Sandra Beijer

I onsdags hade jag och Magnus romantic evening för att jag skulle åka iväg till New York på fredagen. Vi köpte det godaste som finns: ett kilo räkor (eller ok 800 gram) samt skagenröra och kräftröra från Melanders Fisk. Och en baguette.

Till det hela drack vi en flaska champagne som jag fått av min lillasyster Mira och hennes pojkvän i födelsedagspresent.

Jag var mycket pepp och det var en himla fin kväll allt som allt.

På torsdagen var jag och Alexandra bjudna hem till Jenny på rödvin och ost. Hon säljer sin lägenhet och vi var ju såklart tvungna att säga adjö till den. Köp den förresten!

Jennys hund Liza var med och lika gulli som vanligt.

Mer som ett mjukisdjur än hund iofs.

Efter vin, ost, ako-kolor och charkisar pussade jag dessa tre adjö innan jag for utomlands en tid.
Nu är jag i nevvan och det är ju helt orimligt peppigt men det tar vi en annan dag (och många till)!

.
Translation. Two weeknights this past week. On Wedneday Magnus and I drank champagne and ate swedish seafood and on Thursday Alexandra and I drank wine and had cheese at Jenny’s.

Iron-on patches känns som något från min barndom. Ingen aning om vad de heter på svenska heller. Men jag älskar den amerikanska illustratören Tuesday Bassens iron-on patches och bestämde mig således för att äga en. Det blev denna suddgummihistoria med argt budskap.

Hur gör man då? Jo, man placerar märket på en plats på ett klädesplagg där man vill att det ska sitta. Sedan stryker man med ett strykjärn i en minut med ett papper emellan järnet och märket. Jag drog bara ut ett papper från en anteckningsbok, det är för att märket inte ska smita iväg utan ligga på plats.

Sen har man en förslagsvis en lite argare (men samtidigt lite gulligare) jacka som ingen annan har, om man nu har lust med det.

.

Translation. Iron-on patch from Tuesday Bassen.

Nu gör jag det! Prick nu sitter jag i en bil med min mamma som var gullig nog att skjutsa mig till flygplatsen. Prick om tre timmar sitter jag i ett flygplan. Prick om tio timmar stiger jag av på andra sidan havet. Jag ska till New York såklart!
Stannar i en hel himla månad.
VI SES DÄR DÖR AV PEPP.

.

Translation. I’m off to  New York for a month!

Här vare krönika igen. Går att läsa i tidningen idag eller på Metros sajt HÄR.
Eller här i sin helhet:

→
Han kommer till mitt högstadium med ett brännbollsträ under armen. Han har en svart bomberjacka och vax i luggen, en nedre tandrad täckt av genomskinlig tandställning. Han släntrar runt i korridorerna, drar sina skosulor efter sig och öppnar upp klassrum och tittar in. Jag står vid mitt skåp och iakttar honom. Vi är lika långa men i hans ögon glänser något jag inte har själv. Något förbjudet. Han vet saker jag inte vet, jag känner det.

Han står och spanar ut genom fönstret, ner över vår skolgård och snurrar slött brännbollsträt i luften. Jag håller krampaktigt om skåpsdörren, glömmer att ta ut böcker, gå till lektionen, titta bort. När jag andas ut – jag måste ha glömt av det sedan han steg in – möter han min blick. Jag stelnar till och han nickar åt mig, vinklar upp sin haka och kisar.

– Du, säger han. Du.

Jag tittar mig omkring men det är ingen annan än vi där.

– Hallå. Du, säger han igen.

Jag tar ett steg bort från mitt skåp, pressar fysikböckerna mot bröstet.

– Vad är det?

– Känner du Axel i 8B?

Jag skakar på huvudet. Han släpar trät längs med stengolvet och kommer närmare, det bildas en liten stig av smuts när våra avstånd krymper.

– Jag är här för att slå ner honom nämligen, säger han.

När jag inte vet går han. Dörren till trappuppgången går igen med en smäll och jag står kvar med dubbel puls.

Efteråt är jag olyckligt förälskad i tio månader och han kommer stundtals till platserna jag är på. En gång frågar han till och med om jag vill ha en cigarett. Han känner inte igen mig då, men han uppmärksammar min existens. Sedan rinner historien ut, hans namn bleknar och ersätts av andra. Men de delar alla samma kisande blick, samma sätt att titta utan att egentligen se mig.

Femton år senare är jag trettio år gammal och går förbi min gamla högstadieskola tillsammans med min pojkvän. Vi är på väg över gatan, han har sin hand i min men stannar upp när jag börjar gå.

– Vänta, säger han. Vänta, det är fortfarande röd gubbe.

Och då drabbas jag av omedelbar hjärtklappning för att scenen inuti skolan är så nära i avstånd men tusentals mil bort på samma gång. Tänker att varför finns det ingen som skriver böcker, gör filmer, och komponerar musik om han som väntar in grön gubbe vid trottoarkanten. Är romantiseringen kring den svåra, otillgängliga, så djupt rotad att han blivit en självklarhet? I så många år har jag förväntats tråna, följa efter, vara maktlös. Försökt bli sedd, haft ett fjortonårshjärta som imponerats av brännbollsträn.

Så. Alla ni som ringer era mammor på helgen, som lämnar tillbaka borttappade plånböcker, som alltid ställer in disken. Som väntar på grön gubbe. Ni är så himla fina. Ni får den här krönikan av mig.

Och dessutom – när en ung man med snäll blick blixtrar till, lägger en hand mot ens bröstkorg, pressar sina läppar mot ens egna – tro mig, inget slår den fladdrande känslan.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today.

Här kommer den sista delen av era finaste sommarminnen. Tack för att jag fick läsa! <3

♡
– Regarder le ciel rose!
Alla passagerare tittade förvirrat omkring sig, när busschauffören plötsligt pratade franska i högtalarna.
– Titta på den rosa himlen, upprepade hon, denna gång på svenska.
Jag tittade ut och såg en vacker rosa himmel sprida ut sig, över hela Västerbron.
– Och ser ni dem som går på bron? Ser ni vad som fattas? Jo, reflexer! Alla katter blir gråa på kvällen, som man säger, så gå och köp reflexer, sa busschauffören och fortsatte därefter att prata för sig själv på franska.

♡
Jag gick på dejt för första gången någonsin i början av sommaren. Min dejt var så nervös att han knappt vågade titta på mig och spillde te över bordet. Sen dess har jag inte kunnat sluta tänka på honom och sommaren har varit en enda känslostorm med toppar och dalar. Nu har vi legat och allt känns så himla spännande.

♡
Det finaste jag och min pojkvän gjorde i somras var att vi tog in två hemlösa katter i vårat hem och i våra liv. I början var de blyga och svåra att få kontakt med, vilket ledde till råångest över att vi kanske var sämst kattägare. Men vi gav dem tid och då gick det som tur över. När den ena jamar låter det som att han säger ”hello” och mitt hjärta blir överbelastat av kärlek varenda gång han gör det.

♡
Det är i början på augusti på en ungersk festival och det har äntligen blivit svalare. Det är natt och vi dansar bland massa andra och jag pratar och dansar längst fram vid scenen med en så söt liten spinkig tjej. Jag på mina 165 cm känner mig stor och trygg bredvid henne. Tänk att man aldrig får vara den stora personen någon måste titta upp på, med killar. Jag gillar känslan, som är ny för mig. Skäms nu i efterhand men jag sa ”you´re cute like a teddybear” till henne, för det var så det var, ville bara krama henne. Hon ler så brett, är så hoppig och full av energi. Hon är säkert mycket yngre än jag men så himla himla söt och det spelar liksom ingen roll för vi har så skojsigt ihop. Jag frågar min kille om det är okej att jag kysser henne och han bara skrattar och säger, ”visst, om du vill det så”. Jag frågar henne om jag får kyssa henne och hon nickar allvarligt. Hon är så mjuk att kyssas med, vi dansar och skrattar och allt är så himla enkelt och festivaligt och roligt. Glada nätter är det bästa jag vet.

♡
Vi har varit tillsammans hela kvällen. Dansat, shottat och hånglat. Vi har knappt känt varandra i två veckor men vi ställer oss där med varsin öl och pratar vant. En massa liv runt om men inget stör.
Han säger ”du pratar mycket med ögonen”.

♡
Jag gick in med kvällsmackan, kaffet och tabletterna som vanligt till damen längst ner i korridoren. Cigarettlukten och mörkret mötte mig där hon satt i sin fåtölj och väntade.
”Kommer du redan? Vem är det”, sa hon bitskt.
När jag sa mitt namn mjuknade ansiktsmusklerna och hon log. Hon suckade och sa,
”det är så synd att vi ska träffas när jag är i det här tillståndet, du vet, ledsen och så. Jag tror att vi hade kunnat bli vänner du och jag”.
Jag småpratade om lunchen i ett försök att muntra upp henne, och vi enades om att makaronipuddingen med skurna korvbitar hade även fått den glupskaste av hundar att fnysa. Jag ville leda in henne på ett annat spår så jag frågade henne vad hennes favoriträtt var, om hon fick välja vad som helst. Eftersom hon var född och uppvuxen på västkusten trodde jag att hon skulle svara kräftor, hummer, torskrygg med smält smör eller dylikt. Istället log hon och svarade ”äppelkräm”.
Jag trodde inte att det var sant. Hjärtat slog och adrenalinet pumpade i kroppen. Jag ursäktade mig och gick ut ur rummet och in i personalrummet. Där värmde jag upp halva min matlåda för kvällen, hemlagad äppelkräm som jag hade testat att göra för första gången dagen innan. När jag kom in med skålen tappade hon hakan.
”Har du gjort den?” frågade hon med tårar i ögonen, ”Hur ska jag någonsin kunna tacka dig?” tillade hon och höll om mina händer, hårt.
Så glad hade jag aldrig sett denna djupt deprimerade kvinna förut, och så glad var jag inte på hela sommaren.

♡♡♡♡♡♡♡♡

Translation. Last part of my readers favorite summer memories.