Jag har skrivit en text för välgörenhetsorganisationen Kvinna till Kvinna. Texten handlar om när jag blev av med oskulden som sjuttonåring. Den kostar tio kronor att läsa och då donerar du pengar till utsatta kvinnor i världen.

sms:a NIOTILLFEM TILL 72980 så låser du upp min text.

Andra bra personer som är med i kampanjen är Elsa (som också skrivit om sin oskuld!), Kakan Hermansson och Sanna Lundell.

Klicka HÄR så kommer du till hemsidan.

Säg hemskt gärna vad ni tycker.

I’ve written a text about how I lost my virginity for the Swedish organisation Kvinna till Kvinna. It costs 10 Swedish kronor to unlock the text and at the same time donate money to exposed women all over the world. It only works with a Swedish phone.

Veckans krönika i Sofis Mode med en arg rubrik finns ute från och med idag. Handlar om att träffa folk i vuxen ålder som varit elaka mot en i tonåren.
.
.

This post is for the Swedish readers. It’s a reminder that my thirty-firth column in the magazine Sofis Mode is out today. Its about meeting people who were mean to you in high school as adults.

Jag har skrivit en nyårsguide till New York i senaste numret av Nelly. Den är tre sidor lång och har allt från shopping till totalfest. Finns på deras hemsida om man handlar ett plagg från och med idag!
.

Have written a New Year’s guide to New York in the latest issue of the Swedish magazine Nelly. In stores in Sweden from today.

Den trettionde krönikan för Sofis Mode är ute från idag. Handlar om natten då det gick sönder, fast det visste vi inte än.

I sin helhet:

Om sex dagar gör han slut. Vi är på semester och jag kan inte sova. Han ligger på andra sidan sängen för att vi har bråkat. Jag vet inte ens om vad, vi stod på en konsert och han höll mig i handen, vi stod mitt i folkhavet och hans hand var i min men ändå började jag gråta. Jag försökte sluta men kunde inte, sprang in på toaletten, hämtade papper och han undrade vad det var men jag visste inte vad jag skulle svara. Han frågade om vi skulle gå tillbaka till hotellrummet och det gjorde vi, vi drack whisky och spelade UNO och han kysste mig inte en enda gång. Jag ville lägga min hand på hans lår men vågade inte. Efter att vi borstat tänderna sköt jag mig så långt ifrån honom jag kunde i sängen, och han blev arg och frågade vad det var med mig. Jag sa att det inte var något. Att jag ville vara ifred. För så säger man när man vill det minst av allt.

Och nu sover han tungt och jag ligger sjuttio centimeter ifrån honom och hans hud luktar så jävla gott. Luktar så överjävla fantastiskt men han kysste mig inte en enda gång. Det var bra mellan oss för bara två veckor sedan, den senaste gången vi sågs. Han mötte mig på flygplatsen, vi gick ut med hans vänner, hånglade mot en bardisk, delade på en pizza. Han krokade sitt finger i mitt när han körde bil. Det var bara fjorton dagar sedan.

Jag måste ha somnat för när klockan slår halv fyra på morgonen vaknar jag av att han säger mitt namn. Jag vänder mig om. Hans ögon är öppna men jag är osäker på om han är där. Jag låter honom dra mig över till hans sida av sängen, väntar på vad han ska säga. Han tar ett djupt andetag.
– Lova mig att vi stannar här.
– Vad menar du?
Han upprepar, uppfodrande, bestämt och med eftertryck i alla stavelser.
– Lova att vi aldrig åker härifrån, att vi alltid är kvar. Lova det.
Jag klättrar upp över honom, lägger mig på hans bröst, hela min tyngd mot hans kropp. Andas in hans mjuka kinder och han placerar sina händer på min rygg.
– Du måste lova.
Då börjar jag gråta. Jag pressar mina panna mot hans och tårarna rinner ner över hans nacke. Han lutar sig mot mitt öra.
– Vi kan aldrig åka härifrån, förstår du det?
Och jag svarar jag lovar, jag lovar. Vi stannar. Och då andas han ut, djupt och tungt och försvinner bort igen. Släpper taget om min rygg, somnar om.
Och dagen efter packar vi ihop resväskorna, lämnar hotellnyckeln i receptionen och åker därifrån.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my thirtieth column in the magazine Sofis Mode is out today. Somebody actually wrote a rough translation (!) in the comments if you want to know what it is about.

Veckans krönika för Sofis Mode kom ut i onsdags, så här kommer en liten försenad påminnelse så att säga. Handlar om ångest och sånt skräp.
I sin helhet:

Han väcker mig dagen efter vår hemmafest.
– Baby. Han tar mig i handen, leder mig in till köket bland ölburkar och askkoppar. Och så lyfter han på ett par tidningar och plockar triumferande fram två cigaretter.
– Jag gömde de sista till oss.
Sedan hänger vi ut från fönstret, jag i hans t-shirt och han utan något alls och så röker vi dom. Kokar två ägg, brer mackor och äter de i min säng. Resten av dagen går vi inte utanför dörren, delar på en påse grillchips, bläddrar mellan TV-kanalerna, somnar på hans överarm.

Två år senare står jag i duschen och är så jävla bakis. Bjöd in på efterfest med tre stycken jag bara kände halvt och vi låg utspridda över min vardagsrumsmatta och drack öl och pratade om livet. Och just då, klockan fyra på morgonen var jag glad och dansant och höjde volymen på stereon. Men nu är det söndag och jag står i duschen och tvättar bort lösögonfransarna och har sådan fruktansvärd ångest. Söndagsångest, utmattad ångest, hjärtångest. Jag går in på hans instagram tre gånger under förmiddagen men han har inte laddat upp något. Jag vet hur det fungerar, laddar man inte upp något är det för att något händer. Laddar man inte upp något är man lycklig för en liten sekund.

Jag går ner och röker i porten och tittar på ekorrarna som samlar nötter och något lyckligt par på andra sidan gatan. Får ett sms av kompis: ”how was last night!?” och jag svarar: ”great” och sedan fimpar jag cigaretten, går upp och lägger mig raklång i sängen och tittar upp i taket.
Att jag inte stannar hemma, bara en enda lördag, ser en film, lagar en maträtt jag inte provat innan. Men hänger hjärtat i lösa trådar redo att släppa närsomhelst tänker man inte tre steg extra. Man tänker bara i impulser och kickar, vad gör mig lycklig nu, vad tar bort den här ensamheten som klättrar sig ut och över huden.

Jag klär på mig och går ett snabbt varv runt kvarteret. I solglasögon för att dölja mörka ringar, med knutna nävar för att trycka bort det som känns. Köper äpplen i mataffären för att det är säsong och lagar en spaghetti med extra mycket parmesan. Äter den framför datorn, framför ett nytt avsnitt av en tv-serie. Gråter inte när det är sorgligt men byter flik i webbläsaren och tittar på klänningar på Pinterest tills scenen är över. Det är en sådan vacker söndag, torrt och kallt i luften och kastanjerna har börjat titta fram i träden. Men jag känner ingenting. På söndagar är halsen torr, ögonen tunga och allt innanför bröstkorgen dammigt. Önskar att våra minnen kändes mer än bara som vaga nålstick, önskar att man kunde återskapa hela situationer när man ligger i sin säng och tittar upp i taket och försöker känna efter hur man mår men inser att man inte mår alls. Överhuvudtaget.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-ninth column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about anxiety and Sundays.