Sandra Beijer

Jag har ju då väldigt många växter hemma hos mig, men några står mig lite varmare om hjärtat.

När jag var helt nysingel så glömde jag bort att vattna alla växter i två veckor. Inget dog (!) utom det här citrusträdet som var en spillra av sitt forna jag.
Men när jag skulle slänga det upptäckte jag att en gren fortfarande kämpade på.
Så jag klippte bort alla dom andra grenarna och började vattna det som sjutton. Och nu har det fått nya frukter och alltihop.

Känner stor samhörighet med det här lilla trädet för tillfället.

En annan sak som hänt i mitt vardagsrum är att palettbladet och monsteran förälskat sig.

Dom har nästan vuxit ihop och slingrar sig närmare varandra för varje dag som går.
Så fint att dom funnit varandra.

Nu är det serietipstajm igen. Förutom att jag maratonkollar Parks & Recreation (bara 8 avsnitt kvar!) har jag hunnit se lite annat också:

Chef’s Table season 3, episode Ivan Ramen
En ny säsong av Chef’s Table finns nu på Netflix men jag vill framförallt tipsa alla ramenlovers om avsnittet om och med Ivan Orkin aka Ivan Ramen. Han driver en ramenrestaurang på Lower East Side men hade tidigare ett flerfaldigt belönat ramenhak i Tokyo. Fick sånt Tokyolängt! Och blev hungrig. Fint om kärlek också.

Big Little Lies.
Ny serie på HBO Nordic! Småkusligt om amerikanska hemmafruar som man förstår är kopplade till något slags mord? SÅ mycket kändisar: Nicole Kidman, Reese Whiterspoon, Alexander Skarsgård, Adam Scott, Zoë Kravitz MED MERA.

Mandelmanns Gård
Det här programmet är som den mjukaste formen av terapi när man mår lite dåligt. Just nu är jag inte lika ledsen längre utan mest jävligt arg, men när det var helt svajjigt och skört i bröstet frikkin räddade Mandelmanns Gård mig. Vill bli adopterad av dom och tillbringa resten av livet med att klappa höns, göra äppelmust och äta vindruvor direkt från träden. Finns på tv4 Play.

I söndags när jag började känna söndagsångesten pocka på så bestämde jag mig för att baka. Lagade även matlådor för veckan : ) Funkade bra! Jag gjorde ett så kallat kastrullbröd eller vad man ska säga. Det är sjukt enkelt och innehåller bara tre ingredienser.

Du behöver:
– Torrjäst
– Salt
– Mjöl

Sedan kan man även addera någon slags smaksättning, jag rev ner lite muskot och krossade valnötter.

Såhär gör du:

1.Blanda 7 deciliter mjöl i en bunke tillsammans med en halv tesked torrjäst. Plus massa salt.

2. Addera 3,5 dl vatten, plus din smaksättning om du har någon. Joxa ihop.

3. Låt allt jäsa i rumstemperatur under plast i 12 till 18 timmar (jag bara lät det stå under natten).

3. Nu är det en ny dag! Sätt ugnen på 230 grader. Ta fram en gjutjärnskastrull. Min är från Cervera om någon undrar. När ugnen är redo, ställ in kastrullen där i en halvtimme.

4. Lägg brödet på en bädd av mycket mjöl. Gör den något sånär rund. Den är superduperkladdig obs.

5. Ta försiktigt ur (den väldigt varma) kastrullen ur ugnen och lägg i degen när halvtimmen har gått.

6. Ställ tillbaka i den varma ugnen och låt stå där i en halvtimme. Öppna sedan och ta bort locket och låt stå i ytterligare en kvart.

Sedan är brödet klart!

Det ser så himla proffsigt ut? Själv åt jag det tillsammans med en tomatsoppa igår till middag. Gott gott.

Translation. A bread I made last Sunday. It turned out delicious! Here is a recipe in english.

Vill ni ses vad jag gjorde i helgen? Ja, det får ni göra nu ändå vare sig ni vill eller inte.

På fredagskvällen såg jag ut på detta vis, iklädd Fred Perry från topp till tå och drack en folköl när jag gjorde mig iordning.

Sedan tog jag tunnelbanan till Vasastan för att medverka i Litteraturens Långa Natt. Mina största fans var där för att lyssna på mig aka min mamma och min lillebror Jack : ) Vi hängde lite i en bar innan det var dags för mig att gå upp på scen.

Jag blev intervjuad om mitt skrivande och sedan läste jag högt ur Allt som blir kvar. Så mysigt att sitta i en fåtölj på en scen och läsa högt inför flera hundra litteraturintresserade personer?
I pausen var det lite signering. Här sitter jag vid signeringsbordet med Ebba Witt-Brattström och Lena Einhorn och är starstruck.
Gick fram till Ebba: ”Du är så jävla cool” och hon bara ”tack ?”, som hon var högst medveten om sin coolhet, vilket gjorde henne cirka 500 gånger coolare än alla jag träffat i år.

När jag var klar gick jag, Jack och mamma till Vurma och åt en sen middag. Halloumi-sallad pour moi.

Sedan blev det lördag och jag såg ut på detta vis, som ni vet.

Jag installerade mitt nya soffbord i vardagsrummet. Visst blev det bra!

Och när kvällen kom bjöd jag hem kvinnan i mitt liv, Alexandra, på middag. Sparrispasta med ruccola. Enda minuset med henne är att hon inte gillar lök så antingen får man skära den pyttelitet så att hon inte märker den, eller hoppa den helt. Orkade bara det sistnämnda i lördags.

Efter middagen kom det ett knippe kompisar hem till mig på förfest. Det bara fylldes på med personer i vardagsrummet allt eftersom kvällen fortled vilket var himla fint.

Sedan blev jag upphånglad mot min diskmaskin och efter det gick vi till Slakthuset och dansade till dansanta dängor till två på natten. Så är livet: det händer.

En gång för länge sedan – det var tiden utan smartphones – så åkte jag rulltrappan upp från Gärdets tunnelbana. Det var kväll och det var ingen annan där utom jag och jag lyssnade på musik i hörlurar. Plötsligt kände jag hur ryggsäckens tyngd lättade och när jag vände mig om stod det en man precis bakom mig. Han var lång och bred och höll i min mobil som han hade plockat ut från ryggsäckens ytterfack. Min första reaktion var att instinktivt ta tag i hans arm och bända upp mobilen ur hans hand. Jag skrek vad håller du på med? och han blev så paff att han sprang uppför rulltrapporna ifrån mig och skrek förlååååt.

En liknande grej hände vid Slussen förra året. Två killar smög upp på mig, en bakifrån och en framifrån och började tafsa. Jag slog händerna rakt ut som en trafikpolis och skrek FLYTTA och de fick kaninblickar och backade därifrån.

Jag har tänkt då och då på de här scenerna och en del andra liknande den senaste veckan. På att jag kanske måste ha någon slags inneboende styrka jag annars inte är medveten om.

Och precis så känns det nu, hela tiden. Jag tar stora steg på gatorna med nävarna knutna och jag vaknar med hög puls och jag går och lägger mig med hög puls. Jag känner adrenalinet ticka genom ådrorna oavbrutet. Jag känner mig två meter lång. Som att blodet är svart, som att ingenting spelar någon roll.

Det är en intressant känsla.