En ny krönika för Sofis Mode är ute idag. Tänkte det var på tiden att skriva en liten hyllning till fröken Ginger Spice. Finns att inhandla i din kiosk/mataffär/tobak etc.
.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-fourth column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about when I was 13 and the coolest woman alive was Geri Halliwell.

Veckans krönika i Sofis Mode kommer här. Alltså. Lite obscen rubrik de satte. Skrev iaf om en kille jag hängde med för några år sedan strax efter jag och Tobias gjorde slut. Finns i butik nu.

Och just det!
Är nominerad i Veckorevyn Blog Awards i kategorin Guldpennan. Finaste himla kategorin, blev så oerhört glad!
Rösta så himlans gärna på mig här.

Krönikan i sin helhet:

Jag träffar honom på en bar. Efter två månader utan händer mot kroppen står han plötsligt framför mig, under dimmig belysning och tittar under lugg.
– Du. Det är något med dig.
Och jag förstår att det inte alls är något med mig men att han vill ligga och det är torsdag och alla i mediebranschen är ute och dricker sig mätta på öl. Han vinglar på ena foten och har smala ögon och skrattgropar. Jag vet inte hur gammal han är men han är äldre än vad jag är, äldre men inte gammal. Men där jag saknar kråksparkar och skrattrynkor har han redan fått tre, kanske fyra stycken. Han luktar gott av cigaretter och en parfym jag minns från sena mellanstadieklassum och hans händer är kalla.
Vi går hem till mig och panikligger, som om världen kommer att explodera och falla ihop dagen efter. Jag ger honom mitt nummer morgonen därpå och han ringer mig bara tre timmar efter vi sagt hejdå.

Två veckor senare ligger vi i min säng och pratar om musik. Om vilka artister man önskar att man var ihop med, om andra som man har gömt i sin skivsamling som nervös sextonåring. Han har bott i London och säger Strokes, The Libertines och Pulp med perfekt uttal och vet om det också, och det skulle kunna bli ansträngt och fånigt men det blir inte det. Han berättar om spelningar han varit på i Brixton. Vi ligger i min säng och jag har huvudet mot hans höftben, han är äldre än jag och berättar om saker som om att jag kommer att uppleva dem senare. Om bakgator i Londons förorter, om gängliga brittiska modeller utan bröst och droger man glömmer bort att man tagit dagen efter. Jag har gjort slut med min pojkvän bara några månader tidigare. Att han är här och ligger i min säng suddar bort all ångest och panikgråten vid diskbänken. Jag låtsas att jag är kär i honom och att allt är bra igen och på kvällen dricker vi öl och jag försöker prata om saker i andra länder så att han ska säga något på sin smutsiga engelska. Han dricker alltid en drink för mycket och viskar saker i mitt öra som gör mig nervös. Och när vi går hem till mig och jag klär av honom kläderna tänker jag inte på något annat än hans långa o:n och de släpiga i:na med tungan långt bak i munnen. Vi ses i tre månader och jag gråter inte en enda gång. Långsamt och försiktigt täcker han hålen i hjärttrakterna och en dag skrattar jag igen. Och jag ser att han ser det också för en morgon efter ännu ett gratisvernissage med söta drinkar och fula tavlor kysser han mig på pannan och viskar vi ses. Och jag kramar hans axlar så hårt jag kan och säger tack.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-third column in the magazine Sofis Mode is out today.

Krönika nummer 22 i Sofis Mode kommer lastat och finns ute från och med idag. Det blir den allra sista om det här break-upet. Det hela avslutas förstås med hur jäkla fina ens kompisar är. Bäst i världen kanske till och med.
I sin helhet:

Jag står i mitt vardagsrum och gråter. Det är midsommarafton och klockan är kvart över fyra på natten. Det var bara en timme sedan som jag dansade på en fest någonstans i Brooklyn med en okänd kropp pressad mot min och en hand innanför tröjan. En kyss över en hals och en annan bakom örat. Men nu står jag i mitt fönster och röker en cigarett och har inte upptäckt än att händerna är alldeles blodiga. Klarröda och blanka, och det är blod på fönsterblecket och blod på tändaren. Jag har ringt honom fem gånger och han har avvisat mina samtal lika många tills han den sjätte gången stängde av telefonen. Det var en kvart sedan som jag föll ur sängen, rakt på ett vattenglas som krossades och spetsades upp i ryggen. Det är blod nedanför sängen, i badrummet, på en handduk. Men det känns inte. Det enda som känns är att han äter middag med någon jag är bekant med och hon har lagt upp en bild som jag såg strax innan jag skulle släcka lampan. Och jag drog efter andan, tog tag i min kudde men föll ändå.
Jag vet inte vem jag ska ringa. Jag når inte glasbitarna för att kunna plocka ut dem själv. Klockan är kvart över fyra en midsommarnatt och alla sover utom jag.
– Hallå? Min kompis bor sju kvarter bort och hon är här på några minuter, plockar ut skärvorna, sätter plåster på skärsåren, köper kolsyrat vatten och ett nytt paket cigaretter. Väntar tills sömntabletten börjar verka, torkar bort blodet på fönsterblecket. Utan att ifrågasätta, bara för att jag ringde.

Dagen efter dricker vi vin fastän det är förmiddag och vi är fyra personer och ingen vrider på sig när jag börjar gråta. Ingen tittar bort, ingen byter samtalsämne. Ingen säger att det ordnar sig för det ordnar sig kanske inte nu. Det enda som hjälper är att sitta bredvid och vänta ut. Och de gör det. För min skull. Tålmodigt och utan frågor. Och dagarna efter blinkar telefon av sms där någon säger snart är du igenom första månaden och allt blir bra till slut och han är en fucking jävla idiot. Varje morgon ett nytt sms, varje jäkla morgon, för att det finns människor som undrar om min gårdag gick att andas i.

Så nu bestämmer vi så. Att det är slutpratat om att leva lycklig i alla sina dagar med någon. För det är de som finns där runt om, de som dricker rosévin fast de har en viktig uppsats att skriva. De som köper en flygbiljett och sover sked och som tar av en skorna när man är för ledsen för att knyta upp dem själv. De är de som är det största i livet. Det är de som är där i alla stormar, som står ut, som kramar. Som svarar på ett samtal när ens rygg är täckt av skärsår istället för att lägga på och stänga av en telefon.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-second column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about how wonderful friends can be when your heart breaks.

Ny krönika ute idag i Aftonbladets Sofis Mode. Såhär känns det.
I sin helhet:

Det är som att du dör helt plötsligt. Det är som en onsdag en måndag en tisdag, som att vi skulle ta bussen någonstans, vartsomhelst. Men just idag kommer den en minut för tidigt. Det är som att vi går över gatan, och jag tar mig precis till trottoaren. Du är någon meter bakom och allt jag hör är ljudet av att du inte hann över, ljudet av bromsar och ljudet av ingenting, det som inte låter, när världen stannar för en liten sekund. Jag hinner se de frysta ansiktsuttrycken vid hållplatsen innan jag vänder mig om, innan du ligger under busskroppen med axeln urled och i en ställning jag inte känner igen.  Jag tränger mig förbi folkmassan, förbi en busschaufför som tappat orden, förbi blodspår och en trasig jacka.

Det är som att falla ner på knä och hålla ditt huvud mellan mina händer, försöka att hitta din blick igen. Det är som att ligga framstupa på en gata med din nacke mot mina lår, med din mun försiktigt öppen men inga ord som kommer ut. Din lugg som faller ner över min tröja, ett smutsigt skrapsår i din panna. Det är som att pressa läpparna över varje del av ditt ansikte utan att du vaknar upp. En ambulanspersonal som kommer, ljudet av sirener någonstans i bakgrunden, du som försvinner iväg in i en bil, mina händer fläckiga av blod och någon någonstans som drar mig därifrån. Titta inte, inte nu, inte än.

Det är som att stå på din begravning, i mörka kläder och bultande hjärta. Ett hjärta jag inte vill ha, du kan få det, jag kan inte bära det nu vi byter plats. Det är som att packa ner dina skjortor i kartonger och nicka när de ringer och beklagar sorgen.

Det är som att själv dö. Som att när du försvann under hjulen, när bröstkorgen krossades och din ena vante flög över gatan, som att jag var med dig där under. Som att mina lungor också gav upp, som att allt som var mitt försvann när en buss kom in till stationen sextio sekunder för tidigt.

Det är som att ligga hulkandes över en toalettstol på en italiensk restaurang, med människor utanför som fortsätter sina liv, allas liv som fortsätter, årstider som går förbi fastän du är inte här hos mig. Det är som att sluta andas, sluta fungera, sluta bry sig. Det är som att dö, varje gång jag tänker på att du inte är här hos mig. Som att jag aldrig kommer stå upp igen om jag inte backar tiden, stoppar bussen, om jag inte hade svarat på det där samtalet när du ringde till mig och sa att du inte längre ville vara min.
.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-first column in the magazine Sofis Mode is out today.

Ny krönika ute i Sofis Mode idag. Den handlar om den sista fredagen som vi var ihop.
I sin helhet:

Han ringer mig en fredag och jag vet vad han ska säga. Jag vet det för att jag ringde honom samma tid för tjugofyra timmar sedan och frågade varför jag har så ont i magen. Han är tyst i telefonen, jag hör hans andetag, hans fina älskade jävla andetag. Det ar fredag och jag har druckit tio glas vin och ätit två skedar tomatsoppa sedan vi hördes senast. Jag vet inte hur länge han är tyst, kanske en sekund, kanske femhundrasextioniotusen. Men sedan säger han det bara.

Jag tar tag i en vägskylt, står i hörnet West Broadway och Grand Street, min kompis sitter inne på restaurangen och har lovat att vänta hur lång tid det än tar. Men det tar bara tio minuter.
– Jag vill inte längre.
Jag måste krypa ihop i fosterställning på gatan, klamra mig kring knäna och svara att det inte går. Att det här inte går att ta bort bara så.

Det är lite mindre än sex veckor sedan som vi stod i Brooklyns botaniska trädgård. Första sommarvärmen, körsbärsträden som blommade ut, så jävla överfint och som en dålig romantisk komedi.
– Här måste nog många gifta sig.
– Ja, fast vi kan väl gifta oss i Frankrike.
Och då tittade han på mig och skrattade.
– Ditt knäppo, går du runt och tänker på sådant här?
Och så lyfte han upp mig och pussade mig över kinderna och jag pressade min näsa mot hans och tänkte att det är väl klart jag gör, det är ju du.

Lite mindre än tre veckor sedan som jag låg i hans säng och han kysste mig tills jag somnade, av ingen särskild anledning mer än att han ville, och åtta timmar senare vaknade jag av att hans läppar fortfarande var tryckta mot mina.

Och nu sitter jag inklämd mot en vägg i en gatukorsning i en stad och viskar att jag kommer dö om han inte kan krama mig en sista gång. Och då gråter han, men säger inte förlåt. Säger inte jag ångrar mig, vi ordnar det, jag vet inte vad jag pratar om. Han bara gråter och säger jag vet. Jag vet, Sandra.

När jag lägger på börjar det regna. Kaskadregn, som om himlen öppnat upp sig för att kräkas över mina tygskor. Och det slutar inte regna förrän dagen efter, det regnar och regnar och jag har inget paraply, står mitt i Soho och röker cigaretter som släcks efter första blosset, som går av och smulas ihop i våta högar på marken. Som blir till ingenting.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 20th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about the night we broke up.