvarande pojkvän Tobias. + En jäkla massa fransoser då. Jag bar en röd klänning med rosett.

2007.
För 9 år sedan tog jag ingen outfit-bild på nyår till bloggen men hade på mig den här klänningen i alla fall. En klänning från Anna Sui som jag älskade och hade typ jämt när jag var ute den sommaren, hösten och vintern. Den hänger kvar i min garderob, fläckig av ciggmärken och rödvin.

Vi var hur som helst på en väldigt klassisk hemmafest om man är 23. Drack cava direkt ur flaskan, satt på golvet och stökade omkring.

2008.
Det här året firade vi nyår i Paris. Hyrde en lägenhet med några kompisar i Marais och så bjöd vi in alla vi kände i Paris och dansade i vardagsrummet natten lång. Jag hade överdimensionerad rosett och en röd klänning från Acne.

2009.
Detta året firade jag nyår i London med ett gäng kompisar. Vi gick ut och åt på restaurang och dansade på klubb. Jag hade svart från miniklänning från Whyred och rosettstrumpbyxor.

En bättre bild på klänningen från ett annat tillfälle.

2010.
År tvåtusentio hade jag samma outfit som på nyår 2007. Tog tydligen bara den här bilden på mig själv. Vi firade i New York (bodde där då), med långbord på restaurang och hemmafest i East Village.

2011.
Det här året åkte vi till Tulum i Mexiko över jul och nyår. På nyår åt vi på restaurang och sedan var vi på en strandfest. Jag bar en leopardklänning från Chloe Sevignys samarbete med Opening Ceremony.

2012.
Året därpå hade jag rosa hår, miniklänning i blå sammet och mycket höga buffalos.
Yes korrekt, jag var singel.

Vi åt middag på en restaurang i West Village och sedan var jag på ett rave i en kyrka i Bushwick.

2013.
Det här året bodde jag i Stockholm igen. Vi hade fest på ett hotellrum i stan och sedan dansade vi hela natten lång på tryckarklubben Natten. Jag hade silverkjol, magtröja i rosa sammet och sammetschoker.

2014.
För två år sedan hade jag guldklänning och platå-pumps.

Var så himla lycklig också, kolla det ser man i ögonen.

Elsa hade hemmafest hela långa dagen och natten och det var så himla himla kul.

2015.
Förra året hade jag en mycket revealing spetströja från Nasty Gal och kort kjol.

Jenny hade middag och fest och vi dansade med fönstren öppna för att det blev så varmt av all pepp.

Ingen aning vad jag ska ha på mig i år, det blir en spännande surprise helt enkelt.

☆

Translation. My outfits on New Years Eve 2006 – 2015.

✉
Åh, jag måste få råd av dig!
Hur ärlig ska man vara när man dejtar någon och hur mycket svår ska man spela? Jag orkar inte med den ångesten det innebär att inte veta och tänker att det är lika bra att vara ärlig. Samtidigt VET jag att man många ggr tjänar på att vara cool. Och chilla lite. Jag vet ju hur jag fungerar själv. Jag är 28 år, har gått igenom ett helvete med ett uppslitande uppbrott för 2 år sedan och sedan haft obra flörtar däremellan som har resulterat i hjärtesorg. Pallar inte att gå och vänta på att saker ska hända, därav att jag vill vara ärlig mot killen jag träffar nu. Men vill ej sabba något som skulle kunna bli bra. Detta tär så FRUKTANSVÄRT mycket på mig. Hjääääälp
→ Hej! Jag fattar. ”Spelet” och alla dess kringelkrokiga vägar är stressande. Jag förstår känslan att inte vilja bli sårad igen och därigenom försöka spela sval för att inte stå med hjärtat i två halvor några månader senare. Men av min erfarenhet är det just öppna kort som fungerar allra allra bäst. Att inte spela spelet, att säga: jag vill hångla med dig nu, eller; jag gillar dig nu så du vet.
Att vara tydlig och göra saker för att man själv vill dom underlättar otroligt mycket. Om man är modig och vågar detta det vill säga! Fattar också om man inte vågar, med mig kom det med åren.
Jag har så otroligt dåligt tålamod så jag orkar liksom inte vänta tre dagar med att höra av mig (om jag vill höra av mig), eller ”hålla på mig” för att det förväntas fastän jag vill ligga med nån snubbe på momangen. För mig har detta egentligen aldrig varit ett problem, snarare tvärtom – överlag gillar folk att förstå vad det är som händer. Och samtidigt så sållar man ut dom snubbsnubbiga douchebagsen som har föreställningar om hur tjejer ska vara.
Men med det sagt tror jag också på att inte spamma folk, men det gäller i alla relationer tror jag. Skickar någon mig 15 sms på raken (om man inte är mitt i en spännande konvo dvs) så gör det mig stressad och säkert irriterad också. Jag hör av mig när jag kan och vill, och vill inte att någon ringer mig 03 på natten eller smsar femtioelva ”varför svarar du inte?”.
Är man bara snäll och säger hur man känner kommer man ofta hur långt som helst. Oroa dig inte, det finns liksom inga hemliga regler, det räcker med att vara rätt rimlig bara.

✉
Hej Sandra! Är i en liknande situation som du. Och jag undrar hur ni gjort med allt praktiskt sen det tog slut? Saker ni köpt ihop etc. Hur kommunicerar man om sådant när båda är så ledsna och det sista man vill är att diskutera vem som ska ta vad och mycket man är skyldig. Ps. Jag bor kvar, han flyttar.
→ Grejen är att det var min lägenhet och mycket av det i lägenheten hade jag köpt, så majoriteten av sakerna ägde liksom jag. De grejer som vi hade köpt tillsammans eller som vi båda tyckte väldigt mycket om pratade vi om. Ingen av oss ville bråka kring det här (det är ju bara grejer) så oftast löste det sig ganska enkelt. Dom saker han verkligen ville ha kunde han väl få tänkte jag, det är inte hela världen. Och han verkade känna samma med det jag kände.  Bråk om pengar och materiella ting ger mig så jävla mycket ångest och då backar jag hellre 9 av 10 gånger. Men självklart förstår jag att det är en helt annan grej om man inte tjänar så mycket, är student etc. Men i vårt fall ville jag bara att vårt förhållande inte skulle sluta i ett tjafs kring en pryl och tack och lov verkade han tycka likadant.
Men om jag får ge ett tips så tycker jag att ni kan ses hemma i lägenheten och helt enkelt bara prata kring hur ni känner med grejerna. Och är det något som verkligen känns viktigt för båda får man fundera ut en plan. Att en av er helt enkelt bara får grejen eller att man köper grejen av varandra eller så. Kommer bli bra, men jag tror inte på att man ska vara småaktig och att allt ska vara ”exakt lika”. Det är på något vis omöjligt och kommer antagligen sluta med bråk och det kanske är värre än att få den där sleven typ.

✉
tycker det vore så kul om du skulle göra typ ett *reacting-inlägg* på gamla outfits/saker du har gjort kanske? men främst kläder pga minst jobbigt för dig att utvärdera kanske, samt väldigt kul att läsa. som då vi tittade tillbaka på din stil och du ba ”ful kjol”, det var konstigt underhållande och vore kul att se en liten sammanfattning av dina finaste/fulaste plagg genom tiderna enligt dig. du äger, pusskram
→ Hej och puss! Jag får det här förslaget i kommentarsfältet lite då och då av olika personer, och jag håller med om att det vore ett roligt inlägg! Men alltså – och detta kanske låter helt sinnessjukt – jag kan typ inte göra det? Jag tänker att dåtida Sandra hade blivit så himla ledsen om hon vetat att framtida Sandra skulle hålla på så med henne. Jag har haft många olika stilar men alltid känt mig fin – även om jag kanske inte skulle klä mig så nu. Men jag respekterar att jag som typ 23åring gjorde det och jag vill inte ta det ifrån henne med ett helt inlägg som är att skratta och peka. Eh. Förstår om detta makes no sense. Men så är det i alla fall. : )

✉
Hej coola du!!
En snabb fråga? Var kommer ditt köksbord från?
Ska sätta mig och leta i ditt arkiv nu men du/någon annan som vet kanske hinner före.
Väldigt fint och fin(?) storlek.
Kramkram
→ Det är från Habitat men några år gammalt. Men Habitat har väldigt många fina grejer. Finns online och har en butik i Skrapan på söder.

✉
Om du drar dig ner till Göteborg igen, så kan jag rekommendera Ramen-ya vid Linnéplatsen! De har flera urgoda tonkotsu-ramen!! Och jag vet att du inte gillar kylan, men jag är så avundsjuk på er snö!! Ni behöver inte ens julpynta, typ. Har du förresten några tips på julbord i Stockholm? Hoppas du har det fint <3 heja Sandra!
→ Tack för tips! Jag är ingen julbordstjej men jag har sett att många bloggare varit på julbord på Gamla Riksarkivet och tycker det ser så otroligt fint ut där! Café Operas julbord är också väldigt fint och anrikt liksom (men säkert ganska dyrt). De har en magisk efterrättsbuffé. Och Berns har ett asiatiskt julbord! Kanske svarade på denna fråga försent? Felåt isåfall.

✉
Sandra.
Jag kräver ett femtioelva mil långt kjol-inlägg.
Snälla??????
SJÄLVKLART har jag redan gjort ett sådant : ) Du hittar det här!