det är natten.

karolina ramqvist - det är natten

Jag läste Karolina Ramqvist nya bok Det är natten.
En 85-sidig essä om skrivande och kanske framförallt – att vara en kvinna som skriver.
De flesta böcker som jag läser brukar jag ge bort till människor jag känner efter att jag läst klart dom eftersom jag vet att jag inte behöver de längre.
Men vissa böcker sparar jag. Den här är en sån.

karolina ramqvist - det är natten

Boken handlar om några dygn hemma i Karolinas skrivhörna dagarna innan hennes nya roman ska lanseras. Hon har fått i uppdrag att hålla ett anförande om romanen, men istället börjar hon fundera kring sin egen författarroll, kring rollen som författare i stora drag och vad som skiljer det manliga och det kvinnliga författarskapet åt. Tankarna mynnar ut i Det är natten.

Det här stycket ovan tyckte jag var både kusligt och intressant. Får själv frågan i varje intervju och egentligen i varje samtal kring mina böcker: Hur mycket är sant? Vad är sant? Vad har hänt på riktigt? Fastän författarens hela uppgift är att bygga upp nya världar är det som att den första handlingen för en utomstående är alltid att ifrågasätta yrkesrollen.

karolina ramqvist - det är natten

Jag fastnade mycket i detta stycket kring det manliga ”författargeniet” och det manliga lugnet kring geniet. Hur manliga författares böcker genom tiderna på något sätt får vingar och egna liv medan kvinnorna ifrågasätts varför de skriver överhuvudtaget när det finns så mycket annat de borde göra – ta hand om familjen, vara mödrar, inte ta plats, vara formbara. På det sättet blir kvinnors böcker alltid en spegling av deras privata liv och romanen i sig självt får aldrig växa sig tillräckligt stor.

Ur en annan personlig vinkel kan jag också känna igen mig mycket i att inte våga ta plats som just författarjaget, som att det inte är mitt att äga.
Det är säkert därför jag också är så törstande kring recensioner. Det var inte förrän jag fick sitta i Babel och recenserades i de stora morgontidningarna i och med förra boken som jag vågade lita på mitt eget skrivande – eller att jag ens skrivit en roman. Hela mitt jag har på något sätt utgångspunkten att det är inte förrän andra godkänt mig som författare som jag börjar existera som författare. Det är dessutom inte något som är evigt. Vissa dagar är jag det men andra dagar inte alls. Säger ingen ingenting upphör jag att vara det tills någon säger det igen. Jag hoppas så att denna känsla är inget jag kommer få bära med mig resten av livet.

karolina ramqvist - det är natten

En bok för alla som skriver. Så otroligt intressant, lite sorglig men framförallt inspirerande.

Finns här och här.

onsdag.

november

Hej onsdag. Har levt ett annat slags liv i en vecka nu. Fotat lite här och där, vi kan väl kolla efter?

november

På torsdagen när han flyttade ut sina grejer hämtade min mamma upp mig och så gick vi på Tove Jansson-utställningen på Millesgården. Den var fin tror jag.

november

På fredagen hade någon byggt en snögubbe på parkbänken på min gata.

november

Jag hängde hemma hos Elsa och Pontus på kvällen, åt tårta, drack kaffe och lite cava. Sen gick jag hem vid nio och sov i hundra år.

november

På lördagen skruvade jag ner namnskylten på dörren och tog bort hans efternamn.

november

Jag hade sol i vardagsrummet.

november

Och signerade böcker på Akademibokhandeln.

november

På kvällen åt jag och Jenny råbiff på Vina.

november

På söndagen insåg jag att det blir mycket enkelt att bädda när man sover själv och rör sig väldigt lite i sömnen : )

november

Han kom förbi och hämtade mer grejer och det var fett sorgligt för oss båda såklart.
På kvällen åt jag makaroner med smör och parmesan.

november

På måndagen stannade jag hemma tills det blev mörkt och läste en ny bok i sängen.

november

Sedan åkte jag till Expressen och spelade in ett podcast-avsnitt med Tone Schunnesson om skrivande. Säger till när det är ute.

november.

På tisdagen hade jag möte med min terapeut. Hon är så bra och jag grät ner ett paket näsdukar. Dom har den här gulliga tumblr-kudden i väntrummet.

november.

Efteråt gick jag och åt lunch på Nybrogatan 38 med min mamma. Har velat äta deras surf’n’turf så himla länge så det gjorde vi. Råbiff, skagen och hummer på en enda macka!
På kvällen kollade jag på sjuttioelva avsnitt av serien Better Things.

Nu är det onsdag igen. Fattar inte att det gått en vecka. Så sjukt.

 

Translation. What I’ve been up to the last 6 days.

tisdag.

Hej.
Tack för alla kommentarer igår. Ni är otroliga. På riktigt alltså, att ni ens finns? Att systerskapet finns är så mycket <3. Tack så väldigt för att ni tar er tid.

Jag tror jag måste välja en ny slags överlevnadsstrategi i och med detta break-up. Det får inte bli som förra gången.
Jag har aldrig varit så dränerad och ledsen över något som när Ludvig gjorde slut med mig för fyra och ett halvt år sedan. Det handlar inte om att jag inte har varit med om värre saker, tro mig det har jag, utan det handlade om att jag på riktigt trodde att jag skulle dö av brustet hjärta.
Det avslutet rubbade något existentiellt i mig som jag egentligen aldrig tror att jag kommer få tillbaka. Som att jag gick ner en takt i en ton typ.
Det är okej, livet är så.

Men jag kan inte låta det ske igen. Det går inte.

När jag och L gjorde slut var jag så otroligt mån om att samla ihop pusselbitarna av det förhållande som var vi. Jag satt där och katalogiserade våra minnen i huvudet, sparade, samlade, sörjde. Inget fick glömmas.
Jag var så mån om att plåstra ihop dessa minnesbilder att jag helt glömde bort att plåstra om mig själv.

Därför måste jag krishantera detta annorlunda.
Jag kommer vara (och är) ledsen. Såklart. Det ska man, det är viktigt.
Men jag kommer inte kämpa för att försöka komma ihåg oss.
Jag har tvättat alla lakan, handdukar, slängt hans burkar i kylen. Jag har tagit bort hans namn på dörren. Jag bäddar sängen varje morgon, diskar och slänger sopor. Jag somnar till podcasts och öppnar balkongdörren när det är sol. Jag äter frukost och jag äter middag. Jag bokar in möten och går upp i tid.
Jag vill inte älta det vi hade, gräva ner mig totalt i feelings. Jag kommer inte försöka minnas doften av honom, eller sättet han sover på. Jag behöver inte dessa bilder längre.

Det är också den krassa sanningen. Jag lärde mig allt om en människa som numera är helt obetydlig information. Jag kan inte vara nostalgisk bara för att ta hand om några år i mitt liv som ändå inte blev som det var tänkt.

Jag säger inte att det blir lätt. Men jag måste försöka.

Och det får helt enkelt bara vara så att det inte gör något om dessa bilder faller ur huvudet i ren överlevnad från kroppen. Det spelar ingen roll. Man går vidare. Man gör det för att man måste.

En sak till,
jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på Magnus. Så var snälla inte ni det heller.
Jag vill så oerhört gärna blicka framåt,  jag måste försöka göra det.

49418a915810c187db17a908d0f4e1e0

måndag.

×

Kanske tog det slut för att jag har mått så dåligt den här hösten. Kanske har jag mått så dåligt för att det skulle ta slut. Antagligen en kombination.
I efterhand känner jag mig så idiotisk som läste signalerna så dåligt. Men det är svårt att läsa av någonting man inte vill.
Förra veckan var vi ihop. Den här veckan är vi inte längre det.
Hans skor står kvar i hallen men han är inte här. Jag bad honom att stanna men han är inte kvar.
Saker går sönder så ofta. Jag hoppas det är för att annat ska få plats.
Det kommer väl sen.
Allt blir bra till slut hörrni. Det blir alltid det, på nåt sätt.

×

ses vi idag?

Hej! Idag. Klockan 14- 15 på Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan. Jag pratar och signerar böcker. Kom! Vi kramas, det blir kul. Timbuktu är där också och signerar, så honom kan ni säkert också kramas med, men har inte kollat med honom kring detta dock.
Läs mer här.
Det var allt för nu.

hej

bloglovin

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!