Månadens krönika för devote är ute från och med idag. Handlar om löpning.

Finns att läsa HÄR.

Translation: New column today in Swedish here, about running and exercise.

Idag är en ny krönika ute som jag skrivit på Devote. Handlar om att träffa sitt ex igen, några månader efter att man har gjort slut.

I sin helhet:

Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin mamma och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar.

Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses?
I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you’re just somebody that I used to know.

Man beställer självsäkert en flaska vin, tittar honom rakt i ögonen och säger att det är kul att ses. Härligt säger man till och med, men ångrar det direkt eftersom ingen under fyrtiofem säger så utan en viss ironi i rösten. Man är så uppfylld av sitt eget tillfrisknande att man inte ens märker hur han flackar med blicken och snurrar en cigarett mellan pekfinger och tumme för att det inte ska synas hur ostadig och skör han fortfarande är. Eller har blivit snarare. Och så pratar man, samtalar med varandra, om allt som inte har med något att göra. Om en ny klocka, om vädret som gick över till vinter, om vad man har haft för sig sedan man sedan sågs. Sedan man sågs var alltså ganska nyss, när man själv låg under ett bord på Grevturegatan och väste mellan tårarna att den här paniken aldrig skulle gå över, nu var man döende och död på en och samma gång och allt var hans fel.

Men det var då, det var innan man blev känslokall och började kyssa pojkar bara för att man visste hur man skulle titta på dem för att göra dem mållösa, betagna och förälskade. Så man skryter om erövringar (jobbmässiga och platoniska, aldrig sexuella, inte med honom) för det är det enda man kan. När allt som kan liknas med ilska och sorg (och lycka för den delen också) glidit ur kroppen finns bara de hårda karaktärsdragen kvar. Och han säger jaha och vad kul och vad bra du verkar må.

– Ja faktiskt så jävla bra, svarar man och drar djupa bloss på en fiktiv cigarett.

Och det är inte förrän man betalat notan jag tar hela ingen fara det går bra nu och han följer en till porten, den han hade följt med in genom om det varit ett halvår sedan, som ytan börja knaka och krackelera. Och eftersom han kan en bättre än någon fångar han upp varenda nervförändring och gräver sig in i ens nacke, viskar ett otydligt förlåt.

Ett förlåt som lika mycket betyder förlåt för att jag gjorde dig till den här personen, någon som inte ens kan gråta när Jack Dawson dör i Titanic, någon som istället kapsejsar och drunknar och bjuder en idiot på en dyr flaska rödvin.

Och när han släpper en, viker av vid en gata och försvinner utom synhåll förlöses man helt oberäknat, sjunker ner mot trottoaren och går sönder återigen men för första gången på flera veckor. Och även om man vet att det här antagligen var sista gången som man träffade honom förstår man att även kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.

—-

finns även att läsa här.

Säg gärna vad ni tycker <3

Translation. New column out at devote.se about meeting an ex a few months after a break-up. In swedish here.

Månadens krönika till Devote är ute nu. Minst sagt en rubrikindragare : )
Handlar om det bästa som hänt Sverige just nu, nämligen sommaren och allt som har med sommaren att göra.
Finns att läsa här.
.

New column on Devote.se today. About my complicated relationship to Swedish summer. Here.

Ny krönika ute för devote. Handlar om en kväll för många år sedan när min kompis kysste en kille jag var förälskad i. I sin helhet:

.

– Lova att du inte hånglar med honom.
Så säger jag till henne när vi står på en soulklubb vid Odengatan där vi några timmar tidigare har kommit in med våra falsklegg. Vi står nedanför DJ-båset och han jag är kär i står ovanför och skriker något till sin kompis som spelar skivor den kvällen.
– Men jag säger ju att jag inte SKA, skriker hon i mitt öra. Vi ska bara stanna här lite till! Gå till den där efterfesten, jag kommer sen.

Jag har varit kär i honom i snart ett år. Vi har hånglat upprepade gånger och en gång har han till och med vaknat i min säng efter en extra stökig fredagsnatt. Han vet att jag gillar honom och har flera gånger sagt att det inte kan bli något. Han säger saker som du måste lova mig att du inte tycker om mig något mer nu när vi har stått på någon indieklubb på söder och han lutat sig nära mitt öra för att överrösta dånet från en Morrissey-hit. Du måste lova.
Och varje gång har jag svarat att,
– Men det är väl klart att jag kommit över dig, jag tyckte bara om dig en gång för länge sedan. För länge sedan.
Och då har han varje gång gömt sina händer innanför mina nackhår och kysst mig över halsen, ansiktet, läpparna. Det är så lätt att få honom. Man bara påminner honom om hur mycket man har glömt honom. Hur man känner absolut ingenting för den där pojken med tre födelsemärken över vänster kind som man dagen innan skrivit i sin dagbok att Om jag inte får honom kommer jag explodera och dö det vet jag helt säkert. 

Ikväll står han i ett DJ-bås och fäktar med armarna till Stevie Wonder och jag ser hur min kompis trampar stressat med fötterna för att jag ska gå därifrån. Redan i början av kvällen, när vi köpte två öl i höga plastglas såg jag honom lägga en hand vid hennes midja. En kort, knappt synbar sekund, men eftersom allt han gör hamnar högst upp på min prioriteringslista såg jag. Hon är min bästa vän sedan vi var femton år och tidigare i veckan satt vi på ett café och jag beklagade mig över mitt hjärta. Beklagade mig över den mycket unga mannen med tre fräknar över kinden som just nu står och sjunger ut över klubben som om han ägde världen. Som bara någon timme tidigare la en lätt hand vid min bästa väns midja.
Och nu ber hon mig att skynda iväg till den där efterfesten, köpa folköl på Seven Eleven och fortsätta natten i en annan stadsdel medan hon ska stanna med honom.
– Ingenting kommer att hända, bedyrar hon. Vi ska bara dansa lite till förstår du väl.
Så jag går. Jag tar en buss hem till en kompis, dansar i ett vardagsrum med en molande känsla i magen och röker ut från ett öppet fönster. Utanför är det varm julinatt och jag tänker att jag måste våga lita på henne.
Vid halv tre frågar jag Joakim om vi kan ringa dem.
– Ta hit dem nu, de har dansat färdigt säkert, och annars kan de ju dansa här.
– Jag har redan ringt, säger han. Jag har redan ringt och de vill inte komma.

Dagen efter möts jag och min bästa vän på en parkbänk vid Karlavägen och jag gråter inte men det gör hon. Hon snyftar in i en servett och vågar inte titta mig i ögonen.
– Alltså det var han som kysste mig, jag lovar. Jag tittar ner på mina skor och vet inte vad jag ska svara. Vi är sjutton år och hon är en av få människor jag litar på. Som jag tagit in och gett bort mig själv till i den här bistra tonårsverkligheten.
– Hur ska jag våga lita på dig igen? frågar jag och hon hulkar bara till svar. Ger mig en varm CD-skiva från sin jackficka som hon har bränt tidigare under dagen.
– Alltså Jim Morrison kan säkert förklara bättre, viskar hon och jag tar emot den. Dagen efter förlåter jag henne. Jag förlåter henne för att jag måste, för att jag inte vet hur jag ska klara mig utan henne. För att det inte går att klara sig utan henne. För att vi har svurit på evig vänskap och pekat ut resten av världen som idioter. Och helgen efter kysser han mig igen och jag upprepar att jag är över honom när han frågar och hon står någonstans i bakgrunden och iakttar. Och fast jag vet att allt är åt helvete nu, att vår vänskap bara kommer överleva den här sommaren, så spelar vi teater tills skolorna börjar igen. För så är livet som sjuttonåring, man förlåter dem om och om igen, man förlåter dem för att man inte vet bättre, för att man tror att man inte är värd mer än såhär. Inte värd mer än pojkar som vill ha en ibland och vänner som lovar och bryter det en halvtimme senare. Och därför står man ut tills man en dag är vuxen och tar en tio år yngre version av en själv i handen och viskar försiktigt,
– Kom så springer vi ifrån de här idioterna.
Och sedan springer man.

——————————–

Finns även att läsa
här.

Har skrivit en krönika i senaste numret av inredningsmagasinet Rum Hemma. Den handlar om att flytta ihop med någon man är kär i för första gången i sitt liv. Finns ute i butik nu!

.
Translation.
This month I have a column in the Swedish magazine Rum Hemma. It’s about moving in with a boy for the first time.