Hej, nu lånar jag ut bloggen en sista gång till Friends (för nu i alla fall). Här kommer det sista svaren i frågestunden för ett par veckor sedan. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på [email protected].

→
hej, jag undrar en känslig sak. när jag gick på högstadiet fanns det två tjejer i klassen som var utanför. de var kompisar med varandra och jag minns det som att de flesta var helt okej schyssta mot dem i skolan, men de blev liksom inte KOMPIS med oss andra. de umgicks aldrig med någon i klassen på fritiden och sådär. grejen var att vi inte hade något gemensamt och jag ville inte bli kompis med dem. självklart ska man vara schysst och inkluderande i skolan, men på fritiden? detta togs dock upp av en lärare som satte alla tjejer i en ring i klassrummet för att prata om det här, att vi borde umgås med de här två tjejerna. men kan man verkligen göra såhär? som vuxen tänker jag ofta på detta och fattar såklart att det var supertråkigt och jobbigt för de två tjejerna, men hur skulle det lösts på ett bättre sätt? det är ju viktigt att få välja sina vänner själv och nu skulle ju aldrig någon komma på tanken att uppmana mig att umgås med någon på t ex mitt jobb? fan. tycker det är så svårt! hoppas få lite nya tankar och perspektiv på detta, diskuterar ibland detta problem med andra men vi kommer ju inte fram till något. får jag barn någon gång och åter kommer in i skolvärlden vill jag veta hur man kan göra om någon har svårt att hitta kompisar i klassen.

Svar från Friends: Hej Elin! För det första, att du reflekterar kring detta är superviktigt. Det tyder på att du är en omtänksam person som bryr dig om din omgivning. När det gäller vilka man umgås med på fritiden är det självklart upp till var och en. En lärare kan aldrig tvinga någon att umgås med någon utanför skolan, men däremot är det lärarens ansvar att se till och underlätta så att alla trivs i skolan. Vi vet ju inte alla detaljer kring tjejerna i din klass, men vi skickar med några frågor. Hade de här tjejerna getts en chans att visa vilka de var? Var ni säkra på att det inte fanns intressen som ni delade med dem? Hade det gått att inkludera dem i en större grupp? Ibland kanske man inte vill umgås med någon på tu man hand, men däremot kan man bjuda in om en större grupp ska ses. Till sist är det viktigt att reflektera över hur man själv skulle vilja bli behandlad om man var i samma situation. Och som lärare finns det massor av smidigare sätt att lösa en situation på, än det sättet som din lärare valde. Till exempel kan man styra gruppindelningar och jobba långsiktigt med att alla i gruppen ska lära känna varandra.

→
Hej! Vad ska man göra när en tjej är så himla blyg och vågar aldrig prata och bara följer efter alla som en skugga? Jag försöker verkligen inkludera henne i samtalen men det känns som att det nästan bara är jag som anstränger mig. Hon umgås med en liten grupp, där hon pratar lite, men i andra grupper pratar hon nästan aldrig. Jag vill så gärna hjälpa henne men vet inte riktigt hur. (Går i ettan på gymnasiet)

Svar från Friends: Hej Ella! Först och främst vill vi uppmuntra dig och säga att det är så viktigt att det finns människor som du som ser och vill inkludera de som är utanför. Alla människor har olika saker i sitt bagage och det kan vara så att tjejen i din klass har erfarenheter som gör henne väldigt blyg. Om hon till exempel har varit utsatt för mobbning kan det ta lång tid att våga lita på människor igen. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte behöver vara ett problem i sig att vara introvert och för en del människor trivs med att vara med i en grupp utan att säga så mycket. Tror du att det är fallet med tjejen i din klass? Vi vill råda dig till att fortsätta inkludera den här tjejen i samtalen. Fråga hennes saker och visa att du bryr dig. Kanske kan du prata med henne när ni två är ensamma och hon då vågar öppna upp sig. Det kan vara en lång process, men ge inte upp!

→
Varför säger man att gymnasiet är den bästa tiden i livet när den absolut hemsk? Är det här den roligaste tiden i livet är det väl bäst att man skjuter sig på en gång. Jag skojar självklart, men undrar fortfarande. Alla runt om mig säger att de tycker gymnasiet är så roligt och jag kan inte förstå varför. Alla är osäkra och trots att alla hävdar att det inte är så är det bara status som spelar någon roll. Bäst fester, snyggast, coolast osv. När växer man ifrån allt det? Jag känner ingen gemenskap, som att jag hör hemma i någon grupp. Min fråga är kort sagt, är jag konstig som inte tycker att gymnasiet/skoltiden är rolig alls? Är det jag som är tråkig som inte fattar grejen?

Svar från Friends: Hej Mia! Du är inte ensam om dina tankar kring gymnasiet. Många unga som vi träffar delar din upplevelse. De berättar om stress och press, svåra relationer och en osäkerhet kring att passa in, men många vågar inte berätta om det när de är mitt uppe i det. En person berättade till exempel att alla i hennes klass höll uppe ett sken om att gymnasiet var fantastiskt, men i efterhand har flera berättat att de mådde jättedåligt och inte alls gillade sin skoltid. När de slutade gymnasiet däremot kunde de själva välja mer vilka sammanhang de ville vara i och hittade vänner som de passade ihop med. Hoppas det blir så för dig också! Och var inte rädd att dela med dig av dina tankar. Chansen är stor att du underlättar för andra genom att ta upp något som många tänker på.

→
Jag vill inte prata med mina vänner i skolan om killar, fester och ”omg, han löste henne” och ”hon är kär i han, hon har ingen chans” och sånt skitsnack om andra (vilket de pratar om typ hela tiden) och jag orkar inte fjäska för att få vara med. Jag vill ha kompisar att gå på museum, ligga på filter i parker och prata om rymden med. Det är inte så att jag är ensam, eller inte tycker om någon i skolan (är jättetacksam över det) men jag känner mig ändå så långt borta från alla andra. Hur ska jag göra?!??? Vill inte bara ”överleva” högstadiet, vill ha kul!!! Mvh jättevilsen människa som går i åttan och längtar hem

Svar från Friends: Hej! För det första tror vi att många känner igen sig i det du beskriver. Under högstadiet hamnar många med kompisar som de kanske egentligen inte har så mycket gemensamt med, men det har liksom bara blivit att de hänger med varandra. Du är modig som inte bara hänger med i snacket utan står upp för dig själv och dina intressen. Vad skulle hända om du förde in samtalet på det som du är intresserad av? Eller till och med säger rakt ut ”nu har vi pratat jättelänge om vilka som är kära i varandra, kan vi inte prata om något annat?”. Ett annat sätt att hitta kompisar som kanske är mer lika dig är att börja på någon fritidsaktivitet. Utgå från dina intressen och gå med i en förening till exempel. Där kommer du förhoppningsvis hitta någon som delar dina intressen.

→
Hej! Jag och min före detta bästis har nu varit osams i månader efter att jag märkte att hon tog saker av mig och ljög om typ allt. Detta gjorde mig jäkligt sårad eftersom vi var extremt tajta, och därför kunde hon dessutom såra mig så hårt eftersom jag verkligen litade på henne. Nu innan sportlovet ville hon att jag skulle komma ut och prata för att hon ångrade sitt beteende och saknade mig. Men när vi väl pratade så kunde hon inte alls stå för vad hon gjort och ljög bara ännu mer, detta gjorde att jag sa att jag inte orkade med henne, och på så sätt blev vi officiellt ovänner. Under lovet hade hon gått omkring i vår kompiskrets och snackat skit om mig, så när skolan började ignonerade alla mig. Men jag gick fram till dem och sa rakt ut att de kan sluta ignonera mig om de inte tänker säga vad jag gjort fel, så började en av dem hänga med mig igen. När den här tjejen blev sjuk märkte jag att de andra började ignonera mig igen. Detta ledde till att jag på mitt utvecklingssamtal började gråta när min mentor frågade om någon i klassen var utanför, då jag insåg att JAG var utfryst från klassen. Vilket då ledde till att jag fick prata med både kuratorn och skolans mobbningsteam, tillsamnans med dem bestämde vi några som de pratade med för att höra vad de vi valde ut tyckte/visste. Ett tag var de utvalda snälla mot mig, men nu har jag märkt att alla i klassrn har börjat snacka skit om mig igen. Min fråga är nu, vad är det meningen att jag ska göra? Hur ska jag reagera? För jag vet om att de snackar skit om mig, och jag märker ju att de tycker att jag är irriterande, förmodligen efter allt skitsnack de har hört, men jag tvingas ju ändå vara med dem eftersom de går i min klass. Jag har redan börjat ta avstånd, men bara lite, eftersom jag inte vågar bli tajt med dem igen- de har ju visat några gånger att de helt plötsligt kan ignonera mig, och jag går omkring och är förberedd på det hela tiden. Jag trivs inte i skolan nåmer, jag sitter fastklistrad vid mobilen med musik i öronen igenom mina skoldagar, men är det verkligen meningen att det ska vara så? Jag går i åttonde klass och tvingas varje dag vara trevlig mot mina klasskamrater som snackar skit så fort jag vänder ryggen mot. Min före detta bästis har gjort att jag blivit utfryst från min klass, från mina vänner och att jag inte längre går till skolan med ett leende. Vad är det meningen att ska jag göra i ett sånt här läge? Tacksam för svar!

Svar från Friends: Hej! Utifrån hur du beskriver din situation kan vi säga att det inte ska vara så här. Ingen elev ska behöva känna som du gör, att du sysselsätter dig med mobilen för att få dagen att gå till exempel. Det låter som att skolan agerade när din situation uppdagades på ditt utvecklingssamtal. Det var mycket bra att de vuxna fick veta hur det låg till. Kurator och mobbningsteam kopplades in och det vidtogs åtgärder i form av samtal med några inblandade. Vi undrar dock vad som har hänt med detta arbete sen dess? Om någon vuxen på skolan får veta att en elev känner sig utfryst som du beskriver, är den ansvarig för att agera, utreda och skapa åtgärder för att se till att situationen förbättras. Det låter som att de började men vad har hänt sen? Som vi ser situationen, utifrån den lilla information vi har, låter det som att du och din före detta bästis skulle behöva sätta er ner och reda ut det som hänt med hjälp av en konstruktiv vuxen. Till exempel en kurator som agerar som en slags samtalsledare. Målet behöver inte vara att ni ska bli bästa vänner igen, men att hitta en varaktig respekt för varandra. Det räcker oftast inte med ett samtal, utan detta behöver följas upp kontinuerligt så att man säkrar att samtliga inblandade elever känner sig trygga med situationen. Det låter även som att de andra inblandade eleverna behöver få stöttning av de vuxna runtomkring er. Det är skolans ansvar att fortsätta detta arbete till det är slutfört, alla elever har rätt till en trygg skolgång. Vårt råd blir alltså att prata med din mentor eller med kuratorn igen. Berätta att du fortfarande känner dig utfryst och att det går ut över din skolgång. De har en skyldighet att ta ansvar för situationen!

→
Hur undviker en att bli exkluderad från olika kompisgäng? Alltså såna jag hänger med ibland, men som andra gånger inte bjuder med mig på grejer eller liknande. Känner mig så himla uppgiven när det dyker upp en bild på Facebook eller Instagram, lite varför har jag ens kompisar från början? Har i övrigt väldigt svårt att lära känna nya människor. Obs är ej tonåring.

Svar från Friends: Det är svårt för oss, med den lilla info vi har om din situation, att ge dig specifika råd om hur du ska hantera dina kompisrelationer. Det vi kan säga är att vi tror att det är många som känner igen sig i det du skriver. Att våra sociala liv idag i stor utsträckning är synliga för andra nätet, är det många som upplever blir en stress och en press för ens egen tillvaro. Ofta väljer vi också att endast lägga upp de bra sakerna från våra liv, vilket kan skapa en skev bild av hur vi egentligen har det. Det riskerar också att skapa en känsla av att bli exkluderad när man hela tiden kan följa vad andra gör. Vårt råd till dig är att hitta någonstans där du kan få stöd. Att till exempel hitta metoder för att stärka dig själv, så att på du på längre sikt kanske kan hitta sociala sammanhang där du känner dig tryggare och inte riskera att bli så uppgiven som du beskriver. Kanske kan detta vara en coach av något slag, kanske en kurator på en ungdomsmottagning (i vissa kommuner kan man gå till en ungdomsmottagning till det år man fyller 25 år), kanske en terapeut?

→
Vad kan man göra när en jättefin kompis blir mobbad av alla andra i sin klass? Lärarna hjälper henne inte och vi går inte på samma skola så jag kan inte försvara/umgås med henne. Vad ska jag säga?

Svar från Friends: Hej Candice! Vad tråkigt att höra att din kompis blir utsatt för mobbning. Bästa sättet att hjälpa henne är att dels påminna henne om att mobbningen inte är hennes fel och dels uppmuntra henne till att prata med någon förälder eller någon på skolan. Skolan måste agera när mobbning sker och rektorn är ytterst ansvar för att mobbningen upphör. Om skolan inte gör tillräckligt kan man anmäla skolan till Barn och Elevombudet. Det är viktigt att din kompis känner till sina rättigheter och har stöd hos någon hon har förtroende för.

→
Om man inte känner att man passar in på något sätt (bland kompisar, i staden man bor i, osv), vad ska man göra då? Ska man bara gå och vänta på att få kunna flytta någon annanstans?

Svar från Friends: Hej! Känslan av att inte passa in är väldigt vanlig. I skolan kan man ju inte välja vilka man hamnar i samma klass med, men kanske kan du hitta någon som är mer lik dig utanför skolan? Till exempel kan du utgå från dina intressen och kanske börja med någon fritidsaktivitet? Vi vill också uppmana dig att prata med någon du har förtroende för om hur du känner. Den personen kan förhoppningsvis hjälpa dig att hitta en väg framåt.

→
Om jag ex börjar i en ny skola med nya klasskamrater kan jag känna mig utanför men tack och lov så brukar ja vara social och prata med folk så någon hänger jag la med. Men jag lyckas nästan aldrig hamna i en grupp som är min dröm så jag känner mig inte helt med i klassen ibland. Det brukar finnas elever som är ensammare än mig men jag har inte kraft att ta tag i dem för jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa andra känns det som men samtidigt får man skuldkänslor. Hur ska man våndas med dessa motstridiga känslor?

Svar från Friends: Hej! Många elever som vi möter beskriver samma situation som du – de är inte populärast i klassen, men inte heller utanför. I alla klasser skapas hierarkier och det kan vara svårt att veta hur man ska hantera det. Ytterst sätt är det lärarnas ansvar att skapa en trygg klass där ingen hamnar utanför, men som elev kan man självklart vara med och visa civilkurage genom att göra små saker som att hälsa eller sätta sig bredvid i matsalen. Det är helt förståeligt att du känner att du måste hjälpa dig själv för att kunna hjälpa andra, men funderar gärna på om det ändå finns något litet du kan göra för den som är utanför. Vi vet av erfarenhet att sånt kan betyda jättemycket och dessutom inspirera andra till att göra detsamma! En viktig sak du kan göra är till exempel att uppmärksamma lärarna på de hierarkier som finns i klassen. På det sättet kan läraren jobba med hela klassen med teman som rör status, roller och civilkurage. Kanske kan det också inspirera någon som har väldigt hög status att engagera sig för de som är ensamma?

→
Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här; Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.

Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.

Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Förlåt för ett sånt långt inlägg..

Svar från Friends: Hej! Tack för att du delar med dig av dina känslor! Det är verkligen inte lätt att lära sig det sociala spelet och många kan nog känna igen sig i det du beskriver. I en sådan här situation är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv. Det är inte dig det är fel på. Kanske är det bara så att du känner dig otrygg i gruppen och därför beter dig på ett sätt som du egentligen inte gillar? I så fall har gruppen ett ansvar att lyssna på och inkludera dig. Fundera också på vilka människor som får dig att må bra. Kanske ska du umgås mer med dem? Riktiga vänner ska inte få en att må dåligt. Vi vill också råda dig att prata med någon du litar på om dina känslor. Den personen kan då vägleda dig i hur du hittar en väg framåt.

→
Vad gör man när man känner sig så himla ensam, trots att man har många helt fantastiska vänner?!

Svar från Friends: Hej Johanna! Vad tungt att höra att du känner dig ensam! Det är svårt för oss att ge något konkret råd eftersom vi inte vet så mycket om din situation och vad som orsakar ensamheten. Generellt kan man säga att ett första steg kan vara att fråga sig själv i vilka situationer som du känner dig ensam och vad det kan bero på. Kanske kan du berätta för dina vänner om dina ensamhetskänslor? Eller finns det någon annan i din närhet som du kan få stöd i detta från?

→
Jag började gymnasiet i höst, och det har bildats en ganska stor grupp som jag vill vara med. De är feminister och aktiva inom det, men fortfarande är det killarna i den här gruppen som skämtar och pratar, och de få tjejer som hänger med dem känns mest som bihang som inte liksom är riktigt med. Hur ska man göra i denna situation, när de inte riktigt släpper in en(som tjej) i samtalen? De ser sig själva typ som lite smartare än alla andra i klassen, och de är väldigt smarta och har vettiga åsikter, men då blir det liksom svårt för andra att komma in liksom

Svar från Friends: Hej Mikaela! Vad tråkigt att höra att killarna är så dominanta! Det är ett problem som finns i många klasser och något som framför allt läraren måste arbeta med. Kanske kan du berätta för läraren att du tycker att ni ska ta upp i klassen om hur mycket utrymme tjejer respektive killar får? Om du vågar kan du också ifrågasätta killarna när de gör något som exkluderar dig i ett samtal. Ibland är inte människor medvetna om vad deras beteende får för konsekvenser. Vi känner också igen det som du beskriver att tajta grupper lätt kan bli exkluderande gentemot andra. Visst är det bra att ha vettiga åsikter, men det är tråkigt när åsikterna inte förändrar handlingarna i praktiken, vilket verkar vara fallet här. Fundera på om det är värt att vara med i ett sådant gäng. Om du gärna vill vara med i det gänget är ett tips att försöka ta lite mer kontakt med en person i gänget för att på så sätt komma in i gruppen.

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the last questions from Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

Hej, nu är det dags att låna ut min blogg till Friends igen. Ni ställde en himla massa frågor när de hade frågestund här så jag måste dela upp det i några stycken inlägg. Här kommer del 2, och sedan kommer en del 3 om några dagar och efter det har vi betat av alla frågor. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med Friends är det bara att mejla på [email protected].

✉

OM ATT JOBBA PÅ ELLER ENGAGERA SIG FÖR FRIENDS. 

→
Jag undrar vad för slags utbildning folk inom Friends har, vad krävs och hur får man jobb hos er?

Svar från Friends: Kul att du skulle vilja jobba hos oss! De flesta som jobbar hos oss har någon form av akademisk utbildning. Många är lärare, sociologer, beteendevetare eller genusvetare. Gemensamt för alla är att vi har ett stort engagemang för att bekämpa mobbning och utanförskap. Just nu har vi inga lediga tjänster, men håll utkik på vår hemsida.

→
Hej! Jag undrar precis som en föregående talare om man på något vis kan komma i kontakt med Friends för att hjälpa till? Eller har någon tips på en annan organisation/förening eller dylikt? Jag är 21 år och grät alldeles för ofta när jag var yngre, för att jag så ofta var ”fel” och inte med. Idag förstår jag att det inte var något fel på mig och att jag är värd sååå mycket men ändå halkar jag tillbaks ibland och kan liksom aldrig glömma bort det som var. Det har tydligt präglat min utveckling som individ vilket gör mig arg i hjärtat, dock kan jag se det positiva i att jag idag lätt känner empati. Men jag skulle någon dag vilja ta till vara på all den där arga energin och omvandla den till något viktigt och fint. Jag skulle vilja hjälpa till och jobba för att ingen ska underskatta sig själv, alla borde tycka om sig själv massor. Jag vill göra något konstruktivt. Idéer? kram

Svar från Friends:Hej! Vad starkt av dig att du vill använda dina egna erfarenheter för att hjälpa andra! Utanförskap sätter djupa sår och precis som du själv säger är det viktigt att påminna sig om att det inte var ditt fel och att du har ett högt värde. Hos oss finns det många sätt att göra skillnad. Till exempel kan du bli volontär hos oss. Den 10 maj har vi volontärutbildning i Stockholm som du är varmt välkommen på. Läs mer här.

OM ATT DEN SOM MOBBAS OFTA BYTER SKOLA FAST DET BORDE VARA TVÄRTOM. 

→
Varför är det oftast ”den mobbade” som måste byta skola? Det känns så extremt orättvist. Tack för svar och en fin blogg!

Svar från Friends: Vi håller med om att det är extremt orättvist att den som utsätts känner sig tvingad att byta skola. I själva verket finns det lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men det händer väldigt sällan. Ibland tar mobbningsärenden så lång tid och ibland gör inte skolan tillräckligt så att den som är utsatt inte står ut längre och därför byter skola. Det är otroligt sorgligt och vi jobbar för att skolorna ska ha de rätta verktygen att ta tag i mobbningen när den sker så att detta slipper hända.

→
Varför är konsekvensen av mobbning i Sverige att det är den som blir mobbad som är ”i vägen”.
När min familj bodde i Seattle i 2 år under min mellanstadieperiod så förekom det mobbning även på min amerikanska skola, men skillnaden där och skolorna jag har gått på här i Sverige, så är det den mobbade som förflyttas om problemen kvarstår.
Jag tror grunden till mycket är att, mobbningen i teorin inte är ok, men i praktiken visar skola och även föräldrar att det är ok genom att tysta se på när den utsattas föräldrar packar ihop barnets skolböcker, för att sedan aldrig mer sätta sin fot på den skolan som har jagat bort deras barn.
När jag kom hem till klass 6 så hade även 3 nya tillskott kommit till klassen som hade flyttat över till klassen för de var så utsatta på respektive tidigare skolor.
I Seattle tog det knappt 1 månad sedan hade 5 av de killar som mobbade 2 pojkar i klassen slussats ut till olika skolor i distriktet (ingen sattes i samma klass då kommunen ansåg att de missbrukat rätten att fortsätta skolgången tillsammans).
Det är skolplikt i Sverige förvisso, men när det inte finns någon konsekvens och man ej blir hemskickad, får sänkt studiebidrag p g a att man mobbar sina ”klasskompisar, så visar man att inställningen som vissa föräldrar har att ” barn är barn”, är ok.
Det är också skrämmande att en del föräldrar är inte ens medvetna om att deras barn förstör skolgången för andra elever då kontakten med skolan är för dålig och skolan informerar för lite eller inget om vad som pågår.
Ingen är så lojal som ett skrämt mobbningsoffer! Därför måste vuxna gå in och faktiskt vara vuxna!

Svar från Friends: Hej Claudia! Vi håller helt med dig. Det är alltid vuxnas ansvar att stoppa mobbning och kränkningar och det är helt fel att den som utsätts känner sig tvingad att byta skolor. Det finns lagligt stöd för att flytta den som mobbar, men tyvärr är det ofta tvärtom i praktiken. Som du skriver har även föräldrar ett stort ansvar och när vi utbildar skolpersonal och föräldrar betonar vi ansvarsbiten och vikten av samarbete mellan hem och skola.

OM ATT HANTERA RELATIONER, ENSAMHET OCH UTANFÖRSKAP.

→
Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Varför?

Svar från Friends: Det låter som att du befinner dig i en dubbel situation, du har personer runt omkring dig men du känner dig samtidigt mycket ensam. Utan att veta mer om situationen på din skola är det svårt för oss att ge dig konkreta råd om hur du ska agera i ditt ”gäng”. Det vi kan säga är att skolan ska vara en trygg plats att vara på för alla elever och det är skolans ansvar att se till att det är så. Det är inte meningen att man ska känna sig så ensam som du beskriver din situation. Vårt råd blir därför att prata med någon vuxen du gillar och har förtroende för. Det är viktigt att någon vuxen på skolan får veta hur situationen är i ert gäng. Kanske är det en kurator, en skolsköterska eller en lärare. Berätta om din situation och hur stämningen är i gänget. Kanske är det fler som upplever samma sak som du? Det verkar som att ni skulle vara hjälpta av att de vuxna runt omkring er går in och stöttar upp.

Svar från Sandra: Hej! Jag känner igen det där från åttan också, att man hade kompisar men ändå var så förbaskat ensam och hundra procent säker på att ingen skulle ”välja mig” om det gällde. Vi var fyra tjejer som umgicks väldigt tight under en period och jag var ofta stressad över hur det skulle gå om jag skulle göra något misstag och frysas ut, eller om de hittade på saker utan att ringa mig. Jag tror det här är en ganska naturlig del av tonåren, för man är så satans osäker på sig själv, vem man är, och då går det såklart ut över ens umgänge. Jag har ett tips till dig som jag gjorde som kanske funkar! Vi sov alla över hos mig en kväll och pratade om massor av saker som man gör mitt i natten, och då tog jag upp det här. Att jag kände mig ensam fastän vi var ett gäng, att jag kände att jag skulle bli den som blev sist vald och så vidare. Vet du vad som hände? Det visade sig att alla kände precis likadant! Alla var stressade över samma sak. Du kan inte ana hur mycket bättre dynamik och stämning i gruppen det blev efter att vi pratat med varandra. Så testa det kanske? puss.

→
Hej, Jag har ett problem. Jag har en tendens att alltid göra så som andra vill när det kommer till mitt beteende. Det är kanske inte alltid medvetet men det är alltid så. Jag beter mig så som min omgivning. Jag pratar så som min omgivning och jag tror det har att göra med att jag alltid blivit kritiserad för i princip allt hemma och inte vet hur jag ska bete mig bland människor utan tror att de kritiserar mig lika mycket det också.

Det har gått så långt att jag nu snart arton år gammal inte har en aning om vad som egentligen är jag. Jag är liksom bara ett hopkok av de människor jag umgås med och träffar ofta. Jag är ingen egen individ och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Jag är inte någon. Och det hela är så löjligt men det gör så väldans ont i mig när det hela tiden är tal om att ”vara sig själv”. Jag vet inte vem jag är. Jag tror inte ens att jag någonsin träffat mig själv. Eller jo, kanske någon gång som liten men tidiga barndomsvänner glöms bort. Det är lite så det känns. Det känns fel.

Svar från Friends: Hej Alice! Jag tror att många känner igen sig i det som du beskriver. Det är inte lätt att veta vem man är och vi påverkas ju alla av vår omgivning. I en trygg grupp kanske vi beter oss på ett sätt och i en otrygg på ett annat, till exempel. Det är inget konstigt i att anpassa sig till en grupp, men frågan är om du gör och säger saker som du egentligen inte vill. Tänk efter vilka värderingar du har. Vad tycker du är viktigt? Vad tycker du om att göra? Vad känns inte bra att säga eller göra? Dessa frågor kan vara en liten kompass i att lära känna sig själv. Det är också viktigt att komma ihåg att det är en livslång process att lära känna sig själv och det är inget fel i sig att påverkas av sin omgivning. En hjälp i detta kan också vara att prata med någon som följt dig under lång tid. Någon i din familj kanske?

→
Fram tills gymnasiet umgicks jag i stort sett bara med ett litet tjejgäng. Jag är inte säker på om de var det med mening eller inte, men de var dåliga kompisar: t.ex. mådde jag väldigt dåligt under en period, och när jag försökte säga det till dem viftade de bara bort det. Nu i efterhand inser jag även att de förmodligen bidragit till mitt dåliga självförtroende på olika sätt, för de respekterade liksom inte mig.
Nu går jag i gymnasiet och har skaffat nya, bättre vänner. Men jag har ett problem: Jag kan inte lita på dem. Så fort jag berättar något lite hemligt för någon ångrar jag det och tror att de ska använda det emot mig, eller att de inte längre kommer att tycka om mig på grund av det. Men jag vill ju berätta saker, för jag tycker ju att vissa personer är speciella.
Hur vet jag vem jag kan lita på?

Svar från Friends: Hej! Vi på Friends vet att såna saker som du beskriver, att inte bli lyssnad på och att inte känna sig respekterad, kan sätta djupa spår och påverka en person under lång tid. Det är svårt för oss att vägleda dig i din specifika situation, eftersom att vi inte vet hur saker fungerar på din nuvarande skola i övrigt. Kanske råder det en otrygg stämning och kanske finns det fler som känner sig osäkra? Det vi med säkerhet kan säga är att skolan har ett ansvar att se till att alla elever har det bra i skolan. Eftersom att detta påverkar din situation i skolan är det viktigt att du lyfter detta med någon vuxen, en lärare du gillar, en kurator eller en skolsköterska till exempel. Det är viktigt att en vuxen får veta hur du har det, så att hen kan gå in och stötta dig. Till exempel kan de erbjuda en kontinuerlig kontakt med en kurator för att reda i vad det var som hände dig på din tidigare skola och hur du kan lära dig att lita på dina nya vänner. Du kan också vända dig till din närmaste ungdomsmottagning för att få kontakt med en kurator, om det känns bättre för dig.

→
Jag är ful. Jag är så hiskligt ful att det ibland känns surrealistiskt. Jag har sneda tänder, glasögon, frissigt hår som står åt alla håll fastän jag försöker sätta upp det. Jag kan inte le och är allmänt knubbig och har världen fulaste hållning, nästan kutrygg och inte kompenserar jag för det med mina hundrasextio centimeter heller. Jag är lite finnig och hårig och har en allmänt ful hudfärg men ska vi vara helt ärliga så bryr jag mig egentligen inte. Eller jag har lärt mig att inte göra det. Jag är smart, smartare än de flest om man ska tro på IQ-test och betyg och jag har hela tiden intalat mig att det räcker. Men det gör egentligen inte det. Jag vill inte höra att alla är vackra som de är för visserligen är det sant för de flesta men i mitt fall gick något alldeles fel när min genuppsättning bestämdes.

Jag har egentligen ingen fråga eller något. Det är bara som att jag är den fulaste människan på planeten och låtsas inte om det. Det är ett accepterat faktum. Jag har aldrig blivit mobbad eller ens retad för mitt utseende. Enstaka kommentarer får jag ibland men det gör nog de flesta. Jag är bara ful ful ful och är rädd att jag i ett samhälle där ytligheter och utseende ska reflektera insidan ska komma utanför. Och någon särskild karisma eller vacker personlighet besitter jag heller inte. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att vara ensam, fastän jag inte egentligen är det. Går det att förstå?

Svar från Friends: Hej Hanna! Det gör oss ledsna att läsa det du skriver om dig själv. Det är också väldigt tråkigt att så mycket I vårt samhälle kretsar kring utseende. Tyvärr är det många som känner precis som du. Därför behöver vi vara många som ifrågasätter utseendefixeringen. Varför finns det normer som säger att vissa utseenden är vackra och andra inte? Du skriver att du är duktig i skolan och har högt IQ – fokusera på det! Du har säkert massa andra bra egenskaper också.
Det är helt naturligt att vara rädd för att bli ensam fast man inte är det för tillfället. En sån rädsla finns nog hos de flesta. Att dela sina rädslor med andra brukar göra att det känns lättare. Så vi vill uppmuntra dig att prata med någon som du har förtroende för.

→
Vad ska en göra om en blev så mobbad i högstadiet att en inte kan gå vidare trots att det gått flera år sen dess? (sex år sen skolslut i nian) Om en inte kan hantera att vara i samma stadsdel som skolan låg eller får panik när det går på en högstadieklass på bussen. Om en får kväljningar varje gång någon från den gamla klassen går förbi och vissa dagar bara går åt till att gråta.

Svar från Friends: Hej! Vi träffar många människor som beskriver ungefär samma sak som du. Mobbning sätter djupa sår och det kan ta många år att bearbeta. Att prata med någon om det som har varit är en viktig del i läkandeprocessen så vi vill råda dig till att prata med någon som du har förtroende för, gärna en professionell kurator eller terapeut som kan hjälpa dig att hantera panikkänslorna. Det är viktigt att du får hjälp så att detta inte hindrar ditt liv i framtiden. Hoppas att du en dag kan gå förbi din skola och känna att mobbningen inte längre påverkar dig.

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

Vem är Magnus? Alltså hur är han som person och som partner? Vad gillar han att göra och sover han på mage osv. Förstår om du inte vill berätta men jag är så nyfiken.
Han är lång, snäll, lite fnittrig och tycker om att prata och diskutera. Han frågar mycket om mycket, funderar länge över saker man sagt och jag frågar ofta vad han tänker på för han får något drömskt i blicken och försvinner iväg. Han kommer ihåg vad exakt alla man träffar eller ser på tv eller i filmer heter (jag är prick tvärtom) och han kan typ allt om historia. Han lägger gärna i någon slags historiereferens när vi är ute och går på stan, pekar på byggnader och torg och berättar olika saker om krig och kungar. När jag är stressad blir han aldrig arg utan säger bara ”det kommer bli bra till slut för det blir det alltid” och han springer ner på helgmorgarna och handlar brakfrukostar med croissanter och nypressad juice och dukar upp fint. Han är väldigt generös, kommer väldigt mycket från göteborg (fattade ingenting av skämt-jargongen i början men nu börjar jag lära mig) och är så jäkla söt att jag bara kan sitta och pussa på honom i evigheter tills han säger ”tack tack men nu tar vi en liten paus”.  Han är opretentiös och tycker om att hitta på saker. Han sover på sidan och rycker som en hund i sömnen, min gissning är att han drömmer väldigt fartfyllt.

Tycker du att boken ska ligga/benämnas, som den gör på flera ställen, under barn/ung? Jag tycker inte att det stämmer särskilt väl, tycker mer att det är en bok för vuxna som vill slängas tillbaka i tiden och känna den där fruktansvärda/underbara tonårsförälskelsen igen. Jättefin bok i alla fall, hade svårt att lägga ifrån mig den! Kom förbi Sabis någon gång så bjussar jag på skagen, kolla efter den blonda tjejen i fiskdisken!
GOTT med skagen! Tack! Det är ju en ungdomsbok men jag tycker nog som du, eller det tänkte jag när jag skrev den, att man inte behöver vara tonåring för att läsa. Har hört flera +30 som läst och tycker om den.

HUR FÅR MAN NYA VÄNNER??? E så trött på mitt umgänge!! Vill ha nya SNÄLLA SPONTANA OBLYGA kompisar som e lite mer som mej o kan ta risker o våga göra saker men ändå inte är helt galna. ! Hur gör man? Vet du nån bra aktivitet (OBS inte teater, har redan provat o de funkade inte alls) som man lätt lär känna andra eller något helt annat! E för ung för att gå ut på krogen så de funkar inte heller!
Jättetacksam för hjälp
kram hälsningar 14 år
Internet internet internet! Hör av dig till bloggare i din stad som du kanske läser och tycker om i din ålder, folk vill ofta träffas faktiskt. Eller börja på någon aktivitet, jag gick på teater i högstadiet och lärde känna massa nya bra personer genom det. Men kanske inte teater då, men det måste ju finnas sportrelaterade grejer, politik som ungdomsföreningar, feministiska föreningar, pysselföreningar, bokcirklar, googla skiten ur din stad och kolla! Ligg i och leta, och kolla mina brevvänsinlägg här på bloggen! Finns så många bra personer att höra av sig till i dem.

Hej Sandra! Jag har en fråga som inte alls rör kläder, utan hud…
Jag är, precis som du, väldigt ljus i hyn. Jag blir aldrig, aldrig brun på sommaren. Inte det minsta. Mest lite ljusröd och sen vit igen. Dessutom får jag alltid soleksem några gånger varje sommar, värsta eksemen som finns ju! Så min fråga lyder: är det likadant för dig? Och hur hanterar du det? Vilka är dina lösningar?
Jag älskar ju, som alla andra, sommaren, men det är så tufft att (gud, vilka i-landsproblem, fy tusan!) behöva gå med långbyxor och långärmade tröjor mitt i stekheta sommaren… Jag vill ju vara vid stranden med mina vänner, men de vill ju inte sitta i skuggan där jag egentligen borde hållas…
Oj det låter jättejobbigt. Jag får inte eksem på sommaren utan på vintern i torra klimat (i sverige alltså). Nu denna vinter gick jag till doktorn som skrev ut receptbelagda krämer och piller. Det gjorde att min vinter blev helt eksemfri, har aldrig hänt tidigare. Så liksom, ta problemet till allvar, gå till doktorn. Bästa jag gjort i hudväg.

Hej Sandra! Vad obegripligt vacker du är! Tack för att denna blogg finns, jag har använt dig som ledsaga så så så många gånger under mitt tonåriga liv.
Såhär: När jag gick ut grundskolan så hade jag kämpat i nöd och lust. Jag fixade riktigt höga betyg och sedan sökte jag in till en sam-linje med inriktning kriminologi. Det förväntade sig alla av mig och jag med, jag vill alltid glänsa så mycket som möjligt.
I början trivdes jag men sen, när pressen blev för stor så blev kontrastskillnaderna så glasklara. Jag är en sådan som ibland inte kan sova på nätterna för att jag måste måste skriva. Jag har skrivit texter som har fått massvis utav uppmärksamhet (tillochmed utav kvinnan som vann stora journalistpriset förra året) och att skriva är det som jag andas för i stort sett. Vad gör jag nu då? Jag brinner ju för skrivandet och kan knappt gå rakryggat eller andas på riktigt i skolan för axlarna sjunker ner och luftstrupen knyts åt.
Får man hoppa av gymnasiet? jag har liksom (förlåt alla) men sett ner på de som gör det tidigare men nu förstår jag verkligen!! Men åh mitt huvud är så förvirrat tillsammans med resten av mig.
kram Sandra.
Hej fina du! Svår fråga men jag personligen tycker att det är viktigt att gå ut gymnasiet. Det kommer spela roll i majoriteten av dina framtida arbetssökningar och därför tycker jag att det är jäkligt viktigt att försöka palla sig igenom det. Men hallå! Kan du inte byta linje? Hade flera kompisar som byte från natur till media när de helt enkelt inte orkade med längre. Det låter ju som linjen du går inte är rätt för dig. Tycker även du ska prata med SYO (heter det så i gymnasiet?) och förklara din situation, kanske kan du ta ett sabbatsår. Men gå klart gymnasiet! Du kommer tjäna på det i det långa loppet.

Sandra, jag behöver din hjälp. Jag har skrivit den här kommentaren i snart en timme och vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig, så här kommer en snabbversion av den novell jag nyss skrev för att sedan sudda ut:
Jag är megakär i en kille som inte längre är kär i mig. Jag är så kär så att det bultar i hela kroppen. Om åtta veckor flyttar jag till staden där han bor, en stad som jag egentligen bara förknippar med honom just nu. Jag kan inte ångra flytten och jag vill fortfarande flytta trots att det gör ont att tänka på att jag kommer behöva gå på de gatorna där vi kysstes för första gången, där jag träffade hans vänner för första gången och där han sade att han älskade mig för första gången. Det känns som att flytten dit liksom redan är dödsdömd. Så min fråga till dig är; hur kommer jag över honom? Hur kan jag ta mitt pick och pack och bege mig av till den staden jag älskar mest av allt på hela jorden utan att vara orolig för att minnena av honom, av oss, ska ta över hela min vistelse där? Och hur i helvete ska man börja våga tro på kärlek igen när man redan fått sitt hjärta krossat? Jag är desperat, jag skulle aldrig be dig om hjälp annars men jag vet att du är så klok och vis och alltid har någonting bra att säga om kärlek och sånt.
Minnena kommer göra ont i början, för så är det. Men allt eftersom tiden går kommer de gamla minnen suddas över av nya. En dag kommer den där staden som var er bara var din egen. Att komma över någon tar en jäkla tid, det är bara att hålla ut. Har skrivit om att komma över någon en hel del och du hittar ganska många inlägg om det i kärlekskategorin, bland annat det här, det här och det här.

Hej Sandra (eller någon bara)! Detta är kanske ett för gammalt inlägg för att få svar, men jag testar i alla fall.
 Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här;
 Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.
Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.
Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Åh, nu blev det här jätte långt och jag vet knappt vad min fråga är, men jag vet bara inte vad jag ska göra…
Hej! Jag vet inte hur gammal du är, men jag känner väldigt mycket igen de här känslorna från min egen tonår och det tror jag många andra gör. Man försöker hitta ”vem man är” som person och det är knakigt och svårt på vägen dit. Jag fick exempelvis höra att jag var tråkig men det var ju bara för att jag var superblyg och inte vågade visa vem jag var för nya personer. Hur ska man våga vara sig själv om man inte känner sig trygg? Jag tror att det finns flera trix att ”öva” sig på att bli bättre på att våga och låta sig själv undersöka vem man är och ett av dem tror jag är att faktiskt prata om det med dina vänner. Våga öppna upp dig inför dom! Berätta hur du tänker, att du inte alls alltid är ”konstig och rolig” utan också har ångest och funderingar och ibland känner dig så obegripligt ensam att du inte orkar göra något annat än att stanna hemma. Jag är ganska säker på att de känner precis likadant om sig själva. En annan sak man kan göra är att skriva ner sina tankar för sig själv. Skriva skriva skriva, hur man mår vad man känner, vad man vill känna. Ibland kommer man på sig själv med att hitta lösningar i sina egna ord. Lycka till puss.

Hur lyckas du behålla dina vita skor vita? Mina blir smutsiga efter en dag.
De är smutsiga, mina vita skor ser bara vita ut för att bilden är tagen långt ifrån. 🙂

Fröken Beijer, skulle du kalla dig själv en introvert eller extrovert?
Okej, hmm. Jag tänkte först skriva extrovert här men sedan började jag googla, läste ett par artiklar samt gjorde två test på två sajter och fick båda gånger mer introvert än extrovert. Så en blandning med en starkare introvert-sida blir nog svaret. Ska försöka förklara,
Jag är väldigt social, tycker om fest och nya människor och att prata mycket mycket mycket om ingenting med människor jag aldrig mer kommer träffa. Jag är inte orädd för att hälsa på folk, hade inga problem att hålla föredrag i skolan och sjunger högt i karaokerum. Jag tycker inte om att vara ensam för länge om jag inte har något att göra och kan bli ångestledsen väldigt fort om ingen hör av sig eller kan ses när jag kan. Människor ger mig energi.
Men, jag är extremt nervös och tyst i nya sammanhang om det inte finns någon trygghet någonstans (som i en vän exempelvis), har hört att jag är ganska svår att lära känna väl, blir socialt utmattad när jag varit på fest och är väldigt mån om min egen ensamtid. När jag är ute och festar går jag iväg minst en gång per kväll utan att säga till och bara ställer mig bakom ett hus och lyssnar på min egen musik i hörlurar för att samla energi och för att det kliar i kroppen efter bra musik (GUD vad pretentiöst det låter, men jag tror tack&lov majoriteten av de jag umgås med inte har koll på att jag gör det här). Jag mår allra bäst när jag får vara ifred och skriva hela dagarna och sedan träffa folk JÄTTEJÄTTE-mycket i tre dagar.
Jag har en tendens att se mer av det dåliga än det bra när jag gör grejer. Jag har jämt prestationsångest och blir ofta förvånad när jag får komplimanger om att jag skulle vara smart eller duktig. Jag jobbar mycket på att tycka det jag gör är ”bra”. Händer det för mycket låser min hjärna sig och det är därför jag måste skriva listor hela tiden för har jag inte kontroll över sammanhanget kan jag inte arbeta överhuvudtaget. Jag är rätt usel i stress om inte jag har den fulla kontrollen (därför passar nog frilans mig bra).  Jag jobbar bäst när jag är ensam. När jag gjorde den där Spotify-sammanfattningen hur mycket man lyssnat på musik genom hela året visade det sig att jag lyssnat på musik var fjärde minut under min vakna tid, och det säger nog ganska mycket, väljer ofta musik framför sällskap. Dock – älskar verkligen människor, men i rätt dosering.

Hm, det här är inte alls menat som någon kritik, men har du aldrig dagar då du liksom blir trött på dig själv och inte orkar posta en massa videoklipp med citat och bilder på dig själv i alla möjliga vinklar?
Jag har ingen blogg, men jag kan ibland nästan ångra inlägg på Facebook etc som får många ”likes”, det blir så mycket fokus på mig mig mig. Hur hanterar du det? Jag vet inte om det här blir oklart, men jag hade haft så svårt för att ständigt lyfta fram mig själv på det viset.
Det här är svårt att förklara men kan försöka! Grejen är den att jag ser inte riktigt bloggen längre som att det är ”jag” som postar massa bilder på mig själv. Jag tänker på ett helt annat plan i och med att jag jobbar med den. Postar jag en dagens outfit är det för att ”det var ungefär en vecka sedan jag gjorde det och nu är det ju dags”. Det är nästan som att det inte är jag på bilderna om du fattar? Alltså jag vet ju att det är jag, men det är som om jag betraktar mig själv utanför när jag sitter och redigerar bilder på mig själv och publicerar. Jag tror nästan att det måste bli på den nivån till slut när man jobbar så mycket med sig själv, annars skulle jag nog ha all världens utseendefixeringsproblem för jag skulle ha tid att märka prick alla fel. På min privata del av internet, alltså facebook, publicerar jag aldrig bilder på mig mig själv och byter profilbild typ två gånger om året kanske. Jag kan bli trött på mig själv nu när jag syns på TV och i tidningar och sådant i och med min bok, och det kan hända att jag ligger vaken om nätterna och bara är. så. less. på. mig. själv. Men jag vet å andra sidan att jag behöver göra det här för min boks skull, och jag är så himla stolt över den, så då får det vara värt det.

 Sandra kan inte du göra ett inlägg om hur du fixar ditt hår? Skulle vilja ha hair tutorials till all de här frisyrerna! Du är så fin. Puss!
Absolut! Ska försöka komma ihåg det när jag börjar komma lite i ordning i min lägenhet och har en vettig spegel! kram

Vad har du för läppstift på randig-tröja-dagen? :>
Tänkte göra ett ”det här är alla mina läppstifts-inlägg” i en snar framtid så håll utkik!

Men alltså HEJ, först och främst älskar jag din blogg, har liksom aldrig kommenterat förut men känner att det vore på sin plats att berätta det nu. Och, till saken. Jag och min syster skulle gå på vintagebloppisen i söndags. Vi var taggade till tusen men när jag cyklade ned till tunnelbanan (lite för stressad och lite för utan hjälm) krockade jag med en bil. Nu är jag hemma från sjukhuset, hade faktiskt jättetur och klarade mig med en hjärnskakning och brutet nyckelben. MEN jag är så ledsen över att vi missade bloppisen. Snällasnällasnälla säg att det händer igen hyfsat snart? Älskar ju din stil. Blir det typ något i höst eller nästa år?
Hej och tack! Vad hemskt med bilkrocken gudars skymning! Hoppas du tillfrisknar snart snart. Angående bloppisen så kan jag bara prata utifrån mig själv, men jag kommer nog inte ha en på ett tag. Nu har jag ju liksom inga kläder kvar att bloppa iväg, sålde ju det jag inte använda just på själva bloppisen 🙂

Hej Sandra! Du är så himla klok (och vacker) så jag hade velat fråga dig en sak. Jag, precis som du, älskar korta, vippiga kjolar som sitter i midjan och har helst på mig det exakt hela tiden. Men jag har ett litet problem… Min pojkvän och jag blev tillsammans för ungefär ett år sedan och han hatar dem! Jag ser alltid till att ha på mig ett par enkla boxertrosor under min kjol för på det sättet så känner jag att jag inte behöver bry mig om kjolen blåser upp och visar lite av min rumpa eller om jag råkar böja mig ner för långt. Men min pojkvän påstår att det är jätteslampigt att ha en kort kjol och råka visa trosorna även om jag har på mig det mest osensuella paret jag hittar, och att det ger folk alldeles fel bild av mig. När jag ignorerar hans klagomål och tar på mig min favoritkjol så går han omkring och avlägger en massa negativa kommentarer och suckar hela dagen, vilket verkligen sänker mitt humör. Så nu undrar jag: Vad ska jag göra för att det ska bli bättre? Ska jag strunta i det och låta honom vänja sig eller ska jag lyssna och sluta använda dem? Jag har självklart redan pratat med honom om det men han verkligen vägrar att lyssna. Jag hade varit jättetacksam för svar!
Säg till på skarpen. Säg att det är DU som bestämmer över vad DU har på dig precis som du inte skulle styra över hans klädval. Han har ingen rätt till att kontrollera dig. Var tydlig med det här. Säg till honom att sluta kommentera för så länge du tycker något är fint har du rätten att ha på dig det. Låt ALDRIG någon stoppa dig för att ha på dig det du tycker om. Kontrollerande killar är den värsta sorten, blir det inte bättre kan det nog vara läge att säga tack&hej.  /mvh tjej som visar rumpan mest hela tiden pga korta kjolar.

Kommer boken komma som ljudbok? Vill så gärna ta del av boken, men tycker bättre om att lyssna än att läsa! Kram på dig
Oj vet faktiskt inte, inte just nu i alla fall, det är inte jag som bestämmer detta utan mitt förlag! kram.

photo source.

Ikväll lämnar jag över ett bloggen till Friends, de har svarat på alla era frågor under frågestunden, och här kommer del 1!
♡

Först och främst, tack för det stora engagemanget och alla era frågor! Vi har delat in era frågor i kategorier och svarar på alla. Om ni undrar något mer eller vill komma i kontakt med oss är det bara att mejla på [email protected]
/ Vännerna på Friends

OM HUR SKOLOR OCH LÄRARE BÖR JOBBA MOT MOBBNING

→
Jag ska börja plugga till lärare till hösten och jag ser verkligen fram emot det. Vill bli en så bra lärare som möjligt, och jag vill förändra och förbättra de orättvisor jag själv upplevde som liten. HUR ska jag som lärare bäst arbeta emot mobbing och utanförskap? Tänker mig att det är lätt att tänka ”så och så ska jag göra”, men att det är svårare i praktiken, så det hade varit kul och intressant att höra vad ni har för riktlinjer och råd till lärare i arbetet emot detta!

Svar från Friends: Åh vad roligt att du ska bli lärare! Det behövs bra lärare som också bryr sig om värdegrundsarbete. Här kommer några snabba tips:

1. Var noga med att se och bekräfta ALLA elever i klassen.
2. Säg till DIREKT om någon säger eller gör något kränkande och ta det på allvar.
3. Reflektera över ditt eget beteende och fundera på vilka normer du omedvetet reproducerar
4. Jobba förebyggande med klassen till exempel genom att prata om värderingar och göra samarbetsövningar.
5. Upprätta en god kontakt med föräldrarna

Det finns massor av andra tips att ge. Hör av dig till [email protected] om du vill ha fler.

→
Vad finns det egentligen som skolorna kan göra (enligt lag) för att förhindra mobbing? När mobbaren och hens föräldrar vägrar lyssna och det helt enkelt inte fungerar brukar det ju vara den mobbade som får byta skola till slut för att hen inte orkar, men kan inte skolan stänga av eller relegera mobbare när det gått så långt?

Svar från Friends: Enligt skollagen gäller nolltolerans mot mobbning. Vid mobbningsärenden måste skolan handla direkt – utreda vad som har hänt och anmäla incidenten till rektorn som i sin tur anmäler till skolans huvudman. Dessutom ska varje skola upprätta en likabehandlingsplan som beskriver hur de jobbar förebyggande och akut mot mobbning. Det finns lagligt stöd för att flytta mobbare, men denna möjlighet används inte så ofta. Tyvärr är det istället ofta den utsatte som inte står ut längre och därför väljer att byta skola. Oerhört tråkigt!

→
När jag intervjuade rektorer om deras likabehandlingsarbete, som de enligt lag är skyldiga att bedriva, hänvisade vissa till friends. Ser inte friends det som problematiskt att ni är ett alias för att skolor ska slippa arbeta reellt mot diskriminering och kränkande behandling? Har inte ni ett ansvar för att skolor ska arbeta enligt metodverktyg som diskrimineringsombudsmannen har utformat och rekommenderar?

Svar från Friends: Hej! När vi samarbetar med skolor är vi noga med att berätta att vi ger stöd, verktyg och kunskap, men att det är skolan som måste göra jobbet. Skolan måste precis som du säger ha ett fungerande likabehandlingsarbete, men exakt hur skolan jobbar med detta är upp till dem. När vi utbildar lärare och skolledning hänvisar vi till Skolverkets rekommendationer för hur skolor bör jobba med detta och hjälper sedan skolan att upprätta ett strukturerat och långsiktigt likabehandlingsarbete som är förankrat i lagstiftning och forskning.

→
En finländsk doktorsavhandling behandlade för ungefär ett halvt år sen att starka flickor ofta mobbas av pojkar. Hur ser ni på den problematiken?
Läs gärna också min text som handlar om vilka följder mobbning fått för mig i vuxen ålder. Vilka åtgärder rekommenderar ni att man tar till för mobboffret efter att mobbningen avslutats?

Svar från Friends: Hej Lina! Varför mobbning uppstår ser vi som en fråga med många svar. Det handlar om komplexa processer i relationer mellan människor, dock är det aldrig den utsattes fel att man blir mobbad. Till exempel kan det finnas, på en specifik skola, starka sociala normer kring hur man får vara som tjej och kille. Att en tjej tar plats, något som ofta ses som en ”manlig” egenskap, blir då något ”farligt”, hon bryter mot normen som säger hur en tjej ska vara och riskerar då att bli utsatt av elever runt omkring. Vi vet att starka sociala normer kring hur man förväntas vara påverkar klimatet på en skola mycket. I vårt förebyggande arbete på skolor ingår att arbeta normkritiskt, alltså att försöka synliggöra vilka normer som råder på skolan och sedan arbeta med att vidga dem. För mer info om hur vi som organisation ser på detta kan du gå in på vår hemsida och läsa. Där kan du också ta del av den forskning och lagstiftning som vårt arbete grundar sig i.

Mycket i det du skriver i din text tror vi att många kan känna igen sig i. Vi vet att mobbning ofta lämnar djupa spår om man inte får, som du nämner att du fått (om än långt senare), hjälp att bearbeta det som hänt. Hur en person påverkas av att ha varit utsatt för mobbning beror på en rad faktorer. Människor har olika förutsättningar att hantera negativa upplevelser till exempel, och hur det hanterats av skolan påverkar också mycket. I våra rekommendationer till skolor ingår att den utsatte behöver få stöd och vägledning efter att mobbningen upphört, ofta under lång tid med kontinuerlig uppföljning. Vi rekommenderar att skolans kurator eller skolpsykolog ansvarar för detta arbete. Skolan har en skyldighet att se till att alla elever är trygga i skolan och då ingår det att säkra hjälp till elever som blivit utsatta i skolan.

Vi känner inte till just den finska doktorsavhandling du nämner, men det låter väldigt intressant. Du får gärna maila [email protected] med namnet på forskaren och avhandlingen.

→
Vad lär ni lärare att de ska göra när en elev hamnar utanför och slutar umgås med dem som hen brukade vara med? Detta hände under min högstadietid och det enda som hände var att en lärare hade ett samtal med mig och mina föräldrar och sen frågade hon två andra (också lite utanför) tjejer i klassen om ”det gick bra att jag var med dem”. Det har inte satt positiva spår direkt utan fått mig att alltid i alla nya bekantskaper gå in med inställningen att folk egentligen inte vill vara med mig. Och detta får jag jobba med nu, 8 år senare.

Svar från Friends: Hej Isabelle! Vi på Friends upplever ofta att personer som blir utsatta på olika sätt tar med sig det genom livet och att det är något som behöver jobbas med. Det är jättestarkt att du lyfter frågan och att du jobbar med att stärka dig själv.

När vi träffar skolpersonal utbildar vi dem i att utforma sin undervisning på ett sätt så att elever får jobba med många olika personer för att bryta och förebygga grupperingar och för att skapa möjligheter för nya eller fler bekantskaper inom klassen eller skolan. Ibland kan det vara bra att jobba med klassen i övningsform för att lyfta olika problem och i detta fall skulle övningar för att stärka gruppen och sammanhållningen kunna hjälpa.

En annan del handlar om konflikthantering och hur skolpersonal kan hjälpa till att lösa konflikter och vara en del i att minimera fallen av utanförskap och att hitta tillbaka till gemenskap. Det är också viktigt att lyssna på den som är utsatt och utgå från vad hen tror bäst skulle hjälpa.

OM HUR FRIENDS JOBBAR.

→
hej! jag undrar om ni i friends har några konkreta exempel på saker ni gjort för att göra situationen bättre för en mobbad på någon skola. jag menar, kampanjer och utbildningar i all ära, men vad händer liksom? skulle gärna se ett verkligt case.

Svar från Friends: Hej Elin! När vi jobbar med en skola gör vi en kartläggning innan samarbetet inleds där elever och lärare får fylla i frågor om kränkningar och utanförskap. Därefter gör vi flera utbildningsinsatser. Efter ett år gör vi en ny kartläggning med samma frågor för att se om det har blivit bättre på skolan. I genomsnitt minskar mobbningen med 24% på de skolor som vi samarbetar med. Dessutom säger 94% av våra samarbetsskolor att klimatet på skolan har förbättrats sedan samarbetet inleddes. Så vi kan verkligen se att vi gör skillnad!

→
Hur kommer det sig att ingen av mina alla vänner som nån gång varit mobbade, på riktigt alltså, ensamma, utstötta, utfrysta, aldrig ens sett tillstymmelsen av Friends under alla de åren de varit mobbade? 🙁

Svar från Friends: Hej! Ledsen att höra om dina vänners upplevelser. Vi samarbetar inte med alla skolor i Sverige och det är nog därför dina vänner inte kommit i kontakt med oss. Men oavsett om skolan jobbar med oss eller inte, borde de ha tagit mobbningen på allvar och agerat.

→
Hej! Jag undrar om ni på Friends har någon form av statiskt eller forskning som visar att ert arbetssätt mot mobbning fungerar? För alla jag (vet att personliga erfarenheter inte kan räknas som grund för hur det fungerar överallt) och alla här säger ju samma sak, att mobbningen rent ut av ökar genom att ha klassvalda representanter. Hur tycker ni om detta? Är det verkligen vettigt att eleverna röstar fram representanter? Verkar ju inte fungera alls nämligen. Har ni funderat på att byta taktik, på att lyssna på alla röster som säger att det inte fungerar? Undrar även hur ni tänker kring begreppet ”mobbning”. Ska vi inte kalla det för trakasserier istället och sluta förminska misshandel som sker ute på skolorna? Tacksam för svar!

Friends svarar: Hej Emilia! När Friends grundades av Sara Damber för 15 år sedan gjorde hon utifrån sin egen erfarenhet att en klasskompis bröt hennes utanförskap. Därför fokuserade Friends till en början på elevers civilkurage och jobbade mycket med kompisstödjare – representanter för trygghet i varje klass. På en del skolor fungerade detta jättebra, på andra inte lika bra. För många år sedan började vi därför ett förändringsarbete och idag utbildar vi framför allt vuxna i hur de kan stoppa mobbning. Vi tror fortfarande på elevdemokrati, men är tydliga med att det är vuxnas ansvar att stoppa mobbning. De metoder som vi använder idag är förankrade i både forskning och lagstiftning.

När det gäller begreppet mobbning så använder vi det som ett samlingsnamn för upprepade kränkningar. Vi använder även termen trakasserier när kränkningen är kopplad till diskrimineringsgrunderna. I våra enkäter till skolor använder vi kränkande behandling, precis som skollagen gör.

Glädjande nog kan vi se att våra metoder gör skillnad. I genomsnitt minskar mobbningen med 24 % på de skolor som vi samarbetar med. Läs mer här.

→
Hej! Jag har lite tankar kring det där med att det finns en friendsrepresentant i varje klass. I min klass funkade det så att denna person röstades fram, det blev alltså alltid den populära i klassen som fick denna plats. Saken är den att denna personen ALDRIG hjälpte eller på något sätt fanns till hands till den som verkligen behövde hjälp, och personen som var utanför/mobbad blev dessutom också ofta utfrysta av just den personen som var representant för friends. Hur ser ni på detta? För jag kan inte minnas en enda gång någon fått hjälp via dessa representanter som fanns i klassen. För vilken wallflower vågar gå fram till tuffa tjejen/killen och säga ”Hej. Jag känner mig utfryst. ” när de är dessa människor som sätter dom i denna sits från början?

Svar från Friends: Hej Linda! Att arbeta med friendsrepresentanter har fungerat olika bra på olika skolor. Vi har alltid varit tydliga med att det är de vuxnas ansvar att stoppa mobbning och kränkningar och att man som utsatt i första hand ska vända sig till en vuxen. Att jobba med friendsrepresentanter är ett sätt att jobba med elevdemokrati – att ha två personer i varje klass som kan representera klassen på samma sätt som elevrådsrepresentanterna gör, men i det här fallet med fokus på trygghet och jämlikhet. Det vi kommunicerar till skolor som använder sig av friendsrepresentanter i klasserna är att dessa kan arbeta med stämningshöjande aktiviteter på skolan, men aldrig användas som minikuratorer eller poliser. De senaste åren har vi arbetat mindre och mindre med friendsrepresentanter och fokuserar istället på att utbilda de vuxna på skolan.

→
Hej! Har samma undran som Linda lite längre upp. Hur ser ni på det här med klassrepresentanter? Även i min skola röstades två klassrepresentanter fram i varje klass. Det blev snarare en popularitets-omröstning, och de personer som röstades fram var ofta motsatsen till hjälpande och stöttande. Jag var mobbad under ett år i högstadiet, och denna mobbning utfördes främst av en av friends-representanterna i min klass. Jag fick byta klass efter ett år, friendsaren fick en tillsägelse men blev omvald. Jag har därför, som ni kanske förstår, inget förtroende för Friends, tyvärr. Har heller aldrig hört några konkreta fall på att Friends har hjälpt någon annan. Tanken med organisationen är ju jättebra, men jag ser inte att det fungerar.

Svar från Friends: Hej Linnéa! Det är väldigt tråkigt att valet av friendsrepresentanter på en del skolor har liknat en popularitetstävling, vilket såklart inte är intentionen. Den ursprungliga tanken var att tillhandahålla metoder för elevdelaktighet. Det är förstår också väldigt allvarligt att en som är vald till friendsrepresentant är den som utsätter för mobbning. I det fallet borde personen självklart ha sagts upp från sitt uppdrag. Vi ger skolorna riktlinjer för hur de bör jobba med friendsrepresentanter, men tyvärr jobbar inte alla skolor utifrån det. På senare år har vi flyttat fokus från elevrepresentanter till att utbilda vuxna. Idag jobbar vi forskningsbaserat och långsiktigt med skolan och kan visa att våra metoder gör skillnad. På ett år minskar mobbningen i genomsnitt med 24% på de skolor vi samarbetar med.

→
Hej, Jag läser till lärare och är ganska kritisk till hur pass framgångsrika program som friends är i skolan. Under min utbildning har jag lärt mig att det inte finns några quick fix på mobbning och att det inte finns någon forskning som stödjer att program som friends fungerar. Hur säljer ni in programmen till skolor och vilka positiva effekter kan ni se av programmet? Min uppfattning är att en skola måste jobba med många olika åtgärder får att rå bot på mobbningens komplexitet och att friends potentiellt kan vara ett bra sätt men att det måste kombineras med ett mer långsiktigt och systematiskt arbete. Jag ställer mig även frågande till användningen av det förlegade begreppet mobbning. Vilka värderingar lägger ni egentligen i det begreppet och hur ser ni på skolverkets rekommendation att överge mobbningsdiskursen för att istället tala om kränkande behandlingar, trakasserier och diskriminering? Vänligen/ en nyfiken lärarstudent

Svar från Friends: Hej Jennifer! Vad roligt att du ska bli lärare! Du har helt rätt i att det inte finns några quick fixes mot mobbning. Vi är noga med att kommunicera att vi inte är en lösning på mobbning, utan en organisation som kan ge struktur, verktyg och stöd till skolor i deras likabehandlingsarbete. Vi samarbetar med skolor under en treårsperiod där vi kontinuerligt utbildar all personal, alla elever och alla föräldrar. Utbildningarna utgår från den kartläggning som vi gör på skolan och dessutom tillhandahåller vi arbetsmaterial så att skolan ska jobba med detta kontinuerligt och långsiktigt. Våra metoder kan med fördel kombineras med andra sätt att jobba mot mobbning. Angående begreppet mobbning använder vi det som ett samlingsnamn för upprepade kränkningar, men när vi utbildar i skolor och gör kartläggningar använder vi oss precis som Skolverket rekommenderar av kränkande behandling, trakasserier och diskriminering.

→
Kopplar ni ihop sexism och mobbing? Har gamla dagbokssidor från när jag gick i åttan där jag skriver att jag aldrig skulle kunna stå upp mot killarna som kränker, ”de skulle bara säga att jag var hysterisk, hade mens” osv. Minns att jag ville göra något drastiskt och nästan slå ner någon av dem men ”hade en kille gjort det hade han varit modig, gör jag det är jag galen”. Hur ser ni på det? Tonårstjejer som redan är kända för att vara dramatiska och hormonella liksom…

Svar från Friends: Hej! Många som vi möter beskriver samma sak som du; att tjejer och killar har olika villkor i skolan. Det här är någonting som vi jobbar aktivt med att motverka. Vi har ett tydligt genusperspektiv i allt vi gör och utbildar skolpersonal, föräldrar och elever i normkritik. När vi pratar om mobbning använder vi definitionen ”upprepade kränkningar” och många av de kränkningar som framför allt tjejer utsätts för i skolan är tyvärr sexistiska. Det är superviktigt att lyfta upp detta i skolorna och jobba kontinuerligt för att tjejer och killar ska ha samma villkor och förutsättningar i skolan.

OM #UNSELFIE-KAMPANJEN

→
Hur tänkte ni med unselfie-kampanjen, ärligtalat ??!

Svar från Friends: Hej Liv! Tanken med Unselfie var en uppmaning till allmänheten att flytta fokus från utsidan till insidan. Bakgrunden var att många av de kränkningar som sker på nätet är kopplade till utseende. Därför ville vi för en stund bara påminna om att vi alla är vackra både på insidan och utsidan. Men vårt anslag slog helt fel och det många tolkade det som att Unselfie var ett tips till unga att de kan slippa bli utsatta om de bara tar bort sin profilbild helt. Och det var verkligen inte så vi menade, vi är så ledsna att många tolkade det så och i efterhand ser vi självklart att det vi skrev kunde tolkas på det sättet. Vi skulle aldrig be ett utsatt barn att gömma sig, och vi lägger aldrig skulden på den utsatte. I fortsättningen kommer vi tänka efter många gånger om innan vi gör den sortens uppdatering igen. Läs gärna mer om våra tankar om unselfie här.

→
Hur arbetar Friends mot nätmobbning, egentligen? Och hur tänkte ni med #unselfie-kampanjen? Hemskt att ni förskjuter ansvaret från förövare till offer. Det är inte selfiens fel eller tjejen på bilden. Ert arbete mot mobbning och just den kampanjen rimmade ju väldigt illa..Hoppas ni läst det här inlägget och tänker till nästa gång. Ni kanske ska fundera på att bjuda in Hej blekk eller annan medveten person med lite bättre koll innan ni kommer på en sån kampanj igen..

Svar från Friends: Hej Jessica, Unselfie slog helt fel. Det var absolut inte vår mening att skuldbelägga offren. Friends har alltid stått, och kommer alltid stå, på de utsattas sida. Vår mening med Unselfie som var en enda statusuppdatering på vår FB-sida var att flytta fokus från utsida till insida. Vi har skrivit mer om detta här.

Vad gäller hur vi faktiskt jobbar mot nätkränkningar så sker det genom kunskapshöjande insatser i skolan. Vi utbildare både skolpersonal, föräldrar och elever i dessa frågor. Där utgår vi alltid från ett normkritiskt perspektiv, precis som vi gör i våra övriga utbildningar. Det är inte genom statusuppdateringar på Fb som vi tror att man stoppar nätmobbning, utan nätmobbning stoppas precis som all mobbning (oavsett vilken arena den sker på) genom långsiktigt konsekvent arbete.

Vi läste Hej Blekks inlägg redan då när det hände och tycker hon är en mycket smart person. Vi hade även twitterkontakt med henne och har tagit till oss av hennes kritik precis som all annan kritik vi fått i den här frågan. Vi håller med om att det är en bra idé att bjuda in Hej blekk och även andra insiktsfulla personer till samtal om hur vi jobbar för ett mer tolerant samhälle. Till hösten hoppas vi på att kunna arrangera flera seminarier och diskussioner både om kränkningar, normer och genus.

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today they are answering the Q&A I had on the blog a few weeks ago.

photo source.

Vad länge sedan du hade answers on last weeks comments!
Jag har en ang. boken: varför står det God save the Queen med The Clash? Det borde väl vara Sex Pistols. Den hade väl korrlästs en massa gånget, och det är ju en väldigt känd låt? Stör det dig nu?
Ja förlåt för försening, haft för mycket att göra på sista tiden, lite stressad, pardon. Ibland blir det så. Och ang boken: JA det stör ihjäl mig. Oerhört klumpigt gjort. Säljer första upplagan slut ska jag be förlaget att ändra (om det går). Det är en ren miss från min sida. Annars ska allt vara helt korrekt i alla fall 🙂

om du ska göra någon answers to last week’s comments snart, så vill jag veta vad du skulle vilja göra för tatueringar, om några. bara vad du tycker är fint, liksom. du kanske har svarat på det tidigare, men sånt kan ju förändras. trevlig valborg! låt oss hoppas att värmen återvänder bums. kram.
Jag skulle göra en vit tatuering innanför överarmen under armhålan. Tycker vita tatueringar är så vackra. Ingen aning om vad det skulle stå, kanske bara ”hej” vore kul. Osäker dock om detta någonsin kommer att inträffa. Brukar spara tatueringar jag tycker är fina ibland på min Pinterest!

Ang alla kommentarer om klassförakt under detta inlägg:
Okej, jag ska försöka förklara min syn så noggrant jag kan. Jag har läst alla kommentarer nu på inlägget. Vissa tycker det var fel, och vissa inte.  Jag förstår hur ni tänker generellt i tankegången att det är onajs när överklassen har kul på bekostnad av underklassen, det är inget jag är för heller, att sparka neråt, sådana situationer gör mig illa till mods. Men just i detta fall vet jag inte om jag kan hålla med, i alla fall inte utifrån min egen utklädnad och min egen bild av temat. Jag höll som sagt inte i maskeraden och vet inte hur andra gäster på festen tolkade det. Så detta svar är bara utifrån mig själv. Så. Mot svaret:
Jag såg aldrig det här som en peka-och-skratt-utklädnad, utan som en nu-ska-jag-klä-mig-precis-som-de-gjorde-i-parcermonierna-i-en-serie-där-jag-sett-prick-varenda-avsnitt-och-följt-slaviskt.
Den här klädstilen som många av er helt fritt benämner som ”underklass”, finns i alla klasser. Tjejerna som trängs utanför Whiteroom på Stureplan ser ut så, många med flotta adelsnamn. Tjejerna i PH ser ut såhär, i alla fall den senaste säsongen, samt många andra runt om i Sverige och världen. Jag skulle vilja säga att detta just nu är en väldigt trendig klädstil. Precis som när jag klädde ut mig till Rita Skeeter i Harry Potter, Hit Girl i Kick-Ass eller Mimmi Pigg ville jag att det skulle bli så bra och likt som möjligt. Och jag hade rätt bra koll på just detta tema. För varför ska man förneka att PH-deltagare har en viss stil? PH är ett popkulturellt fenomen, precis som Jersey Shore, Americas Next Top Model, eller RuPauls Drag Race, alla med rätt distinkta stilar som man lätt kan pricka in om man tittar på TV.
Och för det andra – varför skulle jag göra dem till åtlöje bara genom att efterlikna dem? Som någon skrev: ”det är inte som att Sandra har kört upp knöliga kuddar under klänningen, sminkat joker-mun eller poserar som en blow up doll”.  Nej, absolut inte, tvärtom, jag försökte snarare se så snygg ut som möjligt i denna stil jag själv inte brukar ha. Det är ju snarare ni som betraktare som sett ner på min utklädnad och sedan antagit en himla massa saker som jag inte skrivit. Det finns något väldigt illasittande i det, att lägga en värdering på det sättet vad som är god eller dålig smak. Vad som skulle vara bra och inte. Och att anta att PH skulle vara likvärdigt med underklass är jag inte heller helt säker på att jag faktiskt håller med om. Det är att generalisera rätt grovt, PH för mig är snarare synonymt med unga exhibitionister som gillar att dricka en himla massa alkohol, festa och hångla – och utifrån det castas programmet. Skulle dessutom säga att majoriteten i sådant fall är uppväxta i medelklass (och prinsens flickvän var väl dessutom med för några säsonger sedan?).
Slutligen vill jag lyfta och påpeka återigen att jag följde Paradise Hotel slaviskt (de som följer min twitter märkte säkert det när programmet sändes..), och hade nog aldrig gått in så mycket i utklädnad om jag inte var ett stort fan. Detta är inget hån mot nån, det här är isåfall om något major fangirling.

Men i och med att flera av er blev upprörda ber jag ändå om ursäkt – någon skrev ”Bara för att Sandra är medveten om det mesta betyder ju inte det att hon ser allt, då är det ju super att vi kan hjälpa och utveckla varandra” och det tyckte jag var ett fint sätt att se på diskussioner i överlag och en ton jag tycker man kan se upp till när man kommenterar i bloggar. Man ska alltid få säga hur man känner och tycker om något skaver. Kör hårt, jag försöker alltid att besvara och skjuter aldrig iväg era svar med ett ”idioter!” för det tycker jag inte. Jag läser, funderar och svarar några dagar senare hur jag ser på det hela. Jag är stolt över att ha så politiska och medvetna läsare. men det blir så fruktansvärt tråkigt och onödigt när det vrids till ”AHA! Äntligen fick jag dit dig, jag visste väl att du egentligen var ond/dum i huvudet/helt jävla världsfrånvänd.” Det kan ni väl liksom ändå inte tro att jag är? Men perfekt är jag inte, långt jäkla ifrån, och tillsammans kan vi nog lära varandra en himla massa bra, men jag tycker vi kan försöka vara trevliga mot varandra på vägen dit.

är det killfredag snart? c:
Jamen det måste det väl bli snart! Måste bara samla på mig lite hunk-bilder först.

Hej Sandra! Jag har en fråga om ditt skrivande: Hur gick du till väga när du bearbetade ditt manus? Vem fick läsa det och ge kritik? Gjorde du på något speciellt sätt sedan när du skrev om och skrev bättre (som det ju sägs en ska göra)? Jag har nämligen precis avslutat ett manus på några hundra sidor, är nöjd och skall påbörja bearbetningsprocessen men vet inte riktigt i vilken ända en ska börja. (OBS, medvetet val av EN trots att det är så fult. EN är bättre än MAN.) Tacksam för svar! Kram.
Hej! Jag har skrivit ett ganska långt inlägg här om mina skrivtips, där jag berättat en del om hur jag gick tillväga. Jag lät vänner vars skrivande jag litade och såg upp till läsa det. Det hjälpte en himla massa. Min egen bearbetningsprocess efter det så flyttade jag runt mycket i manuset, läste högt, läste i olika känslostadier, skrev om och skrev till och tog bort och tog tillbaka och bara höll på och höll på och höll på… Till en viss gräns absolut, men jag tänkte för mig själv att jag typ skulle kunna det utantill så att jag inte skulle missa någon klumpig formulering. Sedan tror jag att det är en jättebra grej att skriva på andra texter och krönikor och sånt ibland och ta en paus från det längre arbetet.

Vilket datum släpps JC-kollektionen? Tror du man behöver stressa till butikerna om man vill hinna köpa nåt eller gör din många ex av varje plagg? Såg att du skrivit att den släpps nån gång i juni på din instagram, men är borta nästan hela månaden och därför väldig rädd att jag ska missa den
Kollektionen släpps i juni, inget exakt datum satt än. Det kommer vara en limiterad upplaga men jag tror ändå att den inte kommer vara superlimiterad liksom. Den kommer säljas i större JC-butiker runt om i landet men även på nätet! Så där kan man klicka hem, jättefin prissättning är det också. Jag frågade JC om de kan skicka internationellt men de trodde inte det tyvärr. Men ska kolla igen för er som undrat, kanske går det inom Skandinavien.

Kanske världens fånigaste fråga, men hur ”vågar” du sådana toppar? Älskar magtröjor men allt jag kan tänka på är vad min mamma eller kompisar skulle säga när jag visar så mycket mage och hud. Hatar det, men tankesättet sitter fast ändå. Har blivit bättre, men skulle fortfarande aldrig våga ha en sådan tröja tyvärr :/ har du några tips? kram!! <3 <3
Bästa tipset och det enda jag använder: ha högmidjade kjolar till! Då visar du ju inte magen utan partiet mellan det och brösten (vad heter det ens? revbens-partiet?). Det tycker i alla fall jag gör att det känns enklare att ha magtröjor, då kan till exempel magen andas helt fritt och man känner sig inte ”lika naken” eller hur jag ska förklara det. Nu finns det dessutom ganska långa magtröjor ute i butikerna (kolla exempelvis asos.com) som bara visar en liten glipa av hud, kanske börja med en sådan?

Vad använder du för program när du filmar? Kamera? Mobil?
Filmar med min systemkamera, klipper i imovie!

Men hallå du glömde ju berätta vem den vackre mannen Sebastian är! Please tell me more more more
Oj förlåt, Sebastian är ju ofta med på bloggen så jag blir förvånad hur man missat honom! 😉 Han är ihop med Matilda och de har gulliga Morris ihop!
Jag och Sebastian jobbade på samma reklambyrå i många år och lärde känna varandra på det sättet. Han är en ypperlig ung man.

mkt viktig fråga kommer här, vem tycker du är snyggast i one direction? kanske lite för unga för dig nu men du fattar här.
Okej det här var svårt. Var tvungen att kolla på tre musikvideos för att få feeling och lära känna dom lite mer. Den som jag tyckte var absolut snyggast var killen i den här videon med rågblont tjockt hår som är den första som börjar sjunga (så söt!) men kan inte alls lokalisera honom i fotografiet du bifogade?