Idag är en ny krönika ute som jag skrivit på Devote. Handlar om att träffa sitt ex igen, några månader efter att man har gjort slut.

I sin helhet:

Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin mamma och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar.

Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses?
I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you’re just somebody that I used to know.

Man beställer självsäkert en flaska vin, tittar honom rakt i ögonen och säger att det är kul att ses. Härligt säger man till och med, men ångrar det direkt eftersom ingen under fyrtiofem säger så utan en viss ironi i rösten. Man är så uppfylld av sitt eget tillfrisknande att man inte ens märker hur han flackar med blicken och snurrar en cigarett mellan pekfinger och tumme för att det inte ska synas hur ostadig och skör han fortfarande är. Eller har blivit snarare. Och så pratar man, samtalar med varandra, om allt som inte har med något att göra. Om en ny klocka, om vädret som gick över till vinter, om vad man har haft för sig sedan man sedan sågs. Sedan man sågs var alltså ganska nyss, när man själv låg under ett bord på Grevturegatan och väste mellan tårarna att den här paniken aldrig skulle gå över, nu var man döende och död på en och samma gång och allt var hans fel.

Men det var då, det var innan man blev känslokall och började kyssa pojkar bara för att man visste hur man skulle titta på dem för att göra dem mållösa, betagna och förälskade. Så man skryter om erövringar (jobbmässiga och platoniska, aldrig sexuella, inte med honom) för det är det enda man kan. När allt som kan liknas med ilska och sorg (och lycka för den delen också) glidit ur kroppen finns bara de hårda karaktärsdragen kvar. Och han säger jaha och vad kul och vad bra du verkar må.

– Ja faktiskt så jävla bra, svarar man och drar djupa bloss på en fiktiv cigarett.

Och det är inte förrän man betalat notan jag tar hela ingen fara det går bra nu och han följer en till porten, den han hade följt med in genom om det varit ett halvår sedan, som ytan börja knaka och krackelera. Och eftersom han kan en bättre än någon fångar han upp varenda nervförändring och gräver sig in i ens nacke, viskar ett otydligt förlåt.

Ett förlåt som lika mycket betyder förlåt för att jag gjorde dig till den här personen, någon som inte ens kan gråta när Jack Dawson dör i Titanic, någon som istället kapsejsar och drunknar och bjuder en idiot på en dyr flaska rödvin.

Och när han släpper en, viker av vid en gata och försvinner utom synhåll förlöses man helt oberäknat, sjunker ner mot trottoaren och går sönder återigen men för första gången på flera veckor. Och även om man vet att det här antagligen var sista gången som man träffade honom förstår man att även kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.

—-

finns även att läsa här.

Säg gärna vad ni tycker <3

Translation. New column out at devote.se about meeting an ex a few months after a break-up. In swedish here.

source.
.

Vi börjar tisdagen med ännu en del utalda favoriter från inlägget det finaste som hänt er hittills i år.

♡
När en vän säger jag såg en så himla snygg tjej i skolan igår och man frågar jaha har du kollat upp henne i skolkatalogen och han säger sen såg jag att hon gick bland dina kompisar och jag fattade att det var du

♡
Han liftade med en polisbil för att hinna ge mig en nyårskyss och jag var så lycklig att jag varken hörde eller såg fyrverkerierna.

♡
jag skulle bara ta ett glas vin med en kompis, som har inte hängt med i så himla länge. en lugn fredagskväll i hennes lägenhet. men sen blev det nästan två flaskor av mörkt, tungt, gott rödvin och sen gick vi ut, åt kebab på ett pyttelitet ställe någonstans i stan, berättade hemligheter, gick till en klubb, dansade som sjutton, träffade folk vi har aldrig träffat förut, pratade tills min röst gick, skrattade så min mage värkte och åkte hem klockan 5 på morgonen, alldeles utmattade men lyckliga. och jag tänkte att varje fredagskväll borde vara såhär

♡
I November slutade vi vara ihop. Svart vinter och tunga skor. Min bästa vän och vår fina värld. Borta på en helg när han var i ett stormigt New York. Sågs några gånger men allt var: så. himla. omöjligt. Jag skickade så många brev trots att jag aldrig fick några svar. I februari åkte jag till hans etta. Kysstes så hårt som det går. “Du slutade aldrig höra av dig. Alla brev. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad”. Så sa han till mig. Det är mars nu och jag tror bestämt att vi är ihop igen. Att få tillbaka min finaste vän och kärlek är det bästa som hänt mig 2013.

♡
Mitt i allt arbetssökande och studerande, bland tomma plånböcker och vardagar som ibland bara flyter in i varandra, där den ständiga vuxenångesten ligger och flämtar runt hörnet och bidrar till oroliga nätter med knappt någon sömn. Mitt i allt detta så drar han mig hårt intill sig, omsluter mig helt med sina tatuerade, vackra armar och viskar:
 “jag brukar tänka, att om jag inte hade studerat media så hade jag aldrig träffat dig, och det är värt alla studielån i världen.”

♡
Det finaste som hänt är att de fortfarande är vänner, mamma och pappa alltså. De berättade en fredagskväll i höstas att de inte är kära i varandra längre. Att de ska skiljas. De har varit gifta i över 20 år och varit tillsammans i 25 år. Jag är 20 och ville skrika och gråta som ett barn men måste bete mig som en vuxen. Eller måste man bete sig som en vuxen när ett halvt liv packas ihop i påsar och kartonger? När vitrinskåpet lämnas halvöppet och tomt och mammas favoritfåtölj försvinner från sin plats?
Nu känns allt fint i alla fall. Våren är ju på ingång och de är fortfarande vänner. Det är det bästa av allt.

♡
Jag fick tvåååååååååå kramar av honom

♡
Jag såg en ung man på väg till en klubb en lördagsnatt, sjukt jäkla snygghetläcker. Sen, ett par tre veckor senare, såg jag en bild på honom på Facebook och fick reda på vad han hette, hittade hans telefonnummer på eniro, smsade “hej du vet inte vem jag är men du verkar cool!”
Och nu sitter jag på hans balkong medan han lagar hamburgare inne i köket, tror det kommer bli en fantastisk vår.

♡
Det bästa, och mest oväntade, var nog när min bästa feministkompis i korridoren hoppade på mig och överraskningskramade mig när jag kommit tillbaka hem efter att vi knappt setts på tre veckor. Jag visste liksom inte att vi är vänner på den nivån att vi kramas, så det var så himla fint. Kramar är alltid fina. Och feministkompisar.

♡
På förfesten, när jag precis spöat alla hans kompisar i Guitar Hero. När sista tonen ebbat ut och alla andra stojade och gapade runtom i rummet, då han reste sig upp från soffan, gick fram till mig och bara såg på mig. Alltså den blicken, det fåniga leendet. Har aldrig nånsin sett en människa se så oändligt, filmiskt förälskad ut. Han var så stolt så han kunde spricka. Sen kysste han mig.

♡
Jag färgade håret rosa och fick min alldeles egna lägenhet mitt i stan, fick lov att sälja min själ till csn för att ha råd. Nu sitter jag här, lika stökigt som hemma i flickrummet trots att jag lovade och svor att så skulle det inte se ut i min lägenhet. Men vem vill diska när man kan titta på Mad Men exakt hela dagen utan att någon tjatar?
Och pojkar, som tycks vara allt här i välden. Dom skiter jag i.

.

More favorites from the post in march when I asked about what the loveliest thing that happened to you this year so far were.

sources.

Ny krönika ute för devote. Handlar om en kväll för många år sedan när min kompis kysste en kille jag var förälskad i. I sin helhet:

.

– Lova att du inte hånglar med honom.
Så säger jag till henne när vi står på en soulklubb vid Odengatan där vi några timmar tidigare har kommit in med våra falsklegg. Vi står nedanför DJ-båset och han jag är kär i står ovanför och skriker något till sin kompis som spelar skivor den kvällen.
– Men jag säger ju att jag inte SKA, skriker hon i mitt öra. Vi ska bara stanna här lite till! Gå till den där efterfesten, jag kommer sen.

Jag har varit kär i honom i snart ett år. Vi har hånglat upprepade gånger och en gång har han till och med vaknat i min säng efter en extra stökig fredagsnatt. Han vet att jag gillar honom och har flera gånger sagt att det inte kan bli något. Han säger saker som du måste lova mig att du inte tycker om mig något mer nu när vi har stått på någon indieklubb på söder och han lutat sig nära mitt öra för att överrösta dånet från en Morrissey-hit. Du måste lova.
Och varje gång har jag svarat att,
– Men det är väl klart att jag kommit över dig, jag tyckte bara om dig en gång för länge sedan. För länge sedan.
Och då har han varje gång gömt sina händer innanför mina nackhår och kysst mig över halsen, ansiktet, läpparna. Det är så lätt att få honom. Man bara påminner honom om hur mycket man har glömt honom. Hur man känner absolut ingenting för den där pojken med tre födelsemärken över vänster kind som man dagen innan skrivit i sin dagbok att Om jag inte får honom kommer jag explodera och dö det vet jag helt säkert. 

Ikväll står han i ett DJ-bås och fäktar med armarna till Stevie Wonder och jag ser hur min kompis trampar stressat med fötterna för att jag ska gå därifrån. Redan i början av kvällen, när vi köpte två öl i höga plastglas såg jag honom lägga en hand vid hennes midja. En kort, knappt synbar sekund, men eftersom allt han gör hamnar högst upp på min prioriteringslista såg jag. Hon är min bästa vän sedan vi var femton år och tidigare i veckan satt vi på ett café och jag beklagade mig över mitt hjärta. Beklagade mig över den mycket unga mannen med tre fräknar över kinden som just nu står och sjunger ut över klubben som om han ägde världen. Som bara någon timme tidigare la en lätt hand vid min bästa väns midja.
Och nu ber hon mig att skynda iväg till den där efterfesten, köpa folköl på Seven Eleven och fortsätta natten i en annan stadsdel medan hon ska stanna med honom.
– Ingenting kommer att hända, bedyrar hon. Vi ska bara dansa lite till förstår du väl.
Så jag går. Jag tar en buss hem till en kompis, dansar i ett vardagsrum med en molande känsla i magen och röker ut från ett öppet fönster. Utanför är det varm julinatt och jag tänker att jag måste våga lita på henne.
Vid halv tre frågar jag Joakim om vi kan ringa dem.
– Ta hit dem nu, de har dansat färdigt säkert, och annars kan de ju dansa här.
– Jag har redan ringt, säger han. Jag har redan ringt och de vill inte komma.

Dagen efter möts jag och min bästa vän på en parkbänk vid Karlavägen och jag gråter inte men det gör hon. Hon snyftar in i en servett och vågar inte titta mig i ögonen.
– Alltså det var han som kysste mig, jag lovar. Jag tittar ner på mina skor och vet inte vad jag ska svara. Vi är sjutton år och hon är en av få människor jag litar på. Som jag tagit in och gett bort mig själv till i den här bistra tonårsverkligheten.
– Hur ska jag våga lita på dig igen? frågar jag och hon hulkar bara till svar. Ger mig en varm CD-skiva från sin jackficka som hon har bränt tidigare under dagen.
– Alltså Jim Morrison kan säkert förklara bättre, viskar hon och jag tar emot den. Dagen efter förlåter jag henne. Jag förlåter henne för att jag måste, för att jag inte vet hur jag ska klara mig utan henne. För att det inte går att klara sig utan henne. För att vi har svurit på evig vänskap och pekat ut resten av världen som idioter. Och helgen efter kysser han mig igen och jag upprepar att jag är över honom när han frågar och hon står någonstans i bakgrunden och iakttar. Och fast jag vet att allt är åt helvete nu, att vår vänskap bara kommer överleva den här sommaren, så spelar vi teater tills skolorna börjar igen. För så är livet som sjuttonåring, man förlåter dem om och om igen, man förlåter dem för att man inte vet bättre, för att man tror att man inte är värd mer än såhär. Inte värd mer än pojkar som vill ha en ibland och vänner som lovar och bryter det en halvtimme senare. Och därför står man ut tills man en dag är vuxen och tar en tio år yngre version av en själv i handen och viskar försiktigt,
– Kom så springer vi ifrån de här idioterna.
Och sedan springer man.

——————————–

Finns även att läsa
här.

link.

Nästa vecka har jag varit singel i elva månader. Kanske inte så lång tid om man tänker på det stora hela, men jag tycker det känns som ljusår och kometer sedan som Ludvig var min pojkvän.
Jag är inte längre samma person som jag var för ett år sedan. Genom det här uppbrottet har jag varit tvungen att uppgradera och skapa en ny slags version av mig själv och jag tror att det är nog så det fungerar när det tar slut, rötterna vrids upp och man måste börja om från början. Just där och då kan det kännas helt jävla omöjligt, men nu vet jag att den här personen som jag är nu är både starkare, modigare och rejälare än hon som var jag för ett år sedan. Ur allt hemskt kommer alltid något lite mer förfinat och annorlunda. Annorlunda på det bra sättet.
Mitt liv nu är är inte samma som det jag levde april 2012. Då bodde jag i New York, jobbade måndag till fredag på reklambyrå, hade distansförhållande sex timmar bort med flyg och längtade till något annat, inte riktigt säker på vad, men bara NÅGOT. Nu bor jag i Paris, skriver på heltid och vaknar inte med ångest på måndagar. Jag umgås med människor jag aldrig hade träffat annars och mår bra. Jag mår bra.
Några av det mest återkommande mailen jag får från er är frågor om hur man kommer över någon. Jag vet inte riktigt själv, mer än att det tar tid. Men, det finns sätt som kan göra vägen dit enklare och jag tänkte att jag skulle ge bort mina bästa, den här lite molniga måndagseftermiddagen, för att jag är inte ledsen längre, och det vill jag inte att ni heller ska vara.

1.
Du är inte ensam. Detta kanske låter lite utnött, men man får verkligen inte glömma det när man ligger där på sängen och hulkar sönder lungorna. Det som händer dig nu, det händer miljoner flickor och pojkar, kvinnor och män, tanter och gubbar samtidigt som dig, runt om i världen, just nu. Varje dag året runt krossas någons hjärta, och varje dag året runt reser sig någon igen och har klarat sig igenom sorgen. Det du är med om är inte unikt, och precis som alla andra kommer du också överleva. Lovar.

2.
Det är på riktigt. Det här är också så himla viktigt! I somras när jag skrev mycket på bloggen om hur ledsen jag var kunde jag få någon enstaka kommentar här och där (majoriteten var förstås så sjukt fina och fantastiska och stöttande) som var typ, ”det är en kille, skärp dig. värre saker har hänt.” Det kanske är sant, att värre saker har hänt, men detta händer en själv just nu och det finns en anledning till att det gör så inihelvetes ont i bröstet.
Man har förlorat någon, och inte vem som helst, utan ens allra viktigaste människa. Den som vet allt om en, ens djupaste hemligheter, ens trasiga förhållande med ens pappa, de mest skadade och skamsna hörnen av ens liv och som ändå stått kvar. Man har förlorat någon som har tagit hand om, klappat, kramat, lyssnat och lovat att alltid vara där. Någon som man kan läsa utan och innantill och som man vet hur dom mår bara genom hur dom vinklar ett ögonbryn. Detta måste man ta på allvar. Min mamma sa till mig i somras i telefon när jag satt på olika trottoarkanter och grät att du måste respektera din sorg på samma sätt som om att han har dött, för det är precis det som har hänt med ert förhållande. Och även om det låter makabert finns det mycket sanning i det. Det som han var för mig finns inte kvar. Tillåt dig själv att sörja det och respektera din sorg.

3.
Var inte själv. EJ BRA. VARNING etc. Var med människor hela tiden! Roliga, snälla, vettiga kompisar som sitter bredvid och håller handen, lyssnar och tar hand om, men även pratar om annat, går och handlar glass och rosévin, köper cigaretter åt en och kastar fotografierna på honom för att man inte förmår sig att göra det själv. Sov hos de här människorna, gråt med dom, låt dom krama dig, länge och ofta. Fråga om du bara kan få sitta hemma hos dom när de pysslar med annat. Det är jätteviktigt att ta stöd från sina kompisar när man verkligen behöver det. Det här har mycket att göra med punkten här över, respektera att du är ledsen och skäms inte över det. Säg exakt hur du känner till dina vänner och de kommer vara där för dig. Samt hjälpa dig att inte ringa honom också, vilket är ju vettigt det med. Ett bra konkrekt tips är att varje gång du vill ringa ditt ex, smsa en kompis och skriv ”nej nu vill jag ringa igen!”. Din kompis kommer svara ”NEJNEJNEJNEJNEJ” och då känns det lite enklare att inte slå de där siffrorna.

4.
Det är okej att vara destruktiv. Det här tipset är ju inte så politiskt korrekt men det kan man inte alltid vara. Hörrni, bli fulla om ni känner för det. Bli fucking jävla svinfulla, dansa på något dansgolv, ramla in i någon, hångla med någon ni aldrig träffat förut och bry er inte om att komma ihåg vad hen heter, sparka på en vägg, kräks, gråt wtf bara kör. Man har så mycket adrenalin och ilska i sig som måste ut. Man är så trasig att det inte funkar att dricka te och äta bullar för att komma över någon. Och då sveper man en halv flaska whisky och hånglar med någon i en taxi och även om det känns förjävligt dagen efter är de där millisekunderna klockan tre en lördagsnatt någonting, någonting som sprakar och knäpper och det kan vara skönt att känna något. Detta tips kan ju dock hoppas över om man inte har druckit förut, stay sober etc blabla

5.
Ta dig själv i kragen. Ett mycket viktigt steg efter det tidigare. Grejen är den att man ska ju få vara ledsen och så. Men man får liksom inte helt gömma sig i sin sorg. Det är jätteviktigt att kliva upp ur sängen fastän man inte orkar, jätteviktigt att träffa en kompis fastän man inte vill, jätteviktigt att äta den där lunchen fastän den smakar papper, och jätteviktigt att kanske inte dricka vodka klockan elva på morgonen en söndag. Dagarna och veckorna och månaderna kommer att gå snabbare om du gör saker och sysselsätter dig. När jag en morgon låg helt förlamad på mitt sovrumsgolv och tänkte att nä, jag kommer ju inte upp, jag kan inte röra mig idag, det gör för ont bestämde jag mig för att låta mig själv ligga där i prick två timmar och sedan skulle jag ställa mig upp hur svårt det än var, hur lång tid det än skulle ta. Och sen gjorde jag precis det. Jag vet att det är lätt att falla tillbaka in under den där varma täcket, men stålsätt dig, duscha, klä på dig och gå ut och sluta älta. Gör det bara.

6.
Ha en (eller fler) kompisar att hata ditt ex tillsammans med. Det här kanske inte heller är så politiskt korrekt, men det struntar vi i nu. Egentligen spelar det ingen roll om det var du som gjorde slut eller den andra, om uppbrottet var värdigt eller om hen var en idiot och så vidare. Är du panikledsen så är du, och då måste du få spy skit på personen i fråga. Det finns inget som är så skönt som en kompis som säger saker som x är så jäkla dum i hela huvudet, eller du förtjänar någon mycket bättre än x, eller x är svinful eller till och med asså, jag gillade ju egentligen inte x under hela tiden ni var ihop. En av de finaste sms:en jag fick under de första veckorna som singel var från Nina en helt vanlig onsdagseftermiddag. Hon skrev: Hej. Nu har jag tänkt lite och kommit fram till att han ändå var alldeles var vanlig för dig. Du ska inte ha en sån ju, såna som du ska bli tagna med storm av typ Mick Jagger.

7.
Tänk inte – jag kommer aldrig hitta någon som honom/henne. Det här med ”the one” finns inte. Asså släpp det! Är ni inte ihop var ni inte menade att vara med varandra längre. Det här är inte personen i ditt liv. Det finns liksom inget sånt tror jag, faktum är att jag skulle tippa på att det finns typ hundratusen killar/tjejer där ute som inte vet om det men längtar innerligt efter att bli förälskade i dig. Sedan handlar det ju mest om slump eller ödet (om man väljer att tro på det vilket jag hävdar att jag inte gör fast ändå gör i hemlighet) vem av dem man ramlar ihop med. Det känns som att du aldrig kommer hitta någon igen som var sådär himla kär i dig och vice versa. Men det kommer du att göra. Vill man ändå vara ihop med någon som inte vill ha en längre? Nej tack känner jag.

8.
Det är svårt att äta. Jag vet. Shit, jag gick ner så fort i vikt månaderna efteråt för att det liksom inte gick att få i sig något. Men att dricka vin till middag fungerar ju inte i längden och även om man inte orkar måste måste man vara lite vuxen och snäll mot sig själv. Ett bra knep tyckte jag var ett snöa in på något som smakar helt sjukt tryggt. I mitt fall: cheeseburgare från McDonalds. Man behöver inte äta hela i taget och man behöver inte äta på någon särskild tid. Ha den i väskan och ta upp ibland och peta i dig några tuggor. Smaken är så välbekant att det inte ens smakar något. Man kan också dricka läsk istället för vatten så man får i sig lite energi i alla fall.

9.
Samla på dig citat från pinterest, tumblr och diverse låttexter. Ibland finns det saker man vill säga och tänka på, som man inte klarar av att uttrycka själv. Jag bodde på Pinterest och pinnade allt från megasorgliga historier till fuck-you-jag-ska-överleva-citat. Jag kan tycka att det kan vara ganska skönt att kunna forma sin sorgsenhet till en mening, nästan som att byta blad efter man har stått och stampat och funderat på hur det där mörka som känner ser ut. Här är min pinterest, sorgliga saker och annat i den genren hittar du om man scrollar ner ett litet tag.

Som Frank Ocean säger ”when you’re happy you enjoy the music, but when you’re sad, you understand the lyrics.”

10.
Ta hjälp av ”experter”. Det kan ju kännas ganska så idiotiskt att köpa en självhjälpsbok, men när man är helt hållet desperat efter att må minsta lilla bättre så kan det hjälpa. Jag fick tips av en bloggläsare att köpa It’s Called a Break-up Because it’s Broken. En amerikansk bok skriven av ett gift par som steg för steg går igenom olika faser i ett uppbrott. Även om den inte direkt var en bok med så mycket genustänk och att den innehöll ganska mycket sex and the city-klyschor så kunde det ibland vara högst nödvändigt att återigen läsa om kapitlet om varför man inte ska ringa honom. Hittade även en artikel i DN  om hur man överlever ett krossat hjärta skriven av en pskyolog som jag lärde mig typ utantill. Finns här.

11.
Skriv. Eller måla eller spela in musik eller vad nu ditt kreativa intresse är. Även om det fullkomligt suger att vara ledsen blir man ju otippat kreativ när det känns som att varenda gatuhörn försöker säga en något om hur obegripligt trasig man är. Skriv av dig! Vänd det här sorgliga till något du kan använda för dig själv. Mina anteckningar på mobilen var fullkomligt nedklottrade med listor om hur idiotisk han var, det dåliga i vårt förhållande, uppdiktade historier om framsida kärlekshistorier och bara lösa tankar.

12.
Träna. Det är kanske mitt absolut bästa tips när jag tänker efter. I alla fall svävar det där runt topp tre. När man tränar och gör något fysiskt jobbigt är det svårt att fokusera på hur ont det gör inuti. Jag sprang och sprang och sprang på ett löpband och kände mig fri och i korta ögonblick lycklig när jag passerade en halv mil och svetten rann nerför pannan och Alina Devecerski dunkade i hörlurarna. Man mår bra av att träna, det är vetenskapligt bevisat, och om det är något man ska göra när man är ledsen är det att göra saker man mår bra av. Iväg och köp ett träningskort nu, eller snöra på dig gympadojorna och spring i en park. Att vara ifred en stund och bara fokusera på hur benen rör sig hjälper så fruktansvärt mycket.

13.
Tecknad film. Tecknad film fungerar ungefär på samma sätt som när man har jättehög feber och inte förstår vad det står i en enda artikel på dn.se, det är bara mjukt och snällt. Bädda in dig i Hitta Nemo eller Toy Story (man kan ju strunta i typ Wall-E som är för sorglig) och tänk på absolut inget annat än vad som händer i filmen. Det gör ingenting att du just nu inte bryr dig om vad som händer angående ett krig i ett annat land, ett mord i din stad eller en svår politisk konflikt. Man orkar bara inte hålla upp andra saker än sitt eget hjärta just då, och då ska man inte heller behöva det.

14.
Häng med djur. Klappa, pussa och var nära dem. Gå ut med en kompis hund, sov med en katt, krama en kanin.

15.
Musik. Musik som förstår dig, stärker dig, men också trasar ner dig ibland. Sorglig musik, arg musik, bitter musik och bäst-i-hela-världen-musik. Jag skapade en spellista som bara innehöll diverse break-up-sånger och jag vet inte hur många gånger jag har spelat den men nu kan jag varenda himla låt på den utantill. Den listan behöver jag inte längre, så jag tänkte att ni skulle få den. Varsågoda.

16.
Hångla och kanske ännu bättre, hitta ett rebound. Det tar olika lång tid tills man känner sig redo för någon annan. Och då menar jag inte redo för ett nytt förhållande, utan någon annans läppar. För mig gick det ganska fort, typ fyra veckor, men jag tror att det beror på person till person. Jag ser inte så himla mycket allvarlighet med att hångla med folk, det är mysigt och behöver inte vara så mycket mer än så. När man känner sig redo så kör bara. Nej, den här personen kanske inte är din nya love men det kan vara sjukt fint att skeda med någon om natten och att gräva sig in i någons nacke. Och känner du dig inte redo, du kanske inte ens gör det på flera månader, glöm inte att det också är okej. Det kommer att komma, låt det ta tid.

17.
Förvänta dig inget stöd från ditt ex. Detta är kanske det absolut svåraste att inse. I alla fall var det så för mig. L hade ju funnits där i fyra och ett halvt år under alla mina svåraste stunder, kommit med input och tröstat och tagit hand om. Därför kände jag instinktivt när det tagit slut att han var ju den som skulle trösta mig genom det här också. Jag vet inte hur många gånger jag ringde honom och grät och grät och grät och grät. Snyftade att jag skulle dö och var helt säker på det också. Jag skulle helt enkelt inte överleva om inte han flög över till mig och bara höll om mig en sista stund. Jag möttes ofta av en stenhård vägg till svar och det gjorde mig så splittrad och trasig. Hur är det ens möjligt att han inte vill ta hand om mig nu när han alltid velat det förut? Jag kunde inte förstå det. Men ditt ex kommer inte att hjälpa dig. Det är bara att bita ihop och inse fakta. Hen vill inte mer. Det är dags att ta sig igenom något helt på egen hand och även om det i början kommer kännas helt jävla omöjligt kommer det göra dig starkare och klokare efteråt, när du en dag inser att du står upp rakryggad och mår bra, och har tagit dig dit helt av dig själv.

18.
Det tar tid. Och inte som några veckor av sorg, utan oftast månader, halvår upp till år av ostabilitet, destruktivitet och ett hjärta som inte orkar så mycket. Du har blivit sviken, och något sådant tar tid att bygga upp igen. Det är svårt att lita på folk igen, det är svårt att låta någon komma nära och det är svårt att inte jämföra andra med den du var ihop med då. Det är okej. För mig nu, även om han inte är den sista jag tänker på när jag går och lägger mig och att det kan gå flera dagar utan att han kommer upp i mitt huvud, kan det fortfarande bränna till när någon särskild låt shufflas fram på en spellista eller någon på tunnelbanan påminner om honom. Det är inte för att jag saknar honom har jag insett, utan för att det påminner mig om hur inihelvetes jäkla ledsen jag var och hur otroligt sårad jag blev av någon jag litade så mycket på. Men grejen är den att man kommer över folk. Det är bara en kille (eller bara en tjej). Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt och utan att man själv har märkt det kommer man en dag må bra. För att så fungerar det, kroppen lappar och plåstrar och ordnar utan att man själv behöver göra så mycket. Och en dag kommer du kunna älska igen och det kommer vara lika fantastiskt som förra gången, om inte ännu bättre. Antagligen ännu bättre, för att du nu är så himla mycket starkare. Och tills dess kan du ha så jäkla roligt och känna dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra utan det där pulvret.

19.
His fucking loss. Seriöst.