Jag är så himla himla sjuk idag så jag måste be om att få återkomma imorgon. Nu går jag och dör lite.
.
.

I’m at home with fever and a terrible cold so lets talk tomorrow instead.

Nu har Pyret packat ihop sin bur och farit hem igen.
Tio dagar gick visst fort och jag är så glad av vi blev vänner till slut. Att ha en liten kanin springandes i lägenheten som krafsar en på benet när den vill komma upp i soffan och bli kliad på magen gör nog vem som helst lite lyckligare i hjärtat. Men nu slipper kaninen min lilla lägenhet och får vara utomhus och känna på sommarluft. Sådant är ju viktigare än allt annat.
.

Pyret has now packed her bags and moved out. I’ll miss her!

Jag kan nog vara världens sämsta kaninpassare.
Det är inte så att jag inte är snäll. Jag matar med morötter och persilja, städar buren varje dag, fyller på med vatten, bäddar mjukt med hö och låter den hoppa runt minst fem timmar om dagen i lägenheten.
Men. Efter att hon bet mig rätt hårt två gånger förra veckan är jag helt plötsligt rädd för de där vassa tänderna. Kaninen känner ju såklart i hela kroppen att mina händer är helt osäkra så hon fäller öronen bakåt och hugger ut i luften. Ludvig däremot får klappa, bära, pussa, krama. Hon hoppar upp i hans knä, somnar bredvid honom i sängen och trycker in nosen i hans hand.
Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv som behandlar kaninen som en spindel. Hur kan man vara rädd för en sådan där liten mjuk hårtuss (med mördartänder). Jag måste verkligen öva öva öva. I slutet av veckan ska vi vara bästisar, så här kan det ju inte fortsätta.
.
.

The bunny bit me quite hard last week and now I’m terrified that it will bite me again so I hardly never touch her. The rabbit and my boyfriend are on the other hand best of friends. I feel so silly, I need bunny practise.

Å vad jag hoppas att kaninen ska må bra och gilla läget här. Ikväll har hon nosat i exakt alla vrår i min lägenhet och sedan lagt sig i min säng. Det måste ju vara ett bra tecken. Ska bara försöka locka in i buren igen med morötter och smyga ut i natten. Hoppas er fredag blir fin. Lovar att inte terrorisera er med fler kaninbilder. Eller ja, inte varje dag i alla fall.

source.

– När jag var sjutton år bytte jag både mitt för- och efternamn. Innan hette jag Alexandra och min pappas efternamn Körlof. Men eftersom ingen någonsin kallade mig för Alexandra förutom lärarna så bestämde jag mig för att byta till mitt smeknamn. Det kändes himla rätt. Min mammas efternamn tog jag i farten när jag ändå höll på. Tycker det är finare.

– Jag tycker inte om kaffe. Ärligt talat tycker jag att det smakar förskräckligt. Men jag dricker ändå ungefär tre koppar om dagen bara för att det ser så himla trevligt ut när andra gör det och för att det luktar så gott.

– Jag är vänsterhänt och så fort jag träffar en annan vänsterhänt tycker jag instinktivt om den personen. Jag trodde när jag var liten att alla högerhänta gillade Coca Cola, choklad och bananer och alla vänsterhänta gillade Fanta, surt godis och citrusfrukter.

– Jag är inte speciellt kramig och ta-på-folk-ig. Jag kramar de jag känner när vi säger hej och hejdå. Jag är den sista personen som skulle fläta någons hår eller ge en kompis massage. Jag berättar hellre hur mycket jag tycker om någon än visar det fysiskt. Min pojkvän kan jag däremot pussa sönder.

– Personer som pratar med bebisröst för att vara gulliga och vänliga är det värsta jag vet. Ursäkta om någon känner sig träffad.

– Jag skriver på en bok kanske litegrann. Det går väldigt långsamt, men den handlar om kärlek i alla fall. Att få ges ut på ett alldeles riktigt förlag och stå i en hylla i en bokhandel är det finaste jag kan tänka mig i hela världen.

– Jag har en tendens för att hitta på. Det är inte så att jag ljuger men det är tillräckligt mycket för att säga att det är mer än att överdriva. Jag tycker helt enkelt att det är mycket mer spännande om historierna kryddas på lite extra. Det här har lett till att jag nästan alltid måste påbörja varje historia med ”det här är verkligen sant jag lovar!” för folk blir så misstänksamma.

– Jag var totalt besatt av Spice Girls när jag var tolv och tretton år. Alltså på riktigt verkligen besatt. Geri Halliwell var det absolut vackraste jag någonsin sett och jag ville inget annat än att bli som henne. Jag färgade håret rött med blonda slingor där fram, noppade mina ögonbryn som streck och gick ständigt runt i minimala hotpans och skyhöga platåskor och blå ögonskugga. Såhär såg jag ut tills jag blev 14 och en dag upptäckte den här låten av Led Zeppelin och dog lite. Min musiksmak ändrades radikalt och inom ett halvår var min skivsamling utbytt till sextio och sjuttiotalsrock. Jim Morrison var min gud.

– Jag hade inga kompisar på dagis. Det fanns ingen flicka i min ålder och pojkarna fick jag hänga med ibland. Därför var jag rätt ensam som liten. Och vande mig vid det.  Jag satt hemma i mitt rum framför ett dockskåp och lekte med skogsdjur. Försökte lära mig skriva så fort jag bara kunde för jag ville bli författare.  När min mamma tog hem sina kompisars barn kom jag inte bra överens med dem. De förvrängde mina redan klara sagovärldar av björnfamiljer och noshörningspar. Det här gjorde mig hemskt osäker. Jag minns första skoldagen och vi fick uppgiften att rita vad vi ville på framsidan av skrivboken. Och jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag var rädd att rita något fel. Jag grät och grät och fick lov att göra uppgiften hemma på kvällen istället. Jag ritade en blomma.

– Jag är sjukt envis och får nästan alltid som jag vill. Jag har jättesvårt att erkänna att jag har fel och kan argumentera i all oändlighet. Jag säger aldrig förlåt om jag inte menar det på riktigt. Jag skulle aldrig ge mig om jag inte kände mig besegrad.

– Jag svär nästan aldrig och tycker i smyg att folk som svär i varannan mening gör det på grund av att de har dåligt ordförråd. Och ja, jag säger saker som ”himla fint” i riktiga livet också.

– Jag var besatt av hundar i mellanstadiet och ritade dem överallt. På bänken, i skolböcker, över jeansen. Min högsta dröm var en Siberian Husky.  De populära killarna i klassen brukade hitta på sexuella skämt om mig och hundar och jag hatade det men stod ändå på mig. Jag ritade till och med Gustav Vasa som en hund när vi skulle skriva uppsats. Jag tycker egentligen inte om katter alls.

– Jag äter spaghetti minst en gång om dagen. Ingredienserna som alltid får vara med är olivolja, vitlök och parmesan.

– Jag kan inte sjunga, inte sy, inte dansa, inte baka. Jag kan däremot borra upp hyllor, skrika högst i karaokerum och vinna hiva-öltävlingar över mina killkompisar. Inte för att jag värderar något högre än något annat, det var bara så det råkade vara med mig.

– Jag får eksem över hela kroppen mellan oktober till mars. Det är hemskt fult och ser ut som stora brännmärken längs med benen och armarna. De försvinner inte för alla krämer i världen, vilket är sorgligt.

– Jag pratar med min mamma minst en gång om dagen för att jag tycker om henne så mycket.

– Jag har världens åldersnoja och tänker ofta på att jag inte vill bli en ålder när mina vänner börjar skaffa barn och slutar uppskatta fredagsnätter och vi glider ifrån varandra tills att som är kvar är parmiddagar. Jag dör hellre.

– Jag gråter alltid till filmer och tv-serier men mycket sällan i riktiga livet. Jag tror det beror på att jag grät åt allt när jag var liten. Allt. Jag övade och övade och sen försvann det.

source.
.
.

18 things you didn’t knew about me. Click here for english.