Hej hej, idag är är en ny krönika ute i Metro. Jag ville skriva någonting om att det är så mycket härligare att vara pro saker istället för att vara anti och tycka grejer är fåniga. Det är ett av mina tråkigaste beteenden nämligen. Och då tänkte jag att jag kanske kunde blanda in kärlekshänglåsen i Paris som klipptes bort i veckan. Men jag vet inte, tycker texten blev lite romantiksörjig på det sättet som är den svåra balansgången när man blandar in kärlek. Oh well, ibland blir det inte hundra, bättre lycka nästa gång. Här är den i alla fall!
Och just ja, har ni förslag på krönikeidéer, do tell, sånt är bara härligt!

Går att läsa HÄR eller här:

→
Vi går över bron en ovanligt regnig aprildag. Regnar det alltid i Paris under våren? Känns som det, eller så lyckas jag pricka fel, vartenda år, igen och igen. Bron heter Pont des Arts och sedan 2008 är den täckt av hänglås. Hänglåsen är ingraverade med initialer, namn på par som visat sin eviga kärlek genom att slänga nycklarna i sjön. Det ser ut som ett stort pråligt halsband när vi passerar, metallen skimrar i Parisrusket, kastar gula skuggor över min regnjacka. Min kompis himlar med ögonen.
– Romantik på sin absolut klyschigaste nivå, fnyser han.

Vi går förbi ett brudpar under ett stort paraply. Brudens ögonskugga rinner ner över kinderna och hon säger något på ett språk jag inte förstår. Kanske ryska. En bröllopsfotograf instruerar henne att falla i mannens armar som på film och hon håller sig för pannan.
– Ja gud, svarar jag. Så kliché.

Vi fnyser och himlar tills vi är framme på den andra sidan, går in på en bistro, beställer en liten karaff rödvin och fortsätter våra liv. Genom fönstret ser jag hur brudparet står under en genomskinlig presenning, tittar på bilderna på fotografens kamera och ler.

Några veckor senare, under en annan särskilt regnig dag, ger räcket vika. Hänglåsen räknas till att vara uppemot en miljon, Pont des Arts bågnar av förälskelser. Regeringen beslutade nu i måndags att låsen ska bort. De skär av bron i breda lasagnelock av metall. Fyrtiofem ton kärlek, klipp klipp. Det ska sättas fast glasväggar istället, så att låsen blir omöjliga att fästa. Jag läser artikeln med bestörtning, tänker på mitt ensamma hänglås i min gymväska vars enda syfte hittills i livet har varit att förvara min jacka i ett skåp när jag springer på ett band. Jag tittar storögt på bilderna av brodelar som ligger staplade bakpå en lastbil och märker att jag precis i samma ögonblick förvandlas till en obotlig romantiker. Jag hann inte! Ingen lovade mig att leva lycklig i alla sina dagar på en bro i Paris. Vi kastade aldrig några nycklar i Seine, kysstes aldrig som på film.

Jag visar sorgsamt artikeln när jag träffar min kompis några timmar senare. Han fnyser på samma sätt som när vi genade över Pont des Arts.
– Lika bra, svarar han. Visste du inte att metallen från nycklarna gör fiskarna i Seine sjuka?
Jag blir tyst. Nej. Det hade jag ingen aning om.
När jag kommer hem söker jag på Google om fiskförgiftningen men får inte upp en enda sökträff. Ingenting. Det enda som visas är bild efter bild av hänglås med ingraverade namn, inristade hjärtan i metall.

Är det ickeromantikerna som känner ett behov av att dränera med fakta för att kunna himla bort de få som ännu tror på evig kärlek? Jag svär i sådant fall på fyrtiofem ton fransk metall att aldrig himla bort någonting igen. Vem vet vilka filmiska ögonblick som väntar, jag har ett SATS-lås i en gympåse som drömmer om så mycket mer än att förvaras bland svettiga strumpor. Det gör jag med förresten.

.
Translation. A column in the Metro newspaper today. About the love locks at Pont Des Arts in Paris.

Veckans krönika i Metro finns idag på webben och i papperstidningen. Jag ville skriva om favoritmusik på något sätt, den där känslan när man liksom blir ett med låten och känner sig helt oövervinnerlig. En av mina bästa känslor om man måste välja.

LÄS HÄR eller här i sin helhet:

→ → → → → → →

Hårtestarna klistrar sig över ansiktet när jag springer. Det höga gräset sticker mot benen, jeansjackans knappar slår mot väskan, låter: klack klack klack. Men jag hör inte det nu, jag har en ny favoritlåt som susar i öronen, basen som slår in mot revbenen och jag klappar takten med vänsterhanden mot höften.

Min vän några meter framför mig, hon rundar varje sten och träd med lätthet, galopperar över Gärdet, skrattar rakt ut och upp över himlen.  Jag har en gul minidisc med bara ett spår på. En låt, tre minuter och sjutton sekunder på repeat. Det är försommar, gräset redan gulnat av värmen, sommarlovet bakom nästa hörn, ett bleknat sugmärke under mitt behåband.

Låten består av popslingor och smattrande trummor och allt det jag inte är men snart kommer att bli.  Jag vet det, jag känner det. Texten fyller örongångarna, visslar sig in i de mest gömda hjärtkamrarna. Ett visset tonårshjärta som snart ska slå ut, en sommar där en oskuld ska tas. Kanske fler.

Hon vänder sig om och ropar efter mig, jag ser hur bokstäverna formas men har ingen aning om vad hon säger. Istället skrattar jag bara, bränner huden när vi genar genom en dunge nässlor, klickar play igen.

Dubbelt så många år senare, en majfredag tvåtusenfemton, går jag på gatan med en spellista på shuffle och högsta volym i öronen. Jag släntrar över cykelbanor, häggdoften inkilad i näsan och det där vårljuset som aldrig vill ta slut. En kväll som väntar, vänner som väntar, festen som väntar.

Och helt plötsligt slumpas låten fram. Jag kastas tillbaka till kapplöpningen på Gärdet och mina oknutna tuschklottrade tygskor. Känner hur ryggen rätas upp, hur axlarna skjuts bakåt och hur jag gör tresteg på trottoaren.

En femtonårig version av mig själv som strömmar genom blodet, brusar in i öronen. Och hon börjar springa, tar tag i mina ben och parerar bilar och förbipasserande, Götgatan som omformas till en öppen äng där Kaknästornet tornar upp längst där borta. Gräset mot mina smalben igen, hundar utan koppel och min vän några meter framför mig med händerna upp mot molnen.

Hon skriker följ med, skynda dig, snabbare, kom kom kom. Jag är femton år för några minuter och lika odödlig som då, lika sommarsprittande. Blundar, låter musiken leda mig framåt, tar mig och tonåringen inuti till vilken plats som helst, vart som helst, vart du vill.

Totalt oförstörbar, totalt evig i tre minuter och sjutton sekunder. Och Håkan sjunger VISA MIG DEN MAXIMALA HASTIGHETEN
VART DU VILL SÅ FORT DU KAN

.

.

Translation. My column in the Metro newspaper, about finding your favorite songs.

Här kommer novellen jag skrev till buss 73 och läste högt i helgen. Handlar om att växa ifrån varandra skulle man nog kunna säga. Om kärlek och när det tar slut. Jag döpte den till ’Igår’.

♡

Du sätter dig på platsen bredvid min och det har aldrig varit så tyst mellan oss. Faktum är att det nog aldrig varit så tyst någonstans någonsin, du kniper bort alla ljud genom att stirra ut genom fönstret, genom mig. Det finns ingenting där utanför. Ingenting vi inte redan sett i alla fall. Det är blaskiga snöhögar som aldrig smälter, knoppiga träd som aldrig slår ut, grus och höghus. Det är stadsduvor och lekparker och mammor med barnvagnar, urdruckna kaffekoppar och fimpar.  Jag tittar ner på dina jeans istället, känner igen två av tre fläckar. Den tredje är ny, ljusröd och ser fortfarande kladdig ut. Kanske jordgubbarna i din yoghurt om morgnarna, en missbedömning med skeden men ett tydligare sommartecken än allt annat där ute.

Du har på dig arméjackan du fick på din födelsedag, den Martina råkade göra ett cigarettmärke i när vi var på den där festen vid Gullmarsplan. Du blev så arg, vi stod på balkongen, tyget som glödde och Martinas panikslagna blick när hon upptäckte vad hon hade gjort. Hon bara vände på klacken och gick in, ingen vågar möta din svarta hajblick. Det är som om pupillerna helt flyter ut över iris, som att du glömmer att blinka.
–       Det löser sig, hade jag sagt.
Fast nu sitter vi här och inget löste sig och jackan har ett litet runt brunkantat märke vid armbågen.

.
Igår kväll låg jag ännu i din säng, bland sköljmedelsparfymerade lakan, den där doften jag känner igen från dina kläder också. Fast då var du utan någonting, dina kalsonger i en slarvig hög på golvet med min klänning underst. Du låg på mage med mitt finger i din mun, tittade på en nerladdad film på datorn. Jag bredvid dig utsträckt över dina kuddar, din mamma som slamrade med kastruller i bakgrunden några rum bort. Då pratade vi fortfarande med varandra, om scenerna i filmen vi såg, en känd skådespelare i huvudrollen. Den hade premiär på bio för bara några dagar sedan men vi valde ändå en trehundrafemtio megabytesversion filmad med handkamera i någon biograf i ett annat land. Jag gick på toaletten under en särskilt blodig scen. Stod i badrumsspegeln och kände mig vuxen i utsmetad mascara och knullrufs. När jag stack ner näsan i t-shirtens stora halsringning luktade det bara du.

.
Bussen passerar flera hållplatser utan att vi säger något till varandra. Du knäcker med knogarna och andas varm luft över rutan. Stora runda blöta ringar över fönstret och jag vill skriva våra initialer i dem för att vi gör sådant ibland men nu vågar jag inte. Jag känner mig fånig i mitt lockiga hår och överdimensionerade lösögonfransar. Flera andra på bussen har också klätt upp sig, jag ser att Adnan från Natur har prydliga pressveck på sina byxor och Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak i ett vitt litet spetsfodral. Du ser inte ens ut att ha kammat håret. Jag lägger en hand längs med fjunen kring din nacke utan att tänka mig för och då rycker du till. Du rycker och hukar dig som ett djur, kurar in dig till en boll, lämnar mig utanför.
.

Igår, när jag kom tillbaka från badrummet, kände jag genast igen ögonen, de hajaktiga svarta, som blanka knappar.
–       Vad är det här?
Du höll upp min mobiltelefon. Jag förstod inte direkt, klättrade tillbaka ner i sängen och du drog dig bort.
–       Förklara, sa du.
När du pressade upp skärmen i mitt ansikte var det en sms-konversation mellan Martina och mig. Inte för dig att se, men inte heller avgörande och livsfarlig. Jag kom till och med ihåg att jag hade skrattat när jag skrev det.
Jag tog mobilen ur din hand, försökte smeka bort situationen med nya ord.
–       Det där var bara skoj. Mellan mig och Martina. Inget särskilt.
Du ville veta exakt vad i sms:et som i sådant fall var på skoj och jag svarade att allt var det. Allt var på skoj. Det gick inte att plocka ut enskilda stavelser. Din kropp var fortfarande flammig och varm efter oss under täcket men någonting blev ändå försent då. Hela ditt minspel signalerade vilselett och bedraget, fört bakom ljuset och kränkt.
–       Tar du inte oss på allvar? viskade du.
Och jag visste inte vad det betydde.

.
Nu svänger bussen in mot rätt stadsdel. Jag vågar inte ta upp mobiltelefon när du sitter bredvid. Den ligger och glöder i min klänningsficka, bränner hål genom huden, jag kan nästan känna hur det vibrerar mot skelettet. Du gömmer fortfarande ansiktet i händerna, ett litet grönjackedjur på platsen bredvid min. Jag sneglar mot dig – vågar för en sekund – och noterar att din axlar rycker. Nästan osynligt, men jo, de rycker. Gråter du?

.
Efteråt blev det en scen i ditt sovrum. Jag kände mig naken så fort du höjde rösten, samlade ihop tyget på din t-shirt om min midja, la armarna om kroppen. Du spände blicken i mig och sa att för dig var inget mellan oss på skoj. För dig var det på blodigt allvar, Romeo och Julia, Jack och Rose, Ross och Rachel. Tills döden skiljer oss åt.
–        Jag fyller mitt skåp och mina matteböcker med ditt namn, fattar du inte, hade du sagt.
Du ställde dig upp. Mobilen svängde runt i luften när du gestikulerade. Du visade mig skärmen igen men då hade den släckts och pinkoden låst sig. Du blev galen, skrek öppna mobilen då! Och jag skrev in de fyra siffrorna för att du skulle kunna peka med hela handen på hela meningen. Det knöt sig överallt nu, pupillerna utvidgades i rekordfart.
Men sedan föll plötsligt dina axlar, mobiltelefonen gled ur greppet ner i sängen och du efter. Du blundade.
–       Fattar du inte, sa du efter en stund. Fattar du inte att jag inte ens kan skriva sådant där på skoj.
Och jag svarade istället,
–       Men vad menar du med tills döden skiljer oss åt? Det är ju sommar utomhus.

.
Du trycker in den gula knappen när vi närmar oss nästa hållplats. Jag vill säga till dig att vi inte är framme förrän om ytterligare en. Jag vill säga det och sedan vill jag säga att jag vill gå av med dig då, gå bredvid dig upp till skolan, in i klassrummet. Jag vill att du ska skriva i min studentmössa, hångla ner min nya vita klänning. Jag vill säga att jag har en flaska mousserande vin gömd i min ryggsäck. Att vi kan dricka upp den och att vi inte behöver bestämma så mycket mer.
Men istället säger jag ingenting.  Istället klättrar du över och förbi mig när bussen stannar och möter inte min blick. När du kommer ut i gången stöter du till min höft – jag tror inte att det är med mening – men mobilen faller ur klänningsfickan. Den studsar genom bussen, du springer efter, fångar upp den.

När du räcker mig den får vi ögonkontakt och då nickar du. Du nickar mot mig för att du vet att du inte kan göra något annat. För att vi varken är Romeo och Julia eller Ross och Rachel. Du nickar mot mig för att små ord på en skärm kan öppna upp, besvara och sedan rasera vad som helst på under tjugofyra timmar. I alla fall när rosévinet klunkar i ryggsäcken och mina naglar är målade i studentblått. Till slut finns bara artighetsfraserna kvar.
Du vänder dig ljudlöst om utan ord, dörrarna öppnas och när du försvinner håller jag andan. Jag håller andan tills bussen tar fart igen för jag vet inte vilken slags tystnad som kommer byta av den du och jag just upplevde. Men när jag andas ut blir det inte tystare. Tvärtom. Istället hör jag hur träden slår ut där utanför, hur knuten i magen innanför studentklänningen släpper. Istället hör jag ur fåglarna broderar ut sina fjäderfärger, hur trottoarerna sopas rena och hur Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak och sjunger.

Och sommarhjärtat slår, det slår och slår och det är bara mitt.

.

Translation. A short story I’ve written.

photo source.

Idag hittar du en ny krönika i Metros papperstidning och på webben. Den handlar om att träffa någon där man inte behöver spela några spel.

LÄS HÄR eller här i sin helhet:

→ → → → → → →

Jag står med mitt liv i två resväskor på gatan när han kommer ut genom porten. Jag har inget mer än det här, men han verkar inte bry sig. Jag kommer med en trave böcker, några uppsättningar sommarkläder, två par sandaler. Han passerar resväskorna, lyfter upp mig, lägger sin mjuka kind mot min hals.

– Välkommen.

Det är juni och mitt i natten och vi bär in mitt liv i hans lägenhet. Han ger mig en tandborste och en låda i en byrå. Han visar mig runt i sin tvårummare, pekar var uttagen sitter om jag vill ladda mobilen, var grannarna har mest insyn. Han ger mig sin extranyckel. Vi känner inte varandra men han är allt jag tänker på. Jag har memorerat hur han ser ut utan kläder och vid vilka ord hans dialekt smyger fram. Jag har skrivit hans namn, litet och svagt, på bordstabletter och ölunderlägg när han inte har varit där.

Jag sitter på sängkanten och försöker tyda hans kroppsspråk när han ger mig en handduk. Jag har aldrig träffat någon som honom förut. Någon som inte är rädd. Jag är så van vid att vänta tre dagar på ett livstecken, att bli avvisad och sedan uppvaktad, att tolka sms i timmar. Och jag kan det också: spelet. Vilken tid man ska lämna någons lägenhet om söndagsmorgnarna och hur måndagssamtal är förbjudna om man inte vill vara för påträngande.

Jag har lärt mig vilka fingrar jag får använda och när och hur man ska ställa frågor och aldrig prata för mycket om sig själv. Men med honom, jag får inte ihop det. Jag väger extranyckeln i handen och han öppnar upp fönstren så att juninatten virvlar in i det som nu är vår lägenhet. Vi har inte ens sagt att vi är ihop.

När vi går in i köket öppnar han kylskåpet och visar mig starka ostförpackningar och Kalles Kaviar-tuber.

– För att du sa att du tyckte om det, säger han helt enkelt och jag nickar.

Jag nickar storögt, och han tar mig i handen som om det vore ingenting. Jag vet inte om jag ska backa mig ur hans grepp, om det är kanske så man ska göra. Men jag kan inte. Jag vill inte. Han rör vid min kind och jag försöker förstå när han ska vända sig om, kasta mitt hjärta i parkettgolvet, trampa till och fimpa ner. Men jag ser ingenting.

När han ligger bredvid mig sedan, med sin stickiga haka mot min arm och andas tungt glömmer jag plötsligt bort hur det var man skulle vila huvudet mot kudden så att sminket inte förstörs. Jag kommer inte ihåg att hålla in magen när han lägger sin hand där, jag rycker inte bort. I stället somnar jag bara.

Och när han drar mig till sig slår fönstret upp sig vidöppet, fångar fatt i varenda tredagarsms, varenda idiotisk regel, låter dem blåsa bort och iväg.

.

Translation. My fourth column in the Metro newspaper.

Nu i maj börjar buss 73 gå helt på el, vilket gör bussresan både hållbar och tyst. I samband med det har Vattenfall bjudit in ett gäng författare att specialskriva varsin novell att fylla tystnaden med. Jag är en av dem tillsammans med Sigge Eklund, Mian Lodalen, Viveca Lärn, Björn Ranelid och Daniel Boyacioglu!

Jag har skrivit en kärleksnovell om tystnad som jag kommer att läsa högt ur den 10 maj mellan klockan 17 till 18 på buss 73.  Alla författarna har olika tider och lyrikbussarna avgår den 9-10 maj, och biljetterna (som är gratis) går att boka från och med onsdag den 6 maj kl 09.00 på www.medsamladkraft.se (där all ytterligare info finns). Kan man inte ta sig till Stockholm kommer det gå att livestreama ljudet därifrån också!

Här är en liten film där jag pratar om min relation till tystnad, om min novell och om mina tankar kring eventet.

Vore så fint som ni kom, eller live-lyssnade! Jag kommer att lägga ut hela novellen på bloggen sen också när eventet är över.

Här är en film med samtliga författarna.

.

Translation. I’ve written a short story that I will be reading in Stockholm at an event the 10th of may.