Trettonde krönikan för Sofis Mode finns ute från och med idag. Har skrivit om en av de svåraste känslorna jag haft, den när jag slutade vara kär i min expojkvän. Jag ville inte att det skulle vara så, jag mådde så dåligt över det, skämdes. Och jag hade ingen att prata om det med, alla tyckte ju vi var ”så bra” och skulle ”vara ihop för alltid”. Jag vet att det är många därute som sitter i sina hem med sina pojk&flickvänner och inte gör slut gör att ”man aldrig kommer hitta en sån fin person”. Tro mig, de kan vara hur fina som helst, men känns det inte bra längre spelar det ju verkligen ingen roll. Jag säger inte att man inte ska kämpa för sitt förhållande, för det är klart man ska. Men det ska banne mig kännas som en Disneyfilm då och då också. Var inte kvar i något som gör dig ledsen. Då förtjänar ni båda att bli sönderhånglade av någon som är så jävla kär i en.
I sin helhet:
Vi sitter på en indisk restaurang på Bondegatan. Det var fyra dagar sedan som du sa att vi kanske borde äta ute någon gång. Vi är studenter och hundrafemtio kronor för en tikka masala kommer kännas resten av veckan. Vad som känns ännu mer att att jag sitter mittemot och tänker på att jag inte tycker om dig.
Jag delar naanbrod och doppar i en gräddig sås och dricker en starköl ur ett stort glas med en avskavd logotyp på. Det är sommar och de har fönstren på vid gavel och utanför ramlar det förbi alkoholister som varit på baren nere vid hörnet sedan i förmiddags. Du sitter bredvid i en vit t-shirt och suger på en grönsak. Jag funderar på hur lång tid det har gått sedan du sa något senast. Du rör om med en sked i en rykande gryta, äter lugnt och koncentrerat. Vi tittar ut genom fönstret, ser hur tre indietjejer i femtonårsaldern rullar en cigarett som de sedan delar på, bredvid står en stadsduva och sliter sönder ett kvarglömt hamburgarlock. Någon som hänger upp tvätt i ett fönster på tredje våningen, en katt som pressar sig mot en grön kruka med pelargonier i. Jag hinner registrera varje atom och kaksmula för att vi inte har något att säga till varandra. Jag vet inte ens hur jag ska påbörja en mening.
Vi bor ihop, sover ihop, ser samma tv-program, lagar linssoppor och det där joxet med bulgur som du gillar, men vi pratar inte med varandra. Vi borstar tänderna ihop framför spegeln och du kysser mig hejdå när du springer till ditt extrajobb om morgnarna men i mellanrummen ekar väggarna och jag har datorn i knäet och du zappar mellan kanalerna. Och nu sitter vi mittemot varandra på en indisk restaurang på Södermalm. Det är tidigt 2000-tal, tiden innan internet på mobiltelefonerna så vi kan inte ens gömma oss bakom dem, visa någon rolig video med en katt som jagar en fågel. Det är bara du och jag, ett naanbrod och två portioner tikka masala. Jag tittar på klockan och ser att vi har varit tysta i precis fyra minuter. Och det vrider sig någonstans i kroppen och jag lägger ner besticken och säger,
– Vi har ju ingenting gemensamt egentligen.
Och du slutar tugga, tittar upp, tittar mig rakt i ögonen och svarar,
– Men sluta, så är det väl inte.
Och sedan är det inte mer med det. Vi betalar, jag tar med halva min portion i en brun papplåda och vi tar tunnelbanan hem till vår lägenhet med en 120-säng och ett inramat fotografi på oss i hallen. Och jag ligger vaken på natten och tänker att jag är tjugo år och hundratjugo på samma gång. Och du andas tungt och stilla, sover drömlöst med armarna runt omkring mig och jag har aldrig har känt mig mera ensam.
.
This post is for my Swedish readers. It’s a reminder that my 13th column in the magazine Sofis Mode is out today. It’s about loosing feelings for someone and how hard it is to deal with that.
