Sandra Beijer

Idag mina vänner drar jag och mina kompisar på festival!
I dagarna två ska vi dansa och dricka öl i Gagnef på Skankaloss. Min förkylning kommer älska mig eh. Men strunt i den. Ska bli 22 grader och sol (och lite regn men det behöver vi inte prata om).

Det här packar jag i min festivalpackning och ursäkta världsdålig bild men har så mycket att göra och borde egentligen inte alls blogga:
✖ Varm tröja! A & O!
✖ Mitt rosa denimset för man vill ju va fin : )
✖ Solisar ofc.
✖ Keps för dag 2.
✖ Vattentäta plimsolls från Wise Shoes. Så man bara kan tvätta bort smutsen med vatten!
✖ Lackkjol. Samma grej här ju.
✖ Spice Girls/Prada-tischa från Ebay.
✖ Godis för att det är gott och roligt att packa ner små presenter och ge folk när dom minst anar det.
✖ Resorb!!
✖ Extra batteri till mobilen.
✖ Vaaaaarm halsduk för Dalanätter är inte nådiga.

Pepp pepp pepp och lite nervös för att jag ska tappa bort alla. Men det är ju charmen också.
Hoppas jag får hångla med asmycket gulliga killar. Och dansa! Ska dansa mig full av träningsvärk.

Tar faktiskt inte med mig systemkameran i år.  Men fotar med mobilen såklart.

Följ mig på insta och snap för att hänga med i realtid om ni vill 🙂
insta: @sandrabeijer , snap: niotillfem.

Ses där! Då kramas vi!

Den största anledningen till att jag gillar kläder så mycket är nog för att det är som att leka. Öppna garderoben och fundera ut vem man vill vara idag. Lite som att ha en barbiedocka, ett stycke skogsdjursfamilj eller en Polly Pocket fast det är en själv nuförtiden.

I tisdags rebellisk femtiotalsbrud som rymt hemifrån på motorcykel med nån Danny Zuko-typ.

Danny vad gör du meeeed mig
<3

Skorna är Opening Ceremony, kjol Monki, jeansväst American Apparel och scarf från nåt gammalt ex. Håret gjorde jag med pincurls.

Rymde inte med nån enda kille i denna outfit tyvärr. Satt på mitt kontor och jobbade till klockan slog 17 och sen gick jag hem och lagade spaghetti med tomatsås och såg tio avsnitt av en serie.
Men alla dagar kan ju inte vara en film.

Eller

Idag gästar Farzad Nouri och jag Emilie Roslunds podd Singelrådet. Podden för alla singlar därute!
Och ni andra såklart också om ni vill.

Vi pratar om hur det är att vara nysingel, svenska killar vs amerikanska killar, förhållande vs vara ensam och sen så svarar vi på några frågor. En kille som behöver dejtingtips-hjälp och en tjej som brinner av hämnd (feel you girl) och undrar hur hon ska kanalisera det.

Sök på Singelrådet i din närmsta poddapp för att lyssna!

För tre veckor sedan hängde jag runt i Pocketshop på Arlanda som man gör innan ett plan ska lyfta. Den unga fröken som jobbade i butiken kom fram till mig, sa att hon var en bloggläsare och frågade om hon fick välja boken jag skulle läsa.
Så himla trevlig grej!
Lätt, sa jag.

Hon placerade denna i mina händer: En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.
En bok jag aldrig någonsin valt själv: det är ett flygplan på framsidan och baksidans första mening  är: ”En ung man blir förhörd i ett underjordisk rum någonstans i östra Afrika, för inte så länge sedan skulle han bli stridspilot i Ugandas flygvapen.”
Så långt ifrån den litteratur jag själv väljer. Men extra kul kanske bara därför, man måste ju ut ur sin comfort zone då och då.

Denna roman baseras på Johannes egna pappas liv som i boken kallas ”P”. Som tonåring under 60-talet i Uganda följer han med sin kompis till pilot-uttagningarna, han går vidare och skickas till Aten för att tränas till stridspilot. När han är färdigutbildad har Idi Amin tagit makten i Uganda och allt förändras.

Idi Amin var president i Uganda under 70-talet och räknas som en av historiens mest blodiga diktatorer skyldig till hundratusentals mord. Jag kan rekommendera er att exempelvis se filmen The Last King of Scotland om ni vill veta mer om Amin. En av de mest obehagliga (men bra!!) filmerna jag sett.

P flyr Aten men kastas rotlöst runt över världen genom sitt liv. Han är i Tanzania när boken tar sin början och det är våldsamt, skoningslöst, ensamt och så himla hopplöst.
Det här är en mycket sorglig roman om att vara inlåst i historien och kulturen och att tålmodigt och outtröttligt drömma om det man egentligen är menad att göra: flyga som en fågel uppe bland molnen.

Romaner är ett fantastiskt verktyg för att dra in en i vad som sker ute i världen på ett sätt som nyhetsrapporteringar inte alltid kan. Denna bok är en sådan. Johannes Ayurus språk är poetiskt och eget, man mår bra av att bara vältra sig runt bland hans meningar.

Kanske inte 100% min typ av bok (i princip ingen kärlek alls!!) men jag läste ut den på några dagar och känner att jag lärde mig så mycket jag inte visste innan. Ett makabert människoöde väldigt sprött skildrat.

Finns här och här.