Här kommer en bok om kärlek som jag läst i tre olika länder, på vissa flygplatser och över en och annan måltid. Kärlekens väg av Alain de Botton.

Boken handlar om Rabih, en trettioettårig ung man som längtar efter den stora kärleken. En dag träffar han Kirsten på jobbet. Han jobbar på en stadsplaneringsbyrå och hon leder projektteamet på kundsidan. Han faller för hennes lugna, trygga sätt, hennes intelligens, mod och fräkniga kinder.

Ja, sen börjar den där kärlekshistorien som vi är uppväxta och uppfostrade med att längta efter. En tvåsamhet, ett bröllop, ett barn eller två, någon att leva bredvid.

Kärlekens väg handlar om Rabih och Kirstens liv tillsammans kombinerat med författarens filosofiska betraktelser kring deras relation. Vad är det egentligen vi kräver av ett förhållande?
Hur kommer det sig att så många förväntar sig att en enda person ska fylla alla ens tomma luckor och obesvarade frågor? Varför glorifieras förälskelsens första faser så till den milda grad att nästan alla förhållanden till slut når någon slags besvikelse? Är det ens värt det? Mår vi kanske bättre utan alltihop egentligen?

Jag tyckte mycket om boken. Den fick mig att känna mycket och tänka mycket. Även om jag nog hade uppskattat lite mer ur Kirsten perspektiv och stundtals ett tajtare genusperspektiv är Alains teorier intelligenta och intressanta, säkert extra så för någon som är gift och har barn.

Det var ganska komplicerat och psykiskt dränerande att läsa en bok om kärlek och relationer på ett filosofiskt plan när man själv för tillfället förlorat respekten på sin egen intuitiva förmåga.
För det är väl tyvärr så det fungerar med jobbiga break-up.
Och det är ju sällan den i förhållandet som faktiskt var ansvarig för de felaktiga handlingarna som måste stå ut med de kvarlämnade svallvågorna av sorg –  det blir istället den som stod bredvid och valde att blunda för det. Man tillät sig att bli så blind att man intygade sig själv att det bara satt i ens huvud. Man blev till och med intygad av den man levde med att det var så.

Jag slås dagligen av skammen över att jag inte var mer intelligent än så. Att jag inte fattade.
Att man aldrig kanske kommer se det sedan heller för att man aldrig vill. Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha. För mig är den nästan orimlig att bära, jag paketerar den fint i någon låda och tänker på annat.

Och precis som karaktärerna i Kärlekens väg kommer vi göra säkert samma misstag om och om igen tills vi dör. Så är kärleken, fett flyktig och så förbannat skör.

Boken finns här och här.

Jag var gäst i en webbserie i vintras om författarnas bokhyllor och nu är den ute.

I avsnittet om mig pratar jag om hur jag sorterar min bokhylla, vilken bok alla borde läsa, min favoritbok som barn, den mest konstiga boken jag har i min bokhylla, vad jag läser när jag skriver, en dikt jag tycker om etc!
Blev ett väldigt fint program tycker jag, titta här varsågoda:

Du kan följa serien och kolla på resten av avsnitten som hittills är ute här!

Läste ut Patrik Lundbergs debutroman Gul utanpå från 2013 på två dagar. Kunde liksom inte sluta?

Gul utanpå är en självbiografisk roman som handlar om när Patrik som tjugofemåring bestämmer sig för att söka upp sina biologiska föräldrar i Sydkorea. Man får även läsa om hans tankar kring att vara en av få adopterade i småstaden Sölvesborg, och om de fördomar han möter.
Men den handlar också allmänt om tonårens famlanden, sökandet efter en identitet och om en pappa som en dag ställer sig upp och går ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka.

Patrik åker till Korea för att studera en höst och för att förhoppningsvis hitta sina föräldrar. Han bor på en internationell skola, pluggar, festar och häpnas över kulturskillnaderna mellan Sverige och Korea.
Boken är inte bara ärlig och stundtals sorglig – utan även rolig. Fnissade åt detta häröver.

Så väldigt fin lättläst bladvändare. Den fick mig att tänka på barnboken Pricken, och därför blev jag nästan lite gråtig när Patrik själv tar upp samma bok efter några sidor.

Finns här och här.

Här kommer ett boktips: I en klass för sig av Curtis Sittenfeld som nyligen kom i nyutgåva.
Den utspelar sig på nittiotalet och handlar om fjortonåriga Lee Fiora som kommer in på stipendium på den prestigefylla internatskolan Ault.
Hon lämnar sitt enligt henne själv alldagliga medelklassliv för att tillbringa fyra år tillsammans med typ gräddan av överklassen och allt vad det innebär i form av både synliga och osynliga regler och förhållningssätt.

Boken är skriven nästan som en loggbok över dom fyra åren på internatskolan, vilket jag tycker om. Lee är extremt observant och texten är detaljrik och väldigt spot on kring vilka grejer som man fångar upp och analyserar som tonåring och vilka man överhuvudtaget inte märker alls.

I början störde jag mig på hennes lealösa riskfria sätt att hantera sin nya värld, men efter kanske hundra sidor in insåg jag att det var för att hon är jag. Det är jag i högstadiet och jag i gymnasiet.

Är det okej att prata med den här personen? Sjunker min status ytterligare om jag tar en till portion mat? Vill dom va med mig eller luras dom bara? Får jag gå åt det här hållet, stå på den här platsen, röra mig på det här sättet, vänta här, äta här, existera här?

Och att tacka nej, att konstant tacka nej, för att sannolikheten att de inte vill vara med en är större än att frågan skulle vara sanningsenlig. Att försöka förstå samtal istället för att följa med i dom, livrädd att allt bara är ett skämt och att man är en bricka i någon hemlig plan om att göras till totalt åtlöje inför alla.

Man är så rädd att någon ska komma på vilken värdelös person man egentligen är att när man till slut går ut skolan inser att man egentligen inte lärt känna någon alls.

En på många sätt brutal historia om att vara tonåring och sin egen värsta fiende. Jag är så glad över att den tiden är över.

Boken finns här och här.