Idag har jag porträttfotografering för min andra bok, den som kommer ut i höst!
Förra gången jag tog författarfoton till bok 1 bloggade jag min outfit som såg ut på detta vis:

Vilket resulterade i dessa foton tagna av Sara Moritz:

Det var nollgradigt ute och jag var väldigt förkyld, men jag tycker de blev himla fina ändå.
Idag tänkte jag se ut såhär:

Jeanskjol (som behöver strykas) från Monki och collegetröja från Gant Rugger.

Och en löskrage under från COS. På fötterna blir det nog mina rosa Timberlands.

Förhoppningsvis ska vi vara inomhus idag : )))

Translation. Today we are taking PR photos for my next novel and I am planning to wear this.

Idag hittar ni min sista krönika i Metro. Jag sa upp mig som kolumnist för ungefär en månad sedan och nu är det alltså dags.
Jag har haft mycket ångest kring de här krönikorna. Även om jag varit nöjd när de väl skickats in har vägen dit varit krångligare än vad den borde varit. Metro är en så jäkla stor dagstidning, jag nådde ut till en helt annan målgrupp och det fick mig att börja fundera på mitt krönikegrepp.

När jag var kolumnist för Aftonbladets Sofis Mode kändes det så självklart. Jag nådde ut till unga tjejer och jag skrev sådant jag själv hade velat höra och läsa som ung tjej. I Metro blev det inte lika självklart. Jag ville fortfarande rikta mig mot samma målgrupp, men nu blev det andra (framförallt män) som skulle tycka och kommentera (ibland snällt men oftast  tillrättavisande och ibland hotfullt). Har ingen lust med det ärligt talat.

Dessutom känner jag att i tider som dessa känns det typ fel att skriva om tonårsångest och feelings i en så viktig nyhetskanal. Jag är ingen politisk debattör och kommer aldrig att bli, jag är inte bra på sådana texter.
Och därför sa jag upp mig.
Jag kommer inte sluta skriva krönikor såklart och går fortfarande att anlita för sådana jobb, men jag är inte längre fast anställd kolumnist på Metro.
Puh. Lång text det blev.

Här kommer i alla fall den sista krönikan. Handlar om en av många nötter till killar jag har dejtat.
Läs HÄR eller här i sin helhet:

→→→→→→
Vi möts vid en bar på elfte gatan på Manhattan. När jag kommer dit står han utanför och röker, i smala svarta jeans och hatt. Jag är sju minuter sen och undrar hur många cigaretter han har tänt och släckt för att tajma mig rätt, för att kunna titta under lugg precis på det där sättet. Han säger att baren är Bob Dylans favorit, att det var här han drack sitt vin, skrev sin musik. Jag funderar på hur många tjejer han har tagit hit innan mig. Vi sätter oss vid bardisken och han beställer öl till oss.

Han börjar prata nästan genast, berättar om sitt jobb som musikproducent på något skivbolag, femton våningar ovanför marken i flashiga nybyggda lokaler. Han namedroppar hiphopartister och popsångerskor. Han säger att han jobbar hela nätterna, varje helg. Att han är en så otroligt upptagen person. Han frågar inte vad jag jobbar med men säger att han är förvånad över att jag har så många följare på Instagram. Jag tänker att han nog inte är så förvånad ändå, eftersom han inte frågar varför.

Han beställer in fler öl fastän jag inte har druckit upp och pratar om sin uppväxt i Connecticut. Han berättar om att som nittonåring flytta till New York, om kändisar han har träffat och jobbar med. Han radar upp familjemedlemmar och namn på skolor han har gått i. När jag tittar på klockan har det gått en och en halv timme och jag kan hans mormors förnamn men han vet nog inte ens vad jag heter i efternamn.

Han säger att jag är vacker, så otroligt vacker, och han tar av sig sin hatt och sätter den på mitt huvud. Han säger att han är bra på att kyssas.

När vi lämnar baren ringer han sin guy som vi möter upp i gathörn och köper gräs av. Sedan åker vi till mig. Det är jag som bjuder med honom hem och han säger att han älskar svenska tjejer för att de står utanför the dating rules. Jag nickar artigt men tänker att det sista jag vill ge honom är en godnattkyss och därefter åka hem. Jag tänker inte slösa bort min fredagskväll på en bar någon snubbe gillade på sextiotalet utan att få något i utbyte. Han röker sitt gräs i mitt fönster och berättar om hur han inspirerat en dj till en synthslinga i någon refräng. När han har rökt upp klär jag av honom hans kläder och ligger med honom i min soffa. Han säger att han gillar mig sooo much. Jag säger ingenting.

När vi vaknar morgonen efter lämnar han avsiktligt sin skjorta på mitt sovrumsgolv.

Jag säger,

– Glöm inte den där.

Och han skrattar förstulet och svarar,

– Jag lämnar den. Till nästa gång.

Jag tittar på honom, på skjortan, på hans beniga axlar under t-shirten och den där tillgjorda musikproducenthatten. Att han på riktigt tror att jag skulle vara intresserad av honom bara på grund hans manliga existens och excellens. Av hans mansplaining och tonårsskryt.

– Absolut säger jag. Lämna du din skjorta här.

Sedan ringer han mig i tre dagar och jag svarar inte en enda gång och ger bort hans skjorta till en annan snubbe.

Translation. My last column in the newspaper Metro.

Veckans krönika skrevs sängliggandes i fyrtio graders feber, så ni får ta den för vad den blev. Handlar hur som helst om det som snart är här.
Läs HÄR, i dagens Metrotidning eller här i sin helhet:

→

Färgerna är många och i regnbågsskala: från mattgrått till nästan genomskinligt vitt. Paletten får plats i mina båda händer. Jag tittar på mig själv i spegeln någon sekund innan jag säger hejdå. Farväl för en stund, vi ses imorgon igen. Sedan tar jag penseln försiktigt mellan tummen och pekfingret, blöter i vatten och väljer en färg.

I sin garderob plockar hon fram de allra glittrigaste, mest färgsprakande kreationerna medan jag väljer lager på lager i svart sammet. Hon glöder när hon går förbi mig i ögonvrån, vecklar ut sig som en påfågel när jag tittar dit. Jag bygger öron, svarta som natten, av ståltråd och lösa tygremsor. Hon ställer oss båda framför sin helspegel sedan, suckar lyckligt och tar min hand.
– Alltså ser du. Ser du hur fucking jävla snygga vi är?

På tunnelbanan på väg dit känner jag hur osäkerheten stegvis klättrar tillbaka.
– Gud, jag känner nästan ingen på festen, säger jag.
Hon sitter mitt emot mig i rosa lösögonfransar och ler. Om jag för händerna mot huvudet är öronen där, hårda och omöjliga att missa.
– Ingen känner någon ikväll fattar du väl. Ikväll är alla någon helt annan.

Och hon har förstås alldeles rätt. För när vi öppnar ytterdörren och stiger in är universumet ett parallellt. Där står en dunig svan och skålar med Barack Obama. På dansgolvet har ett knippe färgkritor tagit varandra om midjan och rör sig rytmiskt till musiken. I köket står Marilyn Monroe och kedjeröker ut från fönstret, askar i ett spetsigt martiniglas. I hallen står han den där jag absolut inte vågar prata med, men idag är han ett stort mjukt blåbär, kramar mig så att jag sjunker in i det blå tyget.
– Du är det gulligaste djuret jag någonsin sett, säger han. Vad är du ens utklädd till.

Men jag är inte utklädd förklarar jag. Jag är det här ikväll. Och jag spänner ut mina klor, visar huggtänderna tills han tar ett steg bakåt. Sedan går jag mot vardagsrummet istället. Där har någon virat fast en diskokula i taklampan. Färgkritorna bjuder in mig i dansen, jag vickar med sammetssvansen, glömmer både mitt förnamn och efternamn. Tar en kyss av en särskilt lång och spänslig kanin, sväljer oliven i Marilyns höga drinkglas.

På vägen hem köper vi vykort som vi skriver, frankerar och skickar iväg innan vi ångrar oss. Det är ju inte vi som är avsändarna, det är våra tillfälliga nattpersonligheter. Jag somnar med svansen om kroppen sedan, vaknar till en helt vanlig söndag. Men om ett år, om prick 365 dagar, är det Halloween igen, och då kan vi vara precis vilka vi vill, vad som helst, hela natten.

–

Translation. A column in the Metro newspaper today.

Här vare krönika igen. Går att läsa i tidningen idag eller på Metros sajt HÄR.
Eller här i sin helhet:

→
Han kommer till mitt högstadium med ett brännbollsträ under armen. Han har en svart bomberjacka och vax i luggen, en nedre tandrad täckt av genomskinlig tandställning. Han släntrar runt i korridorerna, drar sina skosulor efter sig och öppnar upp klassrum och tittar in. Jag står vid mitt skåp och iakttar honom. Vi är lika långa men i hans ögon glänser något jag inte har själv. Något förbjudet. Han vet saker jag inte vet, jag känner det.

Han står och spanar ut genom fönstret, ner över vår skolgård och snurrar slött brännbollsträt i luften. Jag håller krampaktigt om skåpsdörren, glömmer att ta ut böcker, gå till lektionen, titta bort. När jag andas ut – jag måste ha glömt av det sedan han steg in – möter han min blick. Jag stelnar till och han nickar åt mig, vinklar upp sin haka och kisar.

– Du, säger han. Du.

Jag tittar mig omkring men det är ingen annan än vi där.

– Hallå. Du, säger han igen.

Jag tar ett steg bort från mitt skåp, pressar fysikböckerna mot bröstet.

– Vad är det?

– Känner du Axel i 8B?

Jag skakar på huvudet. Han släpar trät längs med stengolvet och kommer närmare, det bildas en liten stig av smuts när våra avstånd krymper.

– Jag är här för att slå ner honom nämligen, säger han.

När jag inte vet går han. Dörren till trappuppgången går igen med en smäll och jag står kvar med dubbel puls.

Efteråt är jag olyckligt förälskad i tio månader och han kommer stundtals till platserna jag är på. En gång frågar han till och med om jag vill ha en cigarett. Han känner inte igen mig då, men han uppmärksammar min existens. Sedan rinner historien ut, hans namn bleknar och ersätts av andra. Men de delar alla samma kisande blick, samma sätt att titta utan att egentligen se mig.

Femton år senare är jag trettio år gammal och går förbi min gamla högstadieskola tillsammans med min pojkvän. Vi är på väg över gatan, han har sin hand i min men stannar upp när jag börjar gå.

– Vänta, säger han. Vänta, det är fortfarande röd gubbe.

Och då drabbas jag av omedelbar hjärtklappning för att scenen inuti skolan är så nära i avstånd men tusentals mil bort på samma gång. Tänker att varför finns det ingen som skriver böcker, gör filmer, och komponerar musik om han som väntar in grön gubbe vid trottoarkanten. Är romantiseringen kring den svåra, otillgängliga, så djupt rotad att han blivit en självklarhet? I så många år har jag förväntats tråna, följa efter, vara maktlös. Försökt bli sedd, haft ett fjortonårshjärta som imponerats av brännbollsträn.

Så. Alla ni som ringer era mammor på helgen, som lämnar tillbaka borttappade plånböcker, som alltid ställer in disken. Som väntar på grön gubbe. Ni är så himla fina. Ni får den här krönikan av mig.

Och dessutom – när en ung man med snäll blick blixtrar till, lägger en hand mot ens bröstkorg, pressar sina läppar mot ens egna – tro mig, inget slår den fladdrande känslan.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today.

Dagens krönika hittar du i dag i din närmsta Metrotidning och på webben. Handlar om ordet ”nej”. Går att läsa HÄR eller här i sin helhet:

→

Jag har ingen pojkvän men ändå säger jag precis det:

– Jag kan inte, jag är ihop.

Han släpper mig då, lossar sitt grepp om min handled, låter mig gå. Jag skakar av mig hans beröring och springer in i närmaste butik. Det är en mataffär, jag står vid konserver och känner mig frihetsberövad.

Jag står bland burkar med tomatsås och inlagda gurkor och känner mig frihetsberövad trots att det inte är första gången. Trots att det har hänt flera gånger innan det och kommer att hända flera efteråt. Faktum är att nästa gång, några månader senare, spelar det inte ens någon roll att jag är ihop. Han är lång, nästan två meter med små runda glasögon och hipsterfrisyr. Stannar mig på en bar och säger:

– Gå inte, jag vill prata med dig.

Och efter ett jag kan inte måste iväg och nej jag är inte intresserad så måste jag till slut säga, för att han inte ger sig, för att han blockerar vägen och står med sin mobil i högsta hugg redo att be om mitt nummer:

– Jag har en pojkvän.

Då ler han snett, får något blänkande i blicken och ska väl försöka vara rolig:

– Men du är ju inte gift, eller hur?

Jag har märkt att det spelar nästan aldrig någon större roll när man säger nej. I domstolar under våldtäktsfall är det extra tydligt, och förstås mest uppmärksammat på grund av absurditeten och det fullkomligt genomsorgliga i situationen. Men sanningen är den att man som tjej lär sig att ens nej faktiskt nästan aldrig har någon vidare tyngd.

Man har under åren samlat på sig så många extra argument, vassa kroppsspråk och dödande blickar för att det där ordet inte klarar av att stå för sig själv. Man har lärt sig att gatorna man rör sig på och platserna man besöker sällan är ens egna. Ens privata sfär står alltid vidöppen för diverse män att kliva in i och oftast ger de sig inte därifrån förrän de inser att just det här utrymmet redan var tingat av en annan man.

Det var helt oväsentligt att jag sa släpp mig, jag är inte intresserad och jag har ingen lust just den där gången på den där gatan. Han höll tag om min arm ändå. Han ville bjuda mig på en kaffe, ett glas vin. Du är så vacker.

Han var inte vacker. Han var yngre än jag, säkert fem sex år och tittade mig inte i ögonen. Inte förrän jag hävdade att jag redan var claimad, paxad av en annan, släppte han taget.

– Jaha, du har en pojkvän. Ursäkta då.

Tänk ändå, hur sjukt det är att vi fortfarande lever i en värld där våra nej sällan väger något alls så länge en annan kille inte är inblandad. Att vi ännu måste vara någon annans ägodel för att bli lämnade ifred.

Det är nästan komiskt att något som är så oerhört lätt ska vara så svårt. Det är nämligen bara att öppna närmsta synonymordbok och titta efter: det finns inga kanske eller ja som förslag därunder. Nej betyder nix, njet, stopp och aldrig i livet.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today.