Den här boken var lite klurig att komma på hur jag skulle skriva om. Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert sträcker sig nämligen över ett helt människoliv. Och precis som ett människoliv är så har den egentligen ingen specifik handling utan snarare väldigt många handlingar som vävs ihop på grund av att tiden går när man lever.

Alma Whittaker föds år 1800 i Philadelphia i USA. Hennes föräldrar är kända och förmögna botaniker. De ger henne ett liv i lyx bland palmer och exotiska växter, men uppfostrar henne samtidigt stenhårt och strikt. Hennes uppväxt är dessutom extremt sluten – hon får i princip aldrig se utsidan av deras enorma herrgård. Istället bjuder hennes föräldrar in middagsgäster från all världens hörn och kanter som berättar för Alma och hennes syster om världen utanför.

Almas föds med ”ett ansikte som en skål gröt” men med ett skarpt intellekt och en upptäckarglädje. Hon följer sina föräldrars fotspår och hänger sig åt växternas värld. Där försvinner hon in, gömmer sig bakom mikroskopen och trycker undan alla känslor som hon inte borde känna. Som misslyckade förälskelser, drömmar om andra platser och kanske framförallt: sexuell längtan. Hennes holländska hushållerska lär henne att så är livet – inte särskilt roligt men man får göra det bästa av den situation man försatt sig i.

Alma ger ut flera vetenskapliga artiklar (under manligt namn förstås) inom botanikgenren och upptäcker snart sitt stora kall – mossor. Alma ger sig 17 på att bli världens mest framstående inom genren mossor och lägger sedan hela sin själ och liv på detta.

Jag vill inte berätta för mycket, men massor av grejer händer i den här boken. Förälskelser, brustna drömmar, resor, upptäckter. Det här är om något en äventyrsroman, och jag tänkte ofta på klassiker som Skattkammarön, eller Tusen och en natt när jag läste. Egentligen inte den genre jag vanligtvis läser nuförtiden, men väldigt härlig att slukas in i.

En berättelse om att vara kvinnlig vetenskapsman (vetenskapskvinna?) under en tid när man vet att man aldrig kommer få ett erkännande. Om den skamfulla kvinnliga sexlusten, om att vara tvungen att sköta sin ”kvinnliga hushållsplikt”, om revolutionära tankar och att längta till saker som kan te sig så nära men är så oändligt långt bort.

En spännande och lättläst historia att sträckläsa, känns som en classic sommarläsningsroman. Den är förresten nominerad till Årets Bok, litteraturpriset som jag har ett samarbete med just nu.

Finns här och här.

Translation. Just finished reading ”The Signature Of All Things” a novel about a female botanist and her life, discoveries and adventures in the nineteenth century. Apparently it won ”best book of the year 2013” by the New York Times, The Washington Post and The New Yorker.

Bonniers Bokklubbar kontaktade mig för några veckor sedan och berättade att de instiftat ett nytt litteraturpris. De frågade om jag ville samarbeta med dem i samband med det och jag tackade förstås ja. All pepp till läsning vill jag så gärna vara med och stödja. En av mina favoritgrejer i livet är ju att läsa (och skriva), ni vet.

Det nya litteraturpriset heter Årets Bok och är det enda litteraturpriset i Sverige där vinnaren utses genom omröstning av svenska folket. Sju redaktörer har nominerat 12 st böcker (från flera olika förlag då såklart) som är med och tävlar om utmärkelsen Årets Bok.

Kriterierna för nominering var:
– Hög språklig kvalitet
– Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
– Tilltala en bred läsekrets
– Svensk och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)
– Utgiven på svenska i Sverige (oberoende av förlag/egenutgivning) under maj 2015-maj 2016

Så himla härligt förövrigt när det ringde på dörren och ett paket stort som en flyttlåda levererades till mig med alla böckerna.

De 12 nominerade böckerna tillkännagavs idag och på bonniersbokklubbar.se/aretsbok kan du rösta på din favorit och spana in alla böckerna! Man kan rösta flera gånger (en gång per dag) och på flera böcker under röstningsperioden. Jag har börjat läsa en av dem som jag tycker mycket om. Röstningen pågår till söndag 28 augusti och vinnaren presenteras på prisutdelningen på bokmässan i Göteborg september.

Heja heja må bästa författare vinna!

Ett samarbete tillsammans Bonniers Bokklubbar.

Jag får en hel del mail och kommentarer från personer därute som drömmer om att jobba på bokförlag. Frågorna är många och jag har inte riktigt känt att jag kunnat besvara dem – eftersom jag själv inte jobbar på något bokförlag ^^
Däremot har jag ju en förläggare! Så i veckan intervjuade jag henne för Metro Mode Creative och ställde helt enkelt alla de frågor som ni har undrat över.
Passade dessutom på att fråga lite extra till er med skrivardrömmar, vad man ska tänka på om man vill bli utgiven och sådär.

Läs intervjun här!

Translation. Last week I interviewed my book publisher about her job. The interview can be found here.

Photo source.

Läste ut den här finurliga boken förra veckan. Presidentens Hatt av Antoine Laurain. Jag plockade med mig den på flygplatsen påväg till Tokyo efter att jag läst baksidetexten och fastnat direkt. Man gillar när sånt händer.

En kväll i Paris år 1986 bestämmer sig Daniel Mercier för att gå ut och unna sig en middag ensam. Han går till en flott restaurang, beställer in en skaldjursplatå och en dyr flaska vin. När han sitter och suger på sitt första ostron slår sig plötsligt Frankrikes president Francois Mitterrand ner vid bordet bredvid.

Daniel rör sig inte ur fläcken och äter sin skaldjursplatå extreeemt långsamt så att han kan sitta och lyssna på hela presidentens middag. När till slut Mitterrand och hans sällskap reser sig upp och går upptäcker Daniel att presidenten har glömt kvar sin svarta hatt. Efter några funderingar fram och tillbaka bestämmer sig Daniel för att stjäla hatten. När han kommer ut från restaurangen upptäcker han att den sitter helt perfekt. Dessutom får hatten honom att känna sig bättre, större, intressantare – och på något vis som någon annan?

Den här boken är som en liten saga för vuxna, skriven på ett sätt så att man nästan kan höra en berättarröst med fransk brytning i huvudet. Äventyret om hatten tar tvära vändningar och när den första skedde sa jag högt (alltså på riktigt out loud och inte i huvudet) OJ! för att jag blev så förvånad. Kan rekommendera denna korta, lättlästa och mycket franska lilla bok om en hatt på vift.

Bonus! Alla dessa utförliga beskrivningar av saker huvudkaraktären äter: jag älskar dom. Mer skönlitterära böcker (och filmer) om mat önskar jag i mitt liv.

Finns här och här att köpa.

Translation. Just finished Antoine Laurains book ”The President’s Hat”, a book about a man in Paris in 1986 who by coincidence gets seated next to the president of France at a restaurant. When the president leaves he forget’s his hat and the man decides to steal it. At the moment he puts the hat on his head he starts to feel different. Read more here! 

Den senaste romanen jag läste ut var Tove Folkessons Sund. Minns ni när jag skrev om boken Kalmars Jägarinnor för ett år sedan? Den som handlade om ett kickerstjejgäng i Kalmar på nittiotalet? Här är inlägget om den boken. Det här är hur som helst tvåan till den. En fristående fortsättning skulle jag definitivt säga. Huvudrollen är den samma, men man behöver inte läsa ettan för att förstå.

Boken handlar om Eva som flyttar till Stockholm någon gång i början av tvåtusentalet för att plugga på Arkitekthögskolan. Men inget känns som det borde och hon hoppar av för att hitta sig själv istället. Och det är ungefär essensen av denna bok skulle jag säga – en ung person som försöker komma på vad 17 det är som gör henne lycklig egentligen.

Eva rör sig mellan tusen olika platser, är rastlös och blir förälskad och tröttnar igen. Hon reser till Kuba och sover under bar himmel, hon hamnar i musikbranschen, skriver dikter, bor i vegankollektiv och gör av med alla sina pengar under en period på någon märklig livscoachning. Inget känns rätt, eller så känns det jättemycket för en stund och sedan ingenting alls.

I periferin finns hela tiden Evas pappa. Han bor i en inrökt lägenhet i Sundbyberg och dricker whiskey på förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Han kan man alltid ringa, oavsett när eller varför, och han hämtar upp Eva på olika platser i Stockholm – eller så ringer han dit en taxi om han råkar vara för full.

Den stora behållningen i Sund är språket som är som en lång dikt nästan. Läste om meningar och stycken flera gånger för att jag tyckte att de var helt otroligt fina – hur kan man ens komma på en sån här bra metafor, tänkte jag ganska ofta.

Dessutom är det major nostalgi till tiden i början av tvåtusentalet: när håret skulle vara tovigt, flickrummet dekorerat med rökelse och killarna man hånglade med hade pinnsmala jeans och rökte bidis. Fick SÅ många flashbacks.

En roman jag ger 3,5 niotillfempoäng av 5! Den blev lite seg mot slutet, om den varit typ 100 sidor kortare hade den fått ett poäng till. Men alltså, bara att få ta del av detta språk är sjukt värt.

Finns här och här.