Sandra Beijer

Tog ju lite foton med min beloved mobiltelefon när jag var i New York också. Dom kan vi ju inte bara slösa bort sådär så jag tycker vi kollar på dom.

Den första kvällen vi kom till New York åt vi middag på bistron Sel Rrose som jag tycker väldigt mycket om. Obs att dom har prosecco på tap där ^^

Förutom ostron åt jag lobster roll. Något av det som godaste som finns.

Här är hela min familj på Boathouse i Central Park.

Här är jag ganska full och spelar biljard.

På söndagen åt jag och Christian chicken wings och coconut rice (+ litchi lemonad!) på Chomp Chomp i West Village. Sjukt gott var det. Vår servitris hade ljusgrön tandställning och hette Peach. <3

Sedan på kvällen hade jag bokat bord på Ivan Ramen åt oss. Asså stället som kocken har som är med i senaste säsongen av Chefs Table!? Var så starstruck över att ens sitta där. Tog en chicken paitan ramen: rich chicken broth, minced chicken, egg yolk, shio kombu, rye noodles. Plus ett extra ägg. Eller servitören ba gav mig ett extra ägg. Han kanske tyckte jag va gulli

Hade bra hårdag i tisdags pga någon annan stajlade det åt mig.

Hej från mig och Miranda!

Hej från mig och Linn.

Här är jag pepp på kväll. Precis som man ska va.

Min sista lunch i New York. Grönt ärtmos (smashed peas, så mkt snyggare på amerikanska) på macka med feta, mynta och pistagenötter. Gott gott gott. Plus hallonlemonad.

That’s all folks.

Här kommer en bok om kärlek som jag läst i tre olika länder, på vissa flygplatser och över en och annan måltid. Kärlekens väg av Alain de Botton.

Boken handlar om Rabih, en trettioettårig ung man som längtar efter den stora kärleken. En dag träffar han Kirsten på jobbet. Han jobbar på en stadsplaneringsbyrå och hon leder projektteamet på kundsidan. Han faller för hennes lugna, trygga sätt, hennes intelligens, mod och fräkniga kinder.

Ja, sen börjar den där kärlekshistorien som vi är uppväxta och uppfostrade med att längta efter. En tvåsamhet, ett bröllop, ett barn eller två, någon att leva bredvid.

Kärlekens väg handlar om Rabih och Kirstens liv tillsammans kombinerat med författarens filosofiska betraktelser kring deras relation. Vad är det egentligen vi kräver av ett förhållande?
Hur kommer det sig att så många förväntar sig att en enda person ska fylla alla ens tomma luckor och obesvarade frågor? Varför glorifieras förälskelsens första faser så till den milda grad att nästan alla förhållanden till slut når någon slags besvikelse? Är det ens värt det? Mår vi kanske bättre utan alltihop egentligen?

Jag tyckte mycket om boken. Den fick mig att känna mycket och tänka mycket. Även om jag nog hade uppskattat lite mer ur Kirsten perspektiv och stundtals ett tajtare genusperspektiv är Alains teorier intelligenta och intressanta, säkert extra så för någon som är gift och har barn.

Det var ganska komplicerat och psykiskt dränerande att läsa en bok om kärlek och relationer på ett filosofiskt plan när man själv för tillfället förlorat respekten på sin egen intuitiva förmåga.
För det är väl tyvärr så det fungerar med jobbiga break-up.
Och det är ju sällan den i förhållandet som faktiskt var ansvarig för de felaktiga handlingarna som måste stå ut med de kvarlämnade svallvågorna av sorg –  det blir istället den som stod bredvid och valde att blunda för det. Man tillät sig att bli så blind att man intygade sig själv att det bara satt i ens huvud. Man blev till och med intygad av den man levde med att det var så.

Jag slås dagligen av skammen över att jag inte var mer intelligent än så. Att jag inte fattade.
Att man aldrig kanske kommer se det sedan heller för att man aldrig vill. Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha. För mig är den nästan orimlig att bära, jag paketerar den fint i någon låda och tänker på annat.

Och precis som karaktärerna i Kärlekens väg kommer vi göra säkert samma misstag om och om igen tills vi dör. Så är kärleken, fett flyktig och så förbannat skör.

Boken finns här och här.

I onsdags vaknade jag med mensvärk från hell och tillbringade min förmiddag med att sitta i Christians fåtölj och tycka synd om mig själv.

Men sedan var det dags att gaska upp sig och äta lunch med den här stjärnan: Mathieu!

Vi gick till det lilla italienska haket Cotenna i West Village och åt en bläckfisksallad och en grönkålssallad.

Efter lunchen promenerade jag ända upp till Central Park för att gå promenad i parken med Livia som var extra vårfin.

Parken var extra vårfin den med.

När det drog sig mot eftermiddagen kände vi att vi behövde lite lyx och tog ett glas skumpa på Bergdorf Goodman och smygtittade på alla megarika upper east-damer.

Sedan hoppade jag på tunnelbanan och åkte hem till Soho. Gjorde mig kvällsfin.

Och träffade sedan detta gäng: Liza, Fabian och Christian. Vi tog en drink på Standard East Villages uteservering.

Vid nio hade vi bord på Indochine. Beställde massvis av goda små rätter som vi delade på, dessutom satt Noel Gallagher vid bordet intill.

Dagen efter hoppade jag på ett flyg och lämnade stan. Tack New York för denna gång!

Det är något svindlande med rubrikerna på de här måndagsinläggen. Sexton veckor alltså? Sexton veckor sedan nyårsafton, sexton veckor sedan jag var någon slags stapplande bambiperson. Jag vet att en sorgeprocess inte direkt är linjär, men det är ändå nästan overkligt hur mycket bättre jag mår nu, än då.

Även om det fortfarande händer att man står i flygplatsköer och gråter och jag glömmer bort igen hur man andades i den där jävla fyrkanten kan det även gå hela dagar där jag mår bra från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. En hel himla jäkla dag. Det trodde jag ju inte direkt skulle ske redan i april. Heja våren friskt humör.

Jag är fortfarande på franska rivieran och idag är det bara jag och Milla här i huset. Vi ska vila, gå på promenad, doppa tårna i havet och lyssna på sextiotalspop på högsta volym. Exceptionellt bra måndag om jag får säga det själv.

Imorgon reser jag hem.