Först och främst, tack för din underbara blogg, älskar den! Det märks hur mycket tid och energi du lägger ner på den.
Men, jag har iallafall en sak jag tycker är jättejobbig och som jag tänker på hela tiden. Jag är 15 år, men ser inte alls ut som det. Jag är väldigt sen i puberteten och har dessutom inte fått min mens än. Visst har jag bröst och så, men på längden och i ansiktet, man ser så tydligt att jag inte ser lika gammal ut som mina jämnåriga kompisar. Detta är så himla jobbigt, jag känner att killar inte vill ha en sådan som mig och jag skäms för att jag inte har höfter och ser ut som ett barn.
Varför jag skriver det här till dig är iallafall för att jag uppfattade det som (kanske inte alls stämmer) när jag läste inlägget om mejlen du skrev till din mamma under ditt gymnasieår i London, att du skrev en gång att ”jag ser så liten ut, en kille på krogen tyckte jag såg ut som fjorton osv..” Så, jag undrar om du har någon erfarenhet av det här? Hur hade du det som ung? Var du sen i puberteten, och jämförde du dig jättemycket med dina kompisar? Om inte kanske du har några råd ändå. Jag jämför mig hela tiden med mina jämnåriga kompisar och har väldigt svårt att tycka om mig själv, min kropp och mitt utseende.
→ Hej fina du. Jag känner jättemycket igen mig i det du skriver. Jag var också sen i puberteten, fick min mens i nian och var alltid kortast, minst och det hände flera gånger under min tonår att folk tog mig för någon som gick i mellanstadiet. Jag tyckte det här var extremt jobbigt och var helt säker på att det alltid skulle vara så. Att jag alltid skulle se ut som ett barn fastän det inte alls kändes så inuti. Grejen är ju att det tar lite olika tid för alla att ”byggas klart”, men det kommer att ske! Så fungerar liksom människan 🙂 Jag upptäckte att killar visst vill ha en fastän man känner sig som en minimänniska utanpå, de kan liksom bli kära i en ändå (såklart!!). Och ang dina kompisar så har de säkert andra komplex, och ibland kan det vara superskönt att bara prata av sig tillsammans om det, för att förstå att man inte är den enda som går runt och oroar sig. Och låt det ta tid, tänk inte som jag att ”jaha” då blev det väl såhär. Mina bröst växte liksom inte klart förrän jag var 21 exempelvis. Var inte orolig, ibland tar saker tid. Försök tänka på alla de bra grejerna med dig själv istället, ganska säker på att du är rätt underbar.
jag och min bästis nathalie som femtonåringar ^^ vi matchade jämt!
Hej Sandra.
Har läst din blogg i några år nu och tänkt för mig själv men herregud alla ställer ju samma frågor om sina kärleksbekymmer hur orkar ens Sandra svara? Men nu är det så att jag har kommit på mig själv med att vilja skriva av mig lite jag med, och det är så himla fint att det finns ett sånt här ställe att gör det på<33
Det är rätt löjligt egentligen det jag går och tänker på hela tiden. Jag är (snart) 17 år och sen dagen jag började gymnasiet har jag pratat med en kille, H. Ifrån början så var vi bara kompisar och skrattade mycket och så. Iallafall var det bara så för mig. Sen började vi skriva på snapchat och fb och mina kompisar började höja på ögonbrynen, men jag höll fast vid att vi bara var kompisar. Tills en kväll då han bara frågade: ”Vill du va ihop med mig” vad ska jag säga, jag fick smått panik, låg där och hyperventilerade i min säng. Vi hade ju liksom inte ens umgåtts efter skolan eller någonting. Så gör man ju liksom inte??? Bara pang på. Jag trodde lite halvt att han drev med mig. Så jag skrev något vagt om att jag inte visste och sen svarade han inte och så helt plötsligt var allt så jävla awkward.
Typ direkt efter började han hålla på med en annan tjej och under tiden hann ju jag gå och kära ner mig i honom såklart. Sen började vi skriva med varandra igen men vi pratar typ inte i skolan och allt är sjukt konstigt. Vi vet ju båda två att vi tycker om varandra, jag mer än han. Men tro mig jag har låtit honom veta det med. Men det är som att vi hamnat i något slags dödläge och nuförtiden vet jag aldrig vad jag ska säga till honom, vi som pratade så mycket innan.
Alltså känner mig så sjukt förvirrad. Jag tror att det helt enkelt är så att ingen av oss vet hur man ska göra. Det enda jag vet är att när han stod ute i det fina vädret igår så typ dog jag lite smått för han var så söööööööt. Trodde aldrig jag skulle skriva någon sån här text, menmen nu är det gjort it’s out there så att säga. Tack igen för detta fina forumet<333
→ Hej! Jag tycker det låter som att du behöver vara tydlig med honom för att komma vidare i det här joxet. Han känner nog att han har tagit det steg han har kunnat ta för att visa dig vad han känner. Kanske har han gått vidare nu, men antagligen inte eftersom han fortfarande hör av sig. Tror du bara behöver vara rak och förklara: jag blev stressad och nervös förut när du frågade om vi kunde bli ihop. nu har jag tänkt ett litet tag, och om det inte är försent så vill jag att du ska veta att jag är kär i dig. Och att jag vill. Bli ihop med dig alltså.
Kanske så? Lycka till puss.
Jag blev så imponerad av hur ärlig du var mot Magnus i de sms:en du visade i ”pojkväns-inlägget”. Jag är jättedålig på att visa mig svag och släppa in andra. Kan du inte skriva lite mer om sånt och hur man blir ihop? Jag vet att det handlar om att öva sig. Skulle dock uppskatta lite tips. Jag oroar mig alltid för att skrämma bort den andra personen. Hur frågar man om de vill på ett fint sätt? Hur ber man någon som bor långt bort från en att skypa? Liksom hur för man sånt på tal? Kram
→ Hej hej! Jag har varit superblyg mot killar typ hela mitt liv. Alltid tänkt att det sista han ska få reda på är att han gillar mig för då dör jag. Sedan någon gång när jag var 23 eller så bestämde jag mig för att göra precis tvärtom. Våga visa och våga vara tydlig. Att ”vara för på” handlar egentligen om att inte skicka tusen sms på en gång, eller det kan man ju såklart göra om man känner att det passar. Men jag brukar själv backa när någon bombarderar en, det handlar ju mycket om att känna efter hur man själv skulle vilja bli uppvaktad. Det finns nog inga svar på frågor som hur man frågar på ett fint sätt, eller hur man ber någon att skypa, det handlar liksom bara att göra det. ”hej vill du skypa?” är exempelvis ett strålande sätt. Pang på rödbetan utan krusiduller tar en väldigt långt har jag märkt. puss.
Please! Can you (or anyone) translate what the book says? I’m so curious but I’m an English reader and google translate do not translate images :’( your love story is so beautiful, it reminds me of me and my boyfriend ♥
→ Hi! It says:
This is the book we talked about the first night we met. It’s about a bunch of strange stories situated in Stockholm. At first I thought that this was the case for us as well: a short strange story in Stockholm. Because you were going to Paris. But then you came back. And then I figured that our story might be a bit longer. I hope so. /M.
Har Magnus alltid mössa på sig? Utom när han duschar och kanske inte när han sover, typ..? 🙂 Har han alltid samma mössa, eller har han några han växlar mellan? Annan färg? Har han en ute- och en innemössa?
→ haha. Han har mössan inne om vi har varit utomhus. Då sitter den på ett tag inne också. 🙂
Hjälp mig snälla. Min pojkvän har varit tillsammans i två år, men han bor i Stockholm och jag bor & pluggar i Uppsala sen i höstas. Nu är det så att jag börjar bli lite småkär i min bästa uppsalakompis och vi somnade i samma säng i helgen. Vi kramades lite, inget mer. Jag berättade om det här för min pojkvän och han blev väldigt ledsen. Ändå vill jag bara vara mer med uppsalakillen. Ska jag göra slut? Aaaah det är så jobbigt
→ Förstår att din pojkvän blev ledsen. Jag tycker det låter svårt om du börjar gilla någon annan. Ni har varit tillsammans ett tag och distans är ju knixigt. Om du bara vill vara mer med en annan kille kanske det är tajm för ett break-up. Det är jobbigt, svårt och läskigt, men också viktigt och bra om man hellre vill sova med andra. puss.
1.Vad använder du för ansiktsmasker?
2. Kommer din bok till storytel?
3. Varför gillar du inte meditation? Har du prövat?
4. Har du och Mathieu haft en fling?
→ 1. Jag använder Glam Glows ansiktsmask. Tycker den är himla bra.
2. Nej inte vad jag vet, men jag skulle bli så himla glad om den gjorde!
3. Nej skulle inte säga att jag provat. Kanske gillar jag det. Men känner att jag har andra områden som får mig att slappna av och tänka bort. Som att laga mat exempelvis.
4. Njäej.
Inget ont om dig Sandra. Också jag hade högaktningsfullt tagit emot en inbjudan till tapas och lösgodis om jag hade fått chansen. Men oj vad det känns knasigt att skänka bort några slantar på en välgörenhetsmiddag med clowner till människor i en humanitär kris och sedan flyktigt rusa vidare till nästa fest. Så känner iaf jag mig när jag lägger en femma i koppen till en frusen hemlös och sedan springer vidare in på klubben. Jag känner mig kluven inför detta. Den vulgära kontrasten. Hur känner du inför detta?
ps. tack för en fin blogg med mycket peppande inspiration
→ Hej! Jag förstår delvis hur du menar. Men välgörenhetsmiddagar är ju egentligen jämförbart med exempelvis välgörenhetsgalor på tv med glitter och artister och pepp. Tror verkligen att alla sätt att samla ihop människor och lyfta frågor, även när det är guldkantat, är viktigt. Om man skänker pengar (och även bloggar om det och uppmanar andra att skänka) så tycker jag att det är okej att gå vidare till Kåken och ta ett glas vin efteråt. puss.
Jag och min kille har varit ihop i snart ett år. Jag älskar honom. Han älskar inte mig. Jag prioriterar vår grej högst av allt. Han ser det som något vid sidan av (han jobbar bokstavligttalat hela tiden.) Han är det absolut bästa och absolut värsta i mitt liv. Jag har pratat med honom fleeeera gånger, sagt att det inte funkar om han fortsätter att inte ge mig någon kärlek, att jag får ångest av det. Han säger att han inte vet hur man gör, och att om det fanns en lista över hur man ska göra det så hade han varit bäst på det. Jag gjorde en fett bra lista och gav honom. MEN HAN FATTAR INTE. Jag kan inte tvinga honom till att älska mig, och jag kan inte sluta älska honom. Vet inte vad jag ska ta mig till. Hjälp?
→ Hej! Jag har sagt det här några gånger men; om man mår sämre i ett förhållande än man mår bättre: då är det inte värt det. Det enda anledningen varför man ska vara ihop är för att det gör en gladare, kärare och lyckligare. Annars är det INGEN poäng att dras med någon snubbe. På riktigt alltså. Anna svarade även väldigt bra i kommentarsfältet:
Mitt ex var exakt likadan. Det tar en tid, och det tar framförallt emot att inse att ett sånt förhållande är inget att ha. Oavsett hur mycket man förklarar för hen. Om hen inte förstår, och som du säger inte ens älskar en, vad är det då värt? Det suger, ja.
Men spendera hellre din tid med någon som förtjänar dig och din kärlek. Han är uppenbarligen inte vad du vill ha, för vem vill vara ihop med någon som inte älskar en eller jobbar på förhållandet liksom? Stannar man kvar i en sådan relation, som ska handla om två personer men tillslut bara handlar om den ena personen så riskerar man inget annat än sin framtida jävla happniess.
Det suger skita i det å dra. Men det suger ännu mer att vara kvar.
Kram.
sandra!! kommer du börja ha dina månadsvis feminist-inlägg igen, så som du hade förra året (novemberfeminism osv)? tycker det va så bra o saknar det :/ kram! & tack för att DU e en sån fantastiskt bra förebild. sånna som du behövs så mycket.
→ Hej och puss! Jag kommer inte ha det i år. Kommer fortfarande skriva om feminism såklart, men inte på det sättet jag gjorde förra året. Det gjorde jag framförallt för att det var valår och jag kände att frågan behövde lyftas extra. Jag hoppas att jag genom månaderna kunnat bidra med massa nya platser på internet där ni nu kan hitta information själva. puss igen.
Jag behöver akut råd. Det har snurrat så i mitt huvud på sistone, och jag behöver få råd av någon som inte är en vän. För det här är tankar jag knappt vågar erkänna för mig själv. Jag har världens bästa pojkvän. Han är urgullig, snäll och bara bäst. Jag har liksom planerat en framtid för oss. Men.. Senaste tiden har jag liksom känt en svacka, jag blir lätt irriterad, vill gosa istället för att ha sex, och tänker nästan på honom mer som vän än POJKvän. I förra veckan tog jag en öl tillsammans med kompisar + kompisars kompisar, och pratade en del med en supergullig kille. Efter den kvällen kunde jag inte riktigt släppa denna killen, och det grämde mig så.. I dag fick jag veta av en kompis att den här killen hade pratat om mig efteråt och tycke jag var supersöt, och känslan när hon sa det till mig var liksom läskig. Det pirrade i magen.
På ett sätt vill jag bara glömma att den här killen ens existerar, och hoppas att det bara är en liten svacka med min pojkvän. Samtidigt kan jag inte sluta tänka och hoppas på att ”råka stöta på” den här andra killen, och sådana där andra helt jätteförbjuda tankar.. Vad ska jag göra? Kommer det gå över? Har jag slutat vara kär i min kille? Kan kärlekskänslorna komma tillbaka? Jag blir galen. Vågar heller inte berätta för någon hur jag tänker, känns liksom som allt blir på riktigt då..
→ Hej! Det går upp och ner i förhållanden, det är inga konstigheter. Det är jobbigt såklart, särskilt om man träffar någon annan man tycker är söt under en sådan svacka. Jag tycker inte du ska ha ångest, för ingenting har ju hänt. Jag skulle sätta en egen tidsperiod, typ ”känns det likadant om två eller tre månader måste vi nog göra slut”. Då har du ändå försökt. Magkänslan har ofta rätt, men ta inga förhastade beslut för ibland kan det behövas lite tid bara. puss lycka till!
Liten fråga til dig kloke Sandra!
Gjorde det slut med riktig douchebag for 2 måneder sen. Kjenner meg på et sett veldigt bra och fri liksom, men er fortfarende så dårlig på och være alene typ. Måste vara social hele tiden for paller inte være ensam, hur blir man bra at trives i eget selskap igjen? Brukade gille rett mycket å ha lite ‘ensam’ tid men nu går tankene fullstendig vilse och kan bli rett deppad också
→ Det är ju tyvärr så när man gör slut, att det känns ensamt även om beslutet var rätt. Håll ut och umgås mycket med dina vänner. Ett bra sätt att börja trivas med bara sig själv som sällskap är ju att göra trevliga grejer själv. Typ laga mat, se en film, pyssla och fixa och göra fint hemma. Fattar ångesten, men två månader är inte så himla lång tid, det kommer kännas bättre sen. lovar.
Hej Sandra! Först och främst, tack för att du är så underbar, peppig och vettig. Läser jag din blogg eller lyssnar på er podcast mår jag alltid lite bättre efteråt. Nu till min fråga som jag gärna vill ha lite hjälp med och kanske lite pepp. Jag studerar i en studentstad och här finns det en kille som ALLA tjejer vill ha, verkligen alla. Den här killen känner jag lite då vi pluggar samma sak och är från samma stad. Därför har det funnits en naturlig ingång till att börja prata samt att vi har en del aktiviteter tillsammans. Vi hälsar när vi ses och pratar när vi stöter på varandra ute. Den här killen är som sagt eftertraktad av alla men det finns inte riktigt någon som vågar lägga in en ordentlig stöt, inte heller jag. Däremot märker båda jag och mina närmaste vänner att det finns spänning och en liten flirt mellan mig och den här killen. Jag får blinkningar, han ”tar” mycket på mig när vi pratar, vänder sig till just mig när jag och mina vänner pratar med honom osv. Jag och han har snackat ganska mycket och har verkligen kul tillsammans men jag vågar inte ta första riktiga steget även om jag tror att jag faktiskt skulle ha en chans hos honom. Hur ska jag våga göra det? Och hur borde det gå till? Det som hindrar mig från att typ fråga ut honom över ett glas är hur mycket jag skulle skämmas om han sade nej eller det blev misslyckat. Samtidigt som han just nu är det enda jag kan tänka på. Du hör nog hur förvirrad jag är, vad skulle du göra i min situation? Kram!
→ FRÅGA! Bjud ut honom nu. Bara gör det.
1. Hur känner du Claes de Faire? Googlade på en resuméartikel och så kom det upp en bild på er två 🙂
2. Lyssnar du på Silvana Imam? Känns som att ni har samma typ av mission med att stärka tjejer bara att hon gör med med musik och du med det du skriver.
→ 1. Vi är sysslingar!
2. Haha va fint 🙂 Javisst lyssnar jag på henne! puss.
hej fina sandra! jag har en fråga! det är nämligen så att jag skulle vilja åka på en weekend själv någon dag, någon dag snart. med en kamera i handen drömmer jag att dokumentera en stad helt i mitt eget sällskap (det är inte alltid en lyckas locka med sig en vän nämligen) och då undrar jag om du har något förslag på vart? är paris optimalt för en ensam-resa? verkar aningen som en dum idé då staden skrämmer mig aningen. pussar
→ Oj va kul! Jag tror att alla städer är härliga ensam-weekendstäder. Det beror ju lite på vad du är sugen på. Varenda huvudstad i Europa tycker jag lämpar sig utmärkt. Var försiktigt om kvällarna bara. puss.
hej. vad ska man göra när man är femton snart sexton och så himla uttråkad att man nästan går av på mitten? jag är det för inget händer förutom plugg och filmkvällar och jag vill bara på fest och träffa nya människor och dansa men nästan ingen jag känner har fester eller så blir jag aldrig bjuden. är så otroligt trött på mitt liv så hur börjar man leva?
→ Håll ut! Jag lovar dig att ungefär 90% av alla femtonåringar känner så här. Jag inkluderat då. Man vill bara bort och ut ut ut. Försök göra grejer du tycker är härliga, planera för framtiden med dina kompisar och dröm! Ps på att gymnasiet kommer bli mycket roligare än högstadiet, och det är ju ändå inte så långt bort. puss.
Hej Sandra!! Har en liten fundering och undran, tänkte mest, skulle det inte vara roligt om du hade någon mer signering nu när boken kommer på pocket?? Skulle vara så kul att få träffa dig!!! Kram
→ Ja det vore jätteroligt, men just nu är tyvärr ingen planerad! puss.
Hvordan gjør du egentlig når du flytter utenlands? Tenker da i forhold til leilighet og sånt, hvordan en får ordnet med bosted. Og flyttet du alene, eller bodde det venner av deg i Paris fra før av?
Har utrolig lyst til å flytte utenlands for noen måneder selv, så det hadde vært greit med litt tips i forhold til hvordan en skaffer seg et sted å bo (nettsteder en kan sjekke ut for eksempel) og annet som er lurt på tenke på. Håper du kan komme med noen tips 🙂 Virker som om du hadde en flott vår i Paris 🙂
→ Jag hade fixat lägenhet i Paris nästan ett halvår innan jag bestämde mig för att resa. Fick hyra den av min mammas kompis, så det var ju väldigt lyxigt och såklart inte självklart för alla. Men jag tror på att planera mycket i förväg, googla järnet och ha ganska mycket bestämt innan man drar. Har man organiserat en del är det lättare att vara spontan brukar jag tänka! Airbnb.com är bra ställe att hitta lägenheter förresten.
Hej, kanske lite fult att fråga men… fick du nånsin reda på varför du gick ner så mycket i vikt den våren? Minns att du skrev att du inte förstod varför då.
→ Nej jag har fortfarande ingen aning faktiskt. Men jag gick upp det jag gick ner i Paris när jag flyttade därifrån, så det gör mig inte så mycket att jag aldrig förstod.
Kära Sandra. Kanske du kan hjälpa mig, ja eller kanske nån av läsarna?
Gjorde slut med min pojkvän, nu mår jag inte så bra. Vårt förhållande började snabb, vi blev kära och flyttade ihop. Ganska fort blev allt jobbigt, ja vi bråkade ju konstant. Ville göra slut med honom och så blev det men nu vet jag inte mera vad jag vill. Jag saknar honom mycket. Känner mig ensam, har en jävla klump i bröstet som ej försvinner. Hur ska jag komma över detta? Jag har få vänner, inte riktigt nån att prata med. Jag har liksom tappat bort mina vänner, inte känner jag till mig själv heller. Hur i helvete ska jag klara från dag till dag?
Ja, och jag har ju en semester på tre veckor i somras (har liksom aldrig haft det) o vi skulle resa tillsammans. Va fan ska jag göra nu, inte kan jag väl åka ensam på resa heller?
Hur ska jag komma över detta?
→ Hej! Jag fattar att det känns svårt och ensamt. Och herregud i feel you. Den där saknaden är extremt jobbigt och jag vill bara peppa dig att hålla ut! Det är så svårt att definiera om det är honom man saknar eller känslan att allting plötsligt är upp&ner och herregudars vad ensam man känner sig. Jag tycker du ska försöka prata med någon av dina vänner. Verkligen bestämma dig att välja ut någon, gå och ta en fika och berätta hur du känner. Det är så himla viktigt att man får prata av sig lite. Här är ett gammalt inlägg om när jag gjorde slut med mitt ex och ångrade mig, och här är ett inlägg om att försöka komma över någon.
FÖRLÅT MEN DETTA ÄR LIKSOM AKUT OCH LIVSVIKTIGT FÖR MIG. here goes. Jag älskar älskar älskar människor och fest. Men vi har haft klassfest och it was horrible. (jag är 14.) Jag har inget riktigt gäng i skolan. Lite kompisar här och var men rätt lite gemensamt med folk. blir lätt uttråkad av twerk och musiken och alltsammans. Är precis som du infp m extroverta tendenser. Undrar: måste du ‘klicka’ med folk för att festa med dom? Hur var klassfesterna i högstadiet för dig? Jag förstår att det låter knäppt och litet och fånigt men det är viktigt i min värld iallafall för föreställer mig att sen, när jag kommer härifrån jag jag gå på underbara fester med underbart knäppa människor. Undrar mest hur sociala situationer och fester är för dig. Hur du hanterar ”icke-självvalda” människor och tillställningar. Förlåt. Puss.
→ Hej <3 Grejen med klassfester är precis som du skriver: man har inte valt de personerna själv. Och ja, jag måste nog också klicka någorlunda med människor för att festa med dom. Det härliga är ju sen när man blir vuxen att man mest bara går på fest med människor som man gillar, och aldrig mer behöver gå på en endaste klassfest där man inte tycker om typ någon. Jag slutade helt gå på ordnade klassfester i högstadiet för att jag tyckte de var så värdelösa och hade istället minifester med mina två bästisar där vi klädde ut oss och lyssnade bara på musik vi gillade. Det var mycket härligare. puss lycka till tänk vad många härliga fester du har framför dig!
Jag bodde i Paris samtidigt som du och tyckte därför det var extra kul att följa dig under den perioden, men jag fick intryck då av att du inte gillade Paris så mycket? Har funderat på om detta är något jag inbillat mig eller om det kanske var för att du precis träffat Magnus i Stockholm, för det här inlägget ser ju superpeppigt ut.
Jaja puss och tack för bra blogg iaf!
→ Jag tyckte mycket om att bo i Paris, men vill inte bo där igen. Som tjej kände jag att mitt eget utrymme och person hela tiden var inspekterat och att så många män jag aldrig träffat kom in i min personliga sfär. Jag kände mig inte trygg att gå själv eller åka tunnelbana på samma sätt som jag gjort i New York eller i Stockholm. Snubbar tog sig friheter helt enkelt, och jag vill inte bo någonstans där jag exempelvis inte kan ha korta kjolar utan att bli stoppad på gatan, eller vara rädd att gå de där sista femtio metrarna hem från t-banan efter klockan åtta på kvällen. Det är inte värt det tycker jag, trots alla baguetter i hela världen. Skrev lite om det här när jag bodde där.
Heter det en eller ett skrutt? Eller kan man säga båda? Helt förvirrad nu :s hehe
→ Ett heter det väl? Man säger ju SkruttET? puss!
Läste nyss ett gammalt blogginlägg från 2010 där det stod att James Franco bodde ovanför dig och Nina!?!!!! Dör nu för jag måste veta om ni någonsin bjöd honom på Pasta Carbonara, som du skrev. berätta allt som finns att veta!!!!
→ Jamen eller hur!! Tydligen är det här en urban legend som är stor i New York. Träffade tre andra människor som också bodde i samma hus som James Franco. Så nej, vi bodde inte alls i samma hus som honom, det var vår granne som sa det till oss. Men det var inte sant. puss.
Detta är en ekonomifråga och därför förstår jag såklart om du inte svarar på den (kan ju vara rätt privat och/eller trist); jag tänkte bara fråga hur det funkar med ekonomi när en bor ihop med partner? Jag har klurat en del på hur det funkar med enkla grejer som mat, el, möbler och sånt. Bryr en sig inte och tänker att det jämnar ut sig, eller har en någorlunda koll, eller räknar ni ut? När jag bodde med en vän räknade vi ut i slutet av månaden så att vi delade väldigt precis, men det kanske känns konstigt med en partner?
→ Vi har ett gemensamt kontokort där vi sätter in varsin fast summa varje månad som går till hyra, el internet, mat och annat vi gör tillsammans! Supersmidigt, tips tips.
Hej Sandra! Undrar om du har några serietips? Jag vet att det finns så otroligt många men det gör det svårt att välja…
→ Mina bästa serier: Breaking Bad, Lost, Girls och New Girl. Bland annat! Titta titta!
Sandra, jag har läst din blogg i flera år och du verkar så jävla vettig så jag skulle vilja be dig om råd om en sak. Ofta ser jag facebook-”vänner” gilla eller dela inlägg från typ fria tider, eller som handlar om att förbjuda tiggeri och så. Varje gång får jag en stor klump i magen och jag blir rent ut sagt så himla ledsen. Så ledsen att folk har så lite medmänsklighet och så arg att ingen reagerar, så att dessa människor kan fortsätta att tro att såna här åsikter är normala och okej. Men jag skriver ju inte heller något. Jag vill inte starta bråk offentligt på facebook och så. Men det är ju så inte okej och egentligen vill jag ju göra något. Ser du också sånt på facebook? Reagerar du isåfall? Jag vet inte vad jag borde göra. Kram
→ Jag tyckte Sofia svarade så himla bra i kommentarsfältet, exakt såhär tänker jag också:
Hej Emelie, jag svarar också! Jag är med på dina tankegångar. Jag orkar inte tjafsa med någon jag känner så där halvbra även om jag starkt jobbar emot rasism och andra förtryck i min vardag. När det gäller ytliga bekantskaper på Facebook så tar jag helt enkelt bort den personen från min vänlista, så pass konsekvent tycker jag ändå att jag kan vara, men att diskutera över en Facebook-tråd ger jag mig inte in på. Däremot backar jag inte för att säga emot i verkligheten.
Tror att det har att göra med att diskussionerna på Facebook ofta blir väldigt menlösa, jag vet ju att de argument jag för med 99% av de praktpuckon som t.ex. delar anti-feministiska eller rasistiska länkar ändå inte kommer att leda någonstans i det sammanhanget. Jag tror helt enkelt att Facebook är fel forum.
En fråga om en bild i ett frågeinlägg. Snyggt. Bilden med köksprylar på din köksbänk.
1. Var kommer den fantastiska kaninen från och vad använder du den till? Älskar kaniner. Så mycket!
2. Har du fixat guldet på träslevarna själv? Har för mig att du gjort ett inlägg om det.
3. Jag letar efter ngt att sätta mina slevar i på bänken. Var har du fått glasgrejsen från?
Puss från København Ps var på Beau Marché förra veckan. Bästa tipset. Tack!
→ 1. Det är en brevhållare som jag fått av Michelle! Den står i vår hall nu.
2. Jag har doppat slevarna i guldfärg.
3. Lagerhaus. Men man kan ju diska ur en pastasåsburk också!
<3
