Allting som man har skrivit på internet finns kvar.
Trots att det gått hur många år som helst hittar jag min internetdagbok från när jag var 17, 18 år.
Och jag vill kommentera och säga att du, hej, du kommer få bli kär och pussad på jag lovar!
Men det är ju lite försent för det.
Ni ska också få läsa lite tänkte jag.

Så här hade niotillfem sett ut om året hade varit 2002 nu.

2002-08-04
det är så konstigt alltihopa. hela jag. är alldeles. bortblåst.
och när jag ber om en handflata mot min egen är det alltid fel fingrar som sträcker sig.
och han, han står där mot väggen och trycker sina händer mot målarfärgen bakom ryggen och vägrar vägrar vägrar att visa dem.
och ögonen bränner.

2002-08-11
är det inte otroligt hur mycket olycklig kärlek som aldrig aldrig suddas bort.
och aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig blir det bra.
och knäna skakar mer för varje dag.

2002-08-17
jag skulle vilja ha en sådan där pojke som bara måste pussa en på näsan lite ibland för att han tycker att man är så söt.
det skulle vara så fint.
och som bara måste krama och inte släppa taget.
jag skulle vilja känna det lite mer än en halv dag som det var förra gången.
kanske ett litet tag.
så att man vågar hoppas och älska fjärilar.

2002-08-20
Ibland ibland ibland önskar jag att han bara ville ha mig någon gång under de månaderna jag låg sömnlös, söp mig för full, stannade hemma från vännerna, skrev ut två dagböcker, klottrade sönder hans namn, levde av hans doft, skrev jävla dikter om varenda centimeter av honom.
Någon gång kunde han väl älskat mig ändå litegrann.

2002-08-27
Det låg en liten fluga utanför filip som bara hade en vinge.
så hemskt. vad kan en liten fluga som inte kan flyga göra?

2002-09-17
JAG ÄR SÅ HELVETES JÄVLA TRÖTT PÅ VEGETARISKA BIFFAR OCH SÖNDERKOKTA MAKARONER.

2002-10-15
saker jag inte tycker om:
– att märka att vissa av ens vänner att dumma i huvudet och man vill sparka på dem.
– när pojkar man har tyckt om börjar utförligt skriva om sina nya hångel i sina dagböcker på internet.
– att det är så jävla kallt i cp-sverige
– när man går på en gata och vänder sig om och alla är borta (det är panik mest av allt)
– att vissa ord är så svåra att säga.
– att livet inte alltid blir som man vill och man undrar om ångesten i magen inte skriker just för att den samlar ihop sig för att sedan skrika ut allting på en gång.

2002-11-25
ted rob raliräjf i nim egam neditröfun.

2002-11-26
Och känslorna faller fritt på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig in i mig.

2002-12-11
alltså.
han måste ha tidernas mjukaste läppar.

2003-01-05
Jag tycker om människor på tunnelbanan med sönderlästa böcker.
Som om det vore den enda boken de någonsin läst.
Så fint.

2003-04-22
något av det värsta jag vet är att komma först till en mötesplats och stå och vänta på någon.
då känns det som om folk tänker att jag står där i onödan, att jag skämmer ut mig, för personen ifråga kommer ändå aldrig komma.

det finns inte heller något värre än att gå på stan själv o titta på kläder. om man tar fram ett plagg så tittar alla och tänker ’hur kan hon köpa det där’ och jag vill gömma det under tröjan tills jag kommer in i omklädningsrummet men det går inte heller för då kanske folk tror att man snattar.
ännu värre blir det ju sen om man ska köpa det där plagget. att gå fram till tjejen bakom disken. då tittar hon och tänker nog att ’Herregud, vi sålde det här plagget shit!”
ibland pallar jag inte att köpa något för den här proceduren av ögon är så jävla frustrerande.

en annan sak som är sjukt läskig är att hämta mer mat i skolmatsalen.
man kan ju inte ta för mycket mat på tallriken för då tycker folk nog att man äter så mycket.
då tar man hellre för lite, men jag vågar absolut inte hämta mer.
att ställa sig i kön igen med en skitig tallrik (hon äter faktiskt skolmaten) då tycker ju folk att man är äcklig.
därför hämtar jag aldrig en andra portion.

det är också jättejobbigt att sitta och vänta på bussen/tunnelbanan ensam.
jag vet aldrig riktigt hur jag ska hålla händerna för att se tillräckligt
avslappnad ut. det är kanske därför som jag röker.

en annan jobbig sak är att bli bjuden på en fest.
det känns alltid som personen ifråga har liksom glömt bort att den har bjudit mig.
men jag vågar inte ringa till henne/honom och fråga för det känns ju bara desperat. så därför måste jag ringa några andra kompisar som jag vet ska dit så de kanske kan se eller övertyga mig om att jag är inbjuden.

sen är det sjukt jobbigt att:
– komma sist in i klassrummet
– fika med 1 kompis som har med en kompis man inte känner
– äta på offentliga platser som ett korvstånd t.ex. (jag gör inte sånt)
– vänta på någon när man är på en fest – då tittar alla på en och tänker att hon är ensam = tråkig
– att säga fel svar på en fråga
– att använda svåra ord i fel situationer
– att dansa på ett dansgolv som inte är fullt.
– att komma för tidigt till skolan och få vänta alldeles ensam på en lektion
– att vara osminkad

all den här ångesten är sjukt jobbig. och jag vet inte hur jag ska ta bort den.
vissa dagar är den så stor att jag inte vågar ringa mina vänner för att de kanske skulle slänga på luren. men jag vet ju att det inte är så.
De har ju aldrig gjort så.

2003-04-28
jag ser igenom när folk ljuger.
jag såg att du ljög idag men jag låtsades som ingenting.
men jag SÅG SÅG SÅG!

2003-09-04
jag har tappat bort min dagbok där jag vill skriva hans namn tills det slutar trycka i huvudet.
hela jävla kroppen en storlek för liten.
ta bort känslan!!!!!!!!!!!!

Jag kom att tänka på det här inlägget idag när jag åkte till jobbet.
Så jag tänkte att vi skulle läsa det igen!

foto: said

En sak som jag har funderat på ett litet tag är svans. För att det är så fint på katter.
Jag tror vi människor skulle passa utmärkt i det. En kattsvans alltså. Fast i människostorlek.
Om man gick till frisören skulle man betala extra för att fixa svansen.
Klippning, färgning, föning. Man vill ju inte ha nån ruggig smutsig.
Indiekids kanske skulle färga sin svans kolsvart, eller randig längst ut på toppen, bratstjejer dyra logotypesvansarmband.
Företag skulle utnyttja folks fåfänga och sälja dyra svansshampoon.  14åriga flickor skulle ha svanskomplex och tjejtidningar skulle skriva artiklar om hur alla kattsvansar är individuella och du ska älska just din.
När man var på hemmafester och folk satt i soffor och hånglade skulle de linda sina svansar runt varandra.  Och par på caféer skulle ha svansarna ihopslingrade. Istället för att hålla handen.
Man skulle bedöma killar efter hur de rörde sig mycket mer. För katter rör sig så fint med sin svans när de går längs golven.
Jag skulle färga min kattsvans vit för att matcha frisyren. Och sen skulle jag alltid ha en stor rosett. En röd ibland, grön ibland, blå ibland.

Tror inte ni det skulle vara fint om vi människor hade kattsvans?
Hur fint som helst tror jag.

Jag har ju tagit pianolektioner hela hösten.
En gång i veckan med en röd notbok och en väldigt typisk pianofröken som behandlar mig som om jag är 11 år ungefär.
Och jag laddar ner noterna till fina sånger och tror jag att jag ska klara av att spela dem hemma på synthen jag har lånat av Matilda.
Inte riktigt än tyvärr.

Målet är nog att i sommar ska jag kunna spela La Valse D’Amelie tänkte jag.
Och sen kan jag ha youtube-konsert för er.

I’m trying to learn La Valse D’Amelie on piano.

Att göra slut börjar som ett myggbett. Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar – det har alltid varit sommar – och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra ändå och märker inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar det kliar som helvete men det är ju bra det ska ju vara bra det har alltid varit bra.

Men när man en dag kommer hem från en semester och man kysser inte honom det första man gör när man kommer hem – nej man säger istället men kan du flytta på dig och så går man till sovrummet och packar upp väskan och han står bredvid.  Tålmodigt, väntar på att väskan ska bli uppackad så man kan lägga sig i sängen och pussas tills det blir morgon.
Då är tumörerna överallt och runt omkring. Man ser dem inte. Man sminkar över dem och ler fast det är bara ett på låtsas. Det är redan försent.

Och när jag och mitt ex gjorde slut – det känns som tio år sen men ibland som igår – hade vårt förhållande redan växt till något trasigt och bleknande. Och när jag skulle ta sönder allting stod han redan i dörren och sa:
– Du ska göra slut med mig idag eller hur?
För båda vet att det redan är över. Att det har varit det så länge. Och man gråter, man gråter för att man kan inte laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man måste älska varandra. Att man inte kan vara ensam hur kan man vara ensam det är en omöjlighet.
Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns som om man bara varit ihop i en enda vecka. Och man gråter och man somnar och vaknar och gråter igen.
Och sen reser han sig upp och skriker och säger att jag vägrar jag låter dig inte göra slut. Och man säger att okej, vägra mig det för jag orkar inte.
Det är inte värt det.

Och när han stänger igen dörren morgonen efter med en resväska och flyttar hem till sina föräldrar igen faller man ihop i en liten liten hög på golvet.
Ligger i fosterställning i något som känns som dygn. Man tänker att det inte är värt det. För ensamheten är en olidlig känsla. Och då är det bara en sak som krävs – mod. Mod och ork.

Man måste orka resa sig. Man måste orka ta en liten buss till en liten vän och ligga i ett litet knä med en liten hand längs en nacke som säger att det här klarar du. Vi klarar det här ihop.
Jag hade en sådan vän, en vän jag i princip flyttade in hos. Och tillsammans började vi upptäcka nya saker. Saker man inte har tillträde till när man är i ett förhållande. Vi tillbringade varje natt i mörka rum i olika delar av stan. Jag festade tills jag inte kunde stå på mina ben. Kysste pojkar, hamnade på efterfester, dansade längs gatorna. Kände mig yr, hög, lycklig.
Ja. Lycklig.
För så känns det först. Som en befrielse.

När mitt ex ringde var jag kort.
– Vad har hänt med dig?
– Inget har hänt med mig. Jag mår bättre nu bara.
– Men sandra. fattar du inte att du bara mår sämre? Fattar du inte det?
Och jag blev arg och slängde på luren för att han störde mig i min dekadens.

Och en söndag, det var dagen efter påskafton så ringde min telefon och det var han.
– Sandra. Jag har träffat någon.

Och efter att vi lagt på satte jag på stereon på högsta volym, hämtade en askkopp från köket och mina cigaretter ur min väska. Och sedan lade jag mig i sängen och rökte tio cigaretter på raken. Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda. Och plötsligt kändes allt bara på låtsas.
Vad då träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten paus tills vi ses igen.

Och sedan grät jag i två månader. Jag vaknade av att jag grät. Jag grät när jag lagade frukost (för det mesta åt jag inte alls), jag fylle-ringde honom och grät. Jag grät mig till sömns, grät framför hans myspace, grät på barerna, i sängen, framför tv:n, på pallen i köket.

Och när jag slutade gråta kändes hjärtat bara ihåligt, alla ursäkter för att få tag i honom som vettiga.
Jag fikade med carl fredrik och jag sa till honom att tänk om det aldrig går över då? tänk om jag dör så här och förstört allt ihop? Och carl fredrik sa att det är inte så. det kommer att gå över. Men det kändes inte alls så. Det här skulle aldrig gå över. Och jag tänkte att okej. Jag får väl ta det.  Jag får klara av att vara olycklig i resten av mitt liv.
Så kände jag länge. Länge länge länge. Det var en känsla jag lärde mig att acceptera. Att alla pojkar var lite sämre än honom.

Tiden gick och det blev andra årstider, ja flera olika årstider. Och en dag hörde han av sig. Och han undrade om vi skulle ses. Ta en öl – vi var ju vänner nu. Och jag tänkte att det klarar jag. Jag måste det. Jag satt hemma och svalde och svalde för att orka men när jag träffade honom var det inte han jag träffade.
Det var inte han.

Det var inte förrän då jag förstod. Att acceptansen var ett sätt för kroppen att orka gå vidare. Utan jag hade märkt det så hade det slutat göra ont. Och jag tänkte på vad min mamma sa till mig dagen efter han och jag hade gjort slut.
– sandra du kommer inte dö. du kommer inte att dö därför att människans grundinstinkt är att överleva. och du kommer också att göra det. För att du måste.
Och det är inte svårare än så. Kärleken är flyktig. Det finaste som finns kanske, det vackraste som uppfunnits. Men det betyder inte att man inte kan återuppleva det.

Och att göra slut handlar om mod. Att kommer över handlar om ork. Nu är han som ett fint litet minne i mitt hjärta. Tobias. Och jag tänker på en nittonårig Sandra och jag vet att han passade för just henne.
Men inte för mig. Inte nu.

Och det är min historia om att göra slut.

När man vaknar en fredagmorgon klockan halv åtta och det är kolsvart ute. När man försöker sätta upp håret men det känns bara trött och knastrigt (var har jag lagt alla hårspännen dessutom?). När man går och lägger sig igen, hans rygg luktar så gott, men man måste gå upp och man sminkar sig och suckar över de mörka ringarna under ögonen, hittar inga rena strumpbyxor, får en glasbit i foten, klär på sig tre koftor för att inte frysa (en av dem sticks).
Då kan jag inte bara förstå varför inte livet kan kännas precis så här varje dag: