Här kommer den tredje delen med vänner som ni ville att jag skulle berätta lite mer om! Del ett finns här och del två här.

Carl Fredrik.
Carl Fredrik och jag var egentligen inte alls kompisar först. Faktum var att vi knappt kunde vistas i samma rum under nästan hela gymnasiet. Carl Fredrik var en av Joakims bästa kompisar och dessutom ihop med Ea så det var liksom ofrånkomligt att vi skulle hänga. Vi gick i parallellklasser i gymnasiet och vi var alltid på samma ställen på helgerna. Vi började nästan alltid bråka när vi pratade men stundtals i några korta ögonblick var i vänner, som när vi dansade till samma låt, när vi tyckte lika i en politisk diskussion, när han pratade om saker han brann för. Det var nog inte förrän som han började på Berghs och hamnade klassen under mig som vi började umgås på riktigt. Och med på riktigt menar jag bara han och jag, utan någon annan. Och det var nog då som vi upptäckte att vi tyckte om varandras sällskap. Jag gillar Carl Fredrik för att han inte är som någon annan jag känner. Han pratar intensivt och ofta, har en åsikt om ungefär allt som finns i den här världen, och kan typ allt om allt. Han är best på att namedroppa komplicerade historiska ögonblick, avancerade maträtter eller viktiga skivsläpp. Han är rolig och har en genomtänkt humor med små knorrar och när han ska berätta en rolig historia lyssnar alla. När han är på bra humör liksom smaåjunger han lite för sig själv. Han tycker om att prata länge om viktiga saker, och ibland kan han ta en åt sidan och bara räkna upp saker varför han tycker om en. Han betraktar människor på ett sätt inte andra gör, som om att världen var lite som en film som spelades framför honom. Och så har han snälla ögon. Han har blivit en väldigt viktig person för mig. Här är en fin video om oss förresten som vi gjorde en gång till en grej.

Devi.
Devi (uttalas dävvi for den som undrar) och jag gick i samma högstadium fast hon gick klassen under mig. Vi lärde dock inte känna varandra förrän efter gymnasiet. Jag minns inte riktigt hur, men Devi har liksom alltid funnits runt mig. Vi har alltid haft samma breda kompisgäng fast varit i två olika håll av dem. Någonstans på vägen, kanske runt 2008, började jag och Devi hänga på riktigt. Devi älskar hamburgare och ostron, hon dricker alltid filmiska drinkar och för sig väldigt elegant. Hon är typiskt en sån person som skulle kunna dricka te med lillfingret lite flott flygande i luften. Devi har koll på alla nyöppnade restauranger/barer/svartklubbar/hemliga platser och har ett smittande fnittrigt skratt. Hon har alltid spännande saker att berätta och dyker upp i New York när man minst anar det. Då kommer det ett litet ”hallå jag är här!”-sms och då får alla andra planer läggas åt sidan för att man ska få så mycket Devi som möjligt på kortast tid. Devi är alltid pepp på att hitta på saker och blir liksom aldrig trött. Hon kan gå ut och hitta på äventyr sju dagar i veckan och vara lika glad för det. Hon är en sådan som kan dyka upp framför ens dörr med väskan full med mini-champagneflaskor och säga att nu har jag ordnat färdkost mellan våra nattklubbsstationer. Dessutom är hon väldigt kärleksfull vilket gör att man mest hela tiden vill säga att man tycker så mycket om henne.

Stefan.
Stefan och jag lärde känna varandra under 2007 när vi båda jobbade på Garbergs. Stefan mailade mig två månader innan jag skulle börja där och sa hej vi borde ju lära känna varandra för du ska ju börja hos oss. Genom brevväxling på Myspace (det var innan Facebook-tiden..) upptäckte vi att vi båda hade ett brinnande intresse för soul och Stefan har gett mig så himla mycket bra musik genom åren. Vi blev kompisar nästan genast på Garbergs och åt jämt lunch, tog promenader genom Stockholm och drack vin hemma hos honom. Stefan är en av de roligaste människor jag känner, hans humor är briljant och han får det tystaste rummet och falla ner och vrida sig av skratt. Ett av mina bästa exempel är när vi hade en tävling om att hamna på insändarsidan i DN och Stefan vann genom att skriva den här helt vansinnigt roliga. Har kanske aldrig skrattat så mycket. Det var även Stefan som introducerade ordet ”flott” i mitt liv. Stefan är en hejare på att dansa, tycker om vackra, välgjorda skor och har en väldigt bra syn på livet i överlag. Han tycker inte att man ska göra något man inte tycker är kul eller bra och även om det kanske låter självklart har det verkligen inte varit det för mig alltid, men han fick livet att verka så lätt. Och den devisen vill jag också leva efter. Stefan och jag har rest ihop sju gånger, skriksjungit över Londons gator, dansat på tak i New York och spelat Galenpanna i Amsterdam. Stefan hittar alltid på knäppa smeknamn till mig (favoriterna är byggdottern och resedvärgen) och han har ett sätt som gör att man alltid kan öppna sig inför honom och berätta sådant som betyder något men kanske ibland sitter för långt in. Stefan är en av mina favoritmänniskor.
.

I asked which ones of my friends you wanted to know more about. The list got quite long and here are the third round of people. Read it by clicking “in english” below FAQ. You can find the first post here and the second here.

Nu är det dags för den andra delen om mina vänner. Den första hittar ni här.

Nina
Nina är min andra hälft i New York och har blivit en av de människorna som vet mest om mig. Eftersom vi sitter och ideear hela dagarna hinner vi också gå igenom alla andra områden i livet och så fort något känns jobbigt eller tungt pratar vi om det och vi vet i princip om allt som händer i varandras liv. Nina är den intelligentaste personen jag känner och hon vet allt om alla nyheter hela tiden. Hon forklarar komplicerade politiska kriser för mig på ett sätt så att det känns vipsenkelt och hon har en åsikt om allt. Nina är en av de människorna som tycker att ta det lugnt hemma en söndag liksom kan innebära att starta ett politiskt parti och skriva debattartiklar till höger och vänster. Hon inspirerar mig något oerhört med all sin klokhet och har jag ett problem har hon alltid ett smart svar som gör att det svåra går att ordna minuten efteråt. Hon ger mig genomtänkta komplimanger och hon liksom tror på mig, på ett väldigt fint sätt, med respekt och ärlighet som gör att jag känner mig viktig. Hon är den bästa personen jag har jobbat med och vi kommer alltid på nya ideer oavsett hur mycket vi måste tänka. Förutom reklamideer har vi också kommit på hur vi ska rädda världen mot undergång samt bli bli stenrika miljardärer. Hon är helt enkelt en ypperlig person att ha vid sin sida. Jag har aldrig levt så nära inpå en annan människa tidigare som inte varit min pojkvän, och det känns fint på något sätt att upptäcka så många nya lager av en person. även om jag och Nina umgicks i Sverige så känns det inte som att jag har lärt känna henne på riktigt forrän nu, det har fått mig att tänka att mina andra vänner måste ha så många viktiga lager som jag missat. Nina gör mina måndagsmorgnar lite bättre.

Elsa
Elsa och jag lärde känna varandra ungefär runt 2004. Våra pojkvänner var bästa, bästa kompisar vilket gjorde att vi möttes lite här och var ungefär hela tiden. Vi hamnade på samma fester, samma klubbar, åt middagar ihop och hade videokvällar. Trots det hade vi aldrig riktigt pratat med varandra själva. Elsa var ju Oskars flickvän och inte min kompis, så kändes det. Första gången jag umgicks på riktigt med Elsa var under Ellegalan 2008. Vi hade en så himla rolig kväll där vi sprang mellan Grand Hotells enorma salar och sedan gick ut och dansade oss trasiga. Vi måste hänga mer mer, bestämde vi, fast sen gjorde vi inte det ändå. Andra gången vi träffades ”på riktigt” var nog när Elsa gjort slut med Oskar och vi satt på en sten utanfor Berns och jag kände att det var som Elsa gjort slut med min expojkvän för de satt ju nästan ihop och var så himla lika. Och jag sa att ring mig om det är något, jag kan trösta, jag kan krama, jag vet hur det känns och att det går över till slut. Och så hörde Elsa av sig och sa att det var fint att jag sa så och frågade om vi skulle gå ut och dricka öl och inte prata om killar utan ha roligt istället och så gjorde vi det och sedan dess har vi varit vänner. Jag tycker om Elsa för att hon är så lugn och trygg i sig själv. Hon pratar med mörk jämn röst, ser ut som en filmstjärna och är så noggrann och fin med sina vänner. Hon tycker lika mycket som jag om att stanna hemma hela kvällen och bli full på bubbelvin och spela Galenpanna och Maffia och vi tar lika stor plats i karaokerum och delar samma fäbless för goda maträtter och vackra miljöer. Dessutom är hon en himla ärlig människa och jag tror hon kommer bli världens bästa mamma den dagen det händer.

Michelle
Michelle och jag lärde känna varandra sommaren 2007. Jag åkte till New York i tre månader tillsammans med min kompis Julia för att praktisera på en reklambyrå och vi skulle bo hos hennes kompis Michelle. Det tog en månad ungefär och sedan hade vi cirka en miljon interna skämt och tillbringade minst varannan minut av vår lediga tid tillsammans. Michelle tyckte om precis samma saker som mig. Vi låg i parker och var trötta och åt ostmackor, vi följde alla dokusåpor som gick på TV och vi hittade på de mest knäppa sakerna ute på stan. Det kändes som att vara på läger mest hela tiden den sommaren. När vi flyttade tillbaka till Sverige (av en slump på samma dag) fortsatte vi att hänga och det känns fortfarande lite som att vara på läger när man är med Michelle. Ofta kan jag känna att jag inte orkar träffa en enda person och vill bara vara ifred, men jag vill alltid alltid träffa Michelle. Jag tycker om Michelle för att hon säger exakt vad hon vill och har lust med i alla sammanhang, för att hon är så trevlig mot tunnelbanestämplare och busschaufförer, för att hon är halvchilenska och pratar spanska med alla som ser ut att kunna spanska (hon prickar alltid rätt), för att hon behandlar sin hund Pinto som en människa, för att hon har typ det bästa skrattet i världen, det är som kolsyra och fruktansvart smittande, för att hon är misstänksam mot alla människor innan de bevisar motsatsen (hon var oerhört misstänksam mot Ludde i början exempelvis), det gör att hon väljer sina vänner mycket noggrant.  Jag tycker om henne för att hon tycker att det här är jag, för att vi kan gå ut och låtsas inför okända människor att vi är insektsforskare som extrajobbar som salsadansare, för att vi kan skriksjunga längs med hela odengatan, för att hon verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska må bra och köper varje krönika jag skriver och sätter upp på kylskåpet, för att alla som träffar henne vill vara hennes vän.  Jag saknar henne lika mycket som jag saknar min mamma.
.

I asked a week ago which of my friends you wanted to know more about. The list got quite long and here are the second round of people. Read it by clicking “in english” below FAQ. You can find the first post here.

Jag frågade för tre dagar sedan vilka av mina vänner ni ville veta mer om, och det var en hel bunt ni var nyfikna på. Här kommer de fyra första: Ludde, Christian, Ea och Joakim.

Ludvig.
Ludde och jag träffades på en fest, blev kompisar och resten är som ni vet historia (här har jag skrivit om det hela). Ludvig är min bästa kompis och också min älskade pojkvän. Här kommer lite egenskaper som gör att jag tycker han är en så utmärkt människa: Han har en fantastisk humor och gör mig alltid glad när jag är ledsen, han flikar alltid in någon rolig kommentar i en konversation och hans facebooksida är ett medley av de roligaste klippen på på internet. Han tar alltid initiativ och är en typisk ledarperson, han är den som springer fram om någon ramlar på gatan, eller hjälper någon som behöver hitta en gata på en karta. Han gör det utan att tänka på det, men det gör att man alltid känner sig trygg runt honom, för man vet att han har koll på läget. Han är väldigt lättroad och skrattar högt åt alla historier jag berättar och lyssnar noggrant noggrant på alla orden. Han minns alltid saker jag berättat som jag glömt bort. Han tycker om djur så mycket, helt klart mer än de flesta. Han klappar alla hundar på gatan, får hjärtont av varenda en av internets kattbilder och har måste-skaffa-husdjur-nu-panik minst en gång i veckan. Han är väldigt social, en av de mest sociala jag känner, vilket jag tycker är en himla bra pojkvänsegenskap eftersom jag också tycker om att prata med okända människor. Ludvig pratar med alla, skrattar högst och tycker om varenda en innan de bevisar motsatsen. Han älskar mat och blir genuint lycklig när han äter något som är gott, man vill alltid laga mat till honom för det känns som att ge honom presenter. Och sedan är han oerhört godhjärtad. Han tar alltid hand om människor och djur, håller alla hemligheter (berättar inte ens för mig) och kramar sina vänner ofta. Jag är alldeles hundra procent säker på att han har gjort mig till en bättre mer vettig person. Och förövrigt älskar jag att han har ett så filmiskt utseende, som att han är plockad från klassikerhyllan i videoaffären. Och så tycker jag så mycket om att han tycker så mycket om mig. Han är så orolig över att jag ska må bra och vara glad och han tar hand om mig som jag vore det viktigaste han vet. Han kramar och pussar mig hela tiden, håller mig hårt i handen och sover så nära mig om natten. När vi är i sammanhang där han vet att jag känner mig nervös eller inte känner någon lämnar han mig inte förrän det känns bra och introducerar mig för alla. Är vi ute och pratar med olika personer kommer han alltid fram till mig med jämna mellanrum och hånglar upp mig, bara för att. Han lyssnar och respekterar vad jag har att säga och han ger mig komplimanger som betyder något på riktigt, som att jag är smart och klok och rolig. Han är liksom stolt över mig och han får mig att känna mig så viktig på så många sätt och det gör mig väldigt lycklig.

Christian.
Christian och jag lärde känna varandra 2005 när vi började  i samma klass på Berghs. Hela första veckan i skolan trodde jag att han var komikern/programledaren Mårten Anderson. Men så var ju alltså inte fallet. Christian är bra på många satt. Han frågar alltid hur man mår, han ser alltid när man har nya kläder och han ger en alltid komplimanger om man är extra festlig. Han pratar extremt högt, hör av sig bara för att fråga hur det är med en, och skickar fina sms med glada gubbar och djur i. Christian är en sådan man kan ringa när världen är åt helvete och även om han efter skolan flyttade utomlands och vi inte började umgås på riktigt igen förrän jag flyttade till New York har vi alltid hållit kontakten. Han var en av de ytterst få människor som jag berättade för att jag skulle försöka flytta till New York och han är en av få jag vänder mig till om jag tycker något är jobbigt i livet. Han är extremt, extremt intresserad av andra människor och frågar alltid miljoner frågor om allt som ingen annan frågar om. Han är expert på att festa och är alltid pepp på att hitta på någonting. Han cyklar överallt, behöver typ aldrig sova och är en riktig tjejtjusare. Framförallt är han oändligt snäll och bryr sig verkligen om sina kompisar. Jag ser honom helt klart som en av mina bästa vänner. Dessutom är han expert på roliga one-liners som får ett helt rum att vrida sig av skratt.

Ea.
Ea klev in i mitt klassrum i gymnasiet tre veckor in på höstterminen i ettan. Jag hade inte riktigt fått någon kompis i klassen. Jag satt längst bak och lyssnade på musik ingen annan lyssnade på, hade konstig hårfärg och ingen Louis Vuitton-väska (det hade samtliga tjejer i min klass, det och rosa polotröjor). Men så kom Ea in i avklippt Dirty Dancing-tröja och jag tror jag aldrig blivit gladare, för jag förstod att vi var av samma typ. Redan efter lektionen tog jag tag i henne och sedan dess var hon min bundis och bästis. Ea och jag tillbringade ettan med att dyrka Jim Morrison och satt på hennes rum och lyssnade på Love Her Madly och rökte cigaretter och dooog över hur snygg han var. Ea och jag skolkade från alla tråkiga lektioner, satt på Cafe String och pratade om pojkar vi var kära i och byggde upp våra liv i framtiden. Ea hade redan bestämt att hon skulle flytta till Frankrike, och så blev det sedan också. Ea var mycket mer avancerad än vad jag var när det gällde pojkar och hjälpte alltid till innan jag skulle på dejt, förklarade att det inte vara så himla knixigt att ligga som man kunde tro och hon lärde mig att dricka rödvin och att sjunga ja må hon leva på franska. Ea är fantastisk på att berätta historier och hennes mimspråk får en alltid att skratta ihjäl sig. Hon sänker alltid rösten sådär mycket att det blir otroligt spännande och hon är så duktig på att ta bort ens ångest när man tycker något är jobbigt. ”men gud oroa dig inte, det där kommer att gå över” skulle Ea säga. Allt känns enklare när man pratat med henne. Ea bor i Frankrike nu och är gift med sin franske pilot, och jag önskar ofta att Paris låg närmare New York.

Joakim.
Joakim och jag lärde känna varandra på ett konfirmationsläger (en mer förklarande historia hittar du här). Vi pratade i telefon varje dag hela nian, flera timmar i sträck. När vi inte pratade i telefon sågs vi, jag sov över hos honom ofta och han tog med mig till alla fester han var bjuden på. Jag har Joakim att tacka för mycket roligt i min tonår för innan han kom in i mitt liv var jag en sån som aldrig blev bjuden på nagonting alls. Jag minns att hans kompisar försökte hångla med mig i början och jag blev så himla förvirrad och nervös för ingen hade velat hångla med mig innan, och Joakim tog mig åt sidan och sa ”förstår du inte att du är söt? du måste förstå att du är det”. Joakim är den som jag ringt först när något hänt i mitt liv. Joakim är en sån som väntar på en när man sätter på sig jackan när alla andra går i förväg. Han är en sån som går fram till personen som varit dum mot en och bara ”du gör inte så mot Sandra.”. Joakim är en sån som kramar en länge, tar en med på de mest knäppa efterfesterna mitt ute i ingenstans och han vill aldrig gå och lägga sig. Han är en sådan som tar en taxi för 300 kronor bara för att åka och hämta en när man står hjärtkrossad och gråter mitt på gatan. Joakim är min topp tre viktigaste person i mitt liv om man ska sammanfatta genom all tid. Det gör ont i hela kroppen av att skriva den här texten. För han är inte i mitt liv på samma sätt längre. Vi hade sönder det tillsammans, jag vet inte när det hände men det hände i små ord i taget och en dag sa vi inte längre vad vi tyckte och tänkte helt öppet till varandra längre. Vår vänskap var inte lika djup och ärlig. Och utan den ärligheten fanns inte så mycket kvar. Vi bråkade något brutalt innan allt bara blev – ingenting. Vi hörs ibland, jag brukar skicka låtar till honom på Spotify för jag vet ju precis vad han tycker om. Jag tänker på honom när jag ser vissa filmer eller läser vissa utdrag i böcker.  När jag träffade honom ute på en klubb i somras kramade jag honom och sa att nu kommer jag aldrig släppa dig nu måste du krama mig resten av kvällen, och han sa okej, då gör vi så. Men livet är inte så. Jag tänker ibland att vi bara har en paus nu. Att vi kommer hitta tillbaka till varandra. Att jag förlorade honom är något av det sorgligaste som hänt i mitt liv.
.

I asked a couple of days ago which of my friends you wanted to know more about. The list got quite long and here are the first four. Read it by clicking ”in english” below FAQ.

source.

Det här inlägget fullkomligt slet sönder mitt hjärta. Låg sömnlös halva natten och tänkte på hur orättvist det är. Hur något sådant kunnat hända fina fina Annika som skriver så vackra texter att det gör ont i kroppen, kramas så hårt när man träffar henne och har norra Europas vackraste ögon. Vars bästa vän nyss gick bort i samma sjukdom. Det känns så fel men trots det händer det ändå.

Cancer är något av det absolut värsta vi har idag. Jag känner för många runt omkring mig som har drabbats av det och jag vet att det inte är ovanligt. Det är förjävligt att det ska behöva vara så. Vi lever på tvåtusentalet men ändå finns det saker vi inte kan ta bort och ordna direkt.

Därför kan ni väl lova mig att ni går och vaccinerar er mot viruset som finns i livmoderhalscancer. Gör det idag vetja. Ring er närmaste gynekolog/barnmorska/ungdomsmottagning och boka en tid. Jag var alldeles säker på att det är gratis upp till tjugosex år men det är kanske inte stämmer? Jag minns lapp efter lapp som hamnade på hallgolvet med färdiginbokade tider för vaccination gratis. Men jag, precis som Annika, struntade i alla påminnelser och någon gång efter jag fyllt 26 slutade lapparna att komma. Min gynekolog i New York är en sträng äldre kinesisk kvinna som tog hårt tag i mina handleder vid första besöket och sa att hon såg alla sina patienter som sina döttrar och att jag under inga omständigheter fick gå ovaccinerad. Hon bokade en tid en halvtimme senare, och även om varje spruta (det är tre) kostar så himla mycket pengar är det värt det. Det är värt det för fler personer får inte ha cancer nu. Lova mig att boka en tid idag. LOVA. Och håll alla tummar och tankar och hjärtan för finaste Annika.

Min stvysyster Mira är här över helgen! Så himla glad över det. Nu är vi nästan en hel liten familj. Igår gick jag, hon och Jack (min bror ni vet) ut och åt middag och sedan på hemmafest. Megarolig kväll. Den här helgen kommer bli finfin.
.

My step sister Mira is here over the weekend! Me and my brother Jack took her out to dinner and a house party last night.