my screen caps.
Igår såg jag Blue Valentine för första gången. Som jag har bävat inför den filmen. Inte vågat se den. Laddat ner men raderat den från datorn, sett enstaka klipp på youtube. Därför att den handlar inte bara om kärlek som går åt skogen, det är dessutom tillsammans med Ryan Gosling. Men igår var det i alla fall dags, för att det är vår nu, nästan i alla fall, och det vintertunga är borta. Jag tänkte att det gör ju inget om man gråter lite. Det kan va fint att gråta på tisdagskvällar till och med.
Men vet ni. Jag fick inte ens fram en enda kort snyftning. Ingenting. Jag tyckte det bara var en så himla fin film. Att de var så kära, att de kämpade tills det överhuvudtaget inte gick längre. För så ska man göra nämligen tycker jag, kämpa och kämpa för varandra och när man till sist inser att det inte går längre, så har man i alla fall värdesatt det man haft. Och därför tyckte jag inte att den var så himla sorglig faktiskt, bara sjukt romantisk på det där tragiska viset. Eller så är jag kanske bara cynisk, avmätt med åren. Jag är övertygad om att något litet dör inuti en varje gång det tar slut med någon.
Väldigt fin film, megaromantisk. Se den.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=aZUm2Gp3_AA[/youtube]