Hej idag är en ny krönika jag skrivt för Sofis Mode ute. Denna handlar om mina favoritgrejer med våren. Våren är min bästa bästa tid på året. Krönikan är lite som det här inlägget om ni minns, fast bara med bra april&majgrejer. Hoppas ni får tillbaka vårpeppen lite, har hört att det har snöat lite i Sverige på sista tiden :'(

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 14th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about all the things I love about spring.

Trettonde krönikan för Sofis Mode finns ute från och med idag. Har skrivit om en av de svåraste känslorna jag haft, den när jag slutade vara kär i min expojkvän. Jag ville inte att det skulle vara så, jag mådde så dåligt över det, skämdes. Och jag hade ingen att prata om det med, alla tyckte ju vi var ”så bra” och skulle ”vara ihop för alltid”. Jag vet att det är många därute som sitter i sina hem med sina pojk&flickvänner och inte gör slut gör att ”man aldrig kommer hitta en sån fin person”. Tro mig, de kan vara hur fina som helst, men känns det inte bra längre spelar det ju verkligen ingen roll. Jag säger inte att man inte ska kämpa för sitt förhållande, för det är klart man ska. Men det ska banne mig kännas som en Disneyfilm då och då också. Var inte kvar i något som gör dig ledsen. Då förtjänar ni båda att bli sönderhånglade av någon som är så jävla kär i en.
I sin helhet:

Vi sitter på en indisk restaurang på Bondegatan. Det var fyra dagar sedan som du sa att vi kanske borde äta ute någon gång. Vi är studenter och hundrafemtio kronor för en tikka masala kommer kännas resten av veckan. Vad som känns ännu mer att att jag sitter mittemot och tänker på att jag inte tycker om dig.

Jag delar naanbrod och doppar i en gräddig sås och dricker en starköl ur ett stort glas med en avskavd logotyp på. Det är sommar och de har fönstren på vid gavel och utanför ramlar det förbi alkoholister som varit på baren nere vid hörnet sedan i förmiddags. Du sitter bredvid i en vit t-shirt och suger på en grönsak. Jag funderar på hur lång tid det har gått sedan du sa något senast. Du rör om med en sked i en rykande gryta, äter lugnt och koncentrerat. Vi tittar ut genom fönstret, ser hur tre indietjejer i femtonårsaldern rullar en cigarett som de sedan delar på, bredvid står en stadsduva och sliter sönder ett kvarglömt hamburgarlock. Någon som hänger upp tvätt i ett fönster på tredje våningen, en katt som pressar sig mot en grön kruka med pelargonier i. Jag hinner registrera varje atom och kaksmula för att vi inte har något att säga till varandra. Jag vet inte ens hur jag ska påbörja en mening.

Vi bor ihop, sover ihop, ser samma tv-program, lagar linssoppor och det där joxet med bulgur som du gillar, men vi pratar inte med varandra. Vi borstar tänderna ihop framför spegeln och du kysser mig hejdå när du springer till ditt extrajobb om morgnarna men i mellanrummen ekar väggarna och jag har datorn i knäet och du zappar mellan kanalerna. Och nu sitter vi mittemot varandra på en indisk restaurang på Södermalm. Det är tidigt 2000-tal, tiden innan internet på mobiltelefonerna så vi kan inte ens gömma oss bakom dem, visa någon rolig video med en katt som jagar en fågel. Det är bara du och jag, ett naanbrod och två portioner tikka masala. Jag tittar på klockan och ser att vi har varit tysta i precis fyra minuter. Och det vrider sig någonstans i kroppen och jag lägger ner besticken och säger,
–  Vi har ju ingenting gemensamt egentligen.
Och du slutar tugga, tittar upp, tittar mig rakt i ögonen och svarar,
– Men sluta, så är det väl inte.
Och sedan är det inte mer med det. Vi betalar, jag tar med halva min portion i en brun papplåda och vi tar tunnelbanan hem till vår lägenhet med en 120-säng och ett inramat fotografi på oss i hallen. Och jag ligger vaken på natten och tänker att jag är tjugo år och hundratjugo på samma gång. Och du andas tungt och stilla, sover drömlöst med armarna runt omkring mig och jag har aldrig har känt mig mera ensam.
.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 13th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about loosing feelings for someone and how hard it is to deal with that.

Ny krönika ute i Sofis Mode idag! Handlar om äventyr, något av det viktigaste som finns. Det måste hända lite knäppa saker då och då för annars får jag totalångest över att jag ligger här i min säng en kall tisdagkväll i mars och bloggar. Ja, så det handlar den om, nya människor och upplevelser man aldrig glömmer bort. Finns ute i en kiosk eller på din närmsta Gina Tricot från och med idag.
.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my 12th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about adventures.

Idag är ännu en krönika ute i Sofis Mode som jag har skrivit. Den här gången handlar det om att vara tretton år och fullkomligt livrädd och osäker över det mesta men ändå längta så oerhört mycket efter att något ska hända. Finns i närmaste kiosk i några dagar framåt. Ni kan förresten också prenumerera på Sofis Mode här.

I sin helhet:

När jag var 13 år var jag okysst. I stålblå buffaloskor och knivsmala ögonbryn pumpade hjärtat sönder vid varenda rödljus efter munnar och pojkhänder. Jag fantiserade om hur han som inte fanns skulle sova så nära, äta rostade mackor mittemot mig vid frukostbordet och kanske mest av allt – hångla upp mig brutalt mot skåpen i skolan. Vi skulle låsa in oss på toaletterna och han skulle vara överallt tills vi knappt kunde andas längre. Jag hade allt klart för mig i huvudet. Hur det skulle bli.

Men inte på ett enda högstadiedisco vågade jag säga hej till någon. Inte ett enda beundrarbrev kastades in i skåpsglipan och inte en enda gång ringde det någon som undrade vad jag skulle göra i helgen. Jag sparkade sönder rabatten utanför vår lägenhet och gick och la mig med brinnande längtan.
Men så en dag kom Elias.

Han hände när jag var på en språkresa i England. Jag och min bästis var tretton år och alla andra var sexton. Vi förstod aldrig vad de gjorde längs med kajen om kvällarna. Vi spelade tv-spel och kastade stenar i vattnet. Visste inte att hela poängen med språkresor var att dricka rödvin direkt ur flaskan, kyssa fel personer och bli hemskickad av ledare.

Den tredje och sista helgen var det disco med alla grupper. Vi stod på dansgolvet i en ring och dansade till Aqua, med handväskorna i mitten och hård kajal runt ögonen. Han kom från ingenstans och ställde sig bredvid mig. Rörde vid min axel och sa hej. Jag visste att han hette Elias och att han kom från Sollentuna. Jag visste det för att han hade mjuka bruna ögon och ett tröjtryck med ett band jag tyckte om. Jag blev livrädd, likstel och gick därifrån. Han var fjorton år och vågade inte titta mig i ögonen resten av kvällen. Jag åkte nattbussen hem med klappande puls, satt på flygplanet till Sverige med hans namn tryckande under kläderna och tänkte på hans hand vid min axel i sex månader efteråt. Byggde upp scenarier vad som hade hänt om jag hälsat tillbaka. Om jag vågat följa med honom ut, längs med piren, kysst någon för första gången i livet.

Jag hoppades på att gå in i honom vid varje gathörn. Jag tittade efter honom på tunnelbanan, jämförde honom med pojkarna i min klass. När de väste ord i korridoren så tänkte jag på Elias och hur han kom fram till mig av 540 språkrese-elever på ett lördagsdisco och la sin hand på min axel. Det kändes som att jag kanske skulle dö av ångesten över att jag aldrig vågade säga hej tillbaka. Ingen hade någonsin sagt hej till mig förut.

Så du kan väl lova mig en sak om du är tretton år och livrädd. Att om någon med mörka ögon lutar sig fram och viskar hej, då kan du väl vända dig om, lägga händerna runt hans ansikte och hångla upp honom tills läpparna är alldeles fnasiga.
.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my 11th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about being 13, insecure and unkissed.

Idag är en ny krönika för Sofis Mode ute. Jag har skrivit några texter om att vara hjärtekrossad, men inte om när det är tvärtom, när man hjärtekrossar någon annan. Så det handlar denna om. Finns att köpa från och med idag och några dagar framåt.
I sin helhet:

Vi sitter på en bänk på en nattklubb och jag vet att han är kär i mig. Varje fredag känner jag hans ögon i ryggen, hur han olyckligt cirkulerar omkring i de rum jag är i.
Han sitter nära mig och hans panna är blöt. Fastän basen dunkar tungt mellan väggarna hör jag hans jämna andetag. Jag lutar mig mot honom och drar långfingret längs med hans näsa. Jag gör sådana saker ofta, tränger mig in i hans personliga utrymme, gör honom liten och svag för att jag kan.
– Du smakar salt, säger jag och han för tungan mot överläppen och känner efter.
– Det är för att vi dansade så mycket, svarar han. Jag nickar. Vi tittar ut över dansgolvet och jag tar en klunk av ölen och vänder mig mot honom. Han hukar sig med sin tunga lugg, krymper på plats och fingrarna snuddar en hundradels sekund vid mina. Hans ögon är mörkt blå och imorgon när vi träffas för att äta lunch kommer vi att låtsas som ingenting. Jag leder honom ut på golvet och kysser honom i takt till love will tears us apart för vi är sjutton år och då finns det inget inget som är sentimentalt eller klyschigt. Allt är för första gången. Jag känner hans hårda hjärta genom kläderna när han pressar sig mot mig. Hans tunga smakar cigaretter och tuggummi. Vi står mitt på dansgolvet och han har händerna försiktigt vid kanten av min tröja, lirkar sig in mot tonårshud och kanske lite mer. Jag tappar fästet några gånger och han fångar upp mig, skrattar för att vi är tillsammans i några korta minuter på ett dansgolv.

Sedan frågar han om jag vill ha en öl och jag säger ja tack och då försvinner han bort till baren. Jag ställer mig mot väggen och tänder en cigarett. Röker två på raken och när jag tänder den andra lutar sig en lång person i grön militärjacka mot min axel. Jag vet inte vad han heter men han är äldre och luktar gott av tung parfym och universitetskorridorer. Utan ett ord tar han mig åt sidan, kysser mig mot en toalettdörr, drar upp min t-shirt och lägger händerna någonstans långt in under, mellan bh-band och jag andas fort och låter honom. När jag tittar upp ser jag hur han står bakom och tittar. Med två öl i handen och glasartad blick, orörlig och ensam. Och jag vänder huvudet bort och raderar honom ur kvällen.

Dagen efter sitter vi på ett café, pratar som om ingenting hade hänt, upprepar historier och gör allt för att inte hamna i gårdagen, under blinkande lampor och  kyssar som klipps av när det inte längre passar. Och hans lugg faller ner i pannan när jag tittar på honom för länge och jag tänker att han är så jävla kär i mig. Han är så jävla kär i mig och jag behandlar honom som ingenting bara för att jag kan. Och när jag tänker på det värker det överallt för jag vet att jag inte kan sluta. Att bli älskad är som knark och starka piller och jag önskar att någon kunde bakbinda mina händer och skriva om lagboken för en sista gång. Alla vet ju att det är dödsstraff på att ta sönder hjärtan.

.

This post is for my Swedish readers. It’s just a reminder that my 10th column in the magazine Sofis Mode is out today.  It’s about breaking someone’s heart.