En ny krönika för Sofis Mode är ute idag. Tänkte det var på tiden att skriva en liten hyllning till fröken Ginger Spice. Finns att inhandla i din kiosk/mataffär/tobak etc.
.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-fourth column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about when I was 13 and the coolest woman alive was Geri Halliwell.

Veckans krönika i Sofis Mode kommer här. Alltså. Lite obscen rubrik de satte. Skrev iaf om en kille jag hängde med för några år sedan strax efter jag och Tobias gjorde slut. Finns i butik nu.

Och just det!
Är nominerad i Veckorevyn Blog Awards i kategorin Guldpennan. Finaste himla kategorin, blev så oerhört glad!
Rösta så himlans gärna på mig här.

Krönikan i sin helhet:

Jag träffar honom på en bar. Efter två månader utan händer mot kroppen står han plötsligt framför mig, under dimmig belysning och tittar under lugg.
– Du. Det är något med dig.
Och jag förstår att det inte alls är något med mig men att han vill ligga och det är torsdag och alla i mediebranschen är ute och dricker sig mätta på öl. Han vinglar på ena foten och har smala ögon och skrattgropar. Jag vet inte hur gammal han är men han är äldre än vad jag är, äldre men inte gammal. Men där jag saknar kråksparkar och skrattrynkor har han redan fått tre, kanske fyra stycken. Han luktar gott av cigaretter och en parfym jag minns från sena mellanstadieklassum och hans händer är kalla.
Vi går hem till mig och panikligger, som om världen kommer att explodera och falla ihop dagen efter. Jag ger honom mitt nummer morgonen därpå och han ringer mig bara tre timmar efter vi sagt hejdå.

Två veckor senare ligger vi i min säng och pratar om musik. Om vilka artister man önskar att man var ihop med, om andra som man har gömt i sin skivsamling som nervös sextonåring. Han har bott i London och säger Strokes, The Libertines och Pulp med perfekt uttal och vet om det också, och det skulle kunna bli ansträngt och fånigt men det blir inte det. Han berättar om spelningar han varit på i Brixton. Vi ligger i min säng och jag har huvudet mot hans höftben, han är äldre än jag och berättar om saker som om att jag kommer att uppleva dem senare. Om bakgator i Londons förorter, om gängliga brittiska modeller utan bröst och droger man glömmer bort att man tagit dagen efter. Jag har gjort slut med min pojkvän bara några månader tidigare. Att han är här och ligger i min säng suddar bort all ångest och panikgråten vid diskbänken. Jag låtsas att jag är kär i honom och att allt är bra igen och på kvällen dricker vi öl och jag försöker prata om saker i andra länder så att han ska säga något på sin smutsiga engelska. Han dricker alltid en drink för mycket och viskar saker i mitt öra som gör mig nervös. Och när vi går hem till mig och jag klär av honom kläderna tänker jag inte på något annat än hans långa o:n och de släpiga i:na med tungan långt bak i munnen. Vi ses i tre månader och jag gråter inte en enda gång. Långsamt och försiktigt täcker han hålen i hjärttrakterna och en dag skrattar jag igen. Och jag ser att han ser det också för en morgon efter ännu ett gratisvernissage med söta drinkar och fula tavlor kysser han mig på pannan och viskar vi ses. Och jag kramar hans axlar så hårt jag kan och säger tack.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-third column in the magazine Sofis Mode is out today.

Hej hej, idag var jag ju med i p3. Det var ganska så (väldigt) nervöst men också roligt.
Här kan ni titta och lyssna.
.

I was in Swedish radio today. Here’s is the link, everything is on Swedish though.

Jag var 13 år när jag fick mina första Buffalos. Det var ett par mörkblå med vita detaljer och att plocka ur dom ur kartongen, snöra på och försiktigt drar over kardborrbanden var minst sagt en religiös upplevelse. Jag hade dem varje dag. Allra oftast till kritvita gul&blå jeans som jag hade sytt in så de knappt gick att få på sig, eller till korta kjolar med svart spetskant. Mitt andra par införskaffades i slutet av sjuan, ett par pastellblå utan snörning och min bästa vän bytte upp sig till ett par lackröda. Vi köade till Spice Girls-konserten i 14 timmar och stod längst fram och grät. Hetsgrät, så att ögonskuggan rann ut och glitterrouget kladdades bort.

De kallade oss för idioter i skolan, jag hade skåpet fullt av bilder på Geri Halliwell och kunde danserna till alla deras musikvideos (kan de faktiskt fortfarande). I mitten av åttan ställde jag skorna i garderoben, mest på grund av att de tappade sin magi. Brudar i adidasbyxor och stram tofs som kom till vårt högstadium för att slåss bar buffalos, och jag i min blå plastklänning och rosetter i håret jämfördes med dom helt plötsligt. Det var ju helt fel, de var ju så arga, jag var ju Ginger Spice! I nian gav jag bort mina två par till min teatergrupp, sa tack och hej, ni kan säkert använda dem i en pjäs, jag kommer aldrig mera i mitt liv röra platåskor.

Men!!

Jag stod i kö i en och en halv månad för det här lilla paret. De sålde slut i min storlek direkt och i tisdags fick jag ett mail om att de kommit in igen, kastade mig pa datorn, beställde ett par, betalade extra mycket frakt för att de skulle komma inom ett dygn och nu är de här.

Geri Halliwell var lika gammal som jag är nu när hon stod på Globens scen och hoppade runt i korta hotpants och svarta buffalos. Jag stod nedanför med skakig engångskamera och torkade tårarna på en magtröja. Jag tänker att cirkeln är sluten nu.

.

Once a spice girls fan, always a spice girls fan. These are my new buffalo platforms. First time in 14 years.

Krönika nummer 22 i Sofis Mode kommer lastat och finns ute från och med idag. Det blir den allra sista om det här break-upet. Det hela avslutas förstås med hur jäkla fina ens kompisar är. Bäst i världen kanske till och med.
I sin helhet:

Jag står i mitt vardagsrum och gråter. Det är midsommarafton och klockan är kvart över fyra på natten. Det var bara en timme sedan som jag dansade på en fest någonstans i Brooklyn med en okänd kropp pressad mot min och en hand innanför tröjan. En kyss över en hals och en annan bakom örat. Men nu står jag i mitt fönster och röker en cigarett och har inte upptäckt än att händerna är alldeles blodiga. Klarröda och blanka, och det är blod på fönsterblecket och blod på tändaren. Jag har ringt honom fem gånger och han har avvisat mina samtal lika många tills han den sjätte gången stängde av telefonen. Det var en kvart sedan som jag föll ur sängen, rakt på ett vattenglas som krossades och spetsades upp i ryggen. Det är blod nedanför sängen, i badrummet, på en handduk. Men det känns inte. Det enda som känns är att han äter middag med någon jag är bekant med och hon har lagt upp en bild som jag såg strax innan jag skulle släcka lampan. Och jag drog efter andan, tog tag i min kudde men föll ändå.
Jag vet inte vem jag ska ringa. Jag når inte glasbitarna för att kunna plocka ut dem själv. Klockan är kvart över fyra en midsommarnatt och alla sover utom jag.
– Hallå? Min kompis bor sju kvarter bort och hon är här på några minuter, plockar ut skärvorna, sätter plåster på skärsåren, köper kolsyrat vatten och ett nytt paket cigaretter. Väntar tills sömntabletten börjar verka, torkar bort blodet på fönsterblecket. Utan att ifrågasätta, bara för att jag ringde.

Dagen efter dricker vi vin fastän det är förmiddag och vi är fyra personer och ingen vrider på sig när jag börjar gråta. Ingen tittar bort, ingen byter samtalsämne. Ingen säger att det ordnar sig för det ordnar sig kanske inte nu. Det enda som hjälper är att sitta bredvid och vänta ut. Och de gör det. För min skull. Tålmodigt och utan frågor. Och dagarna efter blinkar telefon av sms där någon säger snart är du igenom första månaden och allt blir bra till slut och han är en fucking jävla idiot. Varje morgon ett nytt sms, varje jäkla morgon, för att det finns människor som undrar om min gårdag gick att andas i.

Så nu bestämmer vi så. Att det är slutpratat om att leva lycklig i alla sina dagar med någon. För det är de som finns där runt om, de som dricker rosévin fast de har en viktig uppsats att skriva. De som köper en flygbiljett och sover sked och som tar av en skorna när man är för ledsen för att knyta upp dem själv. De är de som är det största i livet. Det är de som är där i alla stormar, som står ut, som kramar. Som svarar på ett samtal när ens rygg är täckt av skärsår istället för att lägga på och stänga av en telefon.

.

This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my twenty-second column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about how wonderful friends can be when your heart breaks.