Nu börjar det bli ont om bilder i mitt arkiv på bara mig och Michelle, så denna vecka får även Sebastian pryda podd-inlägget!
I detta avsnitt har vi sagostund för att Michelle låg hemma och var sjuk. Vi läser ur böcker vi tycker om, Michelle berättar fabler för mig och annat mysigt. Ett av mina favoritavsnitt från oss tycker jag. Det borde finnas en sagostunds-podd så man bara kan gå runt på gatan och mysa omkring varenda vecka.
Lyssna och prenumerera på vår podd i itunes HÄR. Vi finns i alla podcastappar också.
För att lyssna direkt i webbläsaren:

.

Translation. Today you can listen to podcast no. 39 with me and Michelle (in Swedish), where we read stories to each other.

Har läst årets konstigaste bok. Kände ändå att jag skulle presentera den för er i och med att det är Haruki Murakami. Han är en av mina favoriter ju, och jag vet att många av era bokhjärtan klappar lite extra hårt för honom också. 🙂

The Strange Library är en novell i bokformat med illustrationer. Så här ser den ut när man slår upp den. Fint tycker jag!

Historien känns som en märklig slags dröm. Den handlar om en pojke som går till biblioteket för att låna böcker om skatteindrivandet under det Osmanska Riket. Han är lite sugen bara sådär att läsa om hur det gick till då egentligen, helt rimligt. Det visar sig att just dessa böcker får man inte låna hem utan man måste läsa dem på biblioteket. Han blir visad ner i källaren där en märklig gammal man leder honom genom korridor efter korridor tills de till slut når läsrummet.
Detta läsrum visar sig vara en källarcell och mannen förklarar för honom att pojken har precis en månad på sig att lära sig samtliga böcker om det Osmanska Rikets skatteindrivning utantill, annars kommer han att bli dödad.

I källarcellen lär han känna en flicka som kommer förbi och serverar honom te då och då. Han drömmer om att visa henne sitt husdjur, en liten stare som han genomgående i novellen är orolig för vem som matar nu när han är inlåst. Flickan och pojken (och en tredje figur utklädd i fårdräkt som ni kommer lära känna om ni läser den) bestämmer sig för att rymma. Och sedan händer en jäkla massa märkliga saker. Ah, ni får läsa själva, den är inte särskilt lång (tog mig ungefär en halvtimme att läsa igenom). Men den lämnade efter ungefär såhär många frågetecken i mitt huvud: ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?

Men himla fin visuellt är den! Här är nog staren tror jag. Eller inte, vem vet. Det var dagens Haruki Murakami.

Tidigare Murakami recensioner:
1Q84 & After the Quake
Den färglöse herr Tazaki
Fågeln som vrider upp världen
Sputnikälskling
Norwegian Wood
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

 .

Translation. Just finished Haruki Murakami’s latest book, a short story about a boy who is forced to stay in a cellar at an old library. It was very strange, a bit funny and with pretty illustrations. But definitely not the best Murakami I’ve read.

Jag älskar när man blir helt borttappad av en bok. När man går runt och längtar till att få en tidslucka snart igen så att man inte behöver göra något annat än att absorberas tillbaka in i den världen. Lena Andersson tvåa till Egenmäktigt förfarande är så. Den heter Utan personligt ansvar och jag är kär i den.
.

Jag lyssnade på Lena Andersson i Värvet, där Kristoffer Triumf och Lena båda helt självklart kommer överens om att hon inte är en romantiker. Jag har tänkt på det så mycket sedan dess. För mig är Lena ingenting annat än just det. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar bara vältrar sig i förälskelsen alla våndor, feelings och längtor.
Ingen kan skriva såhär, bok efter bok, utan att noga studerat varenda liten kärleksmillimeter av livet.
.

Utan personligt ansvar handlar då om Ester Nilsson som går och blir komplett dödsförälskad i en idiot. Enkelt förklarat är det ungefär precis så.
Denna idiot heter Olof Sten, jobbar som skådespelare och är gift. Hela boken är en kamp för att Esters hjärta ska få plats i honom, och han utnyttjar förstås det, om och om igen, och hon vägrar att förstå.
.

Trots vänner som ber Ester att sluta stå redo för honom när han behagar det, trots att dagar, veckor och månader går utan att han skiljer sig från sin fru, trots att han upprepande gånger gör slut på sms och ringer sedan som om ingenting har hänt – så längtar Ester hela tiden. Hon tappar aldrig hoppet. Det är förödande för ögonen kan jag säga. Man vill bara hoppa in i boken och dra henne därifrån.
Men det är också stor igenkänning, i den där känslan när man tror att det som händer just nu bara är en liten dålig sak som snart ska gå över. Sedan börjar allt det bra.
.

Älskade den här meningen förövrigt. <3
.

Utan personligt ansvar är alltså en fristående fortsättning av Egenmäktigt förfarande (<—länk till blogginlägg). Båda handlar om olycklig kärlek och båda handlar om douchebags, men jag tycker trots allt inte att de är upprepande. Gillade du ettan kommer du gilla tvåan lika mycket. Kanske till och med mer. Eller så känner jag bara så för att jag läste den andra senast.
Och har du inte läst ettan går det fullkomligt fint att hoppa rakt in i Utan personligt ansvar ändå.
.

Allt som allt en fantastisk sak.

.

Translation. A review of a Swedish book I loved.

Nu har jag ääääntligen läst klart denna lilla tegelsten på 800 sidor. Jag blev något chockad när Underbaraclara verkade läsa ut den på några dagar, för mig tog det betydligt längre tid än så. Men vet ni! Ibland är det så bra när böcker är långa för då betyder det att man får stanna kvar i dem, och det här är en bok man vill stanna kvar i.

Boken handlar Theo, en tolvårig pojke vars mamma omkommer under en bombexplosion på ett konstmuseum i New York. Theo är också där, men överlever.
Han kryper ut mellan damm och bråte och får med sig en av museets dyraste tavlor: Steglitsan. En liten tavla på en slags fink.
Theo har helt plötsligt blivit föräldralös under en förmiddag. Hans pappa är alkoholiserad och stack för några år sedan och hans farföräldrar är senila och minns honom knappt. Han får flytta in i hos sin kompis Andys familj. Men det är bara hans första anhalt av många under tonåren. Han kommer kastas mellan olika hem, hamna i knepigheter och sorgligheter, men tavlan kommer hela tiden att dra honom tillbaka till en särskild plats.

Några ögonblick innan bomben smäller får han ögonkontakt med en flicka på museet. Hon har också något att göra med den platsen dit tavlan drar honom, utan att säga för mycket. Theo blir omedelbart förälskad i henne när de möts igen. Hon heter Pippa och är mer skadad av explosionen än honom, är sängliggande och knaprar mediciner som gör henne trött, uppsvullen och förvirrad. Han vill aldrig lämna hennes sängkant.

Theo och tavlan blir liksom till ett efter ett tag. Han förundras över den, kan inte sluta titta men är också högst medveten om hur olagligt det är att han gömmer den under sin madrass. Varenda tidning eftersöker och skriver om Steglitsan, om det långa fängelsestraffet för den som stulit och det stora hittelön till den som lämnar tillbaka den.

Vi följer Theo i tio års tid genom boken. Jag vill inte berätta för mycket, men den är otroligt välskriven, även i sin översättning. En roman om ett sorgligt men i högsta grad händelserikt livsöde. Meningarna här ovanför tycker jag förresten var det finaste i hela himla boken.

Donna Tartt är samma författare som skrev The Secret History, som jag bloggade om i somras.

.

Translation. A review of the Goldfinch by Donna Tartt. A wonderful book.

Tredje veckan i november är över så här kommer ännu en sammanfattning hur det har gått med skrivandet. Just idag är jag så sjukt opepp på att skriva detta inlägg för att jag är SÅ TRÖTT på mina egna ord och tycker allt är skräp. Men jag hoppas det hinner gå över litegrann tills imorgon eller något.
Hur som helst skrev jag en hel del förra veckan, vilket ändå känns väldigt skönt. Jag hade tisdag & onsdag som mina skrivdagar. På tisdagen hade jag flow, satt nästan hela dagen och skrev 9000 tecken totalt. Alltså det är en sådan bra känsla när detta inträffar, man känner sig nästan oövervinnerlig för en liten stund. På onsdagen gick det också helt okej och jag fick ihop 3500 tecken fram tills lunch. På fredagen redigerade jag mest, vilket blev plus minus noll textmässigt men ändå välbehövligt.

Totalt vecka tre: 12 500 tecken.

(här är min nanowrimo vecka 1 och här vecka 2)

Hur har det gått för er och vad är era bästa tips när allt känns katastrof?

Förresten, den 11:e kommer jag och författarna Jack Hildén, Märta Fohlin och Gunnar Ardelius ha ett boksamtal om kärlek. Jag tror det blir väldigt mysigt och fint och vill hemskt gärna bjuda in er såklart. Vi kommer hålla hus på förlaget, som ligger på Riddarholmen. Det är ett begränsat antal platser och vill du komma så maila [email protected] så fort som möjligt och säg till. Hoppas vi ses!

Slutligen kommer här ett klipp på en hund som skjutsar sin kompis i en väldigt liten kundvagn:

.

Translation. National Writing Month week 3 and I wrote 12 500 characters which felt good. Also, here is a very cute video of 2 dogs.