För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

Ända sedan jag var liten har jag skapat ett slags utifrånperspektiv för mig själv som gör att jag kan betrakta dom jobbiga saker som sker som om dom hände någon annan.
Det fungerar märkligt bra.
Man kan prata med människor om vad man går igenom utan att darra på rösten en endaste gång. Man kan gå upp på morgonen och få saker gjorda, borsta av sig mörkret som om det vore damm. Man kan skratta högst på en middag, svepas med in på ett dansgolv, titta någon djupt i ögonen.
Man kan till och med intala sig själv att man mår alldeles utmärkt.
Jag har ju kontroll över hela situationen där jag sitter utanför med full överblick.

Men vad man framförallt kan göra pågrund av denna skyddsmekanism är att se sig själv utifrån ett berättarperspektiv.
Och det är kanske därför jag skriver.
Ju närmare man kommer essensen av sin historia, de dramaturgiska bågarna och hur ens liv kanske inte ens är ett liv – snarare en film med en början och ett mitten och slut, desto mer äger man sina upplevelser. Man slutar vara någon som bara kastas runt och faller när det stormar som jävligast.
Nej, istället ställer man sig upp igen, och sedan en gång till, vecklar ut sin regissörsstol och pekar med hela handen.
Och därför orkar man vakna ännu en morgon, ta sig genom ännu en dag, fortsätta ännu ett liv.
Svårare än så kanske det inte är.

bildkälla: att skriva – marguerite duras 

Hej.

Det är mars och dagsljus efter 17.00 och jag har köpt en ny soffa. Tre bra grejer.
Den här veckan händer en del:
Ikväll är det Stora Ljudboksgalan där jag har suttit i jury, på onsdag åker jag till Lerum och föreläser och dagen därefter föreläser jag i Solna. Utöver det ska jag hänga med kompisar, sjunga karaoke, kanske börja träna igen (lol vem lurar jag) och så har omslaget till min pocket blivit klart!
Visar senare.

Denna vecka har jag även varit singel i fyra månader och skulle nog vilja säga att jag har kommit över honom. På sätt och vis borde jag kanske nästan tacka honom över att det visade sig att han inte var den jag trodde, för man kan inte sakna någon man inte respekterar.
Och jag tänker heller inte sörja ett nästan fyraårigt förhållande och önska att det inte har hänt. Det blir för destruktivt för mitt eget mående och för obegripligt sorgligt. Man får tänka att livet bara är så: att bra och dåliga grejer sker och sedan lär man sig saker förhoppningsvis.

Dessutom har så himla mycket hänt i mitt liv som inte har med honom att göra under dom åren: som att jag gett ut två romaner till exempel. Eller köpt en lägenhet, tillbringat en vår i Paris, lärt känna massa nya människor, blivit frilans, gjort mig hemmastad i Stockholm igen etc.
Känner mig fortfarande arg, sårad och hög på adrenalin, men det är legitimt och inte konstigt. Kommer nog vara det ett tag och på många sätt är det en skön känsla att veta att prick ingen kan fucka med mig.
Jag bryr mig inte längre.
När jag läste ut I en klass för sig av Curtis Sittenfeld förra veckan så var det en mening på dom sista sidorna som jag fastnade för:

”Jag minns mig själv som olycklig,
och ändå var min olycka så skarp och förväntansfull;
sanningen att säga var den i sin energi,
inte helt olik lycka.”

picture source.

En gång för länge sedan – det var tiden utan smartphones – så åkte jag rulltrappan upp från Gärdets tunnelbana. Det var kväll och det var ingen annan där utom jag och jag lyssnade på musik i hörlurar. Plötsligt kände jag hur ryggsäckens tyngd lättade och när jag vände mig om stod det en man precis bakom mig. Han var lång och bred och höll i min mobil som han hade plockat ut från ryggsäckens ytterfack. Min första reaktion var att instinktivt ta tag i hans arm och bända upp mobilen ur hans hand. Jag skrek vad håller du på med? och han blev så paff att han sprang uppför rulltrapporna ifrån mig och skrek förlååååt.

En liknande grej hände vid Slussen förra året. Två killar smög upp på mig, en bakifrån och en framifrån och började tafsa. Jag slog händerna rakt ut som en trafikpolis och skrek FLYTTA och de fick kaninblickar och backade därifrån.

Jag har tänkt då och då på de här scenerna och en del andra liknande den senaste veckan. På att jag kanske måste ha någon slags inneboende styrka jag annars inte är medveten om.

Och precis så känns det nu, hela tiden. Jag tar stora steg på gatorna med nävarna knutna och jag vaknar med hög puls och jag går och lägger mig med hög puls. Jag känner adrenalinet ticka genom ådrorna oavbrutet. Jag känner mig två meter lång. Som att blodet är svart, som att ingenting spelar någon roll.

Det är en intressant känsla.

Gjorde ju en lista om mina morgonrutiner för några veckor sedan. Här kommer en om kvällen.

När går du och lägger dig på kvällen? 
Det är så himla himla olika just nu. Jag försöker släcka lampan vid 23 i alla fall. Kör ganska mycket på sömntabletter atm, så när dom kickar in liksom. Vill allra helst sova i 9-10 timmar, då mår jag som bäst.

Vad är det sista du gör på kvällarna?
Kollar Twitter.

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje kväll? 
Jag duschar oftast på kvällarna innan jag går och lägger mig. Sminkar av mig och borstar tänderna i duschen. Sen kräm etc. Kanske totalt en kvart?

Är kvällsfika viktigt? 
Haha va! Nä verkligen inte. Vad är ens kvällsfika

Är du kvällstrött? 
Omg nej. Jag har en lucka mellan 22.30-23.15 då jag blir trött. Missar jag den skulle jag kunna ställa mig upp och gå på klubb.

Vad har du för kvällsrutin? 
Fyller två stora glas vatten och ställer vid sängen, duschar och gör badrumsgrejen, släcker alla lampor, kryper ner och kollar på en serie. Sedan stänger jag ner datorn och kollar Tasty-videos på Facebook, lite instagram och avslutningsvis Twitter innan jag somnar.

Hur ser en perfekt kvällsstund ut?
Assnygg och varm kille skedar mig hela natten och håller i mig så jäkla hårt och försöker inte ligga eller så, men luktar så himla gott och snarkar inte alls och ibland kanske man får en kyss mot ryggen och dagen efter går han upp och drar så man får äta frukost ifred.

Hur går du klädd på kvällen? 
Vanliga kläder men sen inga alls.

Vad är det bästa med kvällen? 
Alltså hatar kvällen just nu om jag inte är ute bland folk. Sorry men not sorry, nu är det bara så. Duscha är väl najs då?

Lista från Clara.