Sandra Beijer

Jag har skrivit ännu ett författarporträtt i samband med mitt boksläpp, denna gång för Sveriges Bibliotekstjänst. De ville att jag skulle skriva om min bok och mitt skrivande och då blev det såhär:

↓
Jag sitter på ett kontor, i ett annat land, på en annan sida av Atlanten än där jag växte upp. Det är januari tvåtusentolv och vi ska göra en stor reklamkampanj för ett känt ölmärke. Belopp på miljoner med dollar och löften om stora flådiga reklamfilmer och digitala kampanjer. Jag borde vara glad. Jag jobbar som kreatör på en av Amerikas bästa reklambyråer, varje fredag dricker vi öl och poppar popcorn och vi sitter i ett öppet landskap där de högsta cheferna hälsar på mig varje morgon. För en månad sedan fick jag en julbonus på en siffra jag knappt vågar uttala högt. Jag borde vara glad, lycklig och nöjd. Men det är jag inte. Trots att New York breder ut sig utanför mitt kontorsfönster vill jag inte jobba här något mer. Nej. Jag vill ju skriva klart den där historien. Den som kliar i vener och blodkärl och bakom ett och annat organ.

En dag – på ett av de där långa mötena som aldrig tar slut för att amerikaner ska vara så oerhört trevliga mot varandra och låta alla tala till punkt – ser jag mina fingrar öppna anteckningsappen på mobilen och börja skriva. Meterlånga anteckningar blir det efter några veckor. Jag måste skriva av dem till datorn, dela upp i kapitel och ett par månader senare räknar jag det till över hundratusen tecken. Jag skickar alltihop med mail till ett förlag. Skriver ursäktande att om det här kanske kan vara något, kanske inte, men jag kan skriva mer om ni vill.

Får ett svar veckan därpå:

Ja. Skriv mer. Skriv klart, vi vill läsa.

Det går ett helt år till. En januarimorgon tvåtusentretton bokar jag ett möte med mina amerikanska chefer. Jag säger upp mig. Trots ännu en julbonus, trots att det där fina ölmärket verkar vilja förverkliga vår idé till sist.

– Why? frågar de.

– För att förlaget vill ge ut den, svarar jag. Jag tror jag nog måste skriva sådant här nu istället för annonsrubriker.

Det går ännu ett år. Nu kommer boken ut. Nu publiceras den där saken, den som handlar om exakt allt det som reklammakande på tjusig adress på Manhattan inte handlar om. Nej, den handlar om att vara femton år och livrädd. Om hemmafester och hångel i garderober. Om att bli av med oskulder och annat. Om att fråga förbipasserande på gatan om de kan köpa ut öl och att frysa nästan jämt men ändå glömma sina vantar hemma. Men mest av allt handlar den om kärlek.

☆

Boken finns som sagt att förköpa på adlibris och bokus.

Men hallå nu åker jag iväg till ANDORRA. Ett land i Europa jag aldrig tidigare varit i (var till och med tvungen att googla upp om det ens var ett land för några veckor sen eh..). Här ska jag stanna en hel vecka och åka skidor med min pojkvän och hans familj.

Jag är nervös av två anledningar:
1. Har inte åkt skidor på många många år, och det där med carvingskidor som är det som alla åker på sedan hundra år tillbaka har jag bara provat på i två dagar och minns mest att jag gjorde fel.
2. Känner ingen jag ska resa med förutom Magnus. Oj oj hur ska detta gå, måste vara mitt trevligaste och älskvärdaste jag i dagarna sju.

Jag har förresten efter mycket betänketid bestämt mig för att ha hjälm. Inte haft hjälm i skidbacke sedan jag var cirka tio år men tror jag är för nervig och räddis nu när jag typ glömt bort hur man åker att det nog är lika bra. Hittade denna på mina föräldrars vind och kände direkt att hjälm kanske ändå var helt okej ändå. Jag ser ju oerhört snabb ut.
Det med snabbhet är dock en lögn, är långsammast i skidbacken av alla jag vet om efter att jag krossade armbågen en gång när jag var 17 och skulle åka offpist och stajla. Sedan dess: livrädd för minsta isfläck.

Okej nu åker jag. Hoppas internet finns. Då hörs vi därifrån. Har i alla fall tidsinställt några inlägg för säkerhetsskull.

Känner mig förövrigt som Olivia Newton-John i mina skidbyxor.

Mot Andorra ————–>

Translation. I’m off to go skiing in Andorra with my boyfriend and his family.

Avslutar den här vardagsveckan med det allra sista knippet av era favoritcitat, ett par fantastiska kvar som jag tycker ni ska läsa för att göra den här helt sinnessjukt slaskiga februaridagen lite mer glittrande.
.
♡
Det finns en massa romaner som handlar om kvinnor som går omkring och älskar en man i tjugo-trettio år, utan något egentligt hopp om att någonsin få honom. De lider så stilla och ihärdigt och jag bestämde mig för att bli en sådan kvinna. Jag skulle lära mig att leva med min längtan och bli sådär blek, stark och vacker. Om tio år skulle han ha två små söta barn och bo i en tjusig villa och då ska jag sitta på hans altan och erbjuda mig att vara barnvakt och tvätta hans kläder, bara för att i smyg få stryka med handen över hans använda skjortor.
– Katarina Von Bredow

♡
I’m drowning, and you’re standing three feet away screaming ”learn how to swim”.
– c.j.

A poem begins with a lump in the throat.
— Robert Frost

♡
Why do people have to be this lonely? What’s the point of it all? Millions of people in this world, all of them yearning, looking to others to satisfy them, yet isolating themselves. Why? Was the earth put here just to nourish human loneliness?
– ur Sputnik sweetheart av Haruki Murakami

♡
I miss that world where Stalingrad is not a former name of a Soviet city
but some distant metro station
Where Shakespeare is not a British writer
but a second hand book store
Where Luxembourg is not a small European country
but a park where we used to go jogging
And where Maison pour des étudiants suédois
is a place where we had pickled herring
– en bloggläsares pappa

♡
i like wearing lipstick because you leave marks on literally everything omg. kiss a boy’s cheek? my boy now. drink out of a cup? my cup forever. don’t even think about having coffee out of that thing. it’s like marking your territory
– okänd.

♡
Att prata med honom känns som att drunkna i ljummet vatten.
– ur Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan

♡
Leaving is not enough. You must stay gone. Train your heart like a dog. Change the locks even on the house he’s never visited. You lucky, lucky girl. You have an apartment just your size. A bathtub full of tea. A heart the size of Arizona, but not nearly so arid. Don’t wish away your cracked past, your crooked toes, your problems are papier mache puppets you made or bought because the vendor at the market was so compelling you just had to have them. You had to have him. And you did. And now you pull down the bridge between your houses, you make him call before he visits, you take a lover for granted, you take a lover who looks at you like maybe you are magic. Make the first bottle you consume in this place a relic. Place it on whatever altar you fashion with a knife and five cranberries. Don’t lose too much weight. Stupid girls are always trying to disappear as revenge. And you are not stupid. You loved a man with more hands than a parade of beggars, and here you stand. Heart like a four-poster bed. Heart like a canvas. Heart leaking something so strong they can smell it in the street.
– Frida Kahlo

pic source.

Translation. The last batch of your favorite quotes from this post.

Min onsdag började med en mötesfrukost på café Rival. Men glömde visst fota frukost, men här var jag klarsminkad för morgonen i alla fall. Sminkar mig alltid vid fönstret, dagsljus är den bästa lampan.

Sedan gick jag till Vasastan från Söder. Ser ut som kväll fastän klockan var elva..

Jag och Michelle spelade in vår podd på Rodeos kontor! Böcker är temat denna gång, kommer ut om en vecka.

Sedan gick vi till Vurma och åt lunch. Åt en sallad med majskyckling, chevre, valnötter och äpple. åh den var så god.

Efteråt gick jag tillbaka till Rodeo för en fotografering. Sminkösen gjorde så himla fina ögonbryn på mig, vill alltid ha.

Här står jag och poserar.

Promenerade hemåt igen.

Åt middag. Matvete med mozzarella, tomater, champinjoner,vitlök och ruccola. Älskar konsistensen på matvete, lite som vinegum typ.

Efter maten gick jag till Nada och drack vin med de här fina, Elsa och Ulrika. Och sedan var onsdagen slut!
.

Translation. A wednesday with meetings, a photo shoot and some wine with friends. Read the captions by clicking in english below FAQ.

Idag har vi haft klassfoto på Rodeo. Eller ta bylinebilder och sånt kanske det heter. Fotografering hur som helst. Precis som skolfotograferingar under högstadiet och gymnasiet funderade jag på vilken outfit som definierade mig bäst när jag klädde på mig imorse. Eller så tänkte i alla fall jag då när katalogerna skulle fotas: alltså inte ta den tröjan som var ny och som man tillfälligt gillade bäst, utan ha på sig de kläderna man kände sig tryggast i och som man haft mest under en längre period.
Därför blev det detta, min adidasjacka, min kortaste kjol och sneakers.

.

Translation. Today we had a photo shoot at Rodeo and I wore my favorite clothes. Adidas jacket, short skirt and sneakers.