Ny krönika ute i Metro idag, i tidningen och på webb. Läs den HÄR eller här i sin helhet:

→ → → → → →

Han lämnade små spår efter sig, en man jag träffade. En låt i en spellista, en avriven kondomförpackning i en papperskorg, doften av hans nackhår mot min huvudkudde. Han försvann ibland innan jag hunnit vakna, dörren som slogs igen var en signal på att det var över. Det tog slut varje söndagsmorgon, återupptogs lika hastigt på fredagarna.

Han cirkulerade runt mig på helgerna, spelade svår. Han tittade bort när jag vände mig mot hans håll, drog ner andra i sitt knä och dök upp med dejter. Dejter som han avlägsnade när klockan slog efter midnatt.

Ett förstrött sms: Var är du? Jag letar efter dig.

Kanske komponerat redan i början av kvällen, men det skulle han aldrig ha erkänt. Han kysste mig hårt när han fick fatt i mig, drog in mig på toaletten, viskade:
– Vi åker hem till dig.
Han knäppte upp min bh i taxin med tummen och pekfingret som om det vore ingenting.

Han hånglade med mig i mitt vardagsrumsfönster för att han tyckte om när de tittade på andra sidan. Han lånade min tandborste och pressade läpparna mot mig så att skummet rann ner över halsen. Han lämnade noggranna tumavtryck på insidan av mina lår.

När vi vaknade drack han isvatten och rökte i fönstret innan han försvann till nästa gång. Det var så enkelt, vi skulle ses om några dagar till nästa helg. Det var en outtalad överenskommelse, ett det spelar ingen roll, vi bryr oss inte.

Brydde oss inte ens när han något för onykter tog tag i mig på gatan, efter fyra glas whisky och gråten i halsen. Frågade varför han tyckte så mycket om mig, det var aldrig ens tanken.
– Du är ju inte min typ, sa han och tog mig i handen, höll mig hårt tills vi var framme vid hans port. Han kysste mig lätt över ansiktet på ett helt nytt sätt, över kinderna, drog sin näsa över mitt öra.

När vi vaknade var allt annorlunda, luktade till och med nytt och han sa,
– Ses vi ikväll?
Och jag behövde titta bort när jag svarade att nej, inte ikväll.
Ikväll ses vi inte.

Och helgen därpå hade han demonstrativt med sig någon som han inte släppte vid midnatt och jag slutade titta om han vände sig om efter mig. Vid nästa tvätt var doften av honom borta.

Det var en så kort romans, en kärlekshistoria som tog slut innan den hann börja. Jag sparar minnet av hans axlar i vita t-shirtar på platsen reserverad till honom och de där septembernätterna för några år sedan, de som blir avlägsnare allt eftersom nya höstar vecklar ut sig.

 .

Translation. A column in the Metro newspaper today.

foto: gustav gräll

Idag är en ny krönika ute i Metrotidningen och på webben. Den här veckan öppnar ju många skolor igen, och  jag ville skriva om att börja högstadiet. Att man från en dag till en annan helt plötsligt måste bli tonåring, fast man kanske inte ens är redo.
Läs HÄR eller här i sin helhet:

→
Jag går upp redan vid sextiden, står i badrummet och drar mascaraborsten genom fransarna. Flera tag tills de är alldeles mattsvarta, tills de spretar som fågelklor. Därefter samlar jag ihop håret i en stram hög tofs, drar hårt med kammen. Inga strån får ligga felplacerade, det går inte. De ljusblå platåskorna i något slags skumgummiliknande material står redan och väntar i hallen. Jag har korta jeansshorts till, stannar framför hallspegeln och klipper med alla de fem mascarafransarna innan jag slänger min ryggsäck över axeln och beger mig ut.

Idag börjar jag sjuan.

Redan på uppropet känner jag att mina shorts är för korta. Låren fastnar mot aulans plaststolar, ögonskuggan alltför klart blå. Flera hårstrån har redan klättrat ur frisyren, lägger sig som en gloria av bebisfjun kring ansiktet. Jag försöker se så likgiltig ut som möjligt, så världstrött på allt som har med högstadiet att göra redan innan det ens har börjat. Men runt omkring verkar folk redan ha bemästrat det bättre, de sitter i träningsbyxor och hårt målad kajal och gäspar trött. Rektorn förklarar hur glada vi ska vara, hur otroligt glada vi ska vara över att vi blir de första som går ut grundskolan på tvåtusentalet. Och att det bara är om tre år dessutom. Det där med ”bara” är inte sant, det vet jag.
Det är en hel eon av tid dit, jag kan lika gärna vara död. Bortglömd och begraven någonstans. Jag borde ha tagit på mig mer läppstift, haft högre platåer, övat arga blickar i spegeln. När vi går mot våra klassrum ser jag hur flera stycken har sprungit ut på gården och nu står och drar djupa halsbloss från nyinköpta ciggpaket. Jag som inte ens varit full.

I klassrummet känner jag nästan ingen. Läraren hälsar oss välkomna, jag ser att flera av de andra tjejerna redan har bröst. Det har inte jag. Helvete, varför är de så vuxna? Hur ska jag hinna bli vuxen innan dagen är slut? Det är klart att det syns att jag är okysst, oskuld, oerfaren. Ovuxen. Jag drar åt tofsen hårdare, försöker sträcka på ryggen så de inte ska se hur kort jag är. Att jag nätt och jämnt når upp till det där längdgränssträcket för att åka berg och dalbanan på Gröna Lund behöver de inte få reda på någonsin. När uppropet är slut samlas de i klungor i korridoren, jämför säkert pojkvänner och framtida festinbjudningar. Jag sätter mig på en bänk en bit därifrån, försöker se upptagen ut, skriver ett ingenting i min nya anteckningsbok.

När jag tittar upp står någon framför mig. Hon är lika kort som jag och har mörka lockar i två lösa tofsar. Hon ler mot mig.
– Hej, vill du gå och bada?
Jag vet inte vad hon heter, inte än.
– Ja tack, svarar jag.
Ja tack, jag vill inget hellre.

Och sedan går vi och badar.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About starting high school.

Min första krönika i Metro för hösten är ute idag. Läs här eller här:
→

♡♡♡♡♡♡♡♡
Hon säger det så enkelt. I förbifarten, som att be om en påtår: kan du fylla på här?
Utan att höja ett ögonbryn, utan ens något prövande i blicken berättar hon,

– Jag såg honom på gatan igår. Han drog på en barnvagn.

Jag håller för andan. Måste blunda, ställer ner mitt glas, sväljer två gånger. Sedan svarar jag att det inte är möjligt. Han var ju sexton år alldeles nyss, satt bredvid mig på kemilektionen, orsakade svettningar och andnöd.
Hon skakar på huvudet,

– Det var femton år sedan. Kemilektionerna tog slut.

Jag har ett speciellt fack i mitt huvud för alla de namn som stått med brinnande tusch och inringade i blyertshjärtan i min dagbok. Jag katalogiserar smaker och dofter och sörjer då och då. Har fiktiva altare i särskilda hörn av staden. Där pågår enskilda scener om och om igen, jag kan dem utantill.
Det är gängliga tonårspojkar som skjutit i höjden men inte i vikten än, som lutar sig fram i Gamla Stans gränder och viskar att de förälskade nu. Det är tjugotvååriga indiekillar med svart lugg som beställer McFish på nattöppna hamburgerkedjor och delar med sig av sina pommes frites. Det är trettioåriga art directors som kan koder in till hemliga rum i nattklubbslokaler och tar mig med. Det är korta ögonblick som blivit till skarpa fotografier inuti, de återspelas som på film när jag passerar platserna.

Jag sparar ner dem för att de måste få fortsätta leva. I mitt huvud har till och med de allra olyckligaste uppbrotten ett lyckligt stillastående. Där växer aldrig sextonåriga pojkar upp, där skriver de på samma kemiprov, vänder sig mot mig, fyrar av ett leende.

Så när min vän fyller på sitt kaffe och byter ämne sker ett mycket litet jordskalv på uteserveringen där vi sitter. Hon vet inte om det, men det är min värld som vibrerar. Det är jag som måste strukturera om, byta plats i mitt bibliotek av pojknamn för att en sextonåring jag en gång kände numera drar en barnvagn på en gata här bredvid.

Och efteråt har jag separationsångest i två veckor, vältrar mig i känslan av att låna hans suddgummi vid tabellen av ett periodiskt system, minns exakt hur hans tonårsrygg var kurvad.

Det finns så många parallella världar, sådana som hade kunnat bli. Varje förälskelse är ett frö till ett helt liv med bebisar och sommarställe och nyårsafton på en tropisk ö. Varje ögonkast en lång roman, ett potentiellt lycklig slut.
Och det borde inte vara så konstigt. Jag vill ta tag i min vän och fråga, Varför? Varför är det just kärlek som ska skrivas över och bytas ut? Var i kroppen förflyttas i sådant fall den explosionsartade känslan av en första kyss? Kanske är det inte alls meningen att det ska bli förträngt. Kanske är det meningen att där nya minnen tar vid svajar de äldre lika ståtligt bredvid.

Vi borde bygga altare över hela stan, sörja i alla gränder, nåla upp varenda fjäril i varenda mage och kapsla in i lufttäta lådor. Vad är annars poängen, med allt ihop – med hela livet – om man glömmer bort hur det kändes, egentligen?

.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About love.

Här kommer min sista krönika i Metro för sommaren. Metros sista krönika för sommaren tror jag till och med.
Läs HÄR eller här:

—->

Kära män över femtio. På sista tiden har jag haft det stora nöjet att få umgås lite extra med er. På middagar och dansgolv, på sätet bredvid på tunnelbanan, i Metrokrönikornas kommentarsfält och längs med Stockholms trottoarer. Och hörni, vad härligt det verkar vara att breda ut sig. Vad avslappnade det ser ut att luta sig tillbaka, att ta sin plats, att tala med den där stämman djupt nerifrån magen som överröstar musiken i mina hörlurar. Jag avundas den inneboende självklarheten att ens åsikt behöver göra sig hörd. Tänk att ni på något vis redan förstått hur det här livet på planeten fungerar, att ni är helt fullärda. Att ni aldrig mer behöver fråga om råd, fråga om lov, fråga om visat intresse. Det måste vara en strålande känsla. Känslan att hela tiden vara helt självklar i samtliga sammanhang, att alla verkligen uppskattar att ni är där.

Men nu har jag kollat runt lite, gjort en högst lekmannamässig undersökning så här under min lediga tid på försommaren och upptäckt några saker bland vänner och bekanta som jag tänkte att det kunde vara skönt för er att få reda på.

Till exempel, det där skämtet du drog under middagen. Även om det funkade fint på både sjuttio-, åttio- och nittiotalet är det nog dags att fundera en extra runda på om det kan vara stötande och om någon skulle ta illa vid sig. I min undersökning har jag nämligen märkt att de inte sällan ger en molande känsla i magen. Vi uppskattar heller inte när du avbryter, trots att du kanske känner just där och då att du har något viktigare att inflika. Vi vill gärna tala till punkt vi med nämligen. Många av oss, även om vi bara har levt hälften av din tid på jorden, har massor av erfarenheter och kunskap som i ganska många sammanhang väger tyngre än din. Kanske svårt att tro, men testa att lyssna så får du se. När du promenerar och ser mötande gångtrafikanter, försök att väja undan istället för att kabla fram utan hämningar. Tror att det skulle locka fram fler leenden hos dina medmänniskor än vad du tror. Och prova, bara för rolighetens skull, att någon gång fälla ihop benen i lokaltrafiken. Så vi andra också får plats. För den goda stämningens skull om inte annat.

Men, med det sagt så handlar det här inte om alla er män över femtio. Men det förstod ni kanske? Debatten från veckan som gått är ett bra exempel, med artisten Günther och Zara Larsson. Hon riktade kritik mot att Bråvalla inte hade några kvinnliga huvudakter och på Günther kliade det överallt efter att få tycka till och trycka till. Så då gjorde han det. Och han fyller ju inte femtio förrän om tre år, vilket visar att man förstås kan vara yngre också. Så. Med risk för att inte missa någon:

Alla män därute! Hoppas ni får en härlig sommar. Och glöm inte att ibland är det skönt att vara riktigt, riktigt tyst.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About how patriarchy sucks.

Hej och glad midsommar. Idag hittar du en ny krönika som jag skrivit i Metros papperstidning och på webben. Om en midsommar. Mot krönikan:

→

Det är midsommarafton för tre år sedan och jag står under ett paraply och gråter. Det finns flera anledningar till det. Det är inte för att det regnar – för jag har ett paraply. Det är inte för att jag är ensam – för mina vänner står där inunder med mig. Det är inte ens för att jag är sextusentrehundra kilometer från mamma – för hon var i New York förra veckan och jag kan fortfarande känna hennes sista kram längs med mina armar.

Klockan är tre på dagen, vi har knutit varsin blomsterkrans runt håret och jag får lära mig att midsommarfirandet i Battery Park är världens näst största. Man får köttbullar på vita plasttallrikar och barnen som talar svenska med amerikansk brytning har blågula folkdräkter på sig. Jag gråter när jag ser de barnen, fastän jag inte ens vill ha några. Jag har varit singel i ganska exakt tjugofyra dagar och tretton timmar, fyra minuter och en sekund. Två, tre, fyra, fem sekunder nu. Det slutar inte regna.

De dansar ringdans och är grodor några meter bort. Alla som dansar är blöta men skrattar, det är tjugofem grader i luften så kanske inte så konstigt. Vi står kvar under paraplyet istället, mina kinder blir våta ändå men jag har solglasögon på mig så mina två vänner ser inte. Jag dricker mousserande vin för att det är fredag, och för att det är midsommar. Snart ska vi shotta också. Snapsa kanske det heter idag. De snapsarna kommer få kroppen att kollapsa totalt, men det vet jag inte än.

Om jag för handen mot bröstkorgen känns det precis som att ett par delar av hjärtat har lossnat. Som om de glidit ur sin kammare och nu istället hänger i långa band ner mot revbenen, slår i lungorna när jag tar för djupa halsbloss. Jag kan nästa känna hur trådarna släpper en efter en när jag sväljer, hur kolsyran lägger sig runt hjärtmusklerna och tynger ner. Kanske om jag lutar mig lite mer åt vänster, mot en av paraplyets piggar, kan jag försöka haka tillbaka delarna tills dess platser.

Åtta timmar senare kommer jag inte ens bry mig om det, jag kommer ha glömt bort att försöka. Jag står på mitt vardagsrumsgolv med händerna över bröstet och tänker att jag dör nu. Jag dör nu av brustet hjärta. Det gör för ont när han dyker upp i en instagramfeed för många glas in. Det gör för ont att han ens finns.
Och strax därefter släpper trådarna. Jag sitter i mitt fönster och kräks ut det spritindränkta organet, ser hur en av New Yorks miljoner gula taxibilar helt punkterar det, hur det sipprar ut till en oigenkännlig pöl.

Här kommer därför en liten försiktig påminnelse till er att inte dricka för mycket på midsommar när hjärtan värker. De exploderar då, det är helt sant.

.

Translation. A column in the Metro newspaper today. About being unhappy on midsummer’s eve and drinking too much.