Veckans krönika i Metro finns idag på webben och i papperstidningen. Jag ville skriva om favoritmusik på något sätt, den där känslan när man liksom blir ett med låten och känner sig helt oövervinnerlig. En av mina bästa känslor om man måste välja.
LÄS HÄR eller här i sin helhet:
→ → → → → → →
Hårtestarna klistrar sig över ansiktet när jag springer. Det höga gräset sticker mot benen, jeansjackans knappar slår mot väskan, låter: klack klack klack. Men jag hör inte det nu, jag har en ny favoritlåt som susar i öronen, basen som slår in mot revbenen och jag klappar takten med vänsterhanden mot höften.
Min vän några meter framför mig, hon rundar varje sten och träd med lätthet, galopperar över Gärdet, skrattar rakt ut och upp över himlen. Jag har en gul minidisc med bara ett spår på. En låt, tre minuter och sjutton sekunder på repeat. Det är försommar, gräset redan gulnat av värmen, sommarlovet bakom nästa hörn, ett bleknat sugmärke under mitt behåband.
Låten består av popslingor och smattrande trummor och allt det jag inte är men snart kommer att bli. Jag vet det, jag känner det. Texten fyller örongångarna, visslar sig in i de mest gömda hjärtkamrarna. Ett visset tonårshjärta som snart ska slå ut, en sommar där en oskuld ska tas. Kanske fler.
Hon vänder sig om och ropar efter mig, jag ser hur bokstäverna formas men har ingen aning om vad hon säger. Istället skrattar jag bara, bränner huden när vi genar genom en dunge nässlor, klickar play igen.
Dubbelt så många år senare, en majfredag tvåtusenfemton, går jag på gatan med en spellista på shuffle och högsta volym i öronen. Jag släntrar över cykelbanor, häggdoften inkilad i näsan och det där vårljuset som aldrig vill ta slut. En kväll som väntar, vänner som väntar, festen som väntar.
Och helt plötsligt slumpas låten fram. Jag kastas tillbaka till kapplöpningen på Gärdet och mina oknutna tuschklottrade tygskor. Känner hur ryggen rätas upp, hur axlarna skjuts bakåt och hur jag gör tresteg på trottoaren.
En femtonårig version av mig själv som strömmar genom blodet, brusar in i öronen. Och hon börjar springa, tar tag i mina ben och parerar bilar och förbipasserande, Götgatan som omformas till en öppen äng där Kaknästornet tornar upp längst där borta. Gräset mot mina smalben igen, hundar utan koppel och min vän några meter framför mig med händerna upp mot molnen.
Hon skriker följ med, skynda dig, snabbare, kom kom kom. Jag är femton år för några minuter och lika odödlig som då, lika sommarsprittande. Blundar, låter musiken leda mig framåt, tar mig och tonåringen inuti till vilken plats som helst, vart som helst, vart du vill.
Totalt oförstörbar, totalt evig i tre minuter och sjutton sekunder. Och Håkan sjunger VISA MIG DEN MAXIMALA HASTIGHETEN
VART DU VILL SÅ FORT DU KAN
.
.
Translation. My column in the Metro newspaper, about finding your favorite songs.
