Böcker är kul och bra och spännande och livet tycker jag. Men efter en sommar när man kanske varit superbra på att läsa i en solstol någonstans kan det ibland bli så att man tappar läsgnistan när hösten tar fart. Helt plötsligt ska man vara på ett kontor, eller en skola, svara på massa mail, gå upp tidigt, skriva listor etc.
Därför tänkte jag att ett inlägg med lite lästips kunde vara på sin plats. Dessa böcker bor på mitt nattduksbord just nu och väntar på att bli öppnade.

1.
Jag försöker läsa en klassiker iaf var tredje till femte bok eller så. Just nu läser jag Sylvia Plath första och enda roman Glaskupan från 1963. Hon tog livet av sig bara några veckor efter att boken kommit ut. Har bara läst ungefär hälften men hittills är den så så bra. Mer om den snart!

2.
Nästa bok som står på tur är Maja Lundes Binas Historia. En roman som utspelar sig under tre tider i historien: 1852, 2007 och 2098. Handlar om det som faktiskt och skrämmande nog närmar sig en sanning, nämligen bidöden. Boken är såld till 15 länder och ska vara en bladvändare, mycket pepp på denna.

3.
Den tredje boken i högen är en utgåva av Lewis Carrolls Alice i Underlandet med illustrationer av Tove Jansson. Kan ni tänka er något finare eller!

4.
Bok numero 4 i min bokhög är Tone Schunnesons debutroman Tripprapporter. Den kom ut bara i förra veckan eller så men har redan hajpats rejält. Handlar om en kvinna som reser runt i Asien, knarkar och försöker komma fram till något (om jag förstått det rätt). Tycker den verkar befriande och väldigt annorlunda mot vad som brukar komma ut i Sverige.

5.
Sist men inte minst ligger Ernest Hemingways mer eller mindre självbiografiska roman Och solen har sin gång. Läste ju Hemingways En fest för livet i somras och tyckte så himla mycket om den. Ser framemot att läsa denna och tänker att jag nog ska göra det på min nästa resa för att vara lite extra koncentrerad (meningarna är väldigt långa nämligen).

Glad läsning och glad torsdag hörrni.

Translation. 5 books currently on my nightstand.

Jag läste ut denna märkliga bok på ett nafs när det ännu var semester. Linjen av Elise Karlsson är skriven på ett nästan hypnotiskt sätt med korta poetiska kapitel som jag fastnade väldigt mycket för.
Linjen är en bok som handlar om att arbeta. Jag hade nog aldrig plockat upp den om det inte varit för att jag råkat på en recension om den av en slump. Baksidetexten är inte direkt lockande för min smak (felåt) men jag tyckte verkligen om den här.

Boken handlar om Emma och där den tar sin avstamp förstår man att hon varit arbetslös under en längre tid. Hon går håglös runt utan att hitta ett syfte i livet och först blir jag orolig att hon ska ta sitt liv efter bara några sidor. Men så blir det inte, Emma får ett jobb som redaktör på ett företag som gör manualer till föreläsningar om livscoachning och att ”finna sig själv” typ. Emma går helt upp i sitt nya jobb.

Vad som är spännande med den här boken är hur huvudkaraktären förflyttar hela sin personlighet till företagets och börjar nästan andas i takt med det. Hon blir liksom ett med det, vilket såklart gör att hon ganska raskt börjar klättra uppåt i hierarkin. Men vad händer när det plötsligt sker nedskärningar i personalen? Vem är Emma om hon inte har företaget? Och hur långt är man villig att gå för att få jobba kvar?

Tycker mycket om böcker där huvudkaraktären är rätt osympatisk har jag märkt, det gör en liksom förvirrad för att man är så van i att vaggas in i amerikanska filmerna enkla dramaturgi om man får hårdra det. En bok som var som en liten tickande bomb! Rekommenderar!

Translation. A Swedish book I just finished called ”Linjen” by Elise Karlsson.

Hörrni! Det här är en av de bättre böcker jag läst i år, så häng med nu här.

Flickorna är skriven av 27-åriga Emma Cline och är hennes debutroman. Innan boken ens kommit ut hade den sålts till 35 länder och signats för filmkontrakt. Hur detta ens är möjligt har jag ingen aning om faktiskt.

Boken är löst baserad på morden som utfördes av Charles Manson-familjen under sextiotalet. Här kommer en kort recap kring det: Charles Manson var en sektledare under sextiotalet som lurade in massa unga tjejer (och lite killar) i sin hippie-sekt som eskalerade till att de utförde massa brutala mord. Manson utförde inte morden personligen utan fick sin ”familj” att göra dem. Mest känt blev mordet på gravida Sharon Tate som var gift med den mycket kände regissören Roman Polański .

Emma Cline har då utgått från denna historien när hon skrev Flickorna. En intressant grej jag läste i en intervju med henne var att hon fick idén till boken för att all jäkla litteratur och reportage och filmer som gjorts om Manson-morden fokuserade på just Charles Manson – men nästan ingenting finns på flickorna i sekten som mördade. Vilka var dom? Hur mådde dom? Vad drömde dom om?

Boken handlar om fjortonåriga medelklasstjejen Evie som rätt och slätt är uttråkad på sitt liv. På sina barnsliga vänner, på sin trötta familj, på sina grannar, på sitt flickrum. Hon får syn på flickorna i en park och liksom dras dit magnetiskt. Särskilt en av dem fängslar henne – den mörka, beniga, högljudda Suzanne.
Evie lyckas snart nästla sig in i deras värld och bjuds över till ranchen som ägs av Russell. Russell är som någon slags märklig blandning av fadersgestalt, älskare och gud till de här flickorna, och även Evie blir  fascinerad av honom. Men allra mest fascineras hon av Suzanne.

Otroligt spännande bok, och helt SJUKT välskriven. Jag kan liksom inte fatta att författarinnan inte är uppvuxen på sextiotalet (eller – iofs är jag inte heller det, så hon skulle kunna skriva lite vad som helst och jag skulle köpa det ^^). Meningarna är som godis och den svenska översättningen är verkligen toppen. Kär i stycket här över till exempel, som handlar om populära tjejer i high school, så fint formulerat.

Läs denna! Bara göre, det känns som att det här kommer bli typ höstens it-bok.

Translation. Just finished reading Emma Clines debut novel ”The Girls”, loosely based on The Manson Family murders during the sixties. READ THIS BOOK. Here’s a english review that I found for you guys : )

Det här med att man måste börja jobba igen – hände inte det lite väl fort? Jag känner mig i alla fall inte alls redo. Mailen plingar och mobilen blinkar och på balkongen står min solstol och kvider för att jag inte har hunnit läsa böcker i den tillräckligt ofta denna sommar.
Allt går så fort ibland och man hinner inte alls stanna upp och känna efter.
Men, jag menar inte att klaga såklart. Är bara lite förvirrad över att man plötsligt ska gå upp så tidigt om morgonen.

Därför ville jag tipsa om en mysig grej för att få jobbstarten att kännas lite mjukare.
Nämligen barnböcker på ljudbok (i mitt fall: Spotify!). Särskilt Barbro Lindgren och Tove Jansson för att det är så vemodigt och märkligt på en och samma gång.
De här 3 böckerna har jag lyssnat på denna vecka då jag redigerat bilder och sorterat mappar och skrivit scheman och sånt därt man gör när det är jobbtajm igen.

Tove Jansson – Vem ska trösta Knyttet?

Vem ska trösta Knyttet är min finaste barnbok alla kategorier och innehåller de mest hjärtskärande små rimmen. Kan vara så att jag läst den här minst femtioelvatusen gånger från att jag var mycket liten till att jag blev mycket stor. På Spotify finns den med Tove Janssons egen inläsning. När Knyttet sitter ensam med sin snäcka på stranden, då gråter jag varje gång.

Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Barbro Lindren – Loranga Masarin och Dartanjang

Den här boken tyckte jag var ganska obehaglig när jag var liten. Vet inte riktigt varför, men så var det i alla fall. Men så såg jag i måndags att en kompis på Facebook rekommenderade just denna uppläsning på Spotify av Toivo Pawlo, så då satte jag på den i högtalarna när jag vattnade blommor och packade upp kläder från festivalen. En timme av mycket mysiga knasigheter om tigrar och kulsprutor och tatueringar.
Kan även varmt rekommendera Barbro Lindgrens Värvet-avsnitt där hon berättar om hur mycket Loranga och gänget är baserat på hennes egna barns uppväxt.

Tove Jansson – Sent i november.

Sent i november är den sista boken Tove Jansson skrev om mumintrollen. Den handlar om en november när alla karaktärerna runt omkring muminfamiljen – hemulen, filifjonkan etc – kommer tillbaka till Mumindalen när familjen inte är kvar. Den är så fint berättad om kalla mörka höstnätter. Och jag tänker att visst är det ju lite trist att just vi råkade hamna på en av de allra mörkaste platserna på jordklotet. Men det innebär ju faktiskt också att vi är allra närmast Mumindalen. Även denna är uppläst av Tove Jansson, hon får allt att kännas lite bättre.

Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. Han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till som fortsatte på samma sätt som dagar gör när de fylls av en hemul.

♡

Translation. If you are not feeling ready to go to work yet, you should listen to some children’s books in headphones while you are at work, preferably Tove Jansson

Räds nu inte av detta supertråkiga skolboksaktiga omslag, för den här boken är så himla bra.
Jag hade inte läst något av Hemingway tidigare förutom Den Gamle och Havet i gymnasiet, men det var för sjuttioelva år sedan och jag minns inte så mycket.
Hur som helst har han ett otroligt sätt av skriva på. Under de första sidorna kändes meningarna omodernt långa, men det gick förvånansvärt fort att vänja sig vid och sedan var allt bara självklart.

Den här boken är självbiografisk och handlar om Hemingways tid som ung författare i Paris på 1920-talet. Man förstår ganska snart att Hemingway var typ Paris coolaste person när det begav sig. Han är ung, vacker, intellektuell och förälskad. Han umgås med poeter, författare och konstnärer och tillsammans diskuterar de rysk litteratur, konst och politik. Han livnär sig på att skicka in noveller till olika tidskrifter (Hemingway får 12 dollar per sida).

Han och hans fru bor på den (enligt Hemingway) bohemiska sidan av floden i Paris, där får man odla hur långt skägg man vill. De bor skralt utan eget badrum men när de lyckas få in lite extra pengar spenderar de det ändå på ostron och vitt vin.

Vad som kanske är lite extra fint är att många av de platser han beskriver, caféer och restauranger han äter och dricker och umgås på, är platser som fortfarande finns kvar. Som en själv också ätit och druckit på. Eller köpt böcker i, som på Shakespeare and Company där Hemingway är stammis.

Det är namedropping extra totale i denna bok och han har inte hållit tillbaka med skvallret. De många kapitlen om hans vänskap med Scott Fitzgerald är till exempel väldigt utelämnande (men kanske också extra kärleksfulla pga det). Andra namn som dyker upp är Gertrude Stein, Zelda Fitzgerald, James Joyce med mera.

Enligt dem är skriva det finaste man kan göra och under en period samlar Hemingway och hans polare ihop pengar till T S Eliot så att han inte ska behöva jobba på bank utan ägna sig heltid åt att skriva böcker och poesi.
De är så obviously Paris hipstergäng där de släntrar runt med fickorna fulla av dikter.

Älskade denna boken. Önskar att jag fick hänga med dom! Tycker du om Paris, böcker, skrivande, unga män, författargossip och allmän dekadens är detta en bok för dig tror jag.

Finns exempelvis HÄR och HÄR.

Transation. Just finished this wonderful book by Ernest Hemingway about his years in Paris during the nineteentwenties as a young author. It’s called A Moveable Feast and you should read it.