Det är något svindlande med rubrikerna på de här måndagsinläggen. Sexton veckor alltså? Sexton veckor sedan nyårsafton, sexton veckor sedan jag var någon slags stapplande bambiperson. Jag vet att en sorgeprocess inte direkt är linjär, men det är ändå nästan overkligt hur mycket bättre jag mår nu, än då.

Även om det fortfarande händer att man står i flygplatsköer och gråter och jag glömmer bort igen hur man andades i den där jävla fyrkanten kan det även gå hela dagar där jag mår bra från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. En hel himla jäkla dag. Det trodde jag ju inte direkt skulle ske redan i april. Heja våren friskt humör.

Jag är fortfarande på franska rivieran och idag är det bara jag och Milla här i huset. Vi ska vila, gå på promenad, doppa tårna i havet och lyssna på sextiotalspop på högsta volym. Exceptionellt bra måndag om jag får säga det själv.

Imorgon reser jag hem.

En gång för länge sedan, i oktober tvåtusensexton, var jag ännu ihop med någon.
Jag sov fragmentariskt, fick melatonintabletter i en näsduk av en kompis på en bar, slutade en dag rita hjärtan i imman på duschväggen. Jag promenerade runt i lägenheten, vankade fram och tillbaka i vardagsrummet, tände cigaretter vid 03 fastän jag sagt till alla att jag slutat röka.

Jag satt mittemot min mamma på en lunchrestaurang vid Strandvägen med handflatorna öppna på bordet och sa att jag var olycklig. Olycklig, för att något drog innanför bröstkorgen utan att jag kunde placera vad det var.

Jag bokade flygbiljetter och drömde om vackrare väder, jag klättrade in i hans t-shirts när han gått till jobbet och grät mot tvättmaskinen. Jag spann som en katt i hans händer och lagade spaghetti med köttfärssås som stod färdig när han kom hem.

– Varför tror du att du är olycklig? frågade min mamma enkelt och jag skakade på huvudet, drog runt med gaffeln i en skagenröra.
– Jag vet inte.

Och jag visste inte.
För dagar fortgår, slentrianmässiga sms med röda hjärtan skickas, en varm kropp sover mot ens rygg, någon håller en i handen på gatan. Jag lagade tacos, soppor, grytor, sallader och pastarätter som stod färdigt varje kväll när nyckeln vreds om i låset. Jag strök hans skjortor, vek hans jeans och gick runt, runt i lägenheten om nätterna.

Jag visste det inte ens när jag en kväll föll ner på sovrumsmattan och vädjade, förnedrat viskade vid hans fötter att han måste hjälpa mig.
– Du måste hjälpa mig. Snälla, hjälp, jag är så olycklig.
Och han såg ner på mig, skakade på huvudet, stängde sin vinterjacka och sa:
– Jag kan inte, Sandra. Jag kan inte.
Inte ens då förstod jag.

Tänk vad lätt det är att vara efterklok.
Att det skulle ta en lång, bister vinter och en total nedmontering för att förstå skillnaden mellan att kunna, och faktiskt vilja.

För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

Chrissy postade en rolig lista med tio stycken tv-serieförälskelser. Jag snor den rakt av.
Utan inbördes ordning:

Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv
Asså. Ingen är så het och så * plågad * som Jordan Catalano (som spelas av en ung Jared Leto). Denna stil bör btw komma tillbaka på killar. #chokerspåmän
Scenen när han tar Angelas (Claire Danes) hand i skolkorridoren är kanske det mest romantiska som någonsin visats på tv:

Daniel Desario i Freaks and Geeks
En av historiens mest välskrivna tv-serier det här! Så tråkigt att den bara gick en säsong. James Franco spelar slackern Daniel som hänger bakom skolan och röker och hånglar. Men självklart som alla svåra män i serier har han också ett djup och en osäkerhet – och kanske framförallt en godhet. Det kombinerat med hans enorma smajl gör att han är hemskt välkommen hem till mig.

Eric Northman i True Blood
Alexander Skarsgård spelar vampyren som förälskar sig i seriens huvudkaraktär Sookie och sen gör dom inget annat än ligger i olika skogsdungar. Man förstår aldrig om han är god eller ond men man är askär i honom pga också *plågad* och älskar Sookie besinningslöst.
Tips: se denna serie med en dejt så kommer ni ligga hela tiden.

Jess Mariano i Gilmore Girls
Jess är och kommer alltid vara Rorys mest vettiga pojkvän, även om han beter sig som ett as flera gånger (bu, säger en del om Rorys usla killsmak). Jess är den sorgsna, famlande bokälskaren i skinnjacka som tittar under lugg och har svårt att få ihop sina feelings. Jess jag kan rädda dig!

Peter Petrelli i Heroes
Mmm mer Milo Ventimiglia. I Heroes spelar han Peter Petrelli vars superkraft är att imitera andra superhjältars superkrafter. Låter weird kanske men se serien så kommer ni fatta. Säsong 1 är KANON (de andra not so much tyvärr, men vi behöver inte prata mer om det). Peter är ”the complex good guy” som bär på ett mörker. Dessutom med ett ärr i ansiktet. Peter nu hånglar vi

James Hurley i Twin Peaks
Okej jag börjar ju ana ett system här i mina crushes. Även James i Twin Peaks är den tysta, plågade, olyckligt kära motorcykelkillen som behöver tas hand om. Måste verkligen sluta falla för save me-dudes med käkben som går att skära tomater med. Så lättköpt och förutsägbar i min serie-crush-smak.
Nu blir det andra sorters killar på resten av listan:

Andy Dwyer i Parks & Recreation
Andy Dwyer (Chris Pratt) och April Ludgate (Aubrey Plaza) är tv-serievärldens starkaste par! Ingenting kan liksom sära på dom. Blir så varm och gråtig av sånt pga världen borde vara mer så men är det inte. Så fint att dom är totalt olika men att han aldrig ser någon annan än henne och tycker att hon är typ det coolaste som finns.

Ross Geller i Vänner
Ross var min största kärlek när jag var tolv och inbitet Vänner-fan och så har det väl fortsatt. Och då syftar jag framförallt på säsong 1-3 när han och Rachel är som finast (och sorgligast). Alla lite nerdy tafatta killar med stort hjärta kan flytta hem till mig helst imorgon. Önskar mig lätt en Ross som pojkvän om jag någonsin blir ihop igen. Fast ska iofs aldrig mer bli ihop med någon, men kanske i nästa liv eventuellt.

Finn Hudson i Glee
Cory Monteith (RIP) spelar fotbollsspelaren som går med i skolans Glee-grupp och riskerar sin popularitet för att få sjunga. Från den första rutan var det som att mitt hjärta flög upp i halsgropen när han dök upp. Han är den enda i serien som inte har perfekt taktkänsla och skolad musikalröst, och hans fumlighet kombinerat med de breda axlarna och mörka ögonen: jag smälter. Hans kärlekshistoria med Rachel Berry (Les Michele) är så himla himla fin och extra fint är det att de var så kära utanför serien också. Det är så heartbreaking att Lea fortfarande ofta lägger upp bilder på honom på sin instagram <3

Jemaine Clement i Flight of the Conchords
Avslutar med en storfavvo i mitt hjärta: Jemaine i Flight of the Conchords. Han har något djuriskt över sig samtidigt som han är en sån typisk indiekille. Och så dialekten på det och självklart den otroligt märkliga humorn och förvirringen som uppstår i ungefär varenda scen av serien. Kanske är det polisongerna också. Plus att han kan sjunga.
Han tar vi!

Translation. 10 crushes from Tv series.

– dorothy koomson

✉
Fina Sandra!
På tal om andra lifehacks – vad gör du för att bota ångest? Du kanske har skrivit om det förr, men skulle vara skönt att läsa ett inlägg där man bara får höra hur någon annan hanterar sin ångest. Steg för steg typ. Du har ju säkert en annorlunda ångest än vad jag har (EXTREMT existentiell för min del, för det är så himla kul att ha). Kanske går det i perioder. Men det är iaf något jag tror att många skulle uppskatta. Puss

✎
Hej och puss.
Självklart kan jag skriva lite om det. Jag jobbar just nu ganska mycket på att förstå min egen slags ångest. Ibland är jag bra på det. Ibland är jag helt sinnessjukt dålig.
En sak som jag tror varit bra för mig, som jag insett bara på sista tiden, är att erkänna för mig själv att jag just nu faktiskt har ångest.
Jag har tänkt så länge, det är bara ett break-up folk har det värre skärp dig.
Men tyvärr är det ju så bara nu. Att jag inte är särskilt lycklig.

En klok läsare skrev såhär till i kommentarsfälltet förra veckan och jag tyckte det var så himla fint:

”Hade en så fucking pissig helg härom veckan och mådde sämre än nånsin och det skrämde mig så himla mycket men tänkte dela med mig av en fett banal grej en vän sa till mig som ändå hjälpte mig sjukt mycket: det är inte farligt. Det är inte farligt att känna saker även om det e jobbigt och en tror att allt håller på att gå under och rasa men det gör inte det, det är inte farligt <3″

Så sant. Det är inte farligt och därför är det okej. Man får vara ledsen ibland, man ska nog det till och med.

Här kommer lite olika strategier jag använder mig av när huvudet börjar krampa och krympa. Och obs, jag vill inte förringa någon som lider av depression etc. Jag vet att det finns så himla många som har det värre och att min lista säkert är banal. Men kanske kan den hjälpa någon.

✖ Ta sig ut.
Ut med dig bara. Förra veckan snittade jag på en mils promenad om dagen. Säger högt till mig själv: Nu går du ut, Sandra. Du har en kvart på dig att ta dig ut i trappuppgången.
Och sen tänker jag att jag får köpa en to-go-kaffe när jag väl kommit ut ur dörren för att typ längta till något.
Man kan inte sitta inne, väggarna har en tendens att röra sig inåt.

✖ Vänta ut det.
När det är extra jävligt och trycket kommer som en påse tungt varmt vatten i mellangärdet så knyter jag händerna, blundar och väntar ut det. Räknar ner från 30 och försöker tänka på bra saker.
Ett problem jag har haft allmänt är att den ”trygga plats” som jag tänkt på när jag haft svårt att sova, längtat hem när jag varit på resor eller varit rädd tidigare har varit morgnar i sängen med honom. Den platsen kan jag ju inte ha längre. Jag har ännu inte hittat en ny specifik plats men jag försöker tänka på typ gröna löv, sol genom gardinen, grus på gatorna. Våren är typ min nya trygga plats?
Jag tänker även ibland när jag inte kan sova/vaknar upp i natten av hjärtklappning att min säng är aaaaas-liten, typ får plats i nåns handflata? Vet inte riktigt varför detta hjälper men det gör det.

✖ Läsa om andra som har ångest.
Man känner sig mindre ensam om man läser om andra som inte är så glada. Det märker jag själv när jag läser kommentarsfältet härinne, att många känner sig lättade över att jag är rätt ärlig kring mitt mående. Så njut av att jag mår lite kasst vetja! : D Hehe, nämen skoja, jag tror inte att det handlar om någon endaste form av skadeglädje utan känslan av att man gör det här ihop med flera andra.
När jag låg och hade söndagsångest för några dagar sedan hjälpte det mycket bra när jag scrollade på instagram och såg att Calle Schulman också hade det jobbigt.
Vi göre tillsammans!

✖ Skriva ner det du tänker på.
Har världens längsta dagbok i anteckingsappen där jag skriver ner exakt det jag känner för stunden. Skriver även ner fiktiva samtal till honom så att jag inte ska ringa honom.

✖ Ha en första-hjälpen-person.
Jag tror det är mycket viktigt (om det är möjligt alltså) att ha en person som man kan stödja sig på. Jag och min mamma bestämde att hon ska ringa mig varje dag tills jag mår bättre igen. Ibland pratar vi i en timme, ibland i två minuter. Men det gör att jag känner att jag inte är ensam i det jag känner och om jag faller kommer någon vara där. Det gör också att steget till att våga ringa när man är extraledsen blir enklare. Jag kan ofta känna att jag inte ska tynga ner någon, men i och med att jag och min mamma bestämt att jag får göra det med henne vågar jag stödja mig mer mot henne.
(Tack mamma för att du finns. <3)

✖ Gå i terapi.
Om man har möjlighet att göra detta hjälper det mycket att gå och prata med någon professionell. Jag har stor respekt för min terapeut och lyssnar därför särskilt noggrant på henne. Hon har ju hört tusentals människors historier om ångest. Vi jobbar en del med panikstrategier eftersom jag lyckats hamna i sådana ibland. Hon sa också till mig förra veckan att jag liksom inte ska känna mig stressad. Tre månader är en kort tid. Man får vänta lite till och det kommer gå bra att vänta lite till.

✖ Andas.
En timme i taget. Det kommer gå över, det tar lite tid bara. När det är som allra värst – en kvart i taget.
Det är inte farligt ♡