Sandra Beijer

Tolv år idag. Min lilla blogg. Hade hon varit en person hade hon börjat sexan till hösten. Jag själv hade väl antagligen börjat kännas pinsam för länge sen, kanske hade hon låst dörren till sitt flickrum och lyssnat på typ marcus och martinus och vägrat komma ut när det var middag.
Det är okej! Man får!
Tolv år, bloggen är nästan vuxen nu. Snart tonåring. Nu börjar det spännande och sen slutar det aldrig, så är livet.

Jag har bloggat sedan jag var 20 år, alltså under hela tiden jag varit vuxen. Ett liv utan blogg vet jag inte vad det är. Visst att det här numera även är ett jobb och har varit en del år nu, men bloggen är också en extra kroppsdel, ett litet organ i min kropp.
Utan den, vem sjutton är jag då.

Utan bloggen hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Det är så fint att en plats jag startade upp lite uttråkat under ett sommarjobb 2005 numera läses av hundratusentals personer. Genom bloggen har jag utvecklat mitt skrivande (vågat tro på mitt skrivande!), blivit modigare, klokare och fått nya bästisar.
Det bästa jag gjort i hela mitt liv är Niotillfem. Så är det bara.

TACK alla ni som kommenterar, som undrar och frågar och peppar och lämnar ut era hjärtan till mig. Ni får mig att må bra. Utan er hade jag med största sannolikhet bara varit en skärva av den jag är idag.

Tack för att ni är här både när roliga och sorgliga saker händer, för att ni bryr er och för att ni gör mig glad igen när jag är ledsen. Tack för alla videos ni skickar till mig med corgivalpar, alla små fint förpackade presenter jag får hem, välformulerade mail och kommentarer, boktips, filmtips och kramar på stan.

Ni är bäst.

♡

Min tisdag började här, i sminket på TV 4. Kolla vad fin jag blev, med tevelockar och allt. Collegetröjan är från & Other Stories om någon undrar.

Jag var Nyhetsmorgons sommargäst och pratade om mina böcker och min blogg och om tonår och kärlek och allt sånt där jag gillar ni vet. Ni kan kolla på det här om ni vill.
Och förlåt men fine att jag liksom inte är beskaffad med tidernas käkben, men i det där klippet är det banne mig värre än ever. Varför! Kan man få lite käkben snälla rara! Säger upp mig från mitt utseende tills vidare.

Efter teve gick jag och mitt förkylda fejs ut i solen med kaffe.

Tog tunnelbanan hem, jobbade och vattnade. Kolla vad glada mina växter på balkongen är!

Vill att ni slänger ett extra öga på sockerärtorna. Kastade ner några frön i jorden lite på måfå för fyra veckor sedan och nu ser det ut såhär?! Dom är tokiga.

Efter lunch hemma bestående av quorn med hemgjord tomatsås och mozzarella begav jag mig ut igen.

Var gäst i podden Singelrådet och pratade om att vara singel. Med mera. Tillsammans med Emilie Ebbis Roslund och Farzad Nouri. Säger till när den är ute!

Sedan hem igen. Skrev och skrev mittemot min monstera som får nya blad så fort jag tittar bort.

Vid halv sju lagade jag middag. Tortillas med habanerosås, taco-ost, grönkål, tomater, rödlök, gurka, avokado, koriander och det något otippade rostad lök.

Avslutade min tisdag med några avsnitt Curb Your Enthusiasm och miniburgare.
Hejdå

Jag har läst en bok jag tyckte väldigt mycket om! Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här.
En historia om att vara 25plusnånting i ett Sthlm styrt av Tinder, snabba kickar och sena nätter. Och längta bort till något annat, utan att kanske veta exakt vad.

Huvudkaraktären Elise är avtrubbad både när det handlar om män, vita små piller, sin vänskapskrets och framtiden. Hon vaknar upp, upprepar, står aldrig stilla. Känner mycket korta stunder och sedan ingenting alls.

Tills hon träffar Victor, som känns annorlunda på något vis. Frågan är om förälskelsen är utvägen ur det som känns så mörkt.

Alltså. Jag tycker den här romanen var mega. Stor igenkänning, särskilt som nysingel. Det vilsna famlandet, att ständigt vara i rörelse, att träffa så många människor på så många platser och samtidigt känna att man är där helt själv. Att tänka tillbaka på förra veckans helg och tycka om den, kanske tyckte man även om gårdagen, till och med älskade den, men nuet känns så ofta bara som ett sökande efter nästa kick nästa kyss nästa person som ser en för en liten stund.
Det är ibland som att man helt slutat tänka efter. Man bara gör.

Rekommenderar. Läste ut den på två dagar.
Finns här och här.

Midsommarafton! Min bästa högtid av alla högtider, nyårsafton kommer på en stark tvåa. Nyårsafton hamnar i och för sig även ibland på första platsen när det är nyårsafton. Men det är ju långt kvar nu, nu är det ju sommar.

Hur som vaknade jag väldigt förkyld och det var ju sorgsamt. Fick frukost på sängen av mamma <3

Min gulligaste person låg bredvid och sov.

Mina föräldrar skulle ha midsommarfest i sitt hus och de hade dukat så fint, med liten midsommarstång och svenska flaggan-klädda palmer.

Pelargonerna i trädgården bodde förut på vårt gamla landställe i Stockholms skärgård. Fint va

Förmiddagen bestod av att vänta på gästerna.

Jag läste klart en bok.

Sedan kom dom! Förutom mina föräldrars kompisar skulle mitt Italiengäng fira med oss också. Så himla kul. Pauline och Pelle.

Alek och Amina.

Och Elsa och Lynn. Och Pontus då såklart också.

Vi hängde i tuffa ungdomsgängshörnan vid mitt rum till en början.

Jag och Elsa med våra bebisar.

Sen var det lunch! Sill! Färskpotatis! Löjrom för en armé! Med mera med mera

Här åt vi och sjöng snapssånger.

Sen blev det gruppbild. Blev något överexponerad eh men man kan alltid lösa allt med svartvitt.

Vid fem dog jag av förkylningen och var tvungen att gå och lägga mig och sova i två timmar. Så tråkigt att va sjuk bu

När jag vaknat, piffat mig lite och tagit en alvedon eller två var festen fortfarande i full gång. Hittade dessa gulliga.

Pelle och Pauline lekte fånga-champagnekorken-med-munnen-leken.

Milla fick kärlek.

Och så var det dags för middag. Grillat lamm och kyckling med god sallad.

Sedan dansade vi till halv två på natten och dagen efter vaknade jag med feber men det får det vara värt hörrni.

Heja sommar friskt humör

I torsdags lämnade vi Villa La Madonna och vår italienvacay för att bila tillbaka till Franska Rivieran. På vägen stannade vi till i San Remo. Staden där Alfred Nobel levde sina sista år och som fortfarande levererar blommor till Nobelfesten varje år efter en önskan i hans testamente. Nu vet ni.
Den här delen av Italien kallas Blomsterrivieran, så vackert ju.

Mina roadtripvänner bestod av familjen Billgren-de Wolfe.

Man känner verkligen av att semestersäsongen inte riktigt börjat än, allt är ännu lite sömnigt och ödsligt.

Vi googlade upp var det var bäst att käka, internet sa att det var ett litet område som heter Piazza Brescia. Så dit gick vi.

För rosévin och pasta! Hur gullig är Elsa på denna bilden btw.

Jag åt en spaghetti frutti di mare som var GULD. Älskar detta pastaproffs-land.

Sedan fortsatte vi vår färd. Hem! Elsa och Pontus droppade av mig hos mina föräldrar i Cap d’Antibes.

Milla var där!

MILLA MILLA MILLA

Millaaaaaaaa

Min styvpappa lagade middag.

Gazpacho med olivoljehjärta. Fint skareva

Och sedan somnade jag ganska omedelbart och vaknade upp till en midsommarafton.
Men den tar vi en annan dag.