Jag läste Karolina Ramqvist nya bok Det är natten.
En 85-sidig essä om skrivande och kanske framförallt – att vara en kvinna som skriver.
De flesta böcker som jag läser brukar jag ge bort till människor jag känner efter att jag läst klart dom eftersom jag vet att jag inte behöver de längre.
Men vissa böcker sparar jag. Den här är en sån.
Boken handlar om några dygn hemma i Karolinas skrivhörna dagarna innan hennes nya roman ska lanseras. Hon har fått i uppdrag att hålla ett anförande om romanen, men istället börjar hon fundera kring sin egen författarroll, kring rollen som författare i stora drag och vad som skiljer det manliga och det kvinnliga författarskapet åt. Tankarna mynnar ut i Det är natten.
Det här stycket ovan tyckte jag var både kusligt och intressant. Får själv frågan i varje intervju och egentligen i varje samtal kring mina böcker: Hur mycket är sant? Vad är sant? Vad har hänt på riktigt? Fastän författarens hela uppgift är att bygga upp nya världar är det som att den första handlingen för en utomstående är alltid att ifrågasätta yrkesrollen.
Jag fastnade mycket i detta stycket kring det manliga ”författargeniet” och det manliga lugnet kring geniet. Hur manliga författares böcker genom tiderna på något sätt får vingar och egna liv medan kvinnorna ifrågasätts varför de skriver överhuvudtaget när det finns så mycket annat de borde göra – ta hand om familjen, vara mödrar, inte ta plats, vara formbara. På det sättet blir kvinnors böcker alltid en spegling av deras privata liv och romanen i sig självt får aldrig växa sig tillräckligt stor.
Ur en annan personlig vinkel kan jag också känna igen mig mycket i att inte våga ta plats som just författarjaget, som att det inte är mitt att äga.
Det är säkert därför jag också är så törstande kring recensioner. Det var inte förrän jag fick sitta i Babel och recenserades i de stora morgontidningarna i och med förra boken som jag vågade lita på mitt eget skrivande – eller att jag ens skrivit en roman. Hela mitt jag har på något sätt utgångspunkten att det är inte förrän andra godkänt mig som författare som jag börjar existera som författare. Det är dessutom inte något som är evigt. Vissa dagar är jag det men andra dagar inte alls. Säger ingen ingenting upphör jag att vara det tills någon säger det igen. Jag hoppas så att denna känsla är inget jag kommer få bära med mig resten av livet.
En bok för alla som skriver. Så otroligt intressant, lite sorglig men framförallt inspirerande.
