Oktober 2016. Jag vaknar tidigt i Los Angeles. På grund av tidsskillnad. På grund av hjärtklappning. Vi bor några dagar i ett hus i Hollywood Hills. Jag känner inte dom andra direkt. Vi är medbjudna på en pressresa, en musikfestival, det är oktober men sommar här.

Jag smyger ner i köket, vinflaskorna står kvar på diskbänken från kvällen innan, en tom ölburk med fimpar i. Klockan är morgon men eftermiddag i Sverige. Jag får upp dörrarna till terrassen, insekterna gapar högt, det luktar inte som hemma. Mina händer är ostadiga, kanske tidsskillnad, kanske hjärtklappning. Jag får upp en cigarett ur paketet, röker först en hårt innan jag ringer. Tänder direkt en till.
Jag börjar gråta när jag hör hans röst. Den är så hemtam och så mjuk, jag vill bara att den ska göra mig lugn igen. Något annat spelar egentligen ingen roll, det är rent själviskt, jag vill bara må bra igen.

Jag gråter och frågar varför han är med henne, varje kväll, sedan jag åkte för några dagar sedan.
– Baby, säger han. Älskade lilla baby. Vi dricker öl bara. Du vill väl inte att jag bara ska sitta hemma? Baby baby jag vill alltid vara med dig.
Och jag tänder en ny cigarett, säger att jag såklart inte vill att han ska sitta hemma, lägger huvudet mot knäskålarna, sitter i en trapp ner till en pool, allt är så vackert och allt är så fult.

– Jag är så olycklig, säger jag. Jag orkar inte vara så olycklig.
Och han säger att jag aldrig ska behöva vara olycklig och efter att vi har lagt på sms:ar han direkt att Älskade baby, kom hem till mig. Kom hem till mig så gör jag allt bra igen. Vi vi vi.
Jag hör hans tonfall när jag läser sms:et och jag blir lugn. Går in, går och lägger mig, går upp igen när de andra lagar frukost.

Senare på kvällen blir jag alldeles för full. Och när jag sms:ar och frågar vad han gör svarar han inte. Men klockan är ju mitt i natten i Stockholm då. Ingen är vaken 05:55.

Det vet ju vem som helst.

Det händer ibland att jag utmanar mig själv för att se efter hur mycket av mitt mående som är verkligt och hur mycket som är charader. Jag har ingen aning om det själv nämligen. Alltså visst kan man ana, men hur ska man veta helt säkert?
Jag vet såklart att jag mår bättre nu, till och med bra. Jag drömmer inga mardrömmar längre och jag räknar inte längre timmar i väntan att att dagarna ska ta slut. Jag hamnar till och med i tillfälliga men häftiga förälskelser i vissa unga män jag träffar. De avtar efter några dagar utan undantag, men ändå – de händer och de måste vara ett tecken på en tillfrisknad om något.

Men jag drabbas fortfarande av korta illamåenden när jag ser saker som påminner, eller när någon säger att de sett honom på stan. Dessa illmåenden uppstår lika fort som de försvinner, men de stannar av mig och lämnar mig i obalans resten av dagen, blir till en bitter eftersmak i munnen.

Därför måste jag ibland utforska för att förstå och för att komma vidare ytterligare. Jag gör det genom att exempelvis studera bilder på honom för att se hur de får mig att kännas. Bilderna har olika svårighetsgrader: de svåraste är förstås de från när vi precis träffats. De enkla är de från nyss, när han tittar artigt in i kameran men uppenbarligen inte alls var där. Men det visste jag ju inte då.

Den här boken är ett sådant test. Jag plockade upp den i bokaffären enbart för att pröva mig själv, hur långt jag kommit.
För det är svårt att läsa om saker som tar slut.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen handlar om en man vars fru får upp ögonen för en annan man. De är lyckliga tillsammans, tycker han i alla fall, och därför väljer han att vara trygg i sin frus förälskelse, låter henne vila i den ett slag.
Men redan från sidan ett förstår man att det inte kommer sluta bra. Romanen är som en lång klagosång, om en man som försöker sätta sig in i sin hustrus perspektiv, vad som försegick i hennes huvud när hon valde att överge honom.

En sån fin romanidé ändå.

I flera recensioner som jag sett av den här boken har den beskrivits som ett uppbrott när en relation är mycket jämställd, men jag håller inte riktigt med om att det är det som är bokens nyckel.
Att se någon och att försöka sätta sig in i någon annans tankevärld handlar inte om jämställdhet. Det handlar om att ha valt någon så självklart och trott att den andre valt en själv med lika stark omsorg.
Det handlar om att man i sitt innersta är så pass övertygad att man hör ihop, och därför har man kapital att utmana tryggheten.
Man vill att den man älskar ska veta att här hos oss är det så stabilt och säkert, du ska aldrig ska känna dig inlåst, att man alltid finns kvar, att man är beredd att ge vad som helst för att precis allt är den personen värd.
Så enkelt är det att vara naiv, att man glömmer att det man har inte är någon romantisk utopi.

Det är bara en helt vanlig relation, precis vilken som helst.

Jag blir mer och mer övertygad om att kärleksrelationer egentligen inte handlar om vad två personer har tillsammans. Det handlar snarare om hur en person förhåller sig till en annan, och har man tillräckligt med tur så förhåller man sig någorlunda lika till varandra någorlunda länge.
Hur kan man annars så enkelt bara förflytta blicken? Det är inte ens partners unika person man väljer, det är snarare en inneboende stencil av en idé som förflyttas mellan människor på grunder som gynnar en själv.
Jag vet inte om det ens är något negativt att det är så, sorgligt såklart, men är man medveten om det så kanske man också lyckas förstå det.

Om det var jobbigt att läsa boken? Inte så jobbigt som jag först trodde. Däremot tankeväckande och vemodigt. Plus så jävla bra bok! En av de bästa jag läst i år, kanske på flera år.
Åt upp den som någon slags gräddbakelse, den tog slut direkt.

Finns här och här.

Idag gästar Farzad Nouri och jag Emilie Roslunds podd Singelrådet. Podden för alla singlar därute!
Och ni andra såklart också om ni vill.

Vi pratar om hur det är att vara nysingel, svenska killar vs amerikanska killar, förhållande vs vara ensam och sen så svarar vi på några frågor. En kille som behöver dejtingtips-hjälp och en tjej som brinner av hämnd (feel you girl) och undrar hur hon ska kanalisera det.

Sök på Singelrådet i din närmsta poddapp för att lyssna!

Detta krönikeuppdrag är helt klart något av det gulligaste och mysigaste jag fått. Tidningen KOKO riktar sig till barn mellan sju till tolv år och de frågade om jag ville skriva om den allra första kärleken och hur den känns. Klart jag ville.

Resultatet finns nu ute i deras senaste nummer!
Jag tyckte så mycket om att skriva till en liten person ♡

Jag minns tydligt hur det var att vara elva år och dödligt kär. Kärleken var så fylld av något slags skräckslaget: man ville inget hellre än att han skulle titta åt ens håll, men man skulle samtidigt gå under om han fick reda på hur man kände. Istället började jag samla på allt jag kunde hitta kring den här personen, egenheter och små spår han lämnat efter sig. Och skrev och skrev så att dagboken brann.
Kanske, om man samlat tillräckligt mycket, skulle det nästan kännas som att han var hos en.

Mer info om KOKO och var du kan köpa denna fina tidning HÄR!

I det senaste numret av kulturnyhetsbrevet Culte samtalar jag om kärlek med Alain de Botton.
Jag recenserades hans bok Kärlekens Väg i bloggen för någon månad sedan om ni minns?

Alain är en schweizisk författare och filosof bosatt i London och hans böcker är översatta till över 20 språk.
Hans texter har ett fokus på kärlek och relationer, oftast ur en existensiell vinkel.

Intervjun är på engelska och jag frågade egentligen allt jag funderade på och Alain svarade utförligt, ibland sorgligt men alltid eftertänksamt. Vi pratar om den kreativa själen är någon som sörjer längre, om det faktiskt går att komma över någon, om man kan vara kompis med någon man älskat och mycket mer.

Tycker det blev ett fint samtal.

♡ FINNS ATT LÄSA HÄR. ♡

Translation. A discussion about love I had with Alain de Botton. Read here (in english you guys!)