Vad var bäst?
Att vintern tog slut. Att våren kom. Att jag föll men reste mig. Att mina kompisar och min familj har varit så jävla fina mot mig när jag mått som sämst och att allt går bara om man bestämmer sig för det. Att jag blev glad igen. Samt fredagsnätter, blommor på träden, tak i New York och en ny mörkblå sammetssoffa i mitt vardagsrum. Och Stockholms alla vackra män. Detta måste ju vara den plats på jorden med allra flest av dom? Gudars
Vad var sämst?
Mitt ex hantering av detta break-up. Ibland känns det, oftare än sällan, som att vi aldrig någonsin varit ihop. Att det är bara grumliga år som passerade och att han istället var någon som dök upp helt plötsligt, helt nyss, och försatte mig i en mardröm för några månader.
Att han går runt där på gatorna utan någon form av skam kommer jag aldrig förstå. Att han låtsas som att han inte känner mig när vi hamnar på samma platser trots att vi levt ihop i flera år är svindlande.
Att jag inte fått ett enda förlåt, en enda gång.
Det absolut sorgligaste som hänt mig.
Men, nu skiter jag i den här skiten. Och för att citera en viss Kurt Cobain;
Vilken månad var din favorit?
Maj hittills. Ju varmare desto bättre.
Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Tinder hade jag inte testat förut. En app som kräver tålamod pga orimligt mycket snark. Men också! Helt plötsligt en diamant som dyker upp och får ens värld att skaka till för en liten stund. Mycket värt.
Har du rest?
Ja. Franska Rivieran och sedan tåget upp till Paris i januari, Helsingfors över ett dygn i februari, New York och Franska Rivieran samt Köpenhamn i april.
Vad har varit svårast?
Mitt mående definitivt. Från januari när jag på riktigt trodde att jag skulle dö av brustet hjärta, februari då jag var med om någon form av systemkollaps och flyttade in hos min föräldrar igen, mars då jag var så arg att det kändes som att trottoaren vibrerade under mina fötter, april då jag reste bort nästan hela månaden för en välbehövlig paus från Stockholm som kändes som en krigszon och maj då jag kände att jag började äga mitt liv och min stad igen.
2017 har varit så trassligt och jobbigt och helvetiskt men nu börjar jag sakta men säkert känna mig stabilare.
Det är även som att jag har fått en fribiljett till ett slags liv jag inte trodde att jag skulle leva igen. Men så gör jag det, och är faktiskt ganska bra på det. Vad som helst kan hända.
Har du lärt dig något?
Att det går över. Varje gång måste man lära sig det på nytt.
Har du längtat efter något?
Romanskrivlusten.
Har du saknat något?
Har saknat väldigt mycket men just nu saknar jag ingenting. Så länge jag får sitta på min balkong med mina vänner och prata om allt vi har lust med så räcker det helt utmärkt för mig.
Vad har varit soundtracket?
Peter Morén – Inte synd om mig
För jag kom ut från en skog
och hade andats friska vindar
det som inte dödar lindrar
jag såg plötsligt allting glasklart
jag hade sprungit väldigt fort
men hade inte blivit andfådd
för jag fick kraften från en ilska
som rann av mig som gammal svett
och därför vet jag med en bondes vett
att det är inte synd om mig
men men men men men men
jag har en vilja av stål
jag har ett hjärta av gelé
jag har en hjärna som knappt hänger med
men men men men men men
med min begränsade kapacitet
är jag i alla fall det jag vet
och jag vet att du har fel
Hade du några mål för halva 2017?
Ta hand om mig själv och inte sätta några krav. Gjorde just det och det gick bra. Aldrig förminska mitt mående och det här halvåret.
Vad ser du framemot utav resten av året?
Dansa, hångla, skriva.
