Haruki Murakami är (trots att vissa hävdar att det är lite fantasilöst) en av mina favoritförfattare. Hittills har jag ännu inte stött på någon annan som tar mig rakt in i berättelserna som han. Det är en särskild stämning och känsla som återkommer i alla hans böcker och som jag älskar att befinna mig i. Ofta utspelar sig hans historier på tomma barer sent om nätterna och ungefär så känns det att läsa honom tycker jag. Som att man har all tid i världen och kanske beställer ytterligare ett glas vin och ingen alls stör en och utanför dundrar Tokyo förbi.
Jag pratade med en kompis, jag minns inte vem, som sa att hen inte tyckte om Murakami för att varje bok handlar om samma person, och att denne person är gubbsjuk och ointressant.
Och det är nog delvis sant, att han skriver om samma person om och om igen. Men jag tycker inte det gör så mycket, jag tycker om den personen. Och gubbsjukan är tydligen något jag lärt mig att handskas med, för den har inte stört mig nämnvärt innan hen påpekade det. Men borde iofs stämma, Murakami är både gammal + bor i ett av världens mest ojämställda länder.
Det verkar som att jag står ut med det mesta så länge jag får florera mig i Murakamis sagovärld där det jämt är natt och alla på något sätt letar efter platser att vara ifred i.

Män utan kvinnor är en novellsamling om sju berättelser som alla handlar om män och kvinnor i olika relationsformer. Det handlar exempelvis om en man som blir kär i en kvinna som älskar hissmusik, en annan man som säger upp sig och öppnar en bar efter att hans fru varit otrogen och om en man som är inlåst i sitt hem utan att förstå varför, men varje vecka får besök av en kvinna som berättar historier från sitt liv för honom.  Tycker detta lilla stycke om ett skägg fint komprimerar Murakamis sätt att berätta historier – sakligt, konstigt och mycket mellan raderna.

Hade två favoriter ur novellsamlingen. Den ena var mannen som öppnade en bar efter att frun varit otrogen. Baren har få gäster med udda personligheter och i samband med ett bråk börjar det dyka upp ormar under ett träd utanför. Finns det ett samband? Den andra var den här historien om en flicka som är så förälskad i en pojke i sin klass att hon bryter sig in i hans hem för att lukta på linjalerna och saxarna på hans skrivbord.

Gillar du Murakami kommer du gilla den här också. Det är inte hans bästa, men jag klunkade i mig den fort. Har du inte läst Murakami föreslår jag att du börjar med Norwegian Wood.

Annat jag skrivit om Haruki Murakami:
1Q84 & After the Quake
Den färglöse herr Tazaki
Fågeln som vrider upp världen
Sputnikälskling
Norwegian Wood
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
The Strange Library

.

Translation. I’ve read Haruki Murakami’s ”Men Without Women” (not sure if that is the english title though, but that is what it is called in Sweden). It’s a book of short stories. I liked it very much, not his best, but perfectly weird as always.

Titta vilken flott kokbok som damp ner i min brevlåda igår. Modekokboken, fullmatad (hehe) med recept och inspiration från Sveriges modescen.

Det är intervjuer och recept från Ann-Sofie Back, Nina Persson, Margareta van den Bosch, Cia Jansson, Martina Bonnier, Lars Wallin och många fler modepersonligheter.

Och! Jag! Jag som knappt vågar gå på modeveckan för att alla ser så himla coola ut. Känns otroligt tjusigt att få vara med bland sidorna med alla modekungligheter.
– Jag är ju lätt den mest malplacerade, sa jag till min pojkvän som sa att det var det dummaste han någonsin hört. Så ska försöka räta lite på ryggen. Och kanske våga gå på nästa modevecka.

Väldans fin inledning.

Man fick dela med sig av ett recept till huvudförfattarinnan April E. Wickström, som en kock sedan modifierade om. Jag skickade in ett på min favorittomatsoppa som sedan i boken blev en bloody mary-drink.

Förutom receptet är det en intervju med mig också. Bilder har fina Emma Svensson tagit i mitt kök.

Mycket fint matfoto i boken förövrigt.

Och här är alla som medverkar.

Boken bor nu i köket tillsammans med resten av våra kokböcker och alla klängväxterna (har totalt fyra bara i detta fönster..).
Går att köpa exempelvis här eller här!

.
.
Translation. I’m one of the contributors in a Swedish cookbook called The Fashion Cookbook.

Här är den senaste boken jag avslutat: När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Den handlar om vad som hände med en stor del av den japanska befolkningen i USA efter Pearl Harbor-attacken under andra världskriget. De skickades till fångläger i Utah där de bodde i stora baracker i taggtrådsinhägnade områden. Alltså, kanske knäppt: men jag hade verkligen ingen aning om det här? Så hemskt och vidrigt.

Boken börjar när anslagen med instruktionerna sätts upp i staden Berkeley i Kalifornien. En japansk kvinna och hennes två barn får veta att de imorgon måste stiga upp tidigt för att sedan flytta till okänd plats med tåg. De gräver ner silverbesticken i trädgården, släpper ut undulaten och packar väskorna.

I flera år bor sedan den namnlösa familjen i Utahs saltöken där inga fåglar finns. Japanska böcker är förbjudna och de som försöker rymma över taggtråden skjuts till döds. Men den amerikanska polisen är hela tiden tydlig med att detta är inget fångläger, det är för deras egen säkerhet de måste stanna kvar.

Vi får följa dagarna bland barackerna genom de två barnens ögon. Mamman blir trött och förvirrad ganska fort och de får för det mesta klara sig på helt egen hand.

Pappan blev bortförd av FBI några veckor innan resten av familjen blev flyttad till Utah, så honom lär vi bara känna genom minnesfragment. Tyckte mycket om det här textstycket : )

En väldigt fin och poetisk skildring om något väldigt hemskt som i dagens läge ändå inte känns alltför avlägset. :*( Kort är den också, runt hundrafemtio sidor. Rekommenderas!
Finns exempelvis här.

Translation. Just finished Julia Otsuka debut novel When the Emperor Was Divine. A both terrible and beautiful novel about what happened to the Japanese people in USA after the Pearl Harbor attack in 1942. Read more here.

I Italien läste jag bland annat den här boken, Dare Me av Megan Abbott. Den handlar om sextonåriga Addy och hennes cheerleading squad någonstans i USA.
Cheerleaders är typ det finaste jag vet estetiskt, men jag kan mycket lite om sporten (har typ lärt mig allt jag kan från Bring It On..) och var därför peppad på att försvinna in i världen.

Boken börjar när skolans hejarklackslag får en ny coach, Colette French. Colette tar huvudkaraktären Addy med storm: hon är målinriktad, benhård, ouppnåelig. Hon sätter laget på strikt diet, påfrestande och tung träning och tar ifrån Beth – Addys bästis och skolans queen bee – titeln som lagkapten. Deras lag behöver inga kaptener förklarar Colette. De ska istället smälta ihop till ett enda perfekt synkroniserat team. Addy avgudar Colette, vill bli henne, gör allt hon säger. Beth står inte ut, hatar Coach, ser ner på Addys fangirlande och vill sabotera.

Det här är en mörk bok. Den skildrar maktspelet mellan tonårstjejer, längtan ut till vuxenlivet men att samtidigt äga hela skolan bara genom att fyra av ett leende. Cheerleading behandlas inte så som den gör i din närmsta high school-film, i Dare Me är den en sport på liv och död: något som tar upp hela ens liv, ens kropp och ambitioner och mål. Och killar är något hånglar med då och då av ren tristess, man tar en, kastar iväg en annan. Det är tonårsblaséism, blinkande mascarafransar, hostmedicinfyllor och blodigt krig på en och samma gång.

Jag vill inte berätta för mycket, men det här är en roman som konstant är på väg att spåra ur och när man väl har kommit in i den är den svår att släppa. Hade lite kämpigt med språket de första femtio sidorna, men det kan ju bara vara jag som inte läst en bok på engelska på alldeles för länge. Den är mycket välskriven och kastar en rakt in i en värld som alldeles för ofta i litteratur och film dramatiseras ytligt med vänsterhanden. Det här är långt ifrån ytligt, man kan nästan känna hur hårt deras hjärtan slår i brösten.

Finns exempelvis här.

Translation. Just finished Dare Me by Megan Abbott. A tense and extremely well written book about Addy and her cheeleading squad. When a new Coach arrives, things change very quickly and Addy is drawn in to something she could never imagined. Read more here!

Det är ju inte bara böcker man läser på semestern. Här är tre tidningar som jag tagit med på olika resor på sistone. Så fina att de går lika bra att ha framme på soffbordet.

Den första heter Pet People och handlar helt om husdjur!

De fokuserar på en stad i taget där man möter olika ägare och deras bästisar. Hur gullig är den här taxen?

Finfint uppslag.

Den andra tidningen är Paper Light som Frida Vega står bakom.

Fina intervjuer med vettiga personer. Exempelvis Malin Gabriella Nordin som har varit min favoritkonstnär alldeles för länge för att inte äga något av henne. Men förra veckan skickade jag i alla fall ett mail till fröken för nu ska jag handla något tänkte jag.

Och massa flotta fotografier också.

Det sista magasinet är ett helt nytt och heter Deriva Paper.

Ett resemagasin som är tänkt att uppleva en stad på ett långsamt sätt, upptäcka de små sakerna. De har exempelvis olika små promenadstråk som man kan följa.

Det första numret handlar om Barcelona och därför gav jag bort det till min kompis Jenny som snart åker dit. Nästa nummer handlar om Stockholm tror jag!

Alla tidningarna hittar du i välsorterade tidningsaffärer, eller på respektive magasins hemsida.

.

Translation. Three magazines I’ve been reading when I’ve been travelling this summer. Pet People, Paper Light and Deriva Paper.